Marknaden har inga barn

För sexton år sedan skulle skolan i Gottne försvinna. Örnsköldsviks kommun hade räknat. Elevunderlag, lokaler, kostnader och framtid skulle vägas mot varandra. För en kommun är det en del av uppdraget. Skolor kostar pengar. Små skolor kostar ofta mer per elev. Befolkningen förändras och varje byggnad kan aldrig hållas öppen för evigt.

Men folket som bodde i Gottne gjorde en annan beräkning. Där fanns barnen. Där fanns familjerna. Där fanns en bygd som förstod vad en skola betydde långt utanför klassrummets väggar.

När den kommunala skolan försvann tog Gottnebygdens Samhällsförening över stafettpinnen. Sedan 2010 drivs Gottne Byskola som fristående grundskola. Huvudmannen är en ideell, icke vinstdrivande och partipolitiskt obunden samhällsförening vars uttalade syfte är att bevara och utveckla samhällsservicen i bygden. I dag går omkring 60 elever från förskoleklass till årskurs sex där.

Det gör Gottne till ett besvärligt exempel. Men det är precis på grund av det som det är intressant. För juridiskt befinner sig Gottne Byskola i samma svenska friskolesystem som de stora skolkoncernerna. Politiskt är skillnaden enorm. Ett företag kan söka ett elevunderlag.

Gottne försökte behålla ett samhälle.

Friskoledebatten behöver fler än två lådor

Jag har själv skrivit hårt om den svenska skolmarknaden. I Barnen som blev en marknad formulerade jag det så här: “Marknaden har inga barn. Den har flöden, kostnader, underlag och andelar.”

Jag står fast vid den kritiken. Ett skolsystem där barns utbildning samtidigt utgör en marknad för företag har skapat incitament som hör illa ihop med skolans demokratiska uppdrag. Således finns goda skäl att skärpa kontrollen över friskolesektorn, öka insynen och stoppa pengar från att försvinna ur verksamheten.

Men Gottne tvingar fram en följdfråga: Vad händer när vi börjar behandla varje enskild huvudman som variationer av samma fenomen?

Vad händer när den juridiska kategorin blir mer verklig än skillnaden mellan ett skolbolag och en samhällsförening i en by?

Den frågan blev ovanligt konkret den 13 augusti. Då beslutade riksdagen om skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat införs begränsningar av värdeöverföringar vid nyetableringar, ägarförändringar och vissa tillsynsingripanden. Kraven på huvudmännens ekonomi och redovisning skärps. Huvuddelen av lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Mycket av detta är förstås rimligt. Skattemedel ska kunna följas. En huvudman ska klara sitt uppdrag ekonomiskt. Den som driver skola ska granskas.

Det intressanta uppstod i riksdagen när Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet varnade för att nya ekonomiska krav och tillståndsregler kan slå olika mot olika huvudmän. De ville att regleringen skulle utformas så att idéburna och mindre aktörer inte missgynnas gentemot stora skolkoncerner. Centerpartiet och Miljöpartiet ville dessutom undanta idéburna organisationer från vissa särredovisningskrav.

Majoriteten sade nej.

Frågan finns alltså redan mitt på riksdagens bord:

Hur reglerar man kapitalet utan att samtidigt göra storleken till en konkurrensfördel?

När regleringen också får stordriftsfördelar

Här finns en märklig risk, då en stor skolkoncern har ekonomiavdelning, jurister, centrala system, controllers och personal som arbetar med myndighetskrav över många skolor. En liten förening har å sin sida en styrelse, som ofta består av föräldrar och andra personer från bygden.

Det innebär aldrig att den lilla aktören ska slippa insyn. Tvärtom. Den som hanterar skattepengar ska kunna visa vart pengarna går. Men samma administrativa krav väger olika tungt beroende på vem som bär dem.

Det är egentligen inget revolutionerande påstående. Riksdagen har redan accepterat principen på andra delar av friskoleområdet. När offentlighetsprincipen utvidgades till fristående skolor skapades särskilda lättnadsregler för mindre huvudmän, just eftersom små verksamheter saknar samma administrativa kapacitet och stordriftsfördelar som stora organisationer.

Staten kan alltså se skillnaden mellan liten och stor. Frågan är bara när den väljer att göra det.

Sedan kommer skolpengen

Nästa konflikt ligger redan och väntar. En statlig utredning om skolans resursfördelning har föreslagit att kommunerna ska få göra avdrag från ersättningen till fristående huvudmän för kommunernas så kallade utbudsansvar.

Principen är lätt att förstå. Kommunen måste alltid kunna erbjuda utbildning. Den behöver kunna ta emot nya elever, hantera förändrade barnkullar och upprätthålla skolkapacitet även när elevunderlaget svänger. En fristående huvudman har inte samma övergripande skyldighet. Den beredskapen kostar pengar.

Utredningen beräknar merkostnaden till motsvarande sex procent av grundbeloppet och föreslår en övergång med tre procent det första året. Förslaget är fortfarande ett utredningsförslag, ingen gällande lag.

Själva principen går att försvara. Kommunen ska få ekonomiskt utrymme för ett ansvar som kommunen faktiskt bär. Men återigen uppstår frågan om våra kategorier.

För även utredningen beskriver ett system där små huvudmän har svårare att anpassa kostnader än stora. En stor organisation kan fördela administration, personal och ekonomiska risker över flera enheter. En liten skola kan omöjligen minska en sjättedel av en lärare, en bit av rektorn eller fem procent av skolbyggnaden.

Procenten är densamma, men verkligheten är det inte.

Det behöver absolut inte betyda att sexprocentsförslaget är fel. Men det betyder att vi borde våga fråga vad som händer när samma verktyg möter helt olika verksamheter.

Åshammar visar var frågan kan sluta

Det finns ett färskt exempel från Åshammar utanför Sandviken som gör problemet mer konkret. Sandvikens kommun beslutade att lägga ned Alsjöskolan när barnkullarna minskade. Föräldrar organiserade sig och bildade en förening med ambitionen att driva skolan vidare som friskola. Alltså ungefär den sorts lokala mobilisering som en gång räddade skolan i Gottne.

Föräldrarna försökte få kommunen att hålla skolan öppen ytterligare ett år så att övergången skulle kunna ske utan avbrott. Kommunen sade nej. Ett fortsatt öppethållande skulle belasta ekonomin och påverka bland annat skolorganisation och skolskjuts.

Sedan kom nästa problem.

Kommunen motsatte sig den nya friskolan. Elevkullarna minskade och barnen från Åshammar behövdes för att skapa bättre organisatoriska och pedagogiska förutsättningar på Kungsgårdens skola. Kommunen beräknade att omkring 3,5 miljoner kronor skulle lämna den kommunala verksamheten om eleverna i stället gick i den nya friskolan.

Skolinspektionen sade slutligen nej. Myndigheten bedömde att etableringen skulle kunna få påtagliga negativa långsiktiga följder för den kommunala skolverksamheten.

Kommunens argument är rationellt, men det är också precis varför exemplet skaver. Först blir byskolan för liten för den kommunala organisationen. Sedan vill byn bära skolan själv.

Då behövs barnen för att den större skolan någon annanstans ska bli bärkraftig. Det är ett system som plötsligt kan få landsbygdens barn att fungera som råvara i centraliseringens kalkyl.

Gottne hann igenom en annan dörr.

Åshammar gjorde det inte.

Landsbygden behöver ett eget uppdrag i skolpolitiken

Här tror jag att svensk skoldebatt saknar ett begrepp. Vi talar om skolpeng, vi talar om utbudsansvar. Vi talar om likvärdighet, elevunderlag och huvudmän. Jag skulle vilja lägga till ett:

Landsbygdsuppdraget.

En skola på landsbygden utför ibland en samhällsfunktion som sträcker sig längre än den enskilda elevplatsen. Den håller nere barns restider. Den gör det möjligt för familjer att bosätta sig på platsen. Den samlar människor. Den skapar arbetstillfällen. Den gör ett samhälle möjligt att välja också för nästa barnfamilj.

Det betyder inte att varje skola ska räddas för all framtid. Det säger jag inte. Elevunderlag spelar roll. Undervisningens kvalitet spelar roll. Behöriga lärare, elevhälsa och ekonomi spelar roll.

Landsbygdsuppdraget kan heller aldrig bli ett frikort för undermålig verksamhet.

Det bör vara precis vad namnet säger: Ett uppdrag.

Kommunala och fristående skolor som upprätthåller utbildning i geografier där alternativet innebär betydande centralisering borde kunna få särskild ersättning efter tydliga kriterier: Avstånd, elevunderlag, restider och faktisk samhällsfunktion.

Med ersättningen följer ansvar. Öppen ekonomi, långsiktighet, samma kvalitetskrav som överallt annars.

För en ideell aktör bör överskottet stanna i verksamheten.

Det vore betydligt mer förnuftigt än att låtsas att varje skola kan beskrivas fullständigt genom ordet huvudman.

Gottne får inte bli skolkoncernernas alibi

Här måste också gränsen dras åt andra hållet. Den lilla byskolan får inte användas som mänsklig sköld för en miljardindustri. När kritik riktas mot vinstuttag, koncernstrukturer och marknadsskolans incitament räcker det inte att plocka fram en ideell byskola och säga: Se vad ni vill förstöra.

Gottne är intressant just för att Gottne visar hur stora skillnader friskolebegreppet gömmer. Samma sak gäller åt andra hållet. Kritiken mot skolkoncernerna får inte göra oss blinda för civilsamhället.

För när kommunen räknade färdigt i Gottne fanns byn kvar. Barnen fanns kvar. Föräldrarna fanns kvar. Och eldsjälarna på platsen bestämde sig för att göra någonting åt saken. Sexton år senare går barn fortfarande till skolan där.

