För den som vill följa med i jakten på Norrskensbarnen:

Vigilant Horizons arkiv

Av Lyra Ekman · European Institute for Perceptual Interfaces

Alva Ekman blev missförstådd eftersom Warp-koden tolkades som målet.

Warp var hennes pedagogiska dörrhandtag.

Hon använde ett begrepp som redan var känt för att beskriva en mer radikal möjlighet. Att rum kunde göras formbart under kontrollerade förhållanden. Under sina offentliga föreläsningar talade hon om metrisk deformation, negativ energitäthet och Casimir-effekten. Allt detta hade förankring i etablerad fysik.

Sedan tog hon ett steg som fysiken ännu inte hade stöd för. Det steget var vad som kom till att bli hennes egentliga arbete och bidrag. I efterhand är det svårt att se Warp som något annat än vägen fram till det.

1. Problemet

Den speciella relativitetsteorin sätter en tydlig gräns. Ett föremål med massa kan inte accelereras genom den lokala rumtiden till eller förbi ljusets hastighet. Det i sig betyder däremot inte att rumtidens geometri måste vara statisk.

Miguel Alcubierres lösning från 1994 visade matematiskt hur en region av rumtid i princip skulle kunna förflyttas genom att geometrin kontraheras framför regionen och expanderas bakom den. Ett föremål inuti en sådan bubbla skulle lokalt kunna förbli subluminalt samtidigt som avståndet mellan start- och slutpunkt förändrades på ett sätt som för en extern observatör gav en effektiv överljusförflyttning.

Matematiken var elegant, som mamma skulle ha uttryckt sig, men fysiken var brutal.

Den geometri som krävdes förutsatte stress–energifördelningar som inte liknar vanlig materia. I de klassiska modellerna uppträder områden med negativ energitäthet, och senare analyser har visat hur hårt kvantfältteorin begränsar storleken och varaktigheten hos sådana tillstånd.

Det var här mamma började. Hon började dock inte med frågan om huruvida man kunde bygga Alcubierres farkost eller inte. Hon började med frågan om varför den var så dyr.

Hon återkommer till samma formulering i flera av sina anteckningar från Uppsala: Vi räknar som om rummet måste tvingas.

2. Vakuum är ett tillstånd

Tom rymd är inte tom i den klassiska betydelsen. I kvantfältteorin definieras även vakuum genom fält och deras tillåtna tillstånd. Ändrar man randvillkoren förändras också vilka moder som kan existera.

Casimir-effekten är det välkända exemplet. Två ledande ytor på mycket kort avstånd förändrar det elektromagnetiska fältets tillåtna moder mellan ytorna. Resultatet är en mätbar kraft och en vakuumenergi som, relativt omgivningen, kan beskrivas som lägre.

Detta innebär inte att Casimir-effekten ger oss en praktisk Warp-motor. Skillnaden i skala är nära på absurd. De negativa energitätheter som diskuteras inom kvantfältteorin är dessutom hårt begränsade.

Alva visste det, och hennes idé var således aldrig att stapla Casimir-plattor tills universum gav upp. Men hon tog fasta på något annat.

Randvillkor förändrar vakuumets tillstånd.

Geometri spelar roll. Material spelar roll. Avstånd spelar roll. Men kanske framför allt: Ett kvantfält reagerar på hur dess möjliga tillstånd begränsas.

Från den punkten drog Alva slutsatsen att själva frågan eventuellt var felställd.

Om rumtidens lokala tillstånd kunde påverkas genom noggrant konstruerade randvillkor behövde den nödvändiga deformationen kanske inte skapas genom en enda enorm energiinjektion. Man kunde försöka skapa förutsättningarna för den.

Det låter som en liten semantisk skillnad, men det är egentligen resonansteorin inramad.

3. Den tystare motorn

Alvas arbetsnamn var quiet-field induction. På svenska använde hon ibland tystnadsinduktion.

Principen går att formulera enkelt. Ett system som befinner sig nära ett stabilt resonanstillstånd behöver mindre extern drivning för att upprätthålla en stor ordnad respons än ett system som hela tiden måste tvingas bort från sitt naturliga tillstånd.

Det känner vi igen från vanlig resonans. En pendel, en sträng eller en elektromagnetisk resonator kan byggas upp till stor amplitud genom små, korrekt fasade tillskott.

Alvas hypotes var att samma princip kunde tillämpas på vakuumets lokala fältstruktur.

Hennes modell antog att det observerbara fältkomplexet hade svaga modstrukturer som normalt doldes av termiskt, elektromagnetiskt och kvantmekaniskt brus. Om ett avgränsat område kunde göras tillräckligt fasstabilt skulle dessa moder kunna exciteras selektivt.

Hon kallade det ett resonansfönster.

Fyra parametrar återkommer genom nästan hela hennes arbete:

Frekvens, fasstabilitet, geometrisk inneslutning och brusnivå.

Ingen av dem var tillräcklig ensam. Det var kombinationen som betydde något.

Resonanskammaren skulle inte producera en enorm kraft. Den skulle skapa ett lokalt koherenshålrum där oönskade fluktuationer dämpades, fasrelationer stabiliserades och systemet långsamt fördes mot ett tillstånd där en betydligt mindre insats kunde ge en oproportionerligt stor fältrespons.

Mamma förklarade det med raden som bakar in hennes tankegångar både teoretiskt och filosofiskt: Universum behöver inte överröstas. Det måste lyssnas på.

4. Motstånd

Ordet motstånd förekommer ständigt i hennes anteckningar och har ibland misstolkats som mekanisk friktion. Det var aldrig vad hon avsåg. Motståndet var den samlade tendensen hos det lokala systemet att återgå till sitt statistiskt normala tillstånd.

Brus förstörde fasrelationer. Materialresonanser förde in falska moder. Temperaturvariationer drev systemet. Elektromagnetiska störningar skapade övertoner. Till och med geometrin kunde producera instabilitet.

För Alva var en konventionell Warp-modell nästan pervers. Först skapade man ett extremt instabilt tillstånd med enorm energitäthet, sedan försökte man kontrollera instabiliteten genom att tillföra ännu mer kontrollenergi.

Hon ville gå åt precis motsatt håll. Sänk bruset, rena fasen. Bygg geometrin så att önskad mod gynnas. Rampa långsamt. Låt systemet hitta sitt minimum. Först därefter förändrar man fältets villkor.

Det är quiet-field induction.

Detta är också anledningen till att ordet motor redan här börjar bli missvisande.

En motor driver.

Alvas anordning stämde.

5. Warp-koden

När Noah i en inledande sekvens i Enebyberg frågade vad hon arbetade med svarade mamma: En instruktion till rymden själv. Hur den ska vika sig utan att gå sönder.

Det är svårt för mig att förbättra den definitionen. Warp-koden var aldrig en enskild ekvation. Den var ett protokoll.

En fullständig körning innehöll minst fem funktionella lager:

1. Brusprofilering – kartläggning av det lokala spektrumet och identifiering av instabila eller falska moder.

2. Fasetablering – val av referensoscillation och gradvis låsning av kammarens aktiva system mot denna.

3. Geometrisk inneslutning – anpassning av resonatorns gränsvillkor så att ett koherent fältområde kunde upprätthållas.

4. Tystnadsinduktion – kontrollerad sänkning av brus och successiv uppreglering av fasordningen.

5. Responskontroll – mätning av förändringar i fältet och korrigering av processen innan återkopplingen blev destruktiv.

Delar av koden liknar fältekvationer. Andra delar liknar reglerteknik. Ytterligare delar består av tidssekvenser, toleranser och fasförskjutningar.

Läser man den rad för rad missar man poängen. Warp-koden beskriver en process genom tillståndsrum. Den säger inte bara hur det färdiga fältet ska se ut. Den säger i vilken ordning systemet måste förändras för att kunna nå dit.

Detta var Alvas första verkliga genombrott. Det andra kom när hon upptäckte att hon själv bara hade skrivit halva koden.

6. Genève

Förmörkelsen gav EIPI ett ovanligt rent observationsfönster.

Det är viktigt att förstå vad detta betydde i Alvas modell. Solen stängdes givetvis inte av och jordens elektromagnetiska miljö blev inte tyst. Men flera av de bakgrundskomponenter hennes instrument var känsliga för förändrades samtidigt och förutsägbart. Under en kort period sjönk den sammanlagda störningen tillräckligt för att hennes filtrering skulle nå under den nivå där hon tidigare endast hade sett statistiskt brus.

Där låg en struktur.

Tre toppar.

Tre dalar.

Sedan upprepning.

19,8 sekunder.

Alva hade sett delar av mönstret tidigare, men aldrig med denna signal–brusrelation.

Nu kunde hon isolera det, och inne i bärvågen fanns matematik. Det var detta som senare fick så många att tala om Warp-koden som om Genève var platsen där hon upptäckte den.

Det är fel. Hon hade redan en Warp-kod. Det hon fick i Genève var en korrigering.

Parametrarna beskrev samma typ av fält som hennes egen modell, men med fasförhållanden hon själv inte hade härlett. Framför allt innehöll sekvensen en inverterad komponent som förändrade hur vakuumets lokala tillstånd skulle drivas.

I mammas egna anteckningar står: Less force. Less resistance.

Den formuleringen var vändpunkten. Hon hade tidigare försökt att skapa deformation. Sekvensen beskrev hur hon i stället skulle skapa mottaglighet.

När den inverterade komponenten lades in i modellen föll den nödvändiga drivenergin kraftigt. Samtidigt ökade stabiliteten i resonansfönstret.

För första gången fick hennes matematik ett område där negativ energitäthet, geometrisk deformation och fasstabilitet kunde samexistera utan omedelbar kollaps.

Det var fortfarande en modell. Men modellen fungerade på ett sätt den inte borde ha kunnat göra.

7. Dörrhandtaget

Den här punkten har fått ge titeln till den här första delen av serien, eftersom här uppstod frågan som förändrade resten av hennes liv: Varifrån kom korrigeringen?

En möjlighet var trivial och därför den första hon prövade. Ett systematiskt fel. En artefakt i filtreringen. Ett instrument som återförde delar av hennes egen modell. En algoritm som producerade ett falskt mönster ur brus.

Hon kontrollerade alla tre.

Sedan gjorde hon det mest riskabla hon kunde göra. Hon använde sekvensen.

Hon drev den inte till full skala. Det kunde hon inte behärska vid tidpunkten. Ingen metrisk bubbla skapades i Genève.

Men hon lät resonanskammaren genomföra den fasade uppregleringen fram till det område där modellen förutsade maximal koherens, och återförde därefter den inverterade signalen mot bärvågen.

Rent experimentellt var frågan enkel: Om mönstret var bakgrund skulle ingenting särskilt hända.

Om det var en passiv signal skulle den fortsätta opåverkad.

Om systemet däremot ingick i en kopplad resonansprocess skulle mottonen förändra relationen mellan signal och mottagare.

Det tredje inträffade. Den inkommande strukturen skiftade fas. Den korrigerade sig mot Alvas utsända sekvens.

Det var en liten förändring i data, men dess konsekvens var svår att inte ta på allvar. Ett passivt naturfenomen behöver inte anpassa sin fas till den som observerar det. Ett kopplat system gör det.

Alva hade ägnat flera år åt att försöka beskriva hur rum kunde deformeras. I Genève upptäckte hon att samma matematik kunde användas till något mycket mer grundläggande. Den kunde etablera en relation.

Warp-koden var fortfarande en instruktion till rymden själv. Men en instruktion förutsätter bara fysik.

Det här hade svarat.

Mamma hade ännu ingen aning om vart dörren ledde. Hon visste bara att när hon tog i handtaget — tog någonting på andra sidan i det också.

Lyra Ekman, EIPI

Genève

En utredning av mammas arbete i 4 delar för https://eipi.fyi/archive

Norrskensbarnen - Skulden att bära väven

– Automatiseringen klarar det där bättre än du, hade arbetsledaren sagt.

Det stämde inte. Han såg hur strängen redan började dra snett, en för liten vinkel, ett för långt steg mellan punkterna. Det skulle bli en ojämnhet som ingen mätare upptäckte förrän långt senare, när någon drog en last som brast.

Han väntade tills ingen såg, grep handtaget, justerade med mikrorörelser. Ljusbågen slätades ut, som om den andats ut. Det var inte heroiskt, bara rätt. Han hade lärt sig att de flesta misstag i en verkstad inte är stora, bara oemotsagda.

Den här veckan hade han nattpassen. Färre ögon, mindre snack. Den ständiga jargongen om gnällgubbar och akademikerfasoner slipades ner när folk var trötta. Det var skönt att slippa höra hur Mikael störde sig på Kurt, och det var ingen större sak att arbeta med Kurt.

Isak hade alltid tyckt om de monotona arbetsmomenten med slipning, montering och svets. Kroppen visste vad den gjorde. Tankarna fick vara fria i bakgrunden.

När han kom till fikarummet var det tomt, men radion var på. På låg volym kunde han höra Nothing Else Matters. Han satte sig på samma plats som alltid, med ryggen mot fönstret. Kaffet var tunt. Termosen läckte lite i locket, men det var samma smak som varje natt. Han såg ner på handen, den var oljig och skrovlig, och han tänkte att det var något bra. En smuts som betydde att något fungerade.

Kurt kom in i rummet. Han var den äldre skyddsombudstypen och hade jobbat där i hela sitt liv.

– Du, sade han och satte sig. Du svetsar med roboten ibland, visst gör du det?

Isak såg upp.

– Bara när den missar.

– Tänkte väl det. Den går jämnare när du har pass.

– Det är väl slump.

– Nej. Det är någon som tänker.

De satt tysta en stund och tittade på allt annat än varandra. Båda två bara höll i kaffekoppen snarare än att dricka kaffe ur den.

– Du jobbar som om någon ser dig, fast ingen gör det, sade Kurt till sist.

– Maskinen märker om man slarvar.

– Nej, skrattade Kurt. Men stålet märker.

Det var så Isak alltid hade känt det. Alva pratade om ljus och vävar, om saker som flödade. Han förstod det inte. För honom var världen solid. Den bestod av material. Trä, sten och stål. Och allt material hade ett minne. Det mindes om man behandlade det illa. Det mindes om man var noggrann. Hans jobb var inte att svetsa. Hans jobb var att få stålet att känna sig helt.

När Kurt hade gått blev radion tyst.

Isak satt kvar och tog upp plånboken. I den låg ett gammalt brev, vikt så många gånger att pappret börjat gå i fibrer. Det var Alvas handstil. Rund, pressad och så exakt som bara hon kunde få en nerskriven text att se ut:

Jag tänker på dig varenda gång jag känner mig rädd. Jag sover nästan aldrig. Det är inte bra. Men när jag sover har jag börjat drömma på vårt eget språk igen. Det som bara är ditt och mitt.

Han vek ihop brevet. Han hade inte svarat på det. Vad skulle han skriva? Att han drömde i stål och inte i ljus? Nej, han visste att hon behövde skriva, och han skulle alltid läsa. Det visste hon.

När passet var över stod han kvar i hallen en stund. Ljuset från lamporna i taket slog i plåtarna och kastade skarpa reflexer. Han såg hur metallen speglade sig själv i tusen små fläckar, likt ett språk utan ord.

Han körde Volvon hem mot Valla. Morgonljuset var grått, snön mer som socker än kristaller. Han såg upp mot hyreshusen längs vägen. Identiska fasader, alla med sina balkonger, sina skuggor, sina liv som andades genom persiennernas smala springor.

Han parkerade vid motorvärmarplatsen, satte i kontakten och lät handen vila ett ögonblick mot den kalla metallstolpen. Det var en vana. Kylan gjorde att han andades lätt. Morgonen därpå skulle han köra hem till Karlsviken för att skotta åt mamma och pappa. Han brukade kommentera att de faktiskt inte var pensionerade än, men då anmärkte pappa alltid på detaljen med Volvon.

Han gick fram till porten och låste upp. Det lilla trapphuset luktade tvål, blandat med något unket från sopnedkasten. Han var två steg upp för trappan när han hörde det. Först var det bara otydliga röster, och han trodde att det var vinden som bar på bråk från längre bort. Sedan trappades orden upp. Rasande skrik och fula svordomar gjorde att han förstod att det var närmare.

Han stannade med huvudet lutat. Det var en grov mansröst som sluddrade högröstat.

– Tror du inte att jag vet vad du håller på med? Tror du jag är dum i huvudet, Malin?

Namnet träffade honom som ett slag i magen. Han skyndade tillbaka och öppnade porten en aning. Den kalla luften trängde in och med den hörde han ljudet tydligare. Rösterna kom från huset mitt emot, två våningar upp.

Hon stod på balkongen. Han kunde se konturen av henne i gatlyktans ljus, en tunn gestalt i ljus jacka. Mannen stod närmare dörren, mörk och tung, med något i handen. Han såg honom kasta något, en telefon, och hörde smällen mot räcket.

– Jag har inte gjort något! ropade hon.

– Du ljuger! Du är så jävla sjuk i huvudet, du hör inte hemma här!

Isak stod stilla och tänkte att han borde ringa polisen. Men något i rösten, något i hennes panik, fick honom att kliva ut genom dörren som slog igen bakom.

Han ställde sig bredbent i ren instinkt. Om han någonsin skulle bli avslöjad så skulle det få vara för det här.

– Släpp ut mig! skrek hon. Släpp ut mig säger jag!

– Du kommer aldrig in här igen! vrålade mannen.