Det bevisar inte att varje by kan göra samma sak. Det bevisar heller inte att friskolesystemet fungerar bra.

Det bevisar något betydligt enklare:

En institution kan sakna värde i en central kalkyl och samtidigt vara ovärderlig för platsen där den står.

Gottne räddade sin skola genom ett verktyg som friskolelagstiftningen gav byn. Ett samhälle som vill göra upp med marknadsskolans avarter behöver således klara två saker samtidigt.

Det måste kunna tygla kapitalet och känna igen civilsamhället.

För marknaden har inga barn. Men byn har det.

Peter Fahlén

Källor i urval:

Gottne Byskola/Gottnebygdens Samhällsförening, information om huvudman, organisation och elevantal.

Sveriges riksdag, Skärpta villkor för friskolesektorn, betänkande 2025/26 samt reservationerna om små och idéburna huvudmän.

Regeringen, Verktyg för en mer likvärdig resursfördelning till skolan, SOU 2025:72.

Sandvikens kommun och SVT, underlag och rapportering om Alsjöskolan och Åshammars skolförening.

Om man vill beställa mina böcker hittar man dem här:

Peters böcker

Om man vill läsa fler artiklar och essäer med fokus på Örnsköldsvik hittar man dem här:

Fokus Örnsköldsvik

Nittio minuter.

Min dotter är sju och går fortfarande i Trehörningsjöskolan. För henne ligger skolan nära. För pojkarna har geografin redan blivit en större del av skoldagen. Det var där, någonstans mellan Björna och hemmet, som jag började tänka på en essä jag skrev i början av april.

Den hette Barnen som blev en marknad.

Jag skrev då om hur skolans stora principer om likvärdighet möter något mycket konkret i en kommun som Örnsköldsvik: Avståndet. Kommunens egna regler säger att restider över 80 minuter per resa bör undvikas. Väntetiden har en ambitionsnivå på högst 60 minuter per resa.

I går satt alltså mina pojkar längre på bussen än den restid kommunen själv säger bör undvikas.

Det gör skolstruktur till något annat än punkter på en karta. Det är ett barns eftermiddag vi pratar om.

I april skrev jag att ett barn i en mindre skolort lär sig sin plats genom tidtabellen före läroboken. Jag beskrev hur avstånd, upptagningsområden och skolskjuts gör geografin till en del av själva utbildningsvillkoren. Fyra månader senare finns samma system kvar. Samtidigt har en annan utveckling blivit allt svårare att ducka för.

Barnen blir färre.

Kommunens senaste befolkningsprognos visar att antalet 6–9-åringar väntas minska från 2 575 år 2025 till 1 914 år 2035. Gruppen 10–12 år väntas minska från 2 025 till 1 534.

På tio år innebär det omkring 1 150 färre barn i låg- och mellanstadieålder. En minskning på ungefär 25 procent.

Den siffran kommer att förändra skolpolitiken, men frågan är bara hur?

Örnsköldsvik har varit här förut. Swecos skolstrukturutredning från 2021 pekade ut en tydlig riktning. Trehörningsjöskolan, Gideåskolan och Hemlingskolan kunde avvecklas och eleverna flyttas till en större enhet i Björna. Flera andra mindre skolor berördes av liknande förslag.

Politiken valde en annan väg i detta. Den nuvarande ÖrnsköldsviksAlliansen har under mandatperioden uttryckligen sagt att några skolor inte ska läggas ned och avsatt fyra miljoner kronor extra för att behålla och utveckla mindre skolenheter. Samtidigt görs en stor investering i Björna. I investeringsbudgeten ligger Björnaskolan på drygt 84 miljoner kronor och simhallen på 64 miljoner. Det är reella satsningar i inlandet.

Men löftet om skolorna gällde den här mandatperioden. Den tar snart slut. Och när nästa mandatperiod börjar finns en ny demografisk verklighet på bordet. Således skulle jag vilja höra något mer än att alla partier älskar landsbygden.

Jag skulle vilja ha garantier.

Centerpartiets nya valprogram säger att skolor och förskolor ofta är bygdens hjärta och avgörande för att familjer ska stanna. Partiet vill ge mindre skolor och förskolor förutsättningar att fortsätta verka och utvecklas.

Socialdemokraterna säger inför valet att landsbygdsskolorna är viktiga och att skolor så långt som möjligt ska finnas kvar nära barnen.

Kristdemokraterna säger att hela kommunen ska leva och att skolor, barnomsorg och annan service behöver finnas nära människor.

Vänsterpartiets valplattform beskriver skola, vård, omsorg och boenden som nödvändiga för en fungerande vardag på landsbygden och slår fast att skolskjutsarna måste fungera i hela kommunen. Partiet vill samtidigt prioritera utveckling i hela kommunen framför Stadsdel 2030 och lägga större resurser på skola och välfärd.

Orden går alltså ganska lätt att förena. Hela kommunen ska leva. Skolan ska finnas nära. Landsbygden ska utvecklas. Mindre skolor är viktiga.

Det låter bra. Nu behöver bara orden få en prislapp.

För prognosen innebär att kostnaden per elev riskerar att öka på små skolor. Lokaler ska värmas. Personal ska finnas. Specialpedagogik och elevhälsa ska nå även den minsta enheten. Lärare ska kunna rekryteras. Skolskjuts ska finansieras.

Den konflikten försvinner genom ett enkelt beslut.

Den måste bäras politiskt.

Forskningen ger inget enkelt stöd för föreställningen att små landsbygdsskolor i sig skulle ge sämre utbildning. En svensk forskningsöversikt fann inga belägg för att små landsbygdsskolor generellt ger sämre utbildningsresultat, samtidigt som kostnaden per elev ofta är högre och fallande elevunderlag ökar nedläggningsrisken.

Nyare forskning visar också hur oproportionerligt skolnedläggningarna har drabbat landsbygdskommuner. Mellan 1997 och 2017 försvann omkring en fjärdedel av grundskolorna i de studerade landsbygdskategorierna, medan förändringen i urbana kommuner var mycket liten.

Och när en byskola försvinner flyttas kostnader. Barn reser längre. Familjers vardag blir mer komplicerad. Fritidsaktiviteter blir svårare att passa. Föräldrarnas bilberoende ökar. Forskning från svenska landsbygdssamhällen visar hur den lokala skolan fungerar som ett nav för sociala nätverk, vardagslogistik och bygdens gemenskap och hur skolnedläggningar minskar familjernas tid och flexibilitet.

Kommunens kalkyl ser lokalhyra, löner och elevantal.

Barnets kalkyl ser timmar.

Det är där mina pojkars 90 minuter på bussen hör hemma.

Örnsköldsvik har begränsade resurser. Kommunen gjorde ett starkt resultat 2025, men prognosen för 2026 ligger 30 miljoner kronor under budget. Kommunen konstaterar själv att nettokostnaderna är höga och att investeringstakten behöver begränsas.

Samtidigt har den styrande alliansen beslutat om en kommunalskattesänkning på 15 öre för 2026. Budgeten innehåller också effektiviseringar och effekthemtagningar på 20 miljoner 2026, 60 miljoner 2027 och 150 miljoner 2028. För bildningsnämnden finns dessutom en demografisk volymanpassning på tio miljoner kronor 2027 och lika mycket 2028.

Där syns kalkylen redan. Färre barn förväntas ge lägre kostnader. Men var ska dessa lägre kostnader uppstå?

Genom färre lärare?

Mindre stöd?

Tomma klassrum?

Förändrade skolskjutsar?

Eller genom färre skolor?

Den frågan behöver ställas före valet, eftersom den blir betydligt hårdare när budgeten för 2027 ska omsättas i faktisk verksamhet.

Jag tycker att partierna som söker väljarnas förtroende i Örnsköldsvik bör svara på fem frågor.

Vilka mindre kommunala skolor garanterar ni ska finnas kvar under hela mandatperioden 2027–2030?

Vilken maximal restid anser ni vara rimlig för ett grundskolebarn på väg till eller från skolan?

Är ni beredda att acceptera en högre kostnad per elev på landsbygden för att upprätthålla närhet och kommunal service?

Hur ska den kostnaden finansieras när elevantalet sjunker – genom omprioriteringar, högre skatt, särskilda landsbygdsanslag, minskade investeringar någon annanstans eller effektiviseringar som ni konkret kan beskriva?

Vad ska väga tyngst när elevunderlaget blir riktigt litet: Kostnaden per elev, utbildningens kvalitet, restiden eller skolans betydelse för bygdens framtid?

För den som lovar varje skola evigt måste förklara finansieringen. Den som vill samla elever i större enheter måste redovisa restiderna och konsekvenserna för bygderna. Den som talar om effektivisering måste visa var effektiviteten faktiskt finns.

Det är så en seriös diskussion om landsbygdens skola måste föras.

Kommunens befolkningsprognos är en prognos. Den är ingen naturlag. Kommunen skriver själv att utvecklingen går att påverka och att inflyttning av människor i arbetsför ålder är avgörande.

Då uppstår den stora motsägelsen.

Örnsköldsvik behöver fler människor som arbetar, får barn, driver företag och bygger sina liv här. Samtidigt innebär färre barn att servicen som gör det möjligt för barnfamiljer att välja landsbygden blir dyrare per person.

Således är en liten skola också befolkningspolitik. Den är ett besked till en familj som tittar på ett hus i Trehörningsjö, Gideå, Hemling eller någon annan mindre ort och frågar hur vardagen skulle fungera där om fem år.

Finns skolan kvar?

Hur länge måste barnen resa?

Kan båda föräldrarna arbeta?

Finns fritids?

Finns kompisarna nära?

Vad händer när nästa besparing kommer?

Det går att avfärda sådant som känslor. Det vore ett ekonomiskt misstag. Vi bygger våra liv efter sådana frågor.