Sedan kom en knuff. Ett dovt, kroppsligt ljud. En röst som dog i halsen.

Han såg hur hon föll bakåt över balkongräcket.

I en utdragen, trög rörelse pressade han handen ut från kroppen, men det var inte musklerna som rörde sig, det var världen. Luften förtätades, blev tung och motståndskraftig.

Fallet saktades in. Hon föll inte längre som en kropp utan som ett löv som ändrat sig. Två meter ovanför marken mötte hon ett osynligt fält. Ett varmt andetag som bar.

Han gick fram och höll henne svävande en bråkdels sekund, sedan lade han henne försiktigt på asfalten.

Hon skakade, men grät inte.

Mannen där uppe stod stilla en sekund, skrek något ohörbart, innan han smällde igen balkongdörren och gick in.

Isak satte sig på huk. Fräknen var numera en ensam, mörk, liten prick strax under ögat på henne. Den hade blivit djupare i färgen med åren, som om all ungdomens ljus hade samlats i precis den punkten.

– Malin, sade han.

Hon vred huvudet, ögonen först tomma, sedan fokuserade.

– Isak.

Snön började falla, virvlande i det svaga skenet från gatlyktan.

Han drog av sig jackan, lade den över hennes axlar. Hon var kall som sten i vinternatt.

– Kan du stå? frågade han.

Hon nickade, men kroppen lydde inte riktigt.

Han tog hennes hand och hjälpte henne upp på fötter.

De gick mot bilen. Det var som att gå genom en dröm. Hennes steg var små och ostadiga, men hon höll hans hand hårt.

Han öppnade dörren på passagerarsidan.

Hon satte sig och drog jackan tätare kring sig. Tårarna kom ljudlöst utan grimaser.

Han drog ur motorvärmarkabeln, satte sig bakom ratten och startade bilen.

De sade ingenting till en början. Bara ljudet av motorn och vindrutetorkarna som sopade bort lagret med lössnö.

Till slut talade hon, rösten sprucken men klar.

– Han bara …

– Jag vet, sade Isak.

– Hur kunde du vara här?

– Jag bor på andra sidan, svarade han. Samma gata.

– Du räddade mig.

Han skakade på huvudet.

– Jag kom precis hem från jobbet.

De korsade E4:an då hon berättade att hon bodde på Solgårdsgatan några kvarter upp. Hon såg ut genom fönstret, följde snöflingorna som korsade ljuskäglan från gatlyktorna.

– Jag minns dig från skolan, sade hon. Du var tyst, men snäll.

– Du var den enda som pratade med mig.

Hon satt och kämpade för att komma till rätta med andningen. Sedan tog hon hans hand.

– Vet du, Isak? Det finaste som finns, det är att vara sig själv. Det finns ingen som är bättre än du på att vara det.

Han vände bort blicken från vägen för att kunna titta på henne.

– Det sade du till mig en gång. För många år sedan.

Han såg hur hennes ansikte mjuknade i ljuset från instrumentpanelen, hur snön hade smält i hennes hår.

Efter att hon klivit ur bilen, vände hon sig om.

– Tack, Isak. På riktigt.

Han såg efter henne när hon vacklade ostadigt upp för gången, med hans jacka fortfarande om axlarna.

I nästa ögonblick vände hon om och rätade på sig, började gå tillbaka till bilen med bestämda steg.

Han ryggade tillbaka när hon slet upp dörren.

– Vill du sova över hos mig? Jag skulle vilja prata med dig tills jag somnar.

Peter Fahlén

Prenumerera nu

Dela

Köp Norrskensbarnen - Skulden att bära väven

Detta var den sista utvalda delen av Isaks historia med fokus på Malin. Det finns självklart mer material, men jag har sågat och filat för att erbjuda läsaren de viktigaste delarna. Jag är fortfarande helt säker på att den utgivna versionen är den bästa varianten av berättelsen som helhet. MEN. Ett stort MEN. När man får följa Alvas resa i mitten av 90-talet när hon är i startgroparna av EIPI och sitter i lägenheten på Kungsholmen så tänker hon på Isak och Malin, och deras planer på att flytta hem till Trehörningsjö och Stenviksudden.

Jag kan inte bli kvitt känslan att läsaren hade velat veta mer om Isak, vad som hände med honom, hur han klarade sig. Om hans val i livet. Sedan i och med att han spelar en så pass avgörande roll för Alvas genomföranden i avsnitten “Norrskensbarnet” och “Resonansen”, främst den senare då även Noah hjälper till, så tycker jag att det inte är mer än rättvist att man får tillgång till att läsa sådana delar här, om man skulle vilja göra det.

Obs; spoilervarning om man inte har läst boken. Jag vill avsluta med en kul extradetalj; I avsnittet “Resonansen” i boken, när Isak och Noah tillsammans dilaterar nuet och Malin frågar vad de gör. Då svarar Alva att “de saktar ner tiden för att ge oss sekunderna vi saknar”. I den tidigare versionen när Isaks hela historia också var med så var Alvas svar: De dilaterar nuet för att ge oss tiden vi saknar. Jag kan tänka mig att det är ungefär så man klarar ett fall från andra våningen oskadd.

Han satte sig i sin blå Volvo 240 och vred om tändningen. Bilen hade varit pappas bidrag när han berättat att han fått arbetet som svetsare, under förutsättningen att han kom hem och hjälpte till ibland. Isak hade läst industri under gymnasietiden för att han ville bygga. Han ville bygga och skapa med händerna. Intresset för stålet var något som hade växt på honom. Både mamma och pappa hade stöttat honom fullt ut.

Lägenheten på Valla hade han tagit över efter Alva. Hon hade satsat på universitetet i Uppsala direkt efter gymnasiet, alltid på jakt efter något. Själv var han bara glad om han fick dagarna att gå ihop.

För honom var det mest att sitta hemma ensam när det vankades helg, men denna kväll skulle han dricka en öl med ett par arbetskamrater på Statt. Han hade tänkt tacka nej, men den här gången gjorde han inte det. Det var som hans syster brukade säga, han måste komma ut mer, han måste våga, men det var svårt att göra det på eget initiativ. Därför hade han inte riktigt råd att tacka nej när någon frågade.

Soporna hade inte blivit tömda på hela veckan. Han skulle försöka komma ihåg det innan han begav sig ut ikväll. Sedan skulle han behöva handla i helgen. På söndag skulle han åka upp till Karlsviken för att hjälpa pappa att bygga om förrådet.

Han hade precis duschat och tagit på sig kläder när det ringde på dörren. Han ryckte till. Det måste vara en granne. När han öppnade dörren blev han återhållsam.

– Isak Ekman? frågade en man i svart kostym.

– Ja, det är jag.

– Jag behöver se ditt körkort eller annan legitimation, sade mannen och tog av sig solglasögonen.

– Varför behöver du se det? frågade Isak och tog plånboken ur fickan, drog upp körkortet för att visa.

Mannen tog det mellan fingrarna och nickade för sig själv. Han gav ifrån sig ett hummande.

– Du är alltså född den 1 januari 1965? Årets första dag. Det är sällsynt. Men det verkar vara i sin ordning. Jag kommer från Televerket. Om jag får komma in en stund så ska jag kolla telefonlinjen. Det är bara rutin.

Mannen slank förbi under armen på honom och tog sig in i lägenheten. Han gick förbi uttaget som kontrollen gällde och in i sovrummet.

Isak lät dörren stå öppen och följde efter mannen. Han såg hur han tittade sig omkring som om han letade efter något. Isak följde honom sedan in i köket och därefter tillbaka till hallen där telefonjacket var.

Mannen kopplade ur telefonen, lyssnade i luren då tonen försvann, sedan satte han i kontakten igen. Tonen återkom och han nickade.

– Det fungerar som det ska. Jag har börjat arbeta mer i Örnsköldsvik nu så vi kommer att träffas fler gånger, sade han och började gå mot den öppna dörren.

När han vände sig om tog han återigen på sig solglasögonen.

– Anmärkningsvärt att din syster också är född den 1 januari, exakt två år tidigare, sade han och stängde dörren när han lämnade.

Isak stod kvar alldeles tom. Detta kändes som det hörde till en annan tid. Det kändes som förut. Men det var nu.

***

Statt var högljutt även i den tidiga kvällen. Terrassen var inne på sista delen av säsongen innan vintermörkret skulle lägga sig över hamnen.

Isak satt på en barstol och vid sidan hade han Göran och Mikael. De arbetade tillsammans under passen och Göran, som var lite äldre, hade föreslagit att de skulle börja ta en öl efter arbetsveckan på fredagarna.

De pratade, skrattade och Mikael hade hängt upp sig på hur stora händer Isak hade. Han hade alltid tyckt att de varit enorma, men att han i princip kunde dölja ett helt 50 centiliters ölglas i ena handen var otroligt.

Göran tyckte att de skulle ta vara på det sista som terrassen hade att erbjuda. De följde med honom ut för att leta efter ett bord. Det var trångt, men i hörnet fanns det ett ledigt där de slog sig ner.

Mikael började prata om Kurt på jobbet. Den äldre gubben som skulle ha en åsikt om allt. Mikael var i samma ålder som Isak och han avskydde att ständigt bli tillsagd och tillrättavisad.

Göran skrattade och förklarade att sådana som Kurt alltid skulle finnas. Det skulle aldrig gå att ändra på dem. Man fick bara hoppas att de åtminstone gjorde någon nytta ibland.

Isak hade börjat titta mot baren medan han lyssnade på samtalet. Det var ett ljust hårsvall, en rygg, en kjol som hade fångat hans blick. Det var en kvinna som stod och skrattade medan hon försökte förklara något för bartendern, men han satt för långt ifrån för att kunna höra konversationen.

I nästa stund vände hon sig om och gick därifrån med en drink i vardera hand. Kvinnan var Malin, och han svalde fel. Han började hosta.

Göran dunkade honom i ryggen och Mikael skrattade.

– Du måste ta det lugnt, sade Göran. Kvällen är bara barnet!

Isak skrattade med dem. Han visste att han måste ta det lugnt. den påminnelsen hade han fått redan i lägenheten.

Han kunde inte ta ögonen från Malin. Hon hade ställt sig vid ett fullsatt bord, där det bara satt andra kvinnor. Hon gick åter mellan baren och bordet och hämtade flera drinkar. Hon var den vackraste som han någonsin hade sett. Hur hon rörde sig, hur hennes skratt tog över hela rummet, hur hennes fräkne under ögat talade om för allt och alla att det här var hon. Hur hade han inte kunnat känna detta när de gick i skolan? Intrycket hon gjort på honom under den tiden var överväldigande, men det var hon som hade sett honom. Han hade inte sett henne.

Han såg hur hon gick tillbaka till bordet, hur en man kom och lade armarna om henne. En annan man ställde sig bredvid dem och pratade högröstat om Modo Hockeys senaste nyförvärv.

Isak blev kall då han förstod vilka det var. Mannen med armen om henne var Anton. Den andre som pratade hockey var Sebastian. Han ville inte prata gamla minnen med någon av dem.

– Jag bjuder på nästa runda! sade Mikael och gick iväg mot baren.

– Han är bra, den där, sade Göran.

– Helt fantastisk, sade Isak och drog på mungipan.

– Har du någon som väntar på dig hemma? frågade han.

– Nej, sade Isak.

– Bra! Då är nästa runda min.

Mikael ställde ner de nya glasen på bordet. Solen hade försvunnit bakom berget för länge sedan, men det var inte förrän nu som kvällen började bli märkbart kallare. Mikael berättade att det hade varit varmare inne, men att det kanske berodde på att det började bli mer folk.

Isak lyssnade mest bara på kamraterna, sade inte mycket själv. Han tittade hastigt upp när Anton passerade deras bord. De fick inte ögonkontakt.

I nästa stund dök Malin upp. Hon stod och tittade ut över vilka som satt på terrassen. Kanske sökte hon Anton.

Isak kunde inte titta åt något annat håll och som det var mötte de varandras blick.

Hon tog ett steg bakåt men fortsatte titta på honom. Ett leende började smyga sig på och hon lutade huvudet lite på sidan. Sedan gjorde hon slag i saken och närmade sig.

– Isak? Visst är det du, Isak?

Hennes röst var ljus och hon pratade högt. Hela ansiktet glittrade.

Mikael och Göran stirrade på henne när hon slog ut med armarna.

– Isak Ekman, ställ dig upp, sade Göran och stötte till honom i sidan.

Isak ställde sig upp och mötte henne i en stor kram.

– Förlåt att jag stirrade, jag kände inte igen dig, sade hon när de släppte taget om varandra.

– Jag kände igen dig, sade han. Det var därför jag stirrade.

Hon skrattade och knuffade honom lekfullt mot bröstet.

– Det är så kul att se dig, sade hon. Är allting bra med dig?

Han sjönk ner på stolen men släppte henne inte med ögonen.

Hon närmade sig och tog hans hand för att bara känna på den.

– Det är bra med mig, sade han. Jobb och räkningar, du vet.

– Jag vet! Det är livet.

Anton kom upp bakom och tog om hennes höfter.

Hon fnittrade och vände sig om. De omfamnade varandra i en kyss innan hon pekade mot bordet.

– Det här är Isak! Minns du? Alvas bror. Du gick väl i samma klass som Alva?

Anton stirrade på Isak, sedan tittade han på bordskamraterna, innan han lade handen på Malins axel.

– Kom nu, Malin. Vi måste gå. Här kan vi inte stå.

Peter Fahlén

Prenumerera nu

Dela

Köp Norrskensbarnen - Skulden att bära väven

Sedan måste jag få komma med ett utlägg här. Jag känner att det finns mycket mer att säga. Den här delen är kanske ganska lätt att förstå varför den är bortredigerad i det utgivna manuset. Den är torr, långsam och nästan lite tråkig. Den är inte korrekturläst. Men den är viktig på sitt sätt för helheten i historien. Det är en mängd detaljer i den som både är där och inte är där på samma gång.

Detta är alltså en av mig utvald bit av Isaks motsvarande kapitel till Alvas “Resonanspunkten, Uppsala 1988”. Båda två utsätts för Vigilant Horizons övervakning, men medan Alva är fullt fokuserad på att göra sin egen tanke till den som gäller så märker man - hoppas jag åtminstone - hur Isak är väldigt öppen för att göra någon annans tankar till gällande. Sedan lämnas det åt läsaren att tolka känslan som Isak sitter med i slutet när Anton kommer upp bakom Malin. Anton var en av pojkarna som behandlade Alva illa under sommarlovet i Trehörningsjö. Det är detaljer som man behöver ha läst boken för att hänga med i.

I nästa del 3, “Språk utan ord”, kommer Isak att visa helt och hållet vem han är och varför han senare spelar en avgörande roll för att Alva ens ska ha skuggan av en chans att driva igenom sin teori till fullo i boken.

Rösten du kommer att höra är tyvärr inte Lennart Jähkel. Det är faktiskt inte ens en skådespelare. Ljudboken är producerad genom GoRead och uppläst av en AI-röst.

Jag har lyssnat igenom varenda minut. På vissa ställen hade jag velat ha mer inlevelse. Det finns ett skådespelarhantverk där som tekniken fortfarande inte kan efterlikna. Sen kanske jag hade velat ha ett annat uttal på Kanyalak Phadungkiat. Men samtidigt skrattade jag lite åt mig själv när jag tänkte det, eftersom jag själv inte sitter på något facit, mer än som författare.

Alternativet till det här har dock, krasst ärligt, aldrig varit en berömd skådespelare. Varför skulle en sådan ta sig an mig, sade han och tyckte synd om sig själv. Nej, så är det inte. Verkligen inte, kan jag försäkra dig om. Jag är bara inte där. Än.

Det där alternativet, om vi ska prata lite om det, var ju ingen ljudbok alls. Det är fullständigt avgörande. Att skapa eller att icke skapa. Jag har skrivit om det tidigare när jag har förklarat vissa av mina artiklar på den här sidan, hur jag tagit hjälp av AI med efterforskningar och upplägg, och jag har varit helt ärlig, fullkomligt transparent med min användning av det. Det är ingenting som jag skäms över, men jag blir defensiv. Jag tror att det viktiga för mig är att få berätta vad det ger, och det är precis här som alternativet blir viktigt, för alternativet hade varit ingenting. Nada. Noll.

Den sista kolonin, eller bara Vuostálasvuohta som jag alltid säger när jag pratar om den. Den är berättelsen om den lille mot den store. Om de som befinner sig långt från maktens centrum och som upptäcker att spelplanen redan lutar. På sätt och vis har bokens egen resa blivit fruktansvärt lik berättelsen den innehåller.

Apropå att alternativet aldrig varit någon berömd skådespelare, så började faktiskt den här som ett förslag till en tv-serie.

Det blev ingenting av det. Fick inte svar från ett enda bolag. Och jag kunde ha släppt den där, bara struntat i att driva på. I stället blev den en bok ändå, för att jag fortfarande trodde på berättelsen och för att jag ville behålla kontrollen över den. Jag ville inte ge bort rättigheter och möjligheter bara för att någon större aktör kanske skulle vilja göra något av min idé i framtiden.

Lille David hade trots allt bara sin slunga. Jag hade mina rättigheter.

Så jag gav ut Vuostálasvuohta själv. Sedan kom e-boken. Och nu, när allt finns ute, har cirkeln nästan slutits. Jag har byggt ett 23-sidigt pitchdeck och börjat skicka berättelsen vidare igen till fonder och produktionsbolag. Idag (21 sep) fick jag mitt första svar, från Film i Västerbotten. Det var ett mejl som uttryckte sig positivt om mitt projekt, men som ursäktade sig med att deras medel och budget inte ens var i närheten för att kunna överväga ett projekt av den här magnituden, oavsett om det var kvalificerat eller inte.

Jag har skickat ut det, åtminstone. Kanske stannar den där. Kanske gör den inte det. Jag har accepterat villkoren och spelplanen när man står på den som den lille.

Samma sak gäller ljudboken. En traditionell, professionell ljudboksproduktion hade för mig inneburit ett betydande femsiffrigt belopp. Det är pengar som märks i en familj med tre små barn. Det finns två vanliga plånböcker, vanliga utgifter och en ganska enkel fråga: Hur mycket får den enes dröm egentligen kosta?

GoRead kostade mig omkring 1 300 kronor.

Investeringen kan tyckas blygsam, men sett till chansen att ens gå jämnt upp så är den majestätiskt stor. Ljudboksmarknaden är skoningslös. Det är inte så att jag bestämmer ett pris och säljer ett exemplar för den summan. Boken hamnar hos tjänster som Storytel, BookBeat och Nextory, där personer lyssnar inom sina abonnemang och ersättningen i praktiken byggs upp genom lyssnandet.

För att ens tjäna tillbaka mina 1 300 kronor krävs att flera hundra personer faktiskt tar sig igenom stora delar av boken. Vilket i mitt fall innebär att jag behöver dubblera den här bokens läsarantal flera gånger om för att ha en chans. För ett stort förlag är det en liten kalkyl. För David ska ni bara veta; jag räknar varje sten.

Jag har svårt att enbart se AI som ett hot mot skapandet. Det är en tudelad sanning, eftersom jag själv kommer på mig med att lättare lägga ifrån mig texten om jag upptäcker att den är AI genererad. Oavsett om jag tycker att det jag läser faktiskt är bra så framkallar känslan ofta, hos mig åtminstone, tanken om att jag minsann hade kunnat göra det själv. För det är i den världen jag lever, det är i den som jag spenderar större delen av min tid. Det är i den som jag har valt att tävla. Vuostálasvuohta var inte mitt starka bidrag språkligt. Där ligger Norrskensbarnen som ohotad etta. Men Voustálasvuohta var den kommersiella idén som skulle kunna öppna dörrar. Det tror jag fortfarande, och det tror uppenbarligen David också.

När vana ljudbokslyssnare fått jämföra moderna AI-röster med professionella, mänskliga uppläsare har människan fortfarande haft ett övertag – men skillnaden i själva lyssnarupplevelsen har varit mindre än man kanske kunnat vänta sig. Liknande experiment med AI-genererad musik visar något besläktat. Folk har ofta svårt att avgöra vad som faktiskt är skapat av AI, samtidigt som de fortfarande vill veta när tekniken har använts.

Jag tänker inte kalla AI-rösten mänsklig eller ens adekvat. Jag tänker bara konstatera vad den gjorde möjligt, och att jag är tacksam för det. Den gav den här egenutgivaren en röst. Måhända, eventuellt, förhoppningsvis är det där den mest intressanta delen med AI-revolutionen finns; att ge vissa tillgång till sådant som tidigare låg på andra sidan en ekonomisk mur.

Goliat har fortfarande större budget. Men David hittar nya stenar.

Den sista kolonin – Vuostálasvuohta finns nu som bok, e-bok och ljudbok. Ute i världen ligger ett 23-sidigt pitchdeck på ännu ett skrivbord.

Jag tycker fortfarande att berättelsen är värd att slåss för. Karaktären Emma Johansson hade inte förväntat sig något mindre av mig.

Peter Fahlén

Prenumerera nu

Dela

Lyssna på Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta

Fröken Marita talade om språk, om ordens rörelser och skillnader.

För Isak var varje ord som en sten i en okänd flod. Han hörde hur vattnet slog emot dem, men inte vad floden ville säga. Något i honom försökte ändå lyssna. Världens alla ljud bar på en dold tyngd, en fysisk massa av mening som han nästan kunde känna trycket av, men som låg precis utom räckhåll för hans tankar.

Marita vände sig mot tavlan och skrev med bestämd hand: Substantiv är namn på ting.

Kritan gnisslade, ett tunt skri mot den gröna ytan och Isak följde rörelsen med blicken. Han försökte förstå vad det innebar att ge ett ting ett namn. När han sade ordet sten försvann själva stenen ur huvudet, kvar blev bara ljudet.

Stefan som satt längre fram vände sig och skickade en pappersbit. Den landade på Isaks bänk.

Missfoster, stod det med sneda bokstäver.

Han tittade på ordet en stund. Det brände, utan att han kunde förklara det. Sedan vek han pappret prydligt och stoppade det i fickan. Han samlade på alla ord som inte passade någonstans.

– Isak, sade fröken med mild men trött röst. Kan du ge mig ett exempel på ett substantiv?

– Sten, svarade han.

– Bra, sade hon leende. Och ett verb?

Han tvekade. Alla ord hon önskade låg gömda bakom ett dis han inte kunde tränga igenom. Till slut blundade han och gav ifrån sig ett.

– Andas.

När Marita ställde frågan om ett ords stavning, visste Isak inte ens vilket ord hon menade. Allt flöt samman. Banan kunde vara något man åt, något man tävlade på, eller bara en väg. Fasan var en fågel, men också den skräck han kände inför varje skoldag. Varje ord var en fälla, varje stavelse en lögn.

För andra var skolan en lek. De som satt längst bak kunde skrika att de inte fattade något, och alla skrattade med dem. De var roliga.

Isak ville lära sig. Han ville passa in i den här världen, men han fick inte ihop det. Han gjorde fel, och alla skrattade åt honom.

Han visste att de inte var som han, de bar inte på den där tysta energiförbrukningen, den där inre kunskapen om att världen inte var som de trodde. Och han visste att han måste dölja det.

Inger, Henrik och Stefan var tre ständiga orosmoment för honom. Henrik hade klistrat en lapp på hans tröja baktill där det stod Mongo, och alla pekade efter honom och fnissade i korridorerna. Isak visste att det satt något på hans rygg. Han kände tyngden av det. Men han brydde sig inte om att ta bort det, för han ville inte veta vad det var.

***

Prenumerera nu

Efter idrotten gick pojkarna in i omklädningsrummet på källarvåningen. Isak stod med handduken om sig och försökte dra på sig en tröja. Han var kraftigt byggd och mamma lyckades inte alltid hålla garderoben uppdaterad storleksmässigt. Luften var tjock av fukt och pojkdofter, och han försökte göra sig mindre än vad han var för att försvinna ur deras synfält.

– Du är lika dålig på fotboll som du är på att stava, sade Henrik.

Flera andra pojkar i rummet skrattade åt kommentaren.

– Finns det något som du är bra på? frågade Stefan.

– Jag vet inte, sade Isak och fortsatte klä på sig.

Han var ärlig. Han visste vilka saker han inte fick visa, bar krafter som inte fick stråla genom honom. Men om han var bra på någonting i deras värld, det visste han inte.

– Han vet inte, hörde ni det? sade Sven skrattande.

Sven var en pojke som var duktig på fotboll och som alltid blev vald först till lagen på rasterna.

Isak brukade stå under takutsprånget och titta på dem, betrakta deras snabba, mänskliga rörelser som komplexa, men meningslösa, matematiska ekvationer.

Henrik knuffade honom i bröstet så han tappade balansen.

Isak parerade snabbt, inte med fötterna, utan med en mikroskopisk justering av gravitationen runt hans vrister. Han fann sig själv stadigt på fötterna.

– Ska du inte ge igen? frågade Henrik med ett lismande leende.

Han bröstade upp sig när han gick närmare.

– Inte? Vill du kanske lukta om jag har tvättat mig under armarna?

Henrik grep tag i håret på Isak. Han nöp fast, tryckte hela huvudet med ansiktet först in i sin vänstra armhåla.

Skratten ekade i rummet. Förnedringen var total. Den klibbiga fukten, den starka lukten av svett, tryckt mot hans ansikte.

Han slet sig loss, tog ryggsäcken och sprang. Han sprang tills lungorna brände och kom ut på skolgården, där han ställde ner ryggsäcken på gräsmattan.

Han torkade sig i hela ansiktet med armen. Kylan i luften var ett plåster, men inte nog. Han var skräckslagen, men när han lugnade sig kom gråten.

All kamp, alla tysta ansträngningar, alla försök att lära sig de mänskliga koderna. Alla var mot honom, trots taskiga att han ansträngde sig för att lära sig, och han fick inte visa vad han kunde.

Hans syster var den som höll honom tillbaka. Hon var den som sagt att de måste göra allt för att dölja vilka de egentligen var.

Hennes kunskap var hennes osynliga mantel. Han älskade henne, men hon kunde använda sina kunskaper för att klara av dagarna, och det kunde inte han. Hon menade att hans okontrollerade kraft var den största riskfaktorn för ett avslöjande om att de inte hörde hemma i den här världen. Det skulle kunna få katastrofala följder. Men han förstod inte hur något skulle kunna bli ännu värre än detta.

Bakom honom kunde han uppfatta ett lågt skratt. Det där ljudet som aldrig blir högt men ändå sticker hårt. Han brydde sig inte längre. Han hade nått den punkt där man inte ens skäms, för skammen har redan gjort sitt.

Vinden drog genom träden vid staketet. Björkarnas löv rasslade som tunna metallplåtar. Luften bar en doft av asfalt som värmts av solen. Allting var samtidigt skarpt och avlägset, som om världen stod bakom en glasruta.

Han hörde steg som var lätta men bestämda.

En flicka satte sig bredvid honom. Hennes blå ögon mötte hans tystnad som den var något hon kunde hålla i, och hon utstrålade en varm, intuitiv närvaro. Hon satte sig inte mitt emot, inte på avstånd, utan precis intill.

– Jag heter Malin, sade hon och lade handen på hans rygg.

Hennes röst var mjuk, som mossan efter regn.

Isak satt kvar med blicken neråt. Men han hörde på hennes ton att hon inte tillhörde skrattet. I den stunden var hon likt en neutral stjärna på hans stormiga himlavalv.

– Du ska inte bry dig så mycket om dem, sade Malin. Vad vet de?

Han snörvlade till, försökte svara men fick inte fram något.

– De vet ingenting om dig, Isak.

Hon hade långt hår som var så ljust att det verkade ha fångat solljuset självt. En fräkne precis nedanför ögat, en skugga av ett leende.

– De ser bara det de vill se, fortsatte hon. Du är du. Det är den bästa man kan vara. Det finns ingen som är bättre än du på att vara just du.

Han försökte säga tack, men det kom bara ett ljud, ett hack i halsen. Malin verkade förstå ändå. Hon log, inte brett utan stilla, som man ler mot något man respekterar.

För första gången kände han att tårarna inte var något att gömma. De kändes som små, varma bevis på att han var en del av något större.

Ett rop hördes längre bort.

– Malin! Kom nu!

Ingrid och några andra tjejer vinkade från grusplanen. De hade handdukar över axlarna. De skulle ner till Kerstins udde och bada. Vattnet låg blått i fjärran, glittrande mellan björkarna.

Malin såg på Isak, tvekade en sekund.

– Jag måste gå. Men du, du klarar dig. Jag vet det.

Hon böjde sig fram för att säga något mer, men valde att dra tillbaka. Bara en sista blick, varm och full av något som liknade löfte. Sedan sprang hon iväg.

– Och ikväll ska alla föräldrar dit och dansa! ropade Ingrid. Det blir jättestort!

Malin kastade en blick tillbaka mot honom precis innan hon försvann bakom hörnet. Bara ett ögonblick, men det räckte.

Isak satt kvar. Ljuset hade ändrat ton. Det var varmare nu, men också mer genomskinligt, och världen hade fått en tunn hinna av stillhet. Han tänkte att mamma förmodligen ville till udden ikväll. Eva längtade alltid efter rörelse, musik och värme. Hon trivdes med människor, med liv.

Men pappa skulle inte följa med. Han skulle stå hemma med yxan och hugga ved, inte för att det behövdes just då, utan för att det kunde komma en kall vinter när som helst. Han var tryggheten, den som byggde skyddet.

Och Alva, hon var tanken. Den ljusa, klara intelligensen som mest troligt skulle göra det till sin livsuppgift att hålla världen i schack.

Men han själv? Han var den som inte visste var gränsen gick mellan att hålla ihop och att sprängas.

Längre bort hördes skratt. En fotboll slog mot asfalten, någon skrek då bollen med fart rullade mot den öppna grinden i stängslet som ramade in skolgården.

Han öppnade knogarna högtidligt stelt. I nästa sekund slog han ut med ena handen och tryckte fingrarna lätt mot tummen, innan han drog tillbaka i en liten rörelse. Grinden där borta slog igen hårt av sig själv. Bollen studsade tillbaka och stannade på skolgården.

Han tänkte på Malins hand på hans rygg. En mild tyngd, då hon bara flyttat lite av sin egen styrka till honom.

Han gick över skolgården. Solen hade börjat sjunka. När han passerade cykelstället kastade metallrören långa, böjda skuggor som följde honom, som vänner han inte visste att han hade.

Peter Fahlén

Dela

Beställ den utgivna versionen av Norrskensbarnen här

Eller läs den som e-bok här

Något som stör mig med valet i Sverige är att vårt arbete, väljarnas arbete, tar slut på valnatten. Sedan börjar partiernas. Då ska vi vänta och se. Och jag skulle vara helt okej med att vänta och se, om det bara handlade om att räkna alla röster så att det blir korrekt och sedan får vi se vilka som vann.

Men icke. Det är som att diskussionerna som tar vid är de som på sätt och vis bestämmer vad vi egentligen röstade på.

Centerpartiet har varit ovanligt tydligt. Sverige behöver en regering i mitten, säger partiet. En regering utan de båda ”ytterkanterna”, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Inför valet gick C så långt som att beskriva en sådan regering som den regering som ”motsvarar vad de flesta väljarna vill ha”.

Det är ett häpnadsväckande, om inte fascinerande, sätt att räkna röster.

För en socialdemokrat som inte röstar på Vänsterpartiet har därmed inte röstat på Centerpartiets ekonomiska politik. En miljöpartist har inte röstat på Ebba Busch. En kristdemokrat har knappast lagt sin röst på KD i förhoppningen om att få Magdalena Andersson som statsminister.

Ändå samlas alla dessa väljare ihop i en stor säck och får etiketten mitten.

Med den preliminära rösträkningen leder den sida som består av S, V, MP och C med 176 mandat mot Tidöpartiernas 173. Slutresultatet är ännu inte fastställt. Men inom denna opposition finns redan en annan siffra som är svår att resonera bort: Vänsterpartiet ligger på 8,3 procent och 29 mandat. Centerpartiet på 7,1 procent och 25.

Om Centerpartiets framgång ska betraktas som ett mandat för Centerpartiets röda linjer måste rimligen Vänsterpartiets ännu större väljarstöd betraktas som ett mandat för vänsterpartistiskt inflytande.

När C går fram har väljarna tydligen talat.

När V går fram verkar de mest ha mumlat.

Prenumerera nu

Det betyder förstås inte att hela Sverige har röstat för Vänsterpartiets politik. Så fungerar inte heller demokratin. Men således kan Centerpartiet inte göra motsatsen och hävda att alla som avstått från V och SD i själva verket har beställt en centerpartistisk mittenregering.

Tyngdpunkten inom det regeringsunderlag som kan göra Magdalena Andersson till statsminister ligger dessutom tydligt till vänster om Centerpartiet. Det tycker jag förtjänar en större betydelse.

Vänsterpartiets hållning är samtidigt knappast höljd i dunkel. Partiet gick till val på att försöka bilda regering med S och MP och uttryckte beredskap att samarbeta också med Centerpartiet om det behövdes för en majoritet.

Elisabeth Thand Ringqvist å sin sida sade före valet att hon hellre ser extraval än släpper fram en regering där V ingår. Hennes alternativ var S, C, MP och KD.

Det är här jag får svårt att förstå vad ordet samarbete längre betyder.

C och V står långt ifrån varandra i viktiga frågor. Skatter. Arbetsmarknad. Vinster i välfärden. Synen på marknaden. Det är riktiga konflikter, inget snack om den saken.

Men vad trodde vi att ett parlament var till för?

Politikens stora konst består knappast i att kompromissa med människor som redan tycker likadant. Då behövs inga förhandlingar. Ingen behöver ge upp någonting. Det är när representanter som företräder olika intressen sätter sig vid samma bord som parlamentarismen börjar.

Det är när jag kommer till den här punkten som Ebba Busch blir svår att bortse från. Den som läst mina tidigare texter eller är någorlunda bekant med Vuostálasvuohta kan nog gissa fortsättningen.

Centerpartiet vill alltså avsätta den regering där Busch varit vice statsminister. Partiet har ägnat mandatperioden åt att kritisera Tidöprojektet och går till val på att bryta dess politiska riktning. Ändå är Kristdemokraterna välkomna i Centerpartiets tänkta mittenregering.

Vänsterpartiet är däremot så ideologiskt främmande att C hellre riskerar extraval.