I april avslutade jag Barnen som blev en marknad med skolbussen. Jag skrev att den som vill förstå hur ett land rangordnar sina barn inte behöver börja i lagtexten. Det räcker att följa skolbussen.

Fyra månader senare funderar jag på samma sak. Nittio minuter på vägen hem.

Samtidigt närmar sig en mandatperiod där antalet barn minskar, budgeten pressas och kalkylen åter kommer att fråga vad en liten skola får kosta. Den här gången borde vi kräva svar innan kalkylen blir ett beslut.

Först garantin. Sedan prislappen. Och sedan den viktigaste frågan av alla:

Vilken kommun vill vi fortfarande kunna bo i när barnen blir färre?

Peter Fahlén

Om du har missat den nya sidan med mina böcker så hittar du den här:

Bokhandel

Den officiella lanseringen av Norrskensbarnen äger rum på Café Krus i Trehörningsjö 5 september, men finns redan nu att beställa genom min egen bokhandel.

Så jag har bestämt mig för att berätta en liten hemlighet om Norrskensbarnen. Det må vara lite bakvänt att göra det i detta skede. När jag skriver det här har nästan ingen hunnit läsa boken. Berättelsen har knappt lämnat mina egna händer.

Men kanske är det också precis rätt tid, för det här började långt innan boken var färdig. Det började med några ord i Tidningen 7.

Jag läste en artikel där Trehörningsjö beskrevs som Sveriges ”Roswell”. Det var en sådan formulering som förmodligen passerar de flesta ganska snabbt. Lite lokal mystik. En kul jämförelse. Men för mig öppnades en dörr.

Jag växte upp med Jason Katims tv-serie Roswell, byggd på böckerna Roswell High. Max Evans och Liz parker. Men samhället och hur det var format efter vad som kallades “the fortyseven crash” (Roswell incidenten 1947) fångade mig. Den där lilla staden där människorna gick till skolan, blev förälskade, bråkade med sina föräldrar och försökte leva vanliga liv samtidigt som någonting omöjligt fanns alldeles under ytan. Något som turister än idag kommer dit för att försöka lösa.

Det fantastiska i tanken på att en alldeles vanlig ort kunde bära på en hemlighet som förändrade allt. Och tänk om den möjligheten bara låg runt hörnet? I Trehörningsjö?

Jag började läsa berättelserna från trakten. Alla de otaliga observationerna. Människorna som hade sett saker de aldrig riktigt kunnat förklara. Någonstans där började jag fundera på om en av de historierna kunde bli en utgångspunkt för fiktion. Valet föll så småningom på Hemliden och våren 1969.

Sedan hände det som ofta händer när man skriver. Berättelsen tog över. Det som från början hade varit en tanke om att göra någonting med en lokal UFO-historia började växa åt helt andra håll. Två barn kom in i berättelsen. Alva och Isak Ekman. Eva och Gunnar. En familj. Ett ursprung som ingen kunde förklara. En flicka som så småningom skulle förstå mer om världen än någon människa egentligen borde behöva bära.

Med tiden, någonstans i utkanten, började en annan aktör röra sig. Organisationen Vigilant Horizon. När jag började skriva om dem var de bara en del av romanens värld. En organisation som observerade, registrerade och försökte förstå sådant som låg utanför det vanliga.

Men ju längre jag skrev, desto mer började en tanke växa hos mig. Om den här organisationen nu verkligen hade följt Alva och Isak sedan 1969, då måste de ju ha lämnat någonting efter sig. Jag tänkte detaljer som rapporter och anteckningar. Fotografier, revisionshistorik, felaktiga slutsatser. Ett arkiv.

När jag väntade på korrekturläsningen började jag skriva på Norrskensbarnen 2. Jag var helt inne i det. Nu när jag ändå nämner korrekturen så ska jag vara så pass självgod så att jag faktiskt delar det personliga utlåtandet som jag fick efter korr av Norrskensbarnen - Skulden att bära väven. Av respekt för kvinnan som skrev utelämnar jag namn och företag:

***

Från korrekturläsaren:

Vilket manus! Det är inte “bara” den täta och spännande handlingen, den fina person- och miljöskildringen och den språkliga säkerheten jag tänker på. Det är nämligen mer än språklig säkerhet i betydelsen “väldigt få misstag” - texten liksom skimrar. Ett ordmåleri som nästan kan få en att tappa andan ibland. Bara några exempel:

“Honungssträngen brast. Droppen landade på fatets kant; rund, bärnstensfärgad, tung av något som bin vet men övriga bara anar.”

“Snön hade slutat falla, men den låg kvar som ett tyst hot.”

“Han stod bakom sin systerdotter och lade handen på hennes axel. Lyra tog hans hand och höll den där. Det var en kram genom ett tunt tyg av allt som inte blivit sagt.”

Jag skulle kunna lista massor av liknande citat, men jag tror du fattar ... Ingen som helst tvekan om att Norrskensbarnen hamnar “på pallplats” bland de hundratals manus jag läst sedan jag började jobba åt er kring 2020. Kanske till och med överst.

Snälla, framför min oförställda beundran till författaren!

***

Där någonstans fick jag den bekräftelse jag behövde för att bestämma mig att köra fullt ut på att skapa myten. För när Norrskensbarnen till slut blev en bok kände jag fortfarande att Hemliden inte var färdig med mig. Jag ville att platsen skulle fortsätta efter sista sidan. Jag ville att världen skulle göra det, utan att vara beroende av hur snabbt jag lyckas skriva klart del 2.

Så jag började bygga Vigilant Horizons arkiv.

Det enklaste hade förstås varit att göra en hemsida om boken. Presentera karaktärerna. Skriva några bakgrundstexter. Lägga upp lite material för den som ville läsa mer. Men det var aldrig riktigt den känslan jag var ute efter. Jag ville att den som hamnade där skulle känna sig lite osäker på varför dörren över huvud taget stod öppen. För Vigilant Horizon har inte byggt sitt arkiv för läsaren.

Läsaren har råkat få tillgång till det.

Det är en liten skillnad i formuleringen, men för mig förändrade den allt.

Romanen berättar människornas historia. Arkivet berättar i sin tur institutionens historia om samma människor.

I en sekvens av tillbakablickar i Norrskensbarnen går Alva tillsammans med Isak utanför skolan i Trehörningsjö. En svart bil med tonade rutor kör väldigt sakta bredvid dem.

Alva säger åt Isak att inte titta.

Sedan kommer huvudvärken.

Någonting borrar sig genom hennes huvud. Hon böjer sig fram, håller handen mot pannan och försöker dölja hur ont det gör medan bilen fortsätter förbi.

För Alva är det några fruktansvärda sekunder, men i Vigilant Horizons arkiv finns samma ögonblick beskrivet på ett helt annat sätt.

Ett fordon. En prototyp. En exponering. En observerad fysisk reaktion.

Därefter två korta rader:

RESPONSE CONFIRMED.

FIELD VALIDATION SUCCESSFUL.

Jag tycker om den kontrasten mer än jag kanske borde. Det gör något med berättelsen som skulle vara extremt svårt för mig att göra i en och samma bok.

Alvas smärta blir någon annans data. Hennes rädsla blir en datapunkt i en organisation som fortfarande tror att den kan förstå världen genom att mäta den. Två versioner av samma ögonblick.

Gamla dokument använder andra ord än de nya. Teorier förändras. Någon korrigerar en formulering i efterhand. Ett namn ersätts med en beteckning. Dokument hänvisar till andra dokument som inte går att öppna.

En liten anteckning från 1980 kan plötsligt innehålla en korsreferens till 2022:

ACCESS RESTRICTED.

Inget mer.

För mig är det där nästan mer lockande än själva avslöjandet. Bara det här med att låta dörren stå där. Låst.

Jag har också börjat inse att arkivet kanske inte kräver att man har läst Norrskensbarnen. Det kan liksom fungera åt båda hållen. Den som aldrig har öppnat boken kan hamna där och börja undra vad HEM-69 var. Vilka A-1 och I-1 är. Varför en organisation har följt två människor under flera årtionden. Vad som egentligen hände i Haag 2022 och varför den akten fortfarande är förseglad.

Den som sedan läser boken kommer kanske att känna igen någonting.

Och den som har läst boken först kan gå åt andra hållet och upptäcka att scener man redan känner till ser helt annorlunda ut när de betraktas genom någon annans ögon.

Alva har funnits i mitt huvud så länge nu att de som känner mig vet att denna berättelse är mitt magnum opus än så länge. Min fru har haft otaliga kommentarer angående Alva Ekman. Jag tror att det här arkivet delvis är mitt sätt att vägra stänga berättandet. Att låta några spår ligga kvar. Några dörrar stå på glänt. Om det inte är precis så man skapar en myt så vill jag ändå kalla det ett jäkligt bra försök. Om man som läsare är av en annan åsikt efter att ha sett arkivet får man gärna kommentera och säga det.

Vigilant Horizon - Archive of anomalous events

Bara en dörr. Om någon vill öppna den är koden enkel:

1969

Min största önskan är att någon, någon gång, sitter där lite för sent på kvällen, klickar sig från ett dokument till ett annat och för ett kort ögonblick får samma känsla som jag fick när jag läste de där orden i Tidningen 7.

Tänk om det finns en berättelse här? Tänk om platsen bär på någonting mer?

Tänk om det finns en nivå till.

Peter Fahlén

Om man vill beställa mina böcker direkt från mig gör man det enklast här:

Peters bokhandel

Det är där karensavdragets orättvisa blir synlig. Regeln ser likadan ut för alla. Arbetslivet avgör vem som drabbas.