Man kan naturligtvis regera med tidigare motståndare. Det är rent av själva poängen med Centerpartiets resonemang. Men då uppstår en ganska besvärande fråga:

Varför är stora ideologiska skillnader åt höger något vuxna politiker förväntas kunna förhandla om, medan stora ideologiska skillnader åt vänster blir ett principiellt hinder redan innan förhandlingen börjat?

Ebba Busch kommer inte till ett sådant förhandlingsbord som ett oskrivet papper. Hon kommer dit efter fyra skamfyllda år som vice statsminister, med diverse ställningstaganden och åsikter som knappt stöttas av en tiondel av befolkningen, i Ulf Kristerssons regering. Där hon varit en av de tydligaste försvararna av det politiska projekt Centerpartiet nu vill ersätta.

Ändå kan hon tydligen passera nålsögat och komma ut på andra sidan som mitten. Det är en anmärkningsvärd, egendomlig politisk reningsprocess.

Kanske är problemet att ordet mitten har börjat användas som om det vore en geografisk plats på en karta. En neutral mark där förnuftiga människor bor medan andra håller till ute vid kanterna.

Tillåt mig att vara den som bryter illusionen, men politik fungerar inte så. Mitten är också politik. Centerpartiets skattesyn är politik. Vänsterpartiets välfärdspolitik är politik. Ebba Buschs vidriga konservatism är politik. Ingen av dem upphör att vara ideologisk för att någon placerar sig själv i mitten.

Vi väljare har heller inte gett något enskilt parti rätten att skriva facit åt de andra.

Vi har skickat våra mandat till riksdagen.

Vänsterpartiets väljare har också röstat. Deras mandat finns där.

Centerpartiet behöver inte ge V rätt. Man behöver inte acceptera V:s krav. Man får gå från förhandlingsbordet och säga att avståndet blev för stort.

Men man måste kunna vara vuxen nog att sätta sig där.

Det är först efter samtalet man har rätt att säga att det inte gick.

Peter Fahlén

Prenumerera nu

Jag har börjat plocka fram Den sista kolonin – Vuostálasvuohta igen. Jag har börjat skissa på ett nytt pitch deck, för att göra ett nytt försök med att hitta en producent, som kan se en tv-serie i berättelsen. Det har inneburit att jag har gjort lite efterforskningar på bokens bärande frågor och var vi står idag. En av de viktigaste frågorna när man skriver en pitch har jag fått för mig är:

Varför nu?

Jag kan inte säga att jag vet något om vilka frågor som är viktiga, eftersom jag aldrig har fått något producerat för tv. Men i detta så började jag undersöka hur väl berättelsen står sig.

I början av boken finns en klocka. Svenska kraftnät utreder Sveriges elområden och utredningen ska vara klar i maj 2026. Mina karaktärer vet det. För dem blir datumet en tidsfrist. Norra Sverige producerar stora mängder elektricitet, södra Sverige har större underskott, och studenterna ser en förändrad elområdesindelning som ännu ett möjligt steg i en gammal rörelse: Resurserna finns på en plats, besluten fattas någon annanstans.

Det är inget som jag har hittat på. Regeringen gav uppdraget redan den 15 maj 2025. Slutdatumet var den 29 maj 2026. Mina fingrar brann för att jag skulle hinna få ut bok(jäveln) innan den 29 maj. Jag slet mitt hår när jag väntade på formgivningen och tryckprocessen. Med några få dagars lucka hann jag få ut den innan beslutet.

Sedan kom den 29 maj.

Regeringen avslutade inte processen. Den förlängde och utvidgade uppdraget till den 29 januari 2027. Svenska kraftnät ska då dessutom bedöma vilken indelning som är mest ändamålsenlig under kommande fem till tio år, och arbetet kan bli ett första formellt steg mot förändrade elområden.

Klockan som tickar i den här boken fortsatte alltså att ticka efter att boken hade kommit ut. Men upptäckten fick mig att fortsätta läsa.

En tidig scen utspelar sig på en restaurang i Umeå. Emma Johansson diskuterar den gröna omställningen med Viktor, mannen hon dejtar. Han försöker få henne att se helheten. Kiruna är viktigt, absolut, men ibland kräver utvecklingen offer.

Han kallar staden ett ”nödvändigt offer”.

Sedan läser jag om Per Geijer-fyndigheten utanför Kiruna.

Där finns sällsynta jordartsmetaller som Europa behöver till elektrifiering, försvarsindustri och minskat beroende av Kina. Där finns också Gabna samebys sista smala flyttled för renarna. Samebyn säger att en gruva kan innebära slutet för renskötseln i nuvarande form.

Viktors ord ekar i mig. Jag blir nästan så irriterad att jag är nära på att ge Emma, min goda arkitekt, ännu ett uppdrag.

Nödvändigt offer.

Visst är det så att Sverige behöver råvaror. Europa behöver dem. Gruvor skapar arbeten, skatteintäkter och industri. Klimatomställningen kräver material som måste komma någonstans ifrån.

Men frågorna bakom repliken försvinner inte:

Hur mycket får en plats offra för ett större mål? Och vem får bestämma priset?

För bara dagar sedan dök ytterligare en nyhet upp. Regeringen vill utreda en höjd och förändrad mineralersättning. Tanken är att en större del av värdet från gruvorna ska kunna gå tillbaka till de samhällen där brytningen sker. Regeringen talar om ”lokal värdedelning” och om skolor, omsorg och lekplatser som faktiskt ska märka att kommunen har en gruva.

Jag tycker att det är bra. Det vore ju ganska puckat att argumentera för att människor ska få större del av värdet från sina naturresurser och sedan bli besviken när politiken börjar undersöka just det.

Men formuleringen om att öka den lokala acceptansen får mig ändå att stanna upp, för där finns nästan hela konflikten i Den sista kolonin.

Vad måste en plats få tillbaka för att acceptera det som tas därifrån?

Och nästa fråga kommer omedelbart. Hur mycket är tillräckligt?

Pengar till en skola eller äldreomsorg kan göra stor skillnad för en kommun. Men pengar kan aldrig ersätta en renflyttningsled, en översvämmad dalgång, ett förändrat landskap eller någons möjlighet att fortsätta leva på samma mark. Vindkraftspengarna som betalats ut till byarna under 2026 ska framstå som något positivt, en möjlighet till utveckling. Det är ingenting annat än plåster på sår som aldrig kommer att läka.

Nej, för att ändå ge någon slags positiv bild så kan jag berätta om den rubrik som jag helst skriver i den här pitchen.

Mitt Norrland representeras av Simon och Sanna förstås, men kanske framförallt av Emma, gruvarbetardottern, och motståndets arkitekt. Det representeras av Nikka och hans samiska erfarenheter från både Norge och Sverige. Av Alan Karim och Malik, som kom till Sverige från Syrien. Och av Kanyalak Phadungkiat från Gällivare, som till slut blir hela upprorets ansikte.

I ett Sverige där migration och tillhörighet fortfarande hör till de mest omstridda politiska frågorna gör berättelsen ett anspråk. De representerar ett Norrland som är samiskt och svenskt, inflyttat och invandrat, urbant och glest, akademiskt och praktiskt på samma gång.

De tillhör platsen på olika sätt. Ändå handlar berättelsen hela tiden om samma sak: Vem som får säga vi när framtiden ska bestämmas.

Så vad skriver jag under Varför nu? i min nya pitch?

Frågan är över 100 år gammal och kommer inte att gå ur tiden den 29 januari 2027.

Peter Fahlén

Jag har funderat en del på vad det egentligen är jag lanserar. Att det är en bok är väl ganska självklart vid det här laget. Jag har arbetat med den och pratat om den i åratal. När jag stod och sålde Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta i somras så påpekade jag för den som var tveksam till köpet att om du bara ska läsa en bok av mig i ditt liv så är det inte den här, utan i så fall är det den som kommer härnäst.

För det här har i sanningens namn vuxit till något betydligt mer än en bok. Den raden är förstås ganska klyschig från en författare som tycker sig sitta på något speciellt. Jag lovar; det här är inget sådant. Nej, absolut inte. Den här boken kommer inte att förändra världen på något sätt, den kommer inte att få någon uppmärksamhet i media, och den kommer förmodligen sluta dammig och bortglömd som allt annat. Men den är det bästa jag någonsin har skapat och skrivit, såväl språkligt som sammansättningen av berättelsen, och det sista där var verkligen svårt att få till efter alla versioner som jag har kastat bort av den.

Prenumerera nu

Norrskensbarnen börjar på Hemliden utanför Trehörningsjö, i en berättelse jag själv fick höra om något som ska ha inträffat där 1969. Därifrån växte Alva och Isak Ekman fram. Sedan EIPI. Vigilant Horizon. Genève. Haag. Stenviksudden. Dokument, människor och händelser som efter hand började lämna spår långt utanför själva romanen.

Det är en del av det jag tänker berätta om i morgon. Jag tänker berätta om Kjells berättelse och skicka runt ett utskrivet exemplar av min tolkning av den. Det är ett utdrag från precis hur boken börjar. Sedan kastas man in i Alva Ekmans huvud, och det är en resa som jag tror att man kommer att tycka om att ta del av. Bakgrundshistorien får man bit för bit, eftersom berättelsen går vidare.

Sedan när presentationen av boken är över kommer jag att visa någonting som hittills har fått leva ganska undanskymt. Jag pratar alltså om arkiven. Vid ett tidigare tillfälle har jag pratat om det arkiv som inte gör så mycket om man tar del av innan man läser boken. Men det finns ett till.

Det finns i dag två vägar vidare in i världen bakom Norrskensbarnen.

Den ena går genom EIPI – European Institute for Perceptual Interfaces.

EIPI/Ekman files

Den andra går genom Vigilant Horizon.

Vigilant Horizons arkiv

Det är två helt olika arkiv. Två organisationer med helt olika syn på vad som hände, vilka Alva och Isak Ekman var och vad Kjell Näslund egentligen kom i kontakt med på Hemliden.

Där finns rapporter, fältanteckningar, interna bedömningar, incidenter, namn och dokument som aldrig förekommer i romanen. Där finns också sådant som får vissa händelser i boken att se annorlunda ut när man återvänder till dem.

Ibland motsäger arkiven varandra, vilket kanske väcker frågan: Vem berättar sanningen?

Lösenordet till Vigilant Horizon-arkivet är: 1969. Det känner jag att jag kan dela här och nu eftersom jag har delat det tidigare. Arkivet har redan passerat 200 inloggningar, så det är nog inte lika skrämmande som jag inbillade mig att det skulle kunna vara.

Sedan sparar jag på lösenordet till EIPI:s arkiv. Det kommer att finnas på lanseringen och om man vill ha det så får man det, men jag vill inte kasta Ekman Files och resten av materialet över någon som ännu inte ens har fått möta Alva. Arkiven är byggda för den som vill gå längre. För den som efter boken börjar undra varför en viss rapport formulerades på ett visst sätt, varför ett namn återkommer tjugo år senare eller varför Vigilant Horizon tycks ha vetat saker långt innan de borde ha kunnat veta dem. Dessutom är Ekman files något av en spoiler om man tänkt läsa boken. Det är däremot inte Vigilant Horizons arkiv.

Nu ska jag ge mig. Men i morgon tänker jag prata av mig om det här. Det kan ni vara säkra på. Och sedan tänker jag visa var nästa dörr finns, om man vill ha nyckeln.

Café Krus, Trehörningsjö
Lördag 5 september
12.00–15.00

För Norrskensbarnen slutar inte när man stänger boken.

På sätt och vis är det där undersökningen börjar.

Peter Fahlén

”Socialdemokratin har uppfyllt sin historiska uppgift”, skrev en läsare. Vi kan kalla honom för Benny, för jag tror faktiskt att han hette Benny.

Jag tror att han menade det som kritik. Jag ber om ursäkt om det var så att jag tolkade den fel. Men själv fastnade jag för formuleringen av annan anledning. För tänk om Socialdemokratins stora problem idag faktiskt är att den redan har lyckats?

Arbetarrörelsens dröm var trots allt aldrig att arbetaren för alltid skulle förbli fattig, trångbodd och beroende av arbetsgivarens välvilja. Absolut inte. Arbetarens barn skulle få utbildning. Familjen skulle kunna köpa hus och åka på semester. Man skulle kunna bli sjuk utan att bli ruinerad, och åldras utan att behöva ha fattighusets skugga över sig. Detta var hela poängen med rörelsen, och det fungerade jäkligt bra.

När Socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1982 fanns fortfarande en politisk karta som kändes igen från efterkrigstiden. Klass spelade stor roll för hur folk röstade. Arbetaren röstade ofta socialdemokratiskt, tjänstemannen borgerligt. Konflikten om hur samhällets resurser skulle fördelas var tydlig. Men sedan började något förändras.

Skattereformen kring 1990 blev en markering. Marginalskatterna sänktes, skattebaserna breddades och även Socialdemokratin började i högre grad tala om incitament, effektivitet och ekonomins funktionssätt.

90-talskrisen förstärkte markören. Plötsligt handlade politiken mindre om vilket samhälle som skulle byggas och mer om hur det samhälle som redan byggts skulle finansieras, effektiviseras och räddas.

Sedan, mina damer och herrar, kom Fredrik Reinfeldt. Det är svårt för mig att inte nämna Anders Borg när man pratar om Reinfeldt, och hur de sålde ut Sverige tillsammans, men jag sparar den nagelbitaren till en annan krönika.

Tillbaka på den här linjen, så har jag har svårt att tänka mig en mer symbolisk, politisk formulering än när Moderaterna började kalla sig det nya arbetarpartiet inför valet 2006. Nu försökte inte högern riva folkhemmet längre. Den gjorde anspråk på att förvalta det bättre.

Det var förstås genialt om man ser på det rent taktiskt, därför att Socialdemokratin under decennier hade hjälpt människor att klättra uppför samhällstrappan. Den där arbetarens dotter blev sjuksköterska och sonen blev ingenjör. Familjen köpte villa. Barnen gick på universitet.

En våning högre upp stod Reinfeldt och väntade.

Men historien stannade inte där. För om den bara handlat om att arbetare blivit välmående medelklass borde rörelsen huvudsakligen ha gått från Socialdemokraterna till Moderaterna. Så blev det inte. Icke, sa Nicke.

Sverigedemokraternas genombrott förändrade konfliktlinjerna. En betydande del av arbetarklassen började söka sig dit. Klass försvann inte ur politiken. Däremot började människor erbjudas en annan berättelse om vilka konflikten egentligen stod mellan.

Arbetare mot kapitalägare blev allt oftare skattebetalare mot bidragstagare. Landsbygd ställdes mot sin motsats i storstaden. Svensken hade inte förstått någonting i samhället om man inte misstänkte invandraren för allt som gick snett eller blev sämre.

Den som gör rätt för sig mot den som påstås leva på systemet, och det där är förmodligen en av vår tids största politiska förändringar. Engagemanget i kommentarsfälten saknar motstycke när frågan kommer på tal, och man behöver inte vara speciellt påläst för att ha rätt att delta, det är fritt fram.

Ekonomiska motsättningar finns överallt omkring oss, men det är hur man förklarar dem som blir avgörande, och vi har blivit skickliga på att beskriva dem så att de passar vår eventuella agenda.

Sedan kom Januariavtalet 2019. Socialdemokraterna kunde behålla regeringsmakten genom en överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna som innehöll tydligt marknadsliberala reformer. Jag minns det som igår hur märklig den politiska kartan började kännas. Min pappa, som inte är med i matchen längre, växte upp med Stefan Löfven och kallade honom alltid för “Tettä” eftersom det var det han hade kallat honom som liten, när han inte kunde säga Stefan, och sedan hade de haft det kvar som en kul grej. Jag uttryckte till min pappa att jag inte trodde att Januariavtalet skulle komma att bli någon kul grej. Han svarade i vanlig ordning att det skulle lösa sig så småningom.

Någonstans där uppstod frågan: Om Socialdemokraterna måste röra sig mot mitten för att kunna regera, vem står då kvar på den ekonomiska position som en äldre socialdemokrati en gång betraktade som självklar?

Jag anser att Vänsterpartiet har blivit en slags förvaringsplats för delar av den socialdemokratiska idé som Socialdemokraterna själva inte riktigt vet vad de ska göra med. Men den verkligt intressanta frågan handlar kanske mindre om partierna och mer om oss. För vem är egentligen arbetare längre?

En familj kan äga en villa värd flera miljoner, ha två bilar på gården, pensionssparande och åka utomlands vartannat år – och samtidigt vara fullständigt beroende av att två löner kommer in i slutet av månaden. Man kan ju verkligen anse sig vara medelklass på pappret och ändå ligga tre månaders arbetslöshet från ekonomisk kris.

Välfärdsstaten gjorde oss rikare utan att göra oss ekonomiskt oberoende. Men politiskt började vi på många sätt ändå bete oss som om den hade gjort det.

Det är betydligt vanligare att vi frågar:

Hur mycket får jag behålla?

Än att vi undrar:

Vad får vi tillsammans?

Och jag tror att vi har ytterligare en paradox på precis den punkten. Vi har fem veckors semester. Lägg till sjukvård, barnomsorg, utbildning, pensioner. Det går att ställa sig och blunda och peka, öppna ögonen och det finns där framför dig. Bibliotek. Vägar. Försäkringssystem. Och när allt sånt har funnits som en självklarhet omkring en under hela livet är det lätt att uppfatta det som natur. Något som bara existerar.

Skatten syns däremot på lönebeskedet varje månad.

Jag vet fortfarande inte om min gode läsare Benny hade rätt när han skrev att Socialdemokratin har fullgjort sin historiska uppgift. Men formuleringen stör mig. För arbetarrörelsen byggde ett samhälle där människor kunde leva liv som deras far- och morföräldrar aldrig hade vågat drömma om.

Sedan föddes generationer som aldrig hade sett världen före segern.

Kanske är det då en politisk framgång blir som allra mest sårbar.

När vi slutar se den som någonting våra föregångare byggde tillsammans, och börjar tro att den alltid har funnits.

Peter Fahlén

Prenumerera nu

Beställ mina böcker

Jag vet ärligt talat inte om det är för att jag själv aldrig har skrivit så mycket som jag har gjort under detta valår, men ibland får jag känslan av att hela valrörelsen pågår runt någonting som ingen riktigt vill titta på. Det är som om det står en elefant i rummet. Frågorna är sylvassa, väldigt ofta, men de träffar liksom inte rätt. För mig handlar den här elefanten om den liberala demokratin.

Sverigedemokraterna talar om svenskhet, lojalitet och anpassning, om en välfärd som i högre grad ska prioritera svenska medborgare och om ett Sverige där svensk kultur och svenska värderingar ska stå i centrum.

Det är klart att man kan tycka att det ligger något i det. Kanske beroende på var man bor, hur mycket man tjänar, eller inom vilket område man arbetar. Man kan också, som jag, läsa partiets program och principer och se en politisk riktning där tillhörigheten till nationen gradvis får större betydelse för vilka rättigheter, möjligheter och vilken legitimitet en människa anses ha. Man får tolka det man läser som det passar. Det är alla fria att göra. Men för mig är det svårt att inte se hotet mot demokratin, fascismen och etnonationalismen i deras principer. Jag skulle vilja att vi vågade diskutera vad som händer när ett nationalistiskt parti får allt större inflytande över vilka som räknas till vi.

Moderaterna och Kristdemokraterna tycks beredda att administrera stora delar av den här förflyttningen. Liberalerna har ägnat fyra år åt att försöka förklara varför tigern inte kommer att käka upp dem, trots att de redan befinner sig långt inne i magen.

Samtidigt talar vi om valet som vanligt. Det är viktigt att rösta. Partiledarna lovar runt …

Prenumerera nu

Socialdemokraterna presenterade sitt valprogram i dag. Där finns klassisk socialdemokrati: Avskaffad karens, större välfärdsambitioner och billigare tandvård. Men där finns också en socialdemokrati som under lång tid har rört sig mot mitten i migrationspolitiken, kriminalpolitiken och synen på skatter. Nu lovar partiet dessutom att den som tjänar under 70 000 kronor i månaden inte ska få höjd inkomstskatt.

Jag kan ibland känna att den politiska kartan har flyttats under våra fötter medan vi stått och diskuterat gamla partibeteckningar. För majoriteten av befolkningen finns det betydligt mer att vara orolig för på högerkanten, men det är inte som att vänsterkanten har stått fastfrusen. Den har också rört på sig.

För i flera av de frågor jag förknippar med den socialdemokrati som jag växte upp med – stark offentlig välfärd, progressiv beskattning, mindre marknadsstyrning och ett samhälle som också ska fungera långt från storstäderna – är det i dag Vänsterpartiet som tydligast står upp för. Det är också ungefär så V formulerar sin nuvarande valplattform: Större statligt ansvar för välfärden, mer från dem med höga inkomster och förmögenheter och mindre styrning efter lönsamhet.

Det betyder inte att V är gamla S. Historien är mer komplicerad än så. Men något har förändrats. Samhället har förändrats, men jag hyser vissa tvivel om att vi som lever i det faktiskt riktigt har hängt med i vad förändringarna betyder, och vad de kommer att kunna få för betydelse i längden.

Klockan 18:00 imorgon är det partidebatt på Gideågården i Gideå. Jag hade självklart tänkt åka dit. Jag vill höra vad de tänkte lova landsbygden den här gången. Alla fina ord om skolorna och vägarna. Allt som fungerar så bra trots bristen på service. Allt det där som lätt blir några rader i ett valprogram men som avgör om våra familjer faktiskt kan leva kvar. Men några andra frågor som jag också funderar över är:

Vilka ska räknas till samhällets vi?

Hur mycket makt ska majoriteten få över den som står utanför?

Vilka institutioner ska kunna säga nej när politiken vill säga ja?

Och vilket land lämnar vi efter oss när våra barn är gamla nog att rösta?

Om man inte kan se elefanten kan man skylla på de falska trumpeterna. De viskar att allting till och med är bättre än som vanligt. Men de har bara börjat. Nu vill de ha fyra år till.

Elefanten fortsätter spy ut propaganda i varenda liten del av samhället som den kan infektera. Jag hyser vissa tvivel om att vi som lever i det alltid orkar analysera vad allting egentligen betyder. Jag hyser vissa tvivel om att vi alltid förstår konsekvenserna av vårt eget handlande, och vårt eget bästa. Den här elefanten är svinbra på att utnyttja det. Den har fått i stort sett alla att tro att det är ett vanligt val den 13 september. Det är det inte.

Valet som snart är här handlar om vi ska ha demokrati eller inte. Det är det du tar ställning till när du röstar.

Peter Fahlén

Prenumerera nu

Mina böcker

Vi hade utlovats hetta, men den lät vänta på sig en aning. I uppstarten var de faktiskt påtagligt överens om mångt och mycket. De är i det stora hela överens om det mesta som behöver hända och vad som behöver bli bättre, men de har olika syn på hur saker har kunnat bli som de har blivit, och vad som måste göras för att ändra på det.

Det gjorde inte speciellt mycket. Politik blir inte bättre av att två människor står och skriker på varandra, och efter några år av nationella debatter där varje meningsskiljaktighet tycks kräva ett mindre nervsammanbrott finns något nästan befriande i två kommunpolitiker som kan prata med varandra.

Örnsköldsvik behöver växa. Företagen behöver kompetens. Välfärden måste fungera. Hela kommunen behöver leva. Landsbygden är viktig. Skolorna är viktiga.

Det är inga stora hemligheter vi pratar om. Jag tror att de flesta som är någorlunda intresserade av samhället omkring sig kan ta på problemen de möter i vardagen. Jag har faktiskt aldrig hört någon politiker gå till val på sämre skolor, fler potthål och en drastiskt avfolkad landsbygd.

Det sista där är något som jag känner för. Jag bor på en plats i kommunen där ‘landsbygden’ känns som något av en underdrift. Således är jag mycket väl medveten om att politiken börjar när pengarna ska fördelas, vilket också blev särskilt tydligt när landsbygdens skolor kom på tal.

Varken S eller M vill lägga ner några skolor. Johannes och M påtalar att de skjutit till 4 miljoner extra om året under den här mandatperioden till landsbygdens skolor. Men han är väldigt försiktig med hur det kommer att kunna se ut under nästa period. Carolina och S vill att landsbygden ska leva, och vill försöka titta på konstruktiva lösningar, kanske med att flytta elever, men Carolina uttrycker tydligt att hon inte tror på att köra barn från centralorten till landet för att gå i skolan.

Så vad betyder det egentligen när man säger att landsbygdsskolorna är viktiga? Betyder det att en liten skola får kosta mer per elev eftersom närheten i sig har ett värde? Betyder det att kommunen accepterar en viss överkapacitet för att en bygd ska kunna växa igen? Hur lågt kan elevantalet sjunka innan löftet förändras? Den här debatten svarade inte på det.

För oss som bor i kommunens yttre delar är sådana frågor större än själva skolbyggnaden. En skola avgör var barnfamiljer kan bo. Den påverkar huspriser, föreningsliv, inflyttning och möjligheten att över huvud taget tala trovärdigt om en levande landsbygd.

Stänger man skolan på grund av att barnen blivit för få kan man ganska effektivt se till att de aldrig blir fler. Vi lever dessutom i en tidsålder där vi är precis i början av vad som i framtiden kommer att bli ett stort problem. Det föds alldeles för lite barn. Jag personligen har ingenting att säga om det. Ingen kan ta sådana beslut åt någon annan. Men det kommer att bli ett problem i en nära framtid som behöver pratas mer om.

Sedan kom vägarna i kommunen på tal och där hände något med debattens klimat. Replikerna blev något snabbare. Ansvar skulle placeras, satsningar räknades upp. Någon hade gjort för lite, någon annan ville ge en annan bild. Temperaturen steg.

Det var mest detta som gjorde vägdebatten intressant. Annars är den ganska intetsägande anser jag. Vi vet alla hur dåliga vägarna är. Och jag tror inte att jag är den enda som har väntat på väglots på 352 vid Lomsjön efter Kroksta och funderat på hur helsickes många andra bitar av vägen som är 300 gånger sämre än just den här sträckan.

Men förutom den personliga detaljen från min sida så är en dålig väg inget annat än en dålig väg. Den är svår att maskera. Underhållet som borde varit gjort är svårt att slingra sig bort från. En dålig väg märks när skolbussen kommer. När företagaren ska få fram sina varor. När ambulansen har några mil kvar. Den kommunala visionen möter bokstavligen verkligheten där asfalten spricker.

På det sättet tycker jag att vägarna och skolorna hör ihop. De avslöjar vad uttrycket hela kommunen ska leva faktiskt kostar. För alla vill ha en levande landsbygd så länge den ryms inom samma kalkyl som allting annat. Den verkligt intressanta politiska frågan är vad man är beredd att prioritera när den inte gör det.

Jag lämnade debatten med fler frågor än svar, ärligt talat. Och jag känner inte att jag såg någon vinnare av dessa två. Om debatten gav något så var det följdfrågor.

Ni vill behålla skolorna – vad får det kosta?

Ni vill rusta vägarna – vilken annan investering får vänta?

Ni vill att människor ska kunna bo i hela kommunen – vilka merkostnader är ni beredda att acceptera för att göra det möjligt?

Det blir en spännande slutspurt kommande två veckor.

Peter Fahlén

Läs tankarna efter minoritetsdebatten

Beställ böcker av mig

Redan när jag satte mig i programsalen visste jag att det här inte var min fråga. Jag är varken same, sverigefinne, tornedaling, rom eller resande. Jag bär inga egna minnen av ett språk som tystnat mellan generationerna och ingen familjehistoria av att behöva förklara för myndigheter vem jag är.

Jag närvarade för att jag blivit inbjuden. Det fanns de på båda sidor av rummet som hade läst Den Sista Kolonin – Vuostálasvuohta, och en av dem hade några dagar tidigare berättat sin livshistoria för mig över kaffe. Det räckte, tänkte jag. Jag kan vara betraktaren.

Som betraktare var denna debatt intressant, om än något märklig. Politikerna brukar sitta i panelen längst fram då de förväntas ha svar. De brukar argumentera för att de tror på vad de gör i frågorna. Publiken frågar och panelen förklarar. Men den här kvällen var maktordningen nästan omvänd, eftersom kunskapen ofta verkade sitta bland åhörarna.

Politikerna var försiktiga, något så ovanligt som ödmjuka, och ibland nästan inställsamma. Det fanns en tydlig känsla av att den största politiska faran under kvällen var att säga något dumt inför de personer som visste betydligt mer om frågorna än de själva gjorde.

Johnny Eriksson från Vänsterpartiet hamnade i en utmärkande position. Han satt i panelen men rörde sig stundtals närmare publiken, med sin egen erfarenhet som resande och sin återkommande tanke om att minoriteterna behöver samarbeta. Caroline Sondell från Socialdemokraterna berättade om sin finska mormor och sina rötter i Tornedalen. Jenny Voitonnen från Sverigedemokraterna talade ur sin sverigefinska erfarenhet.

Trots detta var avståndet mellan panel och publik ytterst påtagligt. Det blev tydligast när minoritetssamordnaren Harriet Kuoppa tog ordet.

Hon talade om de öppna samråden. Möten som hållits återkommande, år efter år. Hon konstaterade att närvaron från kommunen varit dålig. Ingen av politikerna i panelen hade deltagit.

Mycket av det särskilda förvaltningsbidraget, sade hon, får betala sådant kommunen själv borde betala för sina medborgare.

Det blev tyst. Ansikten som stirrade. Det blev inte besvarat från politikerhåll men från åhörarna kom applåder.

Jag vet för lite om kommunens redovisning för att avgöra hur mycket det ligger i det hon säger. Det intressanta var ögonblicket. En kommunal minoritetssamordnare framförde inför en politisk panel en ganska allvarlig kritik av hur minoritetsarbetet finansieras.

Lite senare ställde en kvinna, bibliotekarie och same, kvällens kanske enklaste fråga. Hon tyckte att både kommunen, samerna och finnarna ibland lyckades krångla till språkfrågorna mer än nödvändigt. Hon gjorde ett närmast utsökt exempel på vad hon menade med sin egen framställning eftersom det verkligen tog henne en evighet att komma fram till den stora frågan:

Är alla partier för att förenkla modersmålsundervisningen?

Tummarna åkte upp längs hela panelen. Alla var för.

Det borde ju vara ett gott tecken, tänkte jag. Att alla ändå sitter med goda intentioner och viljan att allt ska bli bättre.

Engagemanget gällande språket hade funnits där hela kvällen. Både Samiska och Finska. Barn som behöver få tillgång till det. Äldre som behöver kunna behålla det. Språk som försvunnit ur familjer för att tidigare generationer lärde sig att skämmas för dem.

Vänsterpartiets Johnny Eriksson formulerade det bra när han talade om barn vars föräldrar fortfarande är rädda för att använda språket. En lärare kan lära ut ord och grammatik. Att läka ett historiskt sår kräver något mer.

Centerpartiet pratade om ramsor, temadagar och att uppmärksamma nationaldagar.

Då fnös Jenny Voitonnen.

På Finlands självständighetsdag hade kommunens skolor serverat vegetarisk makaronilåda, påpekade hon och beskrev det som förnedrande.

Publiken applåderade.

Johnny Eriksson höll med och kallade maten skamlig.

Jag har ingen aning om hur en värdig, finländsk nationaldagsmeny i Örnsköldsviks skolor ska se ut. Men jag förstod vad reaktionen handlade om. Det finns en väsentlig skillnad mellan att uppmärksamma en kultur och att förstå folket som bär den.

En samisk kvinna som flyttat till Örnsköldsvik från Östersund (som också är förvaltningskommun) spetsade till frågeställningen gentemot KD och SD och fick dem att bekänna färg gällande deras partiers häxjakt på samerna nationellt. KD tog avstånd från partiledningens nationella hållning, men SD slingrade sig (men uttryckte att det inte är en fråga som hon kommer att driva här).

Politikerna återkom gång på gång till ungefär samma formuleringar. Den enskildas rättigheter måste fungera i praktiken. Vi behöver göra mer. Vi behöver prata mer om dessa frågor. Ödmjukheten som jag hade reagerat på hos dem var nog egentligen sympati. Och inför en samling som bär erfarenheter man själv saknar så är lyssnande en ganska god utgångspunkt. Men det kan också bli en bekväm plats att stanna på.

När jag reste mig med anteckningsblocket och började gå funderade jag på hur mycket mer det egentligen behöver pratas. Ingen ville försämra modersmålsundervisningen. Ingen argumenterade mot minoriteternas rättigheter. Alla ville att det skulle fungera bättre. Harriet Kuoppa berättade ju hur mycket det pratas. Diskussionerna i samråd efter samråd. År efter år. Trots detta sitter de som rättigheterna gäller i publiken och frågar varför så mycket fortfarande inte fungerar.

Jag lämnade med svaret på bibliotekariens fråga i huvudet.

Alla gjorde tummen upp.

Det är ett bekvämt svar från den som bara lyssnar.

Peter Fahlén

Peters bokhandel

Marknaden har inga barn

För sexton år sedan skulle skolan i Gottne försvinna. Örnsköldsviks kommun hade räknat. Elevunderlag, lokaler, kostnader och framtid skulle vägas mot varandra. För en kommun är det en del av uppdraget. Skolor kostar pengar. Små skolor kostar ofta mer per elev. Befolkningen förändras och varje byggnad kan aldrig hållas öppen för evigt.

Men folket som bodde i Gottne gjorde en annan beräkning. Där fanns barnen. Där fanns familjerna. Där fanns en bygd som förstod vad en skola betydde långt utanför klassrummets väggar.

När den kommunala skolan försvann tog Gottnebygdens Samhällsförening över stafettpinnen. Sedan 2010 drivs Gottne Byskola som fristående grundskola. Huvudmannen är en ideell, icke vinstdrivande och partipolitiskt obunden samhällsförening vars uttalade syfte är att bevara och utveckla samhällsservicen i bygden. I dag går omkring 60 elever från förskoleklass till årskurs sex där.

Det gör Gottne till ett besvärligt exempel. Men det är precis på grund av det som det är intressant. För juridiskt befinner sig Gottne Byskola i samma svenska friskolesystem som de stora skolkoncernerna. Politiskt är skillnaden enorm. Ett företag kan söka ett elevunderlag.

Gottne försökte behålla ett samhälle.

Friskoledebatten behöver fler än två lådor

Jag har själv skrivit hårt om den svenska skolmarknaden. I Barnen som blev en marknad formulerade jag det så här: “Marknaden har inga barn. Den har flöden, kostnader, underlag och andelar.”