Prenumerera nu

Karensavdraget motsvarar 20 procent av sjuklönen under en genomsnittlig arbetsvecka. För en kommunanställd undersköterska med en medianlön på omkring 30 800 kronor blir det ungefär 1 100 kronor före skatt. Därefter följer sjuklön på 80 procent. Ett par korta sjukdomstillfällen under ett år kan därmed äta upp flera tusen kronor ur en ekonomi som redan måste vända på varenda krona.

Sverige är samtidigt det enda nordiska landet där anställda omfattas av en sådan inledande karens. De nordiska sjukförsäkringarna har olika ersättningsnivåer, kontrollsystem och fördelning mellan stat och arbetsgivare. Jämförelsen erbjuder således ingen färdig svensk modell. Den visar att självrisken i löntagarens första sjukdag är ett politiskt val. Trygghetssystem går att bygga på andra sätt.

Avdraget brukar beskrivas som sjukförsäkringens självrisk. Självrisken träffar däremot en arbetsmarknad där människor har helt olika möjligheter att skydda sin lön. Den som kan arbeta hemifrån vid lindriga symtom undviker både sjukfrånvaro och karensavdrag. Undersköterskan, barnskötaren, lokalvårdaren, butiksbiträdet och busschauffören måste göra jobbet på plats. Deras arbetsuppgifter kräver kropp, närvaro och närhet.

Ju mindre kontroll personer har över arbetsplatsen och arbetstiden, desto större blir risken att de får betala när kroppen säger ifrån.

I Örnsköldsvik är frågan långtifrån teoretisk. Kommunens delårsrapport för augusti 2025 visade en sjukfrånvaro på omkring 15 procent inom både ordinärt och särskilt boende. För hela kommunen låg sjukfrånvaron på 8,3 procent. Den korta frånvaron hade stigit till 4,4 procent och sjuklönekostnaderna uppgick till 44 miljoner kronor under årets första åtta månader. Frånvaron skapade samtidigt ett ökat behov av vikarier i äldreomsorgen.

Kommunrevisionen bedömde senare att arbetet för att förebygga och minska sjukfrånvaron bara var delvis tillräckligt. Analyserna av orsakerna behövde utvecklas, liksom analyserna av skillnader mellan kön och yrkesgrupper. Den höga frånvaron bevisar inget enkelt orsakssamband med karensavdraget. Den visar hur dyr och sårbar ohälsan redan är för kommunen, personalen och de äldre som behöver kontinuitet i omsorgen.

Bakom procenttalen finns arbetslag som börjar passet med en tom rad i schemat. Någon får gå fortare mellan besöken. Någon får skjuta på rasten. Den äldre möter ännu ett nytt ansikte. Karensavdraget löser ingen av dessa påfrestningar. Det lägger ytterligare ett ekonomiskt skäl på den sjuka medarbetaren att försöka hålla ihop ett redan pressat arbetspass.

Regeringens egen utredning om karensavdraget ger en tydlig bild av vilka som bär självrisken. Ekonomin angavs som en orsak till sjuknärvaro av 26 procent av kvinnorna och 23 procent av männen. I en undersökning bland Kommunals medlemmar uppgav en femtedel att karensavdraget fått dem att arbeta trots sjukdom. Bland undersköterskor gällde det en fjärdedel.

Utredningen visar också att avdraget påverkar kvinnors disponibla inkomster mer än mäns i samtliga studerade åldersgrupper. Effekten är större för låginkomsttagare, ensamstående och yrkesgrupper med små möjligheter till distansarbete. Det svenska avdraget har därmed en inbyggd klass- och könsprofil. Samhället tar sin självrisk ur lönekuvertet hos personerna som redan har minst ekonomiskt utrymme att bära den.

Vänsterpartiet har placerat samma värdering av arbetet i centrum för sitt föreslagna kvinnolönelyft. Enligt partiets beräkning tjänar en arbetarkvinna i kommunal sektor i genomsnitt 6 000 kronor mindre i månaden än en arbetarman i industrin. Partiet vill därför avsätta tre miljarder kronor om året under tio år till en jämställdhetspott för värdediskriminerade yrken.

Löneskillnaden och karensavdraget har samma riktning. Arbetet värderas lägre när lönen bestäms och belastas hårdare när arbetaren blir sjuk. Kvinnor subventionerar välfärden med tunna lönekuvert, slitna kroppar och en större del av risken.

Sjuknärvaron har dessutom ett pris som aldrig syns på lönespecifikationen. Många går till arbetet för att skydda sina kollegor från ännu ett tungt pass. I vård och omsorg tillkommer ansvaret för brukarna. Lojaliteten blir en kraft som pressar den sjuka kroppen tillbaka till arbetet.

Den lojaliteten kan sprida infektioner till kollegor och sköra äldre. Forskning som sammanställts av Socialdepartementet visar också ett samband mellan återkommande sjuknärvaro och framtida sjukfrånvaro. Karensavdragets exakta del i den utvecklingen är svår att mäta. Den ekonomiska pressen är däremot dokumenterad. När en fjärdedel av de tillfrågade undersköterskorna uppger att de arbetat sjuka på grund av avdraget har självrisken passerat gränsen mellan ekonomisk styrning och hälsorisk.

Motargumentet förtjänar ett uppriktigt svar. Ett slopat karensavdrag kostar pengar. Socialdepartementet uppskattar den direkta ökningen av arbetsgivarnas sjuklönekostnader till omkring 14 miljarder kronor. Beräknade beteendeförändringar kan föra summan upp mot 24 miljarder. Fler människor förväntas registrera korta sjukfall när avdraget försvinner.

Den ökningen kan aldrig automatiskt räknas som fusk. Den omfattar också människor som i dag arbetar sjuka för att de saknar råd att stanna hemma. Högre sjukfrånvaro i statistiken kan vara priset för lägre sjuknärvaro på arbetsplatserna. En ärligare redovisning av ohälsan gör problemet synligt där det hör hemma.

Kostnaden för sjukdom försvinner heller aldrig. Den kan hamna i arbetsgivarens bokföring eller döljas i undersköterskans lönekuvert, kollegans arbetsbelastning, den äldres smittorisk och nästa längre sjukskrivning. Dagens system har valt lönekuvertet hos den anställda som första buffert.

Små företag behöver ett högkostnadsskydd och en reform måste fördela ansvaret mellan arbetsgivare och stat. Den diskussionen är nödvändig. Centerpartiets nya besked inför valet, att partiet kan förhandla om ett slopat karensavdrag ifall företagen skyddas från högre kostnader, blottlägger samtidigt kärnfrågan: Varför har undersköterskans privatekonomi hittills betraktats som den självklara kostnadsbäraren?

Vänsterpartiet har länge krävt att avdraget ska bort. Socialdemokraterna och Miljöpartiet går nu till val på samma grundläggande förändring. Sverigedemokraterna vill begränsa reformen till vissa utsatta yrkesgrupper, medan Moderaterna försvarar avdraget med hänvisning till kostnaderna och risken för ökad frånvaro.

Regeringens egen arbetsgrupp föreslog redan 2023 ett karenstak som skulle stoppa nya avdrag efter sex tillfällen under tolv månader, jämfört med dagens skydd efter tio. Förslaget skulle främst hjälpa människor med återkommande korta sjukperioder. Nästan tre år senare ligger det fortfarande på regeringens bord. Även den begränsade lättnaden har fått vänta medan löneavdragen fortsatt varje månad.

Sverige står därmed inför ett tydligt val. Vi kan fortsätta låta den som måste göra jobbet på jobbet betala mest när hon blir sjuk. Vi kan också bygga en sjukförsäkring som bär risken gemensamt och låter människor skydda både sin hälsa och andras.

Välfärdens kvinnor fick applåder när samhället behövde dem som mest. Applåderna har tystnat. Karensavdraget finns kvar.

Nu är det dags att ta bort det.

Peter Fahlén

Källor

Försäkringskassan: Karensavdrag.

Sveriges Kommuner och Regioner: Fakta om löner.

Socialdepartementet: Karenstak och högriskskydd, Ds 2023:33.

Örnsköldsviks kommun: Delårsrapport, augusti 2025.

Örnsköldsviks kommunrevision: Granskning av kommunens arbete med sjukfrånvaro.

Vänsterpartiet: Kvinnolönelyftet – dags att ge välfärdens kvinnor rätt lön.

Vänsterpartiets budgetmotion 2025/26:2792.

Socialdemokraterna: Karensavdrag.

Miljöpartiet: Valmanifest 2026.

Sverigedemokraterna: Karensavdraget.

Moderaterna: Moderaternas budget räddar Sverige från Socialdemokraternas budgethål.

Sveriges riksdag: Interpellationsdebatt om borttagande av karensavdraget.

Sveriges Radio: C öppnar för förhandling om slopat karensavdrag.

Dela

Thorsells reaktion går att avfärda som den väntade från vänster, men det vore samtidigt att missa något väsentligt.

Hon är gymnasielärare i Örnsköldsvik och sitter sedan 2024 i kommunens bildningsnämnd. Redan inför valet 2022 fick hon frågan av dåvarande Skolvärlden om vilken skolpolitisk fråga hon ansåg vara viktigast. Hon lyfte lärarnas ökande stressrelaterade sjukskrivningar och kopplade lärarnas arbetsvillkor till barnens mående, utveckling och lärande.

Samma år skrev hon tillsammans med Vänsterpartiets Maud Persson om Örnsköldsviks dåvarande resurssystem i förskolan. Deras kritik handlade om något påfallande konkret: Hur en administrativ modell för att räkna fram personal kunde påverka barngruppernas storlek, bemanningen under dagen och pedagogernas möjlighet till planering.

Fyra år senare är grundfrågan fortfarande densamma: Vilka förutsättningar får de som arbetar med att få skolan att fungera?