Jag står fast vid den kritiken. Ett skolsystem där barns utbildning samtidigt utgör en marknad för företag har skapat incitament som hör illa ihop med skolans demokratiska uppdrag. Således finns goda skäl att skärpa kontrollen över friskolesektorn, öka insynen och stoppa pengar från att försvinna ur verksamheten.

Men Gottne tvingar fram en följdfråga: Vad händer när vi börjar behandla varje enskild huvudman som variationer av samma fenomen?

Vad händer när den juridiska kategorin blir mer verklig än skillnaden mellan ett skolbolag och en samhällsförening i en by?

Den frågan blev ovanligt konkret den 13 augusti. Då beslutade riksdagen om skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat införs begränsningar av värdeöverföringar vid nyetableringar, ägarförändringar och vissa tillsynsingripanden. Kraven på huvudmännens ekonomi och redovisning skärps. Huvuddelen av lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Mycket av detta är förstås rimligt. Skattemedel ska kunna följas. En huvudman ska klara sitt uppdrag ekonomiskt. Den som driver skola ska granskas.

Det intressanta uppstod i riksdagen när Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet varnade för att nya ekonomiska krav och tillståndsregler kan slå olika mot olika huvudmän. De ville att regleringen skulle utformas så att idéburna och mindre aktörer inte missgynnas gentemot stora skolkoncerner. Centerpartiet och Miljöpartiet ville dessutom undanta idéburna organisationer från vissa särredovisningskrav.

Majoriteten sade nej.

Frågan finns alltså redan mitt på riksdagens bord:

Hur reglerar man kapitalet utan att samtidigt göra storleken till en konkurrensfördel?

När regleringen också får stordriftsfördelar

Här finns en märklig risk, då en stor skolkoncern har ekonomiavdelning, jurister, centrala system, controllers och personal som arbetar med myndighetskrav över många skolor. En liten förening har å sin sida en styrelse, som ofta består av föräldrar och andra personer från bygden.

Det innebär aldrig att den lilla aktören ska slippa insyn. Tvärtom. Den som hanterar skattepengar ska kunna visa vart pengarna går. Men samma administrativa krav väger olika tungt beroende på vem som bär dem.

Det är egentligen inget revolutionerande påstående. Riksdagen har redan accepterat principen på andra delar av friskoleområdet. När offentlighetsprincipen utvidgades till fristående skolor skapades särskilda lättnadsregler för mindre huvudmän, just eftersom små verksamheter saknar samma administrativa kapacitet och stordriftsfördelar som stora organisationer.

Staten kan alltså se skillnaden mellan liten och stor. Frågan är bara när den väljer att göra det.

Sedan kommer skolpengen

Nästa konflikt ligger redan och väntar. En statlig utredning om skolans resursfördelning har föreslagit att kommunerna ska få göra avdrag från ersättningen till fristående huvudmän för kommunernas så kallade utbudsansvar.

Principen är lätt att förstå. Kommunen måste alltid kunna erbjuda utbildning. Den behöver kunna ta emot nya elever, hantera förändrade barnkullar och upprätthålla skolkapacitet även när elevunderlaget svänger. En fristående huvudman har inte samma övergripande skyldighet. Den beredskapen kostar pengar.

Utredningen beräknar merkostnaden till motsvarande sex procent av grundbeloppet och föreslår en övergång med tre procent det första året. Förslaget är fortfarande ett utredningsförslag, ingen gällande lag.

Själva principen går att försvara. Kommunen ska få ekonomiskt utrymme för ett ansvar som kommunen faktiskt bär. Men återigen uppstår frågan om våra kategorier.

För även utredningen beskriver ett system där små huvudmän har svårare att anpassa kostnader än stora. En stor organisation kan fördela administration, personal och ekonomiska risker över flera enheter. En liten skola kan omöjligen minska en sjättedel av en lärare, en bit av rektorn eller fem procent av skolbyggnaden.

Procenten är densamma, men verkligheten är det inte.

Det behöver absolut inte betyda att sexprocentsförslaget är fel. Men det betyder att vi borde våga fråga vad som händer när samma verktyg möter helt olika verksamheter.

Åshammar visar var frågan kan sluta

Det finns ett färskt exempel från Åshammar utanför Sandviken som gör problemet mer konkret. Sandvikens kommun beslutade att lägga ned Alsjöskolan när barnkullarna minskade. Föräldrar organiserade sig och bildade en förening med ambitionen att driva skolan vidare som friskola. Alltså ungefär den sorts lokala mobilisering som en gång räddade skolan i Gottne.

Föräldrarna försökte få kommunen att hålla skolan öppen ytterligare ett år så att övergången skulle kunna ske utan avbrott. Kommunen sade nej. Ett fortsatt öppethållande skulle belasta ekonomin och påverka bland annat skolorganisation och skolskjuts.

Sedan kom nästa problem.

Kommunen motsatte sig den nya friskolan. Elevkullarna minskade och barnen från Åshammar behövdes för att skapa bättre organisatoriska och pedagogiska förutsättningar på Kungsgårdens skola. Kommunen beräknade att omkring 3,5 miljoner kronor skulle lämna den kommunala verksamheten om eleverna i stället gick i den nya friskolan.

Skolinspektionen sade slutligen nej. Myndigheten bedömde att etableringen skulle kunna få påtagliga negativa långsiktiga följder för den kommunala skolverksamheten.

Kommunens argument är rationellt, men det är också precis varför exemplet skaver. Först blir byskolan för liten för den kommunala organisationen. Sedan vill byn bära skolan själv.

Då behövs barnen för att den större skolan någon annanstans ska bli bärkraftig. Det är ett system som plötsligt kan få landsbygdens barn att fungera som råvara i centraliseringens kalkyl.

Gottne hann igenom en annan dörr.

Åshammar gjorde det inte.

Landsbygden behöver ett eget uppdrag i skolpolitiken

Här tror jag att svensk skoldebatt saknar ett begrepp. Vi talar om skolpeng, vi talar om utbudsansvar. Vi talar om likvärdighet, elevunderlag och huvudmän. Jag skulle vilja lägga till ett:

Landsbygdsuppdraget.

En skola på landsbygden utför ibland en samhällsfunktion som sträcker sig längre än den enskilda elevplatsen. Den håller nere barns restider. Den gör det möjligt för familjer att bosätta sig på platsen. Den samlar människor. Den skapar arbetstillfällen. Den gör ett samhälle möjligt att välja också för nästa barnfamilj.

Det betyder inte att varje skola ska räddas för all framtid. Det säger jag inte. Elevunderlag spelar roll. Undervisningens kvalitet spelar roll. Behöriga lärare, elevhälsa och ekonomi spelar roll.

Landsbygdsuppdraget kan heller aldrig bli ett frikort för undermålig verksamhet.

Det bör vara precis vad namnet säger: Ett uppdrag.

Kommunala och fristående skolor som upprätthåller utbildning i geografier där alternativet innebär betydande centralisering borde kunna få särskild ersättning efter tydliga kriterier: Avstånd, elevunderlag, restider och faktisk samhällsfunktion.

Med ersättningen följer ansvar. Öppen ekonomi, långsiktighet, samma kvalitetskrav som överallt annars.

För en ideell aktör bör överskottet stanna i verksamheten.

Det vore betydligt mer förnuftigt än att låtsas att varje skola kan beskrivas fullständigt genom ordet huvudman.

Gottne får inte bli skolkoncernernas alibi

Här måste också gränsen dras åt andra hållet. Den lilla byskolan får inte användas som mänsklig sköld för en miljardindustri. När kritik riktas mot vinstuttag, koncernstrukturer och marknadsskolans incitament räcker det inte att plocka fram en ideell byskola och säga: Se vad ni vill förstöra.

Gottne är intressant just för att Gottne visar hur stora skillnader friskolebegreppet gömmer. Samma sak gäller åt andra hållet. Kritiken mot skolkoncernerna får inte göra oss blinda för civilsamhället.

För när kommunen räknade färdigt i Gottne fanns byn kvar. Barnen fanns kvar. Föräldrarna fanns kvar. Och eldsjälarna på platsen bestämde sig för att göra någonting åt saken. Sexton år senare går barn fortfarande till skolan där.

Det bevisar inte att varje by kan göra samma sak. Det bevisar heller inte att friskolesystemet fungerar bra.

Det bevisar något betydligt enklare:

En institution kan sakna värde i en central kalkyl och samtidigt vara ovärderlig för platsen där den står.

Gottne räddade sin skola genom ett verktyg som friskolelagstiftningen gav byn. Ett samhälle som vill göra upp med marknadsskolans avarter behöver således klara två saker samtidigt.

Det måste kunna tygla kapitalet och känna igen civilsamhället.

För marknaden har inga barn. Men byn har det.

Peter Fahlén

Källor i urval:

Gottne Byskola/Gottnebygdens Samhällsförening, information om huvudman, organisation och elevantal.

Sveriges riksdag, Skärpta villkor för friskolesektorn, betänkande 2025/26 samt reservationerna om små och idéburna huvudmän.

Regeringen, Verktyg för en mer likvärdig resursfördelning till skolan, SOU 2025:72.

Sandvikens kommun och SVT, underlag och rapportering om Alsjöskolan och Åshammars skolförening.

Om man vill beställa mina böcker hittar man dem här:

Peters böcker

Om man vill läsa fler artiklar och essäer med fokus på Örnsköldsvik hittar man dem här:

Fokus Örnsköldsvik

Nittio minuter.

Min dotter är sju och går fortfarande i Trehörningsjöskolan. För henne ligger skolan nära. För pojkarna har geografin redan blivit en större del av skoldagen. Det var där, någonstans mellan Björna och hemmet, som jag började tänka på en essä jag skrev i början av april.

Den hette Barnen som blev en marknad.

Jag skrev då om hur skolans stora principer om likvärdighet möter något mycket konkret i en kommun som Örnsköldsvik: Avståndet. Kommunens egna regler säger att restider över 80 minuter per resa bör undvikas. Väntetiden har en ambitionsnivå på högst 60 minuter per resa.

I går satt alltså mina pojkar längre på bussen än den restid kommunen själv säger bör undvikas.

Det gör skolstruktur till något annat än punkter på en karta. Det är ett barns eftermiddag vi pratar om.

I april skrev jag att ett barn i en mindre skolort lär sig sin plats genom tidtabellen före läroboken. Jag beskrev hur avstånd, upptagningsområden och skolskjuts gör geografin till en del av själva utbildningsvillkoren. Fyra månader senare finns samma system kvar. Samtidigt har en annan utveckling blivit allt svårare att ducka för.

Barnen blir färre.

Kommunens senaste befolkningsprognos visar att antalet 6–9-åringar väntas minska från 2 575 år 2025 till 1 914 år 2035. Gruppen 10–12 år väntas minska från 2 025 till 1 534.

På tio år innebär det omkring 1 150 färre barn i låg- och mellanstadieålder. En minskning på ungefär 25 procent.

Den siffran kommer att förändra skolpolitiken, men frågan är bara hur?

Örnsköldsvik har varit här förut. Swecos skolstrukturutredning från 2021 pekade ut en tydlig riktning. Trehörningsjöskolan, Gideåskolan och Hemlingskolan kunde avvecklas och eleverna flyttas till en större enhet i Björna. Flera andra mindre skolor berördes av liknande förslag.

Politiken valde en annan väg i detta. Den nuvarande ÖrnsköldsviksAlliansen har under mandatperioden uttryckligen sagt att några skolor inte ska läggas ned och avsatt fyra miljoner kronor extra för att behålla och utveckla mindre skolenheter. Samtidigt görs en stor investering i Björna. I investeringsbudgeten ligger Björnaskolan på drygt 84 miljoner kronor och simhallen på 64 miljoner. Det är reella satsningar i inlandet.

Men löftet om skolorna gällde den här mandatperioden. Den tar snart slut. Och när nästa mandatperiod börjar finns en ny demografisk verklighet på bordet. Således skulle jag vilja höra något mer än att alla partier älskar landsbygden.

Jag skulle vilja ha garantier.

Centerpartiets nya valprogram säger att skolor och förskolor ofta är bygdens hjärta och avgörande för att familjer ska stanna. Partiet vill ge mindre skolor och förskolor förutsättningar att fortsätta verka och utvecklas.

Socialdemokraterna säger inför valet att landsbygdsskolorna är viktiga och att skolor så långt som möjligt ska finnas kvar nära barnen.

Kristdemokraterna säger att hela kommunen ska leva och att skolor, barnomsorg och annan service behöver finnas nära människor.

Vänsterpartiets valplattform beskriver skola, vård, omsorg och boenden som nödvändiga för en fungerande vardag på landsbygden och slår fast att skolskjutsarna måste fungera i hela kommunen. Partiet vill samtidigt prioritera utveckling i hela kommunen framför Stadsdel 2030 och lägga större resurser på skola och välfärd.

Orden går alltså ganska lätt att förena. Hela kommunen ska leva. Skolan ska finnas nära. Landsbygden ska utvecklas. Mindre skolor är viktiga.

Det låter bra. Nu behöver bara orden få en prislapp.

För prognosen innebär att kostnaden per elev riskerar att öka på små skolor. Lokaler ska värmas. Personal ska finnas. Specialpedagogik och elevhälsa ska nå även den minsta enheten. Lärare ska kunna rekryteras. Skolskjuts ska finansieras.

Den konflikten försvinner genom ett enkelt beslut.

Den måste bäras politiskt.

Forskningen ger inget enkelt stöd för föreställningen att små landsbygdsskolor i sig skulle ge sämre utbildning. En svensk forskningsöversikt fann inga belägg för att små landsbygdsskolor generellt ger sämre utbildningsresultat, samtidigt som kostnaden per elev ofta är högre och fallande elevunderlag ökar nedläggningsrisken.

Nyare forskning visar också hur oproportionerligt skolnedläggningarna har drabbat landsbygdskommuner. Mellan 1997 och 2017 försvann omkring en fjärdedel av grundskolorna i de studerade landsbygdskategorierna, medan förändringen i urbana kommuner var mycket liten.

Och när en byskola försvinner flyttas kostnader. Barn reser längre. Familjers vardag blir mer komplicerad. Fritidsaktiviteter blir svårare att passa. Föräldrarnas bilberoende ökar. Forskning från svenska landsbygdssamhällen visar hur den lokala skolan fungerar som ett nav för sociala nätverk, vardagslogistik och bygdens gemenskap och hur skolnedläggningar minskar familjernas tid och flexibilitet.

Kommunens kalkyl ser lokalhyra, löner och elevantal.

Barnets kalkyl ser timmar.

Det är där mina pojkars 90 minuter på bussen hör hemma.

Örnsköldsvik har begränsade resurser. Kommunen gjorde ett starkt resultat 2025, men prognosen för 2026 ligger 30 miljoner kronor under budget. Kommunen konstaterar själv att nettokostnaderna är höga och att investeringstakten behöver begränsas.

Samtidigt har den styrande alliansen beslutat om en kommunalskattesänkning på 15 öre för 2026. Budgeten innehåller också effektiviseringar och effekthemtagningar på 20 miljoner 2026, 60 miljoner 2027 och 150 miljoner 2028. För bildningsnämnden finns dessutom en demografisk volymanpassning på tio miljoner kronor 2027 och lika mycket 2028.

Där syns kalkylen redan. Färre barn förväntas ge lägre kostnader. Men var ska dessa lägre kostnader uppstå?

Genom färre lärare?

Mindre stöd?

Tomma klassrum?

Förändrade skolskjutsar?

Eller genom färre skolor?

Den frågan behöver ställas före valet, eftersom den blir betydligt hårdare när budgeten för 2027 ska omsättas i faktisk verksamhet.

Jag tycker att partierna som söker väljarnas förtroende i Örnsköldsvik bör svara på fem frågor.

Vilka mindre kommunala skolor garanterar ni ska finnas kvar under hela mandatperioden 2027–2030?

Vilken maximal restid anser ni vara rimlig för ett grundskolebarn på väg till eller från skolan?

Är ni beredda att acceptera en högre kostnad per elev på landsbygden för att upprätthålla närhet och kommunal service?

Hur ska den kostnaden finansieras när elevantalet sjunker – genom omprioriteringar, högre skatt, särskilda landsbygdsanslag, minskade investeringar någon annanstans eller effektiviseringar som ni konkret kan beskriva?

Vad ska väga tyngst när elevunderlaget blir riktigt litet: Kostnaden per elev, utbildningens kvalitet, restiden eller skolans betydelse för bygdens framtid?

För den som lovar varje skola evigt måste förklara finansieringen. Den som vill samla elever i större enheter måste redovisa restiderna och konsekvenserna för bygderna. Den som talar om effektivisering måste visa var effektiviteten faktiskt finns.

Det är så en seriös diskussion om landsbygdens skola måste föras.

Kommunens befolkningsprognos är en prognos. Den är ingen naturlag. Kommunen skriver själv att utvecklingen går att påverka och att inflyttning av människor i arbetsför ålder är avgörande.

Då uppstår den stora motsägelsen.

Örnsköldsvik behöver fler människor som arbetar, får barn, driver företag och bygger sina liv här. Samtidigt innebär färre barn att servicen som gör det möjligt för barnfamiljer att välja landsbygden blir dyrare per person.

Således är en liten skola också befolkningspolitik. Den är ett besked till en familj som tittar på ett hus i Trehörningsjö, Gideå, Hemling eller någon annan mindre ort och frågar hur vardagen skulle fungera där om fem år.

Finns skolan kvar?

Hur länge måste barnen resa?

Kan båda föräldrarna arbeta?

Finns fritids?

Finns kompisarna nära?

Vad händer när nästa besparing kommer?

Det går att avfärda sådant som känslor. Det vore ett ekonomiskt misstag. Vi bygger våra liv efter sådana frågor.

I april avslutade jag Barnen som blev en marknad med skolbussen. Jag skrev att den som vill förstå hur ett land rangordnar sina barn inte behöver börja i lagtexten. Det räcker att följa skolbussen.

Fyra månader senare funderar jag på samma sak. Nittio minuter på vägen hem.

Samtidigt närmar sig en mandatperiod där antalet barn minskar, budgeten pressas och kalkylen åter kommer att fråga vad en liten skola får kosta. Den här gången borde vi kräva svar innan kalkylen blir ett beslut.

Först garantin. Sedan prislappen. Och sedan den viktigaste frågan av alla:

Vilken kommun vill vi fortfarande kunna bo i när barnen blir färre?

Peter Fahlén

Om du har missat den nya sidan med mina böcker så hittar du den här:

Bokhandel

Den officiella lanseringen av Norrskensbarnen äger rum på Café Krus i Trehörningsjö 5 september, men finns redan nu att beställa genom min egen bokhandel.

Så jag har bestämt mig för att berätta en liten hemlighet om Norrskensbarnen. Det må vara lite bakvänt att göra det i detta skede. När jag skriver det här har nästan ingen hunnit läsa boken. Berättelsen har knappt lämnat mina egna händer.

Men kanske är det också precis rätt tid, för det här började långt innan boken var färdig. Det började med några ord i Tidningen 7.

Jag läste en artikel där Trehörningsjö beskrevs som Sveriges ”Roswell”. Det var en sådan formulering som förmodligen passerar de flesta ganska snabbt. Lite lokal mystik. En kul jämförelse. Men för mig öppnades en dörr.

Jag växte upp med Jason Katims tv-serie Roswell, byggd på böckerna Roswell High. Max Evans och Liz parker. Men samhället och hur det var format efter vad som kallades “the fortyseven crash” (Roswell incidenten 1947) fångade mig. Den där lilla staden där människorna gick till skolan, blev förälskade, bråkade med sina föräldrar och försökte leva vanliga liv samtidigt som någonting omöjligt fanns alldeles under ytan. Något som turister än idag kommer dit för att försöka lösa.

Det fantastiska i tanken på att en alldeles vanlig ort kunde bära på en hemlighet som förändrade allt. Och tänk om den möjligheten bara låg runt hörnet? I Trehörningsjö?

Jag började läsa berättelserna från trakten. Alla de otaliga observationerna. Människorna som hade sett saker de aldrig riktigt kunnat förklara. Någonstans där började jag fundera på om en av de historierna kunde bli en utgångspunkt för fiktion. Valet föll så småningom på Hemliden och våren 1969.

Sedan hände det som ofta händer när man skriver. Berättelsen tog över. Det som från början hade varit en tanke om att göra någonting med en lokal UFO-historia började växa åt helt andra håll. Två barn kom in i berättelsen. Alva och Isak Ekman. Eva och Gunnar. En familj. Ett ursprung som ingen kunde förklara. En flicka som så småningom skulle förstå mer om världen än någon människa egentligen borde behöva bära.

Med tiden, någonstans i utkanten, började en annan aktör röra sig. Organisationen Vigilant Horizon. När jag började skriva om dem var de bara en del av romanens värld. En organisation som observerade, registrerade och försökte förstå sådant som låg utanför det vanliga.

Men ju längre jag skrev, desto mer började en tanke växa hos mig. Om den här organisationen nu verkligen hade följt Alva och Isak sedan 1969, då måste de ju ha lämnat någonting efter sig. Jag tänkte detaljer som rapporter och anteckningar. Fotografier, revisionshistorik, felaktiga slutsatser. Ett arkiv.

När jag väntade på korrekturläsningen började jag skriva på Norrskensbarnen 2. Jag var helt inne i det. Nu när jag ändå nämner korrekturen så ska jag vara så pass självgod så att jag faktiskt delar det personliga utlåtandet som jag fick efter korr av Norrskensbarnen - Skulden att bära väven. Av respekt för kvinnan som skrev utelämnar jag namn och företag:

***

Från korrekturläsaren:

Vilket manus! Det är inte “bara” den täta och spännande handlingen, den fina person- och miljöskildringen och den språkliga säkerheten jag tänker på. Det är nämligen mer än språklig säkerhet i betydelsen “väldigt få misstag” - texten liksom skimrar. Ett ordmåleri som nästan kan få en att tappa andan ibland. Bara några exempel:

“Honungssträngen brast. Droppen landade på fatets kant; rund, bärnstensfärgad, tung av något som bin vet men övriga bara anar.”

“Snön hade slutat falla, men den låg kvar som ett tyst hot.”

“Han stod bakom sin systerdotter och lade handen på hennes axel. Lyra tog hans hand och höll den där. Det var en kram genom ett tunt tyg av allt som inte blivit sagt.”

Jag skulle kunna lista massor av liknande citat, men jag tror du fattar ... Ingen som helst tvekan om att Norrskensbarnen hamnar “på pallplats” bland de hundratals manus jag läst sedan jag började jobba åt er kring 2020. Kanske till och med överst.

Snälla, framför min oförställda beundran till författaren!

***

Där någonstans fick jag den bekräftelse jag behövde för att bestämma mig att köra fullt ut på att skapa myten. För när Norrskensbarnen till slut blev en bok kände jag fortfarande att Hemliden inte var färdig med mig. Jag ville att platsen skulle fortsätta efter sista sidan. Jag ville att världen skulle göra det, utan att vara beroende av hur snabbt jag lyckas skriva klart del 2.

Så jag började bygga Vigilant Horizons arkiv.

Det enklaste hade förstås varit att göra en hemsida om boken. Presentera karaktärerna. Skriva några bakgrundstexter. Lägga upp lite material för den som ville läsa mer. Men det var aldrig riktigt den känslan jag var ute efter. Jag ville att den som hamnade där skulle känna sig lite osäker på varför dörren över huvud taget stod öppen. För Vigilant Horizon har inte byggt sitt arkiv för läsaren.

Läsaren har råkat få tillgång till det.

Det är en liten skillnad i formuleringen, men för mig förändrade den allt.

Romanen berättar människornas historia. Arkivet berättar i sin tur institutionens historia om samma människor.

I en sekvens av tillbakablickar i Norrskensbarnen går Alva tillsammans med Isak utanför skolan i Trehörningsjö. En svart bil med tonade rutor kör väldigt sakta bredvid dem.

Alva säger åt Isak att inte titta.

Sedan kommer huvudvärken.

Någonting borrar sig genom hennes huvud. Hon böjer sig fram, håller handen mot pannan och försöker dölja hur ont det gör medan bilen fortsätter förbi.

För Alva är det några fruktansvärda sekunder, men i Vigilant Horizons arkiv finns samma ögonblick beskrivet på ett helt annat sätt.

Ett fordon. En prototyp. En exponering. En observerad fysisk reaktion.

Därefter två korta rader:

RESPONSE CONFIRMED.

FIELD VALIDATION SUCCESSFUL.

Jag tycker om den kontrasten mer än jag kanske borde. Det gör något med berättelsen som skulle vara extremt svårt för mig att göra i en och samma bok.

Alvas smärta blir någon annans data. Hennes rädsla blir en datapunkt i en organisation som fortfarande tror att den kan förstå världen genom att mäta den. Två versioner av samma ögonblick.

Gamla dokument använder andra ord än de nya. Teorier förändras. Någon korrigerar en formulering i efterhand. Ett namn ersätts med en beteckning. Dokument hänvisar till andra dokument som inte går att öppna.

En liten anteckning från 1980 kan plötsligt innehålla en korsreferens till 2022:

ACCESS RESTRICTED.

Inget mer.

För mig är det där nästan mer lockande än själva avslöjandet. Bara det här med att låta dörren stå där. Låst.

Jag har också börjat inse att arkivet kanske inte kräver att man har läst Norrskensbarnen. Det kan liksom fungera åt båda hållen. Den som aldrig har öppnat boken kan hamna där och börja undra vad HEM-69 var. Vilka A-1 och I-1 är. Varför en organisation har följt två människor under flera årtionden. Vad som egentligen hände i Haag 2022 och varför den akten fortfarande är förseglad.

Den som sedan läser boken kommer kanske att känna igen någonting.

Och den som har läst boken först kan gå åt andra hållet och upptäcka att scener man redan känner till ser helt annorlunda ut när de betraktas genom någon annans ögon.

Alva har funnits i mitt huvud så länge nu att de som känner mig vet att denna berättelse är mitt magnum opus än så länge. Min fru har haft otaliga kommentarer angående Alva Ekman. Jag tror att det här arkivet delvis är mitt sätt att vägra stänga berättandet. Att låta några spår ligga kvar. Några dörrar stå på glänt. Om det inte är precis så man skapar en myt så vill jag ändå kalla det ett jäkligt bra försök. Om man som läsare är av en annan åsikt efter att ha sett arkivet får man gärna kommentera och säga det.

Vigilant Horizon - Archive of anomalous events

Bara en dörr. Om någon vill öppna den är koden enkel:

1969

Min största önskan är att någon, någon gång, sitter där lite för sent på kvällen, klickar sig från ett dokument till ett annat och för ett kort ögonblick får samma känsla som jag fick när jag läste de där orden i Tidningen 7.

Tänk om det finns en berättelse här? Tänk om platsen bär på någonting mer?

Tänk om det finns en nivå till.

Peter Fahlén

Om man vill beställa mina böcker direkt från mig gör man det enklast här:

Peters bokhandel

Det är där karensavdragets orättvisa blir synlig. Regeln ser likadan ut för alla. Arbetslivet avgör vem som drabbas.

Prenumerera nu

Karensavdraget motsvarar 20 procent av sjuklönen under en genomsnittlig arbetsvecka. För en kommunanställd undersköterska med en medianlön på omkring 30 800 kronor blir det ungefär 1 100 kronor före skatt. Därefter följer sjuklön på 80 procent. Ett par korta sjukdomstillfällen under ett år kan därmed äta upp flera tusen kronor ur en ekonomi som redan måste vända på varenda krona.

Sverige är samtidigt det enda nordiska landet där anställda omfattas av en sådan inledande karens. De nordiska sjukförsäkringarna har olika ersättningsnivåer, kontrollsystem och fördelning mellan stat och arbetsgivare. Jämförelsen erbjuder således ingen färdig svensk modell. Den visar att självrisken i löntagarens första sjukdag är ett politiskt val. Trygghetssystem går att bygga på andra sätt.

Avdraget brukar beskrivas som sjukförsäkringens självrisk. Självrisken träffar däremot en arbetsmarknad där människor har helt olika möjligheter att skydda sin lön. Den som kan arbeta hemifrån vid lindriga symtom undviker både sjukfrånvaro och karensavdrag. Undersköterskan, barnskötaren, lokalvårdaren, butiksbiträdet och busschauffören måste göra jobbet på plats. Deras arbetsuppgifter kräver kropp, närvaro och närhet.

Ju mindre kontroll personer har över arbetsplatsen och arbetstiden, desto större blir risken att de får betala när kroppen säger ifrån.

I Örnsköldsvik är frågan långtifrån teoretisk. Kommunens delårsrapport för augusti 2025 visade en sjukfrånvaro på omkring 15 procent inom både ordinärt och särskilt boende. För hela kommunen låg sjukfrånvaron på 8,3 procent. Den korta frånvaron hade stigit till 4,4 procent och sjuklönekostnaderna uppgick till 44 miljoner kronor under årets första åtta månader. Frånvaron skapade samtidigt ett ökat behov av vikarier i äldreomsorgen.

Kommunrevisionen bedömde senare att arbetet för att förebygga och minska sjukfrånvaron bara var delvis tillräckligt. Analyserna av orsakerna behövde utvecklas, liksom analyserna av skillnader mellan kön och yrkesgrupper. Den höga frånvaron bevisar inget enkelt orsakssamband med karensavdraget. Den visar hur dyr och sårbar ohälsan redan är för kommunen, personalen och de äldre som behöver kontinuitet i omsorgen.

Bakom procenttalen finns arbetslag som börjar passet med en tom rad i schemat. Någon får gå fortare mellan besöken. Någon får skjuta på rasten. Den äldre möter ännu ett nytt ansikte. Karensavdraget löser ingen av dessa påfrestningar. Det lägger ytterligare ett ekonomiskt skäl på den sjuka medarbetaren att försöka hålla ihop ett redan pressat arbetspass.

Regeringens egen utredning om karensavdraget ger en tydlig bild av vilka som bär självrisken. Ekonomin angavs som en orsak till sjuknärvaro av 26 procent av kvinnorna och 23 procent av männen. I en undersökning bland Kommunals medlemmar uppgav en femtedel att karensavdraget fått dem att arbeta trots sjukdom. Bland undersköterskor gällde det en fjärdedel.

Utredningen visar också att avdraget påverkar kvinnors disponibla inkomster mer än mäns i samtliga studerade åldersgrupper. Effekten är större för låginkomsttagare, ensamstående och yrkesgrupper med små möjligheter till distansarbete. Det svenska avdraget har därmed en inbyggd klass- och könsprofil. Samhället tar sin självrisk ur lönekuvertet hos personerna som redan har minst ekonomiskt utrymme att bära den.

Vänsterpartiet har placerat samma värdering av arbetet i centrum för sitt föreslagna kvinnolönelyft. Enligt partiets beräkning tjänar en arbetarkvinna i kommunal sektor i genomsnitt 6 000 kronor mindre i månaden än en arbetarman i industrin. Partiet vill därför avsätta tre miljarder kronor om året under tio år till en jämställdhetspott för värdediskriminerade yrken.

Löneskillnaden och karensavdraget har samma riktning. Arbetet värderas lägre när lönen bestäms och belastas hårdare när arbetaren blir sjuk. Kvinnor subventionerar välfärden med tunna lönekuvert, slitna kroppar och en större del av risken.

Sjuknärvaron har dessutom ett pris som aldrig syns på lönespecifikationen. Många går till arbetet för att skydda sina kollegor från ännu ett tungt pass. I vård och omsorg tillkommer ansvaret för brukarna. Lojaliteten blir en kraft som pressar den sjuka kroppen tillbaka till arbetet.

Den lojaliteten kan sprida infektioner till kollegor och sköra äldre. Forskning som sammanställts av Socialdepartementet visar också ett samband mellan återkommande sjuknärvaro och framtida sjukfrånvaro. Karensavdragets exakta del i den utvecklingen är svår att mäta. Den ekonomiska pressen är däremot dokumenterad. När en fjärdedel av de tillfrågade undersköterskorna uppger att de arbetat sjuka på grund av avdraget har självrisken passerat gränsen mellan ekonomisk styrning och hälsorisk.

Motargumentet förtjänar ett uppriktigt svar. Ett slopat karensavdrag kostar pengar. Socialdepartementet uppskattar den direkta ökningen av arbetsgivarnas sjuklönekostnader till omkring 14 miljarder kronor. Beräknade beteendeförändringar kan föra summan upp mot 24 miljarder. Fler människor förväntas registrera korta sjukfall när avdraget försvinner.

Den ökningen kan aldrig automatiskt räknas som fusk. Den omfattar också människor som i dag arbetar sjuka för att de saknar råd att stanna hemma. Högre sjukfrånvaro i statistiken kan vara priset för lägre sjuknärvaro på arbetsplatserna. En ärligare redovisning av ohälsan gör problemet synligt där det hör hemma.

Kostnaden för sjukdom försvinner heller aldrig. Den kan hamna i arbetsgivarens bokföring eller döljas i undersköterskans lönekuvert, kollegans arbetsbelastning, den äldres smittorisk och nästa längre sjukskrivning. Dagens system har valt lönekuvertet hos den anställda som första buffert.

Små företag behöver ett högkostnadsskydd och en reform måste fördela ansvaret mellan arbetsgivare och stat. Den diskussionen är nödvändig. Centerpartiets nya besked inför valet, att partiet kan förhandla om ett slopat karensavdrag ifall företagen skyddas från högre kostnader, blottlägger samtidigt kärnfrågan: Varför har undersköterskans privatekonomi hittills betraktats som den självklara kostnadsbäraren?

Vänsterpartiet har länge krävt att avdraget ska bort. Socialdemokraterna och Miljöpartiet går nu till val på samma grundläggande förändring. Sverigedemokraterna vill begränsa reformen till vissa utsatta yrkesgrupper, medan Moderaterna försvarar avdraget med hänvisning till kostnaderna och risken för ökad frånvaro.

Regeringens egen arbetsgrupp föreslog redan 2023 ett karenstak som skulle stoppa nya avdrag efter sex tillfällen under tolv månader, jämfört med dagens skydd efter tio. Förslaget skulle främst hjälpa människor med återkommande korta sjukperioder. Nästan tre år senare ligger det fortfarande på regeringens bord. Även den begränsade lättnaden har fått vänta medan löneavdragen fortsatt varje månad.

Sverige står därmed inför ett tydligt val. Vi kan fortsätta låta den som måste göra jobbet på jobbet betala mest när hon blir sjuk. Vi kan också bygga en sjukförsäkring som bär risken gemensamt och låter människor skydda både sin hälsa och andras.

Välfärdens kvinnor fick applåder när samhället behövde dem som mest. Applåderna har tystnat. Karensavdraget finns kvar.