Kristdemokraternas utgångspunkt är tydlig. Partiet skriver självt att skoldebatten under för lång tid har fastnat i frågor om driftsformer och organisation och att fokus behöver flyttas tillbaka till undervisningen. Vid tisdagens presentation uttryckte Busch det ännu mer tydligt. KD vill ”Vända bort diskussionen från driftsform”.

Det finns delar i KD:s problembeskrivning som bör tas på allvar. Skolan behöver studiero. Lärare behöver mandat att ingripa när undervisningen blir lidande. Elever behöver tydliga förväntningar och vuxna som sätter gränser. KD föreslår också mindre skärmanvändning bland yngre elever och en halvtimmes fysisk aktivitet varje skoldag. Men detta anser jag vara frågor som går att diskutera helt frikopplat från partipolitisk blocktillhörighet.

Problemet uppstår när Busch gör detta till ett argument för att tona ned diskussionen om driftsformer, för varför skulle Sverige behöva välja?

En lärare skapar aldrig studiero i ett ekonomiskt vakuum. Lärarens möjligheter formas av hur många elever som finns i rummet, vilken tillgång skolan har till elevhälsa och specialpedagogik, hur många kollegor som är behöriga, hur mycket tid som finns för planering och vilket stöd som sätts in när en elev börjar få problem.

Pengarna följer med läraren in genom klassrumsdörren.

Kvarsittning är redan tillåten i svensk skola. En lärare eller rektor kan besluta att en elev ska stanna kvar upp till en timme efter undervisningen eller komma en timme tidigare. KD:s nya förslag handlar alltså om att utvidga användningen, exempelvis till elever som upprepade gånger låter bli att göra sina läxor.

Ordningsbetygen är mer oprövade. KD har ännu inte presenterat exakt hur de ska utformas eller vilka årskurser som ska omfattas. Busch säger att frågan behöver utredas.

Här finns samtidigt en relevant erfarenhet. Den statliga utredningen Bättre förutsättningar för trygghet och studiero i skolan granskade den närliggande idén om ordningsomdömen och kom fram till att sådana omdömen inte skulle vara ett effektivt verktyg för bättre trygghet och studiero. Utredningen pekade bland annat på risker för godtyckliga bedömningar och ökade problem för vissa elevgrupper.

Det avgör inte frågan om KD:s framtida ordningsbetyg. Men det borde mana till viss försiktighet inför föreställningen att ytterligare en bedömning av eleven löser skolans ordningsproblem.

Samma statliga utredning betonar i stället betydelsen av verksamhetsnära ledarskap, systematiskt förebyggande arbete och välplanerad och strukturerad undervisning.

Där börjar diskussionen bli betydligt mer intressant och vi behöver egentligen bara titta på Örnsköldsvik för att se den.

Kommunrevisionens granskning av likvärdigheten i skolan beskriver ingen kommunal skolkatastrof. Tvärtom bedömer revisionen att bildningsnämnden i allt väsentligt säkerställer en likvärdig utbildning och att resursfördelningen tar hänsyn till elevernas olika förutsättningar och behov.

Samtidigt finns konkreta problem, då lärarbehörigheten varierar mellan skolorna och är lägre vid flera mindre skolenheter. Även undervisning i stora ämnen som engelska, NO och SO bedrivs ibland av obehöriga lärare. Revisionen konstaterar också att elevhälsan behöver arbeta mer förebyggande och hälsofrämjande.

Det är sådana frågor som den som sitter i Örnsköldsviks bildningsnämnd faktiskt måste hantera.

Studiero har en infrastruktur. Den består av behöriga lärare, fungerande elevhälsa, specialpedagogiskt stöd, vuxennärvaro, ledarskap och tid. När politiken fördelar resurser fördelar den också möjligheter att skapa ordning.

Det gör Gabrielle Thorsells tidigare resonemang relevant igen. Redan 2022 skrev hon om hur resursfördelning kunde slå igenom i personaltäthet, barngrupper och pedagogernas planeringstid. Arbetsvillkoren för pedagogen och vardagen för barnet går inte enkelt att separera.

Riksdagens utredningstjänst har på Socialdemokraternas uppdrag gått igenom årsredovisningarna för sex stora skolkoncerner. Deras samlade rörelseresultat efter av- och nedskrivningar uppgick under åren 2022–2025 till omkring 8,5 miljarder kronor. AcadeMedia stod enligt sammanställningen för 5,8 miljarder.

Rörelseresultat betyder naturligtvis inte att 8,5 miljarder kronor har betalats ut till ägarna. Pengar kan stanna i företagen, återinvesteras eller användas på andra sätt. AcadeMedia har dessutom invänt mot hur koncernsiffrorna används, eftersom verksamheten också omfattar annat än svensk skola. Men siffrorna aktualiserar trots detta den principiella frågan.

Sverige har skapat en ovanlig konstruktion. I statliga kommittédirektiv har landet beskrivits som det enda eller ett av få i världen som tillåter obegränsad vinstutdelning från offentligt finansierad skolverksamhet. Någon motsvarande ordning finns inte i övriga Norden.

KD:s hållning är att huvudmannens form är sekundär och att kvaliteten ska vara avgörande. Oseriösa aktörer ska stoppas och företag ska inte kunna skära ned på kvaliteten för att öka vinsten.

Vänsterpartiets invändning ligger ett steg tidigare: När samma pengar både ska finansiera utbildningen och skapa avkastning uppstår ett ekonomiskt incitament att begränsa verksamhetens kostnader. Således vill partiet få bort vinstintresset ur skolan.

Det är ingenting annat än en legitim politisk konflikt som förtjänar att diskuteras. Den går inte att trolla bort genom att säga att skoldebatten borde handla om något annat.

Den regering där KD ingår beskriver själv friskolesystemet som behäftat med inbyggda problem och genomför vad den kallar en ”Helrenovering”. Regeringen har lagt fram förslag om bland annat tidsbegränsade förbud mot värdeöverföringar efter nyetableringar, ägarbyten och vissa allvarliga brister, hårdare ekonomiska krav, särredovisning och utökade möjligheter att återkräva offentliga medel.

Det betyder förstås inte att regeringen accepterar Vänsterpartiets lösning. Men själva reformarbetet visar att driftsform, ekonomiska drivkrafter och skolpengens användning inte är frågor som saknar grund. De påverkar systemet som ska bära undervisningen.

Ebba Busch har rätt om att skolpolitiken till slut måste nå fram till det som händer mellan läraren och eleverna. Där ska finnas arbetsro och förväntningar. Den elev som förstör undervisningen för trettio andra måste möta vuxna som kan agera.

Men ordningen som bäddar för ett sådant scenario börjar tidigare. Den börjar när en kommun kan rekrytera en behörig lärare. När elevhälsan hinner arbeta förebyggande. När en elev får stöd innan misslyckandena har blivit frustration och frustrationen blivit stök. När läraren har tid att förbereda sin undervisning. När pengarna som samhället avsätter till skolan används för att bygga de förutsättningarna.

Det var i grunden vad Gabrielle Thorsell talade om redan 2022 när hon kopplade lärarnas arbetsvillkor till barnens mående, utveckling och lärande.

Ebba Busch vill flytta skoldebatten in i klassrummet. Gör gärna det, men låt hela verkligheten följa med genom dörren.

Läraren, eleven, elevhälsan. Behörigheten, bemanningen, budgeten. Helst även frågan om var pengarna tar vägen.

Det är där ordningen börjar.

Peter Fahlén

Källor

Underlaget bygger bland annat på KD:s skolutspel den 11 augusti 2026 och partiets egen skolpolitik, SOU 2025:8, Skolverkets aktuella regler om disciplinära åtgärder, Örnsköldsviks kommunrevision, Riksdagens utredningstjänsts sammanställning av skolkoncernernas resultat, regeringens förslag om skärpta villkor för friskolesektorn samt Gabriélle Thorsells intervju med Skolvärlden/Vi Lärare 2022. Vänsterpartiet via Gabrielle Thorsell och Maud Perssons insändare i Örnsköldsviks Allehanda 11 november 2022.

Det var där boken tog sin början. Sedan behövde jag lämna Kjells berättelse. Sedan sprang den här berättelsen ifrån mig också, tror jag att jag kan säga, helt ärligt, och det kommer jag att berätta mer om i senare inlägg.

Som det var så lät jag vintern ligga kvar över Hemliden. Jag lät de svedda tallarna bli tre. Sedan skickade jag upp ett skotersällskap på berget och där hittade de två barn vid trädens fot.

En flicka låg halvt vriden över en mindre pojke med ena armen omkring honom. De var nakna. Ingen filt, inga kläder, inga fotspår som kunde förklara hur de kommit dit. De borde ha frusit ihjäl, den där natten i mitten av mars, men flickan var varm, och pojken andades lugnt.

Ingen hade anmält några barn saknade. Fotografier skickades runt, men ingen kände igen dem. Det var ingen mamma som ringde. Det var aldrig någon pappa kom körande genom natten. Ingen släkting hörde av sig som kunde berätta vilka de var.

Det var som om Hemliden själv hade lämnat över dem. Det är där Alva och Isak kommer in i berättelsen. Vad händer med barn som ingen kan förklara när de ändå måste växa upp någonstans?

De behöver mat. De behöver kläder. De behöver någon som sitter bredvid sängen när mörkret kommer. De behöver någon som säger deras namn. I den här berättelsen blir de människorna Eva och Gunnar Ekman.

De bor i Karlsviken utanför Trehörningsjö. Eva arbetar som jurist i Örnsköldsvik. Gunnar arbetar i skogen. De har länge velat ha barn och byggt ett liv där det finns plats för dem, trots att det aldrig kommit några. Så ringer polismannen Hasse Häggblad som arbetade under den här tiden som berättelsen utspelar sig.

När flickan lyfts ur bilen frågar Eva vad hon heter.