Nu är det dags att ta bort det.

Peter Fahlén

Källor

Försäkringskassan: Karensavdrag.

Sveriges Kommuner och Regioner: Fakta om löner.

Socialdepartementet: Karenstak och högriskskydd, Ds 2023:33.

Örnsköldsviks kommun: Delårsrapport, augusti 2025.

Örnsköldsviks kommunrevision: Granskning av kommunens arbete med sjukfrånvaro.

Vänsterpartiet: Kvinnolönelyftet – dags att ge välfärdens kvinnor rätt lön.

Vänsterpartiets budgetmotion 2025/26:2792.

Socialdemokraterna: Karensavdrag.

Miljöpartiet: Valmanifest 2026.

Sverigedemokraterna: Karensavdraget.

Moderaterna: Moderaternas budget räddar Sverige från Socialdemokraternas budgethål.

Sveriges riksdag: Interpellationsdebatt om borttagande av karensavdraget.

Sveriges Radio: C öppnar för förhandling om slopat karensavdrag.

Dela

Thorsells reaktion går att avfärda som den väntade från vänster, men det vore samtidigt att missa något väsentligt.

Hon är gymnasielärare i Örnsköldsvik och sitter sedan 2024 i kommunens bildningsnämnd. Redan inför valet 2022 fick hon frågan av dåvarande Skolvärlden om vilken skolpolitisk fråga hon ansåg vara viktigast. Hon lyfte lärarnas ökande stressrelaterade sjukskrivningar och kopplade lärarnas arbetsvillkor till barnens mående, utveckling och lärande.

Samma år skrev hon tillsammans med Vänsterpartiets Maud Persson om Örnsköldsviks dåvarande resurssystem i förskolan. Deras kritik handlade om något påfallande konkret: Hur en administrativ modell för att räkna fram personal kunde påverka barngruppernas storlek, bemanningen under dagen och pedagogernas möjlighet till planering.

Fyra år senare är grundfrågan fortfarande densamma: Vilka förutsättningar får de som arbetar med att få skolan att fungera?

Kristdemokraternas utgångspunkt är tydlig. Partiet skriver självt att skoldebatten under för lång tid har fastnat i frågor om driftsformer och organisation och att fokus behöver flyttas tillbaka till undervisningen. Vid tisdagens presentation uttryckte Busch det ännu mer tydligt. KD vill ”Vända bort diskussionen från driftsform”.

Det finns delar i KD:s problembeskrivning som bör tas på allvar. Skolan behöver studiero. Lärare behöver mandat att ingripa när undervisningen blir lidande. Elever behöver tydliga förväntningar och vuxna som sätter gränser. KD föreslår också mindre skärmanvändning bland yngre elever och en halvtimmes fysisk aktivitet varje skoldag. Men detta anser jag vara frågor som går att diskutera helt frikopplat från partipolitisk blocktillhörighet.

Problemet uppstår när Busch gör detta till ett argument för att tona ned diskussionen om driftsformer, för varför skulle Sverige behöva välja?

En lärare skapar aldrig studiero i ett ekonomiskt vakuum. Lärarens möjligheter formas av hur många elever som finns i rummet, vilken tillgång skolan har till elevhälsa och specialpedagogik, hur många kollegor som är behöriga, hur mycket tid som finns för planering och vilket stöd som sätts in när en elev börjar få problem.

Pengarna följer med läraren in genom klassrumsdörren.

Kvarsittning är redan tillåten i svensk skola. En lärare eller rektor kan besluta att en elev ska stanna kvar upp till en timme efter undervisningen eller komma en timme tidigare. KD:s nya förslag handlar alltså om att utvidga användningen, exempelvis till elever som upprepade gånger låter bli att göra sina läxor.

Ordningsbetygen är mer oprövade. KD har ännu inte presenterat exakt hur de ska utformas eller vilka årskurser som ska omfattas. Busch säger att frågan behöver utredas.

Här finns samtidigt en relevant erfarenhet. Den statliga utredningen Bättre förutsättningar för trygghet och studiero i skolan granskade den närliggande idén om ordningsomdömen och kom fram till att sådana omdömen inte skulle vara ett effektivt verktyg för bättre trygghet och studiero. Utredningen pekade bland annat på risker för godtyckliga bedömningar och ökade problem för vissa elevgrupper.

Det avgör inte frågan om KD:s framtida ordningsbetyg. Men det borde mana till viss försiktighet inför föreställningen att ytterligare en bedömning av eleven löser skolans ordningsproblem.

Samma statliga utredning betonar i stället betydelsen av verksamhetsnära ledarskap, systematiskt förebyggande arbete och välplanerad och strukturerad undervisning.

Där börjar diskussionen bli betydligt mer intressant och vi behöver egentligen bara titta på Örnsköldsvik för att se den.

Kommunrevisionens granskning av likvärdigheten i skolan beskriver ingen kommunal skolkatastrof. Tvärtom bedömer revisionen att bildningsnämnden i allt väsentligt säkerställer en likvärdig utbildning och att resursfördelningen tar hänsyn till elevernas olika förutsättningar och behov.

Samtidigt finns konkreta problem, då lärarbehörigheten varierar mellan skolorna och är lägre vid flera mindre skolenheter. Även undervisning i stora ämnen som engelska, NO och SO bedrivs ibland av obehöriga lärare. Revisionen konstaterar också att elevhälsan behöver arbeta mer förebyggande och hälsofrämjande.

Det är sådana frågor som den som sitter i Örnsköldsviks bildningsnämnd faktiskt måste hantera.

Studiero har en infrastruktur. Den består av behöriga lärare, fungerande elevhälsa, specialpedagogiskt stöd, vuxennärvaro, ledarskap och tid. När politiken fördelar resurser fördelar den också möjligheter att skapa ordning.

Det gör Gabrielle Thorsells tidigare resonemang relevant igen. Redan 2022 skrev hon om hur resursfördelning kunde slå igenom i personaltäthet, barngrupper och pedagogernas planeringstid. Arbetsvillkoren för pedagogen och vardagen för barnet går inte enkelt att separera.

Riksdagens utredningstjänst har på Socialdemokraternas uppdrag gått igenom årsredovisningarna för sex stora skolkoncerner. Deras samlade rörelseresultat efter av- och nedskrivningar uppgick under åren 2022–2025 till omkring 8,5 miljarder kronor. AcadeMedia stod enligt sammanställningen för 5,8 miljarder.

Rörelseresultat betyder naturligtvis inte att 8,5 miljarder kronor har betalats ut till ägarna. Pengar kan stanna i företagen, återinvesteras eller användas på andra sätt. AcadeMedia har dessutom invänt mot hur koncernsiffrorna används, eftersom verksamheten också omfattar annat än svensk skola. Men siffrorna aktualiserar trots detta den principiella frågan.

Sverige har skapat en ovanlig konstruktion. I statliga kommittédirektiv har landet beskrivits som det enda eller ett av få i världen som tillåter obegränsad vinstutdelning från offentligt finansierad skolverksamhet. Någon motsvarande ordning finns inte i övriga Norden.

KD:s hållning är att huvudmannens form är sekundär och att kvaliteten ska vara avgörande. Oseriösa aktörer ska stoppas och företag ska inte kunna skära ned på kvaliteten för att öka vinsten.

Vänsterpartiets invändning ligger ett steg tidigare: När samma pengar både ska finansiera utbildningen och skapa avkastning uppstår ett ekonomiskt incitament att begränsa verksamhetens kostnader. Således vill partiet få bort vinstintresset ur skolan.

Det är ingenting annat än en legitim politisk konflikt som förtjänar att diskuteras. Den går inte att trolla bort genom att säga att skoldebatten borde handla om något annat.

Den regering där KD ingår beskriver själv friskolesystemet som behäftat med inbyggda problem och genomför vad den kallar en ”Helrenovering”. Regeringen har lagt fram förslag om bland annat tidsbegränsade förbud mot värdeöverföringar efter nyetableringar, ägarbyten och vissa allvarliga brister, hårdare ekonomiska krav, särredovisning och utökade möjligheter att återkräva offentliga medel.

Det betyder förstås inte att regeringen accepterar Vänsterpartiets lösning. Men själva reformarbetet visar att driftsform, ekonomiska drivkrafter och skolpengens användning inte är frågor som saknar grund. De påverkar systemet som ska bära undervisningen.

Ebba Busch har rätt om att skolpolitiken till slut måste nå fram till det som händer mellan läraren och eleverna. Där ska finnas arbetsro och förväntningar. Den elev som förstör undervisningen för trettio andra måste möta vuxna som kan agera.

Men ordningen som bäddar för ett sådant scenario börjar tidigare. Den börjar när en kommun kan rekrytera en behörig lärare. När elevhälsan hinner arbeta förebyggande. När en elev får stöd innan misslyckandena har blivit frustration och frustrationen blivit stök. När läraren har tid att förbereda sin undervisning. När pengarna som samhället avsätter till skolan används för att bygga de förutsättningarna.

Det var i grunden vad Gabrielle Thorsell talade om redan 2022 när hon kopplade lärarnas arbetsvillkor till barnens mående, utveckling och lärande.

Ebba Busch vill flytta skoldebatten in i klassrummet. Gör gärna det, men låt hela verkligheten följa med genom dörren.

Läraren, eleven, elevhälsan. Behörigheten, bemanningen, budgeten. Helst även frågan om var pengarna tar vägen.

Det är där ordningen börjar.

Peter Fahlén

Källor

Underlaget bygger bland annat på KD:s skolutspel den 11 augusti 2026 och partiets egen skolpolitik, SOU 2025:8, Skolverkets aktuella regler om disciplinära åtgärder, Örnsköldsviks kommunrevision, Riksdagens utredningstjänsts sammanställning av skolkoncernernas resultat, regeringens förslag om skärpta villkor för friskolesektorn samt Gabriélle Thorsells intervju med Skolvärlden/Vi Lärare 2022. Vänsterpartiet via Gabrielle Thorsell och Maud Perssons insändare i Örnsköldsviks Allehanda 11 november 2022.

Det var där boken tog sin början. Sedan behövde jag lämna Kjells berättelse. Sedan sprang den här berättelsen ifrån mig också, tror jag att jag kan säga, helt ärligt, och det kommer jag att berätta mer om i senare inlägg.

Som det var så lät jag vintern ligga kvar över Hemliden. Jag lät de svedda tallarna bli tre. Sedan skickade jag upp ett skotersällskap på berget och där hittade de två barn vid trädens fot.

En flicka låg halvt vriden över en mindre pojke med ena armen omkring honom. De var nakna. Ingen filt, inga kläder, inga fotspår som kunde förklara hur de kommit dit. De borde ha frusit ihjäl, den där natten i mitten av mars, men flickan var varm, och pojken andades lugnt.

Ingen hade anmält några barn saknade. Fotografier skickades runt, men ingen kände igen dem. Det var ingen mamma som ringde. Det var aldrig någon pappa kom körande genom natten. Ingen släkting hörde av sig som kunde berätta vilka de var.

Det var som om Hemliden själv hade lämnat över dem. Det är där Alva och Isak kommer in i berättelsen. Vad händer med barn som ingen kan förklara när de ändå måste växa upp någonstans?

De behöver mat. De behöver kläder. De behöver någon som sitter bredvid sängen när mörkret kommer. De behöver någon som säger deras namn. I den här berättelsen blir de människorna Eva och Gunnar Ekman.

De bor i Karlsviken utanför Trehörningsjö. Eva arbetar som jurist i Örnsköldsvik. Gunnar arbetar i skogen. De har länge velat ha barn och byggt ett liv där det finns plats för dem, trots att det aldrig kommit några. Så ringer polismannen Hasse Häggblad som arbetade under den här tiden som berättelsen utspelar sig.

När flickan lyfts ur bilen frågar Eva vad hon heter.

Hasse suckar bedrövat att de inget vet.

I den känsliga stunden ger Eva henne namnet Alva. Ljusets barn.

Hon tittar på pojken och namnvalet till honom är en blandning av hur starkt och varmt hon känner i ögonblicket som av hur han ser ut att behöva henne. Pojken får heta Isak.

På många sätt är den sekvensen själen och hjärtat i mycket av deras kommande historia. Två barn som saknar både ursprung och språk får namn. De blir någon. Tillsammans blir de familjen Ekman. För Eva och Gunnar spelar barnens ursprung ganska snart mindre roll. Gunnar säger det enkelt: De är deras nu.

Eva ser två barn som behöver bli älskade. För världen runt Alva och Isak kommer alltid att vilja veta vad de är. Eva och Gunnar börjar med vilka de är.

Jag tycker så mycket om den första tiden i Karlsviken. Den är stillsam, känslig, lite rolig, men ändå med en viss nerv. Manuset har sett ut på en mängd olika sätt innan den här versionen som nu blir utgiven, och det är inget snack om att det här är den bästa. Det är den alla gånger. Men jag minns med värme när hela berättelsen utspelade sig i kronologisk ordning tidsmässigt och jag skrev om hur båda två växte upp med varandra sida vid sida. På den tiden slutade berättelsen i ett mycket tidigare skede än vad den gör nu, men bakgrundshistorien var också mycket längre.

Eva försöker lära Alva ord genom att rita en ganska dålig katt. Hon sitter på golvet med Isak och försöker lära honom klappa händerna. Gunnar kommer hem från skogen med kåda i håret. Potatis kokar på spisen. Någon ska hämta en gjutjärnskvarn ur skafferiet. Ett vanligt liv arbetar envist för att växa fram. Samtidigt börjar världen omkring barnen bete sig märkligt.

Isak kämpar med kroppen, men tyngd tycks ibland uppföra sig annorlunda i hans närhet. Alva lär sig språket och upptäcker snart att människors tankar ibland ligger närmare henne än de borde. De är syskon men väldigt olika.

Isak är fysisk, försiktig och sluten. Alva söker mönster. Hon tittar, analyserar och frågar. Redan som liten börjar hon betrakta världen som något som går att läsa. Och hon vakar över sin lillebror. Den relationen följer dem genom hela berättelsen. Alva vill förstå. Isak vill kunna leva. Båda försöker skydda den andre.

Det låter enkelt när jag skriver det så. I praktiken blir det förstås betydligt mer besvärligt. För hur bygger man ett vanligt liv när själva verkligheten omkring en ibland verkar känna igen en?

En kväll står hela familjen ute vid sjön i Karlsviken och ser norrskenet röra sig över himlen. Eva kallar det barnens ljus. Gunnar säger att det nu är familjens ljus.

För Alva betyder det något mer. Hon uppfattar någonting i det. En närvaro, som ett budskap endast avsett för henne. En känsla av att hon och Isak har blivit gömda av en anledning. I den stunden föds en fråga som hon sedan kommer att bära med sig långt upp i vuxenlivet:

Varför är vi gömda?

Och bakom den väntar nästa:

Vem är det som letar?

Det är här Norrskensbarnen börjar växa från ett mysterium på ett berg i Ångermanland till den större berättelse jag till slut skrev.

Alva växer upp och blir forskare. Hennes behov av att förstå barndomens gåta drar henne mot fysiken, mot att utveckla sina egna teorier och så småningom långt bort från Karlsviken. Enligt mig är hon det mest intressanta i karaktärsväg som jag någonsin har skrivit, eller för all del läst, och jag jämför precis allt jag skriver med henne, sedan hon presenterade sig för mig på riktigt. Jag vet att det förmodligen snarare kommer att ha en bortvändande effekt på eventuella läsare, det sättet som jag pratar om henne. Risken är stor att man inte vill eller orkar ens ta tag i det, att man inte vill ta henne eller berättelsen till sig, inte vill ta den på allvar, helt enkelt inte vill veta av den för att jag förstorar upp den så mycket. Men så får det vara. Jag har kommit till den punkten att jag inte lägger så stor vikt vid hur många som läser det jag skriver eller vad man tycker om det. Jag gör min grej och det kommer inte att fungera att prata om Skulden att bära väven utan att prata om Alva Ekman.

Isak följer en annan väg. Den är (tyvärr) till stor del bortredigerad i den slutliga versionen av manuset, men det har i sig öppnat för att jag kommer att kunna göra en liknande sak med den historien som jag gjorde med Före Vuostálasvuohta. Publicera dem i följetong här på Substack.

Trots olika vägval finns huset i Karlsviken kvar mellan syskonen. Eva och Gunnar. Sjön.

Norrskenet.

Det smått magiska i minnet av att en människa kan sakna varje tänkbar förklaring och ändå höra hemma någonstans. När jag började skriva trodde jag länge att mysteriet skulle vara berättelsens centrum.

Varifrån kom barnen?

Vad hände på Hemliden?

Vad var farkosten?

Vad hade norrskenet för betydelse?

De frågorna finns kvar. Några av dem blir mycket stora i berättelsen som följer.

Men under arbetet upptäckte jag att andra frågor betydde precis lika mycket för handlingen: Vad är man skyldig de som gav en ett hem? Och vad händer när sökandet efter ens ursprung börjar hota just det man älskar?

Där finns skulden i Skulden att bära väven. Där finns också Alva. Forskaren som vill förstå universum, kvinnan som vill förstå sitt ursprung och flickan som fortfarande, någonstans inom sig, står ute vid sjön i Karlsviken med sin lillebrors hand i sin.

Isak står bredvid henne och tillsammans är de barnen som ingen saknade.

Tills någon gjorde det.

Peter Fahlén