Hasse suckar bedrövat att de inget vet.

I den känsliga stunden ger Eva henne namnet Alva. Ljusets barn.

Hon tittar på pojken och namnvalet till honom är en blandning av hur starkt och varmt hon känner i ögonblicket som av hur han ser ut att behöva henne. Pojken får heta Isak.

På många sätt är den sekvensen själen och hjärtat i mycket av deras kommande historia. Två barn som saknar både ursprung och språk får namn. De blir någon. Tillsammans blir de familjen Ekman. För Eva och Gunnar spelar barnens ursprung ganska snart mindre roll. Gunnar säger det enkelt: De är deras nu.

Eva ser två barn som behöver bli älskade. För världen runt Alva och Isak kommer alltid att vilja veta vad de är. Eva och Gunnar börjar med vilka de är.

Jag tycker så mycket om den första tiden i Karlsviken. Den är stillsam, känslig, lite rolig, men ändå med en viss nerv. Manuset har sett ut på en mängd olika sätt innan den här versionen som nu blir utgiven, och det är inget snack om att det här är den bästa. Det är den alla gånger. Men jag minns med värme när hela berättelsen utspelade sig i kronologisk ordning tidsmässigt och jag skrev om hur båda två växte upp med varandra sida vid sida. På den tiden slutade berättelsen i ett mycket tidigare skede än vad den gör nu, men bakgrundshistorien var också mycket längre.

Eva försöker lära Alva ord genom att rita en ganska dålig katt. Hon sitter på golvet med Isak och försöker lära honom klappa händerna. Gunnar kommer hem från skogen med kåda i håret. Potatis kokar på spisen. Någon ska hämta en gjutjärnskvarn ur skafferiet. Ett vanligt liv arbetar envist för att växa fram. Samtidigt börjar världen omkring barnen bete sig märkligt.

Isak kämpar med kroppen, men tyngd tycks ibland uppföra sig annorlunda i hans närhet. Alva lär sig språket och upptäcker snart att människors tankar ibland ligger närmare henne än de borde. De är syskon men väldigt olika.

Isak är fysisk, försiktig och sluten. Alva söker mönster. Hon tittar, analyserar och frågar. Redan som liten börjar hon betrakta världen som något som går att läsa. Och hon vakar över sin lillebror. Den relationen följer dem genom hela berättelsen. Alva vill förstå. Isak vill kunna leva. Båda försöker skydda den andre.

Det låter enkelt när jag skriver det så. I praktiken blir det förstås betydligt mer besvärligt. För hur bygger man ett vanligt liv när själva verkligheten omkring en ibland verkar känna igen en?

En kväll står hela familjen ute vid sjön i Karlsviken och ser norrskenet röra sig över himlen. Eva kallar det barnens ljus. Gunnar säger att det nu är familjens ljus.

För Alva betyder det något mer. Hon uppfattar någonting i det. En närvaro, som ett budskap endast avsett för henne. En känsla av att hon och Isak har blivit gömda av en anledning. I den stunden föds en fråga som hon sedan kommer att bära med sig långt upp i vuxenlivet:

Varför är vi gömda?

Och bakom den väntar nästa:

Vem är det som letar?

Det är här Norrskensbarnen börjar växa från ett mysterium på ett berg i Ångermanland till den större berättelse jag till slut skrev.

Alva växer upp och blir forskare. Hennes behov av att förstå barndomens gåta drar henne mot fysiken, mot att utveckla sina egna teorier och så småningom långt bort från Karlsviken. Enligt mig är hon det mest intressanta i karaktärsväg som jag någonsin har skrivit, eller för all del läst, och jag jämför precis allt jag skriver med henne, sedan hon presenterade sig för mig på riktigt. Jag vet att det förmodligen snarare kommer att ha en bortvändande effekt på eventuella läsare, det sättet som jag pratar om henne. Risken är stor att man inte vill eller orkar ens ta tag i det, att man inte vill ta henne eller berättelsen till sig, inte vill ta den på allvar, helt enkelt inte vill veta av den för att jag förstorar upp den så mycket. Men så får det vara. Jag har kommit till den punkten att jag inte lägger så stor vikt vid hur många som läser det jag skriver eller vad man tycker om det. Jag gör min grej och det kommer inte att fungera att prata om Skulden att bära väven utan att prata om Alva Ekman.

Isak följer en annan väg. Den är (tyvärr) till stor del bortredigerad i den slutliga versionen av manuset, men det har i sig öppnat för att jag kommer att kunna göra en liknande sak med den historien som jag gjorde med Före Vuostálasvuohta. Publicera dem i följetong här på Substack.

Trots olika vägval finns huset i Karlsviken kvar mellan syskonen. Eva och Gunnar. Sjön.

Norrskenet.

Det smått magiska i minnet av att en människa kan sakna varje tänkbar förklaring och ändå höra hemma någonstans. När jag började skriva trodde jag länge att mysteriet skulle vara berättelsens centrum.

Varifrån kom barnen?

Vad hände på Hemliden?

Vad var farkosten?

Vad hade norrskenet för betydelse?

De frågorna finns kvar. Några av dem blir mycket stora i berättelsen som följer.

Men under arbetet upptäckte jag att andra frågor betydde precis lika mycket för handlingen: Vad är man skyldig de som gav en ett hem? Och vad händer när sökandet efter ens ursprung börjar hota just det man älskar?

Där finns skulden i Skulden att bära väven. Där finns också Alva. Forskaren som vill förstå universum, kvinnan som vill förstå sitt ursprung och flickan som fortfarande, någonstans inom sig, står ute vid sjön i Karlsviken med sin lillebrors hand i sin.

Isak står bredvid henne och tillsammans är de barnen som ingen saknade.

Tills någon gjorde det.

Peter Fahlén

Ilona Szatmári Waldau skrev till en palestinsk fånge dömd för att ha beordrat terrorbombningar med flera dödsoffer. Samuel Gonzalez Westling undertecknade ett brev till Ibrahim Abu Mokh, dömd för att ha torterat och mördat en israelisk soldat. Vänsterpartiet säger att Palestinska riksförbundet hade lämnat namnlistan och att partiets uttryckliga krav inför kampanjen var att fångarna inte skulle ha ägnat sig åt våld. Kontrollen misslyckades.

Det räcker långt som förklaring till hur det kunde ske. Det räcker ingenstans som ursäkt. Jag skriver detta i nuet. Jag söker med artikeln en bättre balans än ett rent försvarstal: V försvaras som demokratisk politisk rörelse genom att dess egna uttalade värderingar tas på större allvar än de människor som bryter mot dem. Samtidigt lämnar artikeln inget utrymme för partiet att gömma återkommande kontrollproblem bakom ordet ”undantag”.

Riksdagsledamöter som lånar sina namn åt internationella solidaritetsaktioner har ett ansvar att veta vem solidariteten riktas till. Här brast det ansvaret med råge. Frågan är vad dessa brev sedan får anses bevisa.

Bevisar de två politikers dåliga omdöme och ett allvarligt kontrollmisslyckande? Visar de ett organisatoriskt problem som V måste åtgärda? Eller bevisar de något mycket större: Att ett helt partis engagemang för Palestina är moraliskt komprometterat och att Vänsterpartiet således saknar rätt att betraktas som ett möjligt regeringsparti? För det är någonstans längs den vägen som ansvarets storlek förändras.

Breven kom dessutom efter en vår som redan varit plågsam för Vänsterpartiet.

Expressens granskningar identifierade ett antal kandidater som hade uttryckt stöd för terrororganisationer, spridit antisemitiska föreställningar, ifrågasatt Förintelsen eller hyllat auktoritära regimer. Ett tjugotal kandidater hade inom några dagar strukits från listorna eller lämnat sina kandidaturer. Svenska kommittén mot antisemitism välkomnade att partiet agerade, men kritiserade samtidigt Nooshi Dadgostar för att förminska problemets omfattning.

Här går en gräns som V själva måste dra hårdare. Ett misstag är individuellt. Ett mönster blir en ledningsfråga.

Återkommande fall säger fortfarande väldigt lite om vad den vanliga vänsterpartisten i Umeå, Örnsköldsvik, Göteborg eller Växjö tycker om judar, Hamas eller politiskt våld. De säger desto mer om behovet av fungerande kandidatgranskning, politisk utbildning och kontroll av organisationer som partiet samarbetar med.

Ett parti består av människor. Förr eller senare kommer någon människa att säga eller göra något oförsvarligt. Partiets karaktär avgörs också av vad som händer därefter.

V har strukit kandidater. Partiledningen har fördömt antisemitism och terrorhyllningar. Partiets uttalade linje är att attacker mot civila ska fördömas oavsett vem som utför dem, samtidigt som V under lång tid drivit frågor om palestinska rättigheter, ockupationen, biståndet och Israels krigföring.

De människor som hyllar terror eller sprider antisemitism representerar därför något som står i strid med partiets deklarerade politik. Det gör detta agerande mindre representativt. Men det gör partiledningens ansvar att hitta dem större.

Det finns samtidigt något obehagligt med hur lätt själva utgångspunkten försvinner. Palestinska fångars mänskliga rättigheter är en verklig fråga. FN särskilda rapportör mot tortyr uppmanade i maj Israel att se över landets lagar och metoder för frihetsberövanden med anledning av fortsatta risker för palestinska fångar. FN-organ har under 2026 rapporterat om godtyckliga frihetsberövanden, administrativ internering, allvarliga uppgifter om tortyr och undermåliga förhållanden i israeliska fängelser. FN rasdiskrimineringskommitté noterade att 9 243 palestinier befann sig i israeliskt förvar i januari 2026, varav 3 385 hölls i administrativt förvar utan rättegång.

Det är den verklighet den ursprungliga kampanjen skulle uppmärksamma, och här ligger kanske hela tragedin sammanpressad till en enda mening:

Det var rätt att fråga vad som händer med palestinska fångar. Det var oförsvarligt att inte veta vem man skrev till.

Vänsterpartiet uppger dessutom att partiets villkor inför kampanjen uttryckligen var att fångarna inte skulle ha deltagit i våld. Det villkoret visar vilken avsikt partiet hade. Den misslyckade faktagranskningen visar hur illa den avsikten förvaltades, eftersom solidaritet kräver urskillning. Annars kan den skyldige låna den utsattes ansikte.

Samma precision behövs i frågan om antisemitism då Forum för levande historia uttrycker gränsen tydligt: Kritik mot staten Israels politik är i sig ingen antisemitism. Antisemitismen uppstår när judar görs kollektivt ansvariga för Israel, när föreställningar om judisk makt används eller när gamla antijudiska stereotyper flyttas in i Israeldebatten. Myndigheten beskriver samtidigt en verklig ökning av antisemitism i Sverige och internationellt i samband med kriget i Gaza.

Det ger V uttryckligen ett särskilt ansvar. Ingen palestinsk sak blir starkare av en antisemitisk konspirationsteori. Ingen kritik av Israel behöver den.

Palestina får aldrig bli antisemitismens frikort. Antisemitism får aldrig bli ett frikort från att granska Israel.

Båda meningarna måste kunna vara sanna samtidigt. Den förmågan håller dessutom på att bli allt viktigare i ett offentligt samtal där människor gärna pressas in i två läger: För Israel eller för Palestina, för judar eller för muslimer, för väst eller för motståndet.

Mänskliga rättigheter fungerar bättre än så. De gäller också när människan framför oss tillhör fel sida.

Ulf Kristersson har efter vårens avslöjanden talat om Vänsterpartiet som närmast ”infiltrerat av islamister”. Migrationsminister Johan Forssell har beskrivit V i regering som en säkerhetsrisk. När brevaffären kom denna vecka blev frågan snabbt om den ytterligare försämrade V möjligheter att få ministerposter. SVT politiske kommentator Mats Knutson har samtidigt beskrivit V som det riksdagsparti där engagemanget för Palestina är störst.

På fredagen skärpte Magdalena Andersson tonen ytterligare. Hon hade talat med Dadgostar och sade att hon såg mycket allvarligt på det inträffade: En gång kan beskrivas som slarv, men nu hade det blivit för mycket.

Den kritiken är legitim. V kräver självt ministerposter efter valet. Den som begär regeringsmakt ska granskas hårt.

Centerpartiet hade dessutom redan månader före brevaffären deklarerat att partiet inte tänker acceptera V i en regering. Misstron skapades alltså knappast av två brev i augusti.

Ändå återstår frågan: Hur långt får kollektiviseringen sträcka sig?

Den är relevant eftersom även rapporteringen om brevkampanjens omfattning behövt korrigeras. Tidiga uppgifter gav bilden att betydligt fler V-företrädare hade skrivit till samtliga 24 personer på en lista. V uppgav att det rörde sig om en handfull, och SVT korrigerade sin rapportering. Expressen har därefter medgett brister och sagt att tidningen lutade sig för tungt mot uppgifter från Palestinska riksförbundet.

Det förändrar ingenting för de två brev vi känner till. Det förändrar något viktigt för alla de andra. Skyldighet genom association är en farlig metod även när associationen råkar vara politiskt bekväm.

Det var den här skillnaden Göran Greider pekade mot när han påminde om Ebba Buschs uttalande från augusti 2025. Greider behöver korrigeras på punkten att Busch slapp kritik. När hon sade att Israel ”gör hela världen en tjänst” genom att försöka oskadliggöra och upplösa Hamas mötte hon omfattande kritik och KU-anmäldes. Det fullständiga sammanhanget är också viktigt: Busch talade specifikt om Hamas, beskrev samtidigt situationen i Gaza som en fullständig humanitär katastrof och sade att Israel behövde göra mer för att släppa fram humanitär hjälp.

Citatet får alltså heller inte göras större än det var. Även om jag använde en förenkling av det i min bok “Den Sista Kolonin - Vuostalásvuohta” där jag gick hårt åt den sittande regeringen och i synnerhet den vise statsministern som jag tycker har gjort och gör ett högst klandervärt arbete för Sverige.

Men den här jämförelsen blir intressant just när vi håller den korrekt. Konstitutionsutskottet prövade senare Buschs agerande. Utskottet betonade vikten av försiktighet när statsråd uttalar sig om utrikespolitik, särskilt en vice statsminister, men konstaterade att Busch hade uttalat sig i egenskap av KD-ledare. Granskningen gav således ingen anledning till något ytterligare uttalande från KU.

Busch blev kritiserad. Regeringens Israelpolitik diskuterades. Hennes dubbla roller granskades. KD grundläggande rätt att sitta i Sveriges regering blev däremot aldrig den självklara huvudfrågan.

Där finns den skillnad Greiders formulering anar.

Buschs uttalande blev ett problem inom makten. V:s brev blir ett argument om huruvida partiet över huvud taget ska tillåtas in i makten.

Sedan kommer ett besvärligt motbevis: Sverigedemokraterna.

När Richard Jomshof denna vecka kallade både Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg och Magdalena Andersson för ”quislingar” behandlades även detta som något större än en enskild politikers språkbruk. SVT politiska analys formulerade direkt frågan som ett problem för Jimmie Åkessons ambition att visa SD regeringsduglighet.

Där faller den bekväma teorin om en enkel medial vänsterbias, för någonting annat verkar pågå.

V och SD är två mycket olika partier med olika historier, värderingar och problem. Båda befinner sig samtidigt i ett märkligt politiskt väntrum. De har betydande väljarstöd och parlamentariskt inflytande. Ändå prövas fortfarande frågan om de kan anförtros full regeringsmakt. Därmed blir deras företrädares misstag lätt till inträdesprov för hela partiet.

Jag skulle själv kalla fenomenet maktens legitimitetsrabatt. Begreppet beskriver en hypotes, ingen statistiskt fastställd naturlag.

Den som redan sitter runt regeringsbordet har sin legitimitet etablerad. Ett övertramp blir en ministerkris, en dålig formulering, intern oenighet eller en KU-fråga. Systemet har färdiga rum där misstaget kan placeras.

Partiet som väntar utanför möter en annan fråga: Visar detta varför de aldrig borde få komma in?

Det är en betydande skillnad. Den betyder heller inte att V ska behandlas mildare, men den betyder att samma moraliska måttstock bör få ungefär samma räckvidd.

Två riksdagsledamöter ska svara för sina brev.

Partiledningen ska svara för kontrollsystemet.

Förekomsten av upprepade antisemitiska eller våldsromantiska uttryck ska utredas och bekämpas.

Därefter behöver vi vara försiktiga med steget från ”det finns ett problem i Vänsterpartiet” till ”detta är Vänsterpartiet”. Ett politiskt parti kan rimligen hållas ansvarigt för vilka gränser det sätter, vilka människor det nominerar och vad det gör när gränserna överträds. Ingen demokratisk rörelse kan samtidigt garantera varje medlems omdöme.

Jag tror att oavsett vad man röstar på så kan alla enas om att det finns något sorgligt i hela historien.

Vänsterpartiet har under lång tid gjort palestiniernas frihet, rättigheter och mänskliga värdighet till en del av sitt internationella engagemang. Det engagemanget behövs kanske mer när saken är obekväm än när den är populär. SVT egen politiska analys beskriver Palestinafrågan som starkare förankrad i V än i något annat riksdagsparti.

Varje antisemitisk föreställning, varje romantisering av politiskt våld och varje brev som skickas utan ordentlig kontroll ger andra möjlighet att byta ämne.

Plötsligt handlar samtalet mindre om ockupation, civila liv, administrativt frihetsberövande, humanitär rätt och palestinska barns framtid. Det handlar om Vänsterpartiet.

De människor partiet vill försvara har råd med bättre företrädare än så.

Försvaret av V börjar därför med kravet på V.

Rensa hårdare. Kontrollera bättre. Dra gränsen mot antisemitismen utan darr på handen. Försvara sedan palestiniernas mänskliga rättigheter med samma envishet som tidigare.

Ett antal människors misslyckanden ska tas på största allvar. De behöver inte få skriva om historien om alla de andra.

Den palestinska saken behöver ett Vänsterparti som vågar stå längst fram. Således behöver den också ett Vänsterparti som vet exakt vem det står bredvid.

Peter Fahlén

Under 2025 genomfördes drygt 19 000 studietimmar i studieförbundens verksamhet i Örnsköldsvik. Det var sex procent fler än året före, samtidigt som utvecklingen nationellt gick åt motsatt håll. Antalet unika deltagare steg från 4 028 till 4 380. Omkring åtta procent av kommunens befolkning deltog i någon av studieförbundens aktiviteter, den högsta andelen i Västernorrland.

Siffrorna beskriver mer än kursverksamhet. De beskriver tusentals tillfällen då olika personligheter samlades kring musik, språk, juridik, hantverk, filosofi, kultur och andra gemensamma intressen. De beskriver platser där människor gör något tillsammans.

Den lokala utvecklingen är dessutom värd att stanna vid. Under 2024 låg antalet studietimmar på 17 975. Ett år senare hade de återhämtat sig till 19 019, samtidigt som riket fortsatte nedåt. Orsakerna kräver egen analys, men siffrorna visar att efterfrågan och förmågan att mobilisera deltagare fortfarande finns i Örnsköldsvik. Den infrastrukturen är värd att ta på allvar, för det är där demokratin börjar långt före valdagen.

Den svenska folkbildningen växte fram tillsammans med folkrörelserna. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och andra organiserade människor skapade egna rum för kunskap. Studiecirklar, bibliotek och folkhögskolor öppnade vägar till bildning och offentlighet för människor som tidigare haft begränsad tillgång till dem.

Runt borden lärde sig dessa personer mer än ämnet för kvällen. Där tränades mötesteknik, argumentation, ansvar, protokollskrivning, föreningsekonomi och förmågan att lyssna på människor med andra uppfattningar.

Den svenska demokratin fick därmed en vardaglig infrastruktur. Medborgaren blev någon som kunde läsa ett förslag, ställa en fråga, organisera ett möte och tillsammans med andra kräva förändring.

Den traditionen är fortfarande relevant. Informationsmängden har vuxit dramatiskt. Samhällsservice har flyttat till digitala system. Generativ AI kan framställa övertygande texter, bilder, röster och filmer, samtidigt som desinformation kan produceras och spridas snabbt. Myndigheten för psykologiskt försvar pekar särskilt på vikten av en välinformerad befolkning, källkritik och samhällelig tillit för demokratins motståndskraft.

Behovet av individernas eget omdöme har blivit större.

Det intressanta är att Örnsköldsviks kommun redan beskriver denna verklighet i sina egna styrdokument.

Kommunens bidrag till studieförbund ska stödja verksamhet som ger invånarna möjlighet att påverka sin livssituation och ökar delaktigheten. I kommunens biblioteksplan för 2025–2028 går resonemanget längre. Där beskrivs folkbildning, livslångt lärande och stärkt demokrati som centrala delar av bibliotekens uppdrag.

Kommunen pekar också ut desinformation som en samhällsutmaning och vill stärka invånarnas förmåga att värdera information och hitta trovärdiga källor. Målet är ett aktivt medborgarskap där människor får bättre förutsättningar att fatta välgrundade beslut.

Här finns en viktig politisk utgångspunkt. Örnsköldsvik behöver knappast övertygas om folkbildningens värde. Kommunen har redan beskrivit värdet själv. Nästa fråga handlar om resurser, räckvidd och prioriteringar.

Örnsköldsvik är Sveriges tionde största kommun till ytan. Befolkningen är utspridd och kommunen konstaterar själv att många invånare har långt till bibliotek. Då får närbiblioteken, biblioteksbussen och den uppsökande verksamheten en speciell betydelse.

Samma geografi påverkar folkbildningen, för när en verksamhet försvinner i en tät stad kan nästa möjlighet finnas några hållplatser bort. På landsbygden kan motsvarande avstånd mätas i mil. Vägen till en studiecirkel, ett kulturarrangemang eller digital hjälp blir samtidigt en del av vägen till deltagande. Geografi skapar således demokratiska villkor.

Försök att hitta ett starkare argument för att kommunala satsningar på folkbildning ska bedömas utifrån mer än antalet deltagare per krona. Verksamhet i mindre orter kan vara kostsam räknat per person och samtidigt bära ett större värde för ortens sammanhållning, föreningsliv och möjligheter till deltagande. Jag har försökt. Det går inte.

Den statliga finansieringen av studieförbunden har samtidigt förändrats kraftigt. Neddragningen byggdes upp i flera steg: 250 miljoner kronor 2024, en nivå ytterligare 100 miljoner lägre 2025 och ytterligare 150 miljoner lägre från 2026. Därmed ligger anslaget från 2026 omkring 500 miljoner kronor under nivån före omläggningen. För 2026 beslutade riksdagen om knappt 1,5 miljarder kronor i statsbidrag till studieförbunden.

Kritiken bakom delar av förändringen måste tas på allvar. Riksrevisionen fann stora brister i kontroll och uppföljning av statsbidragen och pekade på felaktigheter och risker i systemet. Offentliga pengar kräver granskning. Sedan den 13 januari 2026 omfattas studieförbund och folkhögskolor dessutom av statens demokrativillkor, samtidigt som kraven på öppen redovisning av samverkansparter har stärkts. Kontrollen behöver fungera.

Finansieringen är nästa fråga. När verksamheter uppfyller kraven återstår vilket utrymme samhället vill ge dem. En välkontrollerad folkbildning kan fortfarande bli en kraftigt försvagad folkbildning när ekonomin krymper. Således bör staten följa nedskärningarnas konsekvenser kommun för kommun.

Örnsköldsviks biblioteksplan visar också hur gränserna mellan bibliotek, studieförbund och digital samhällsservice förändras.

DigidelCenter hjälper invånare med digitala frågor och ska enligt planen utvecklas i samverkan med studieförbund och andra aktörer. Kommunen beskriver bred samverkan som nödvändig för att möta digitalt och socialt utanförskap, polarisering och krisberedskap. Studieförbunden pekas uttryckligen ut som viktiga samarbetspartner.

Det är en modern beskrivning av folkbildning. Den handlar om människan som försöker logga in på en myndighetstjänst. Om den äldre som vill förstå en digital blankett. Om den nyanlända som behöver språk och samhällskunskap. Om tonåringen som möter ett manipulerat videoklipp. Om föreningen som försöker förstå ett kommunalt beslut. Om individen som har en erfarenhet men ännu saknar språket, sammanhanget eller självförtroendet för att göra den offentlig.

Ett demokratiskt samhälle behöver, eller snarare kräver, individer som kan orientera sig i det.

Vi talar ofta om demokratin som ett system med rösträtt, fria val, oberoende domstolar, yttrandefrihet och offentlighetsprincip. Systemet behöver individer som kan använda det.

En studiecirkel kan verka liten betraktad från riksdagen. På lokal nivå kan den vara platsen där någon för första gången leder ett möte, vågar argumentera inför andra, lär sig hur kommunen fungerar eller upptäcker att det går att organisera människor kring en gemensam fråga.

Samma sak gäller replokalen, språkcaféet, bokcirkeln, föreläsningen och föreningslokalen. Demokratisk kompetens växer ofta i sammanhang vars huvudsakliga syfte ser ut att vara något helt annat.

Örnsköldsvik har goda skäl att bygga vidare på detta.

Kommunen bör ge fungerande studieförbundsverksamhet långsiktiga förutsättningar och lägga särskild vikt vid verksamhet utanför centralorten. Bibliotek, DigidelCenter, studieförbund, folkhögskolor och föreningsliv bör få starkare möjligheter att samarbeta kring källkritik, digital delaktighet, samhällskunskap och lokala samtal.

Resultaten bör följas öppet: Vilka orter nås, vilka grupper deltar, vilka mötesplatser finns kvar och var uppstår vita fläckar?

Staten bör samtidigt genomföra en oberoende uppföljning av hur de stora anslagsminskningarna påverkat folkbildningens lokala infrastruktur. Folkbildningsutredningen från 2024 gav redan en omfattande analys av styrning, mål, kontroll och folkbildningens framtida roll. Nästa steg bör vara att undersöka vad som faktiskt hände ute i kommunerna när de nya ekonomiska villkoren slog igenom.

Ett samhälle kan behålla sina vallokaler långt efter att människors vägar in i demokratin börjat smalna. Av den anledningen spelar folkbildningen stor roll.

Örnsköldsvik behöver platser där människor får läsa, fråga, tvivla, lära, skapa, mötas och organisera sig. Platser där den som känner sig långt från makten kan upptäcka hur vägen dit ser ut. Platser där olika erfarenheter får mötas i ett långsammare tempo än kommentarsfältets och där människan får tid att tänka färdigt. Demokratin behöver sådana rum, för medborgarskap är mer än en rättighet vi får.

Det är något vi lär oss att använda.

Peter Fahlén

‘

Integritet handlar om mer än hemligheter. Den handlar om möjligheten att röra sig genom samhället utan att hela tiden göras tolkningsbar, registrerbar och sökbar för makten. Den handlar om rätten att lämna delar av sig själv utanför systemets blick.

När jag skrev den i april kunde resonemanget fortfarande uppfattas som ganska filosofiskt. Men grejen som är ganska anmärkningsvärd är att sedan dess har flera saker hänt.

Den 1 juli fick svensk polis genom en ny lag möjlighet att under särskilda förutsättningar använda AI-baserad ansiktsigenkänning i realtid på allmän plats. Åtgärden omfattas av krav på proportionalitet och tillstånd från åklagare eller domstol. Syftet är att bekämpa allvarlig brottslighet.

Samtidigt bygger Polismyndigheten ut sin närvaro i digitala miljöer. Nätpatrullering används redan på flera håll i landet. Poliser arbetar med officiella konton, söker kontakt med människor och försöker upptäcka problem där allt större delar av våra liv faktiskt utspelar sig.

Och Socialdemokraterna vill gå längre. I oktober förra året presenterade Magdalena Andersson och Anders Ygeman förslag om en nationell nätpolis, 15-årsgräns för sociala medier och ”skarpa krav på identifikation” när konton registreras. Partiet skrev uttryckligen att ID-kravet också skulle omöjliggöra anonyma trollkonton som inte kan kopplas till en person. I den politik som Socialdemokraterna presenterar inför valet finns dessutom krav på fler så kallade betrodda anmälare som ska patrullera nätet.

Varje del har sin förklaring. Barn utsätts för grooming. Kriminella rekryterar ungdomar. Människor hotas. Bedrägerier begås bakom konton vars ägare är svåra att identifiera.

Allt detta är verkligt. Ändå är det här någonstans min gamla oro återkommer.

För medan vi diskuterar vad myndigheterna ska kunna göra med den människa som begår ett brott håller vi samtidigt på att förändra förutsättningarna för alla de människor som aldrig gör det.

Det finns en viktig skillnad mellan att kunna identifiera en människa efter ett misstänkt brott och att bygga ett samhälle där människan måste vara identifierbar redan innan någonting har hänt. Den skillnaden borde vara central i valrörelsen 2026, men jag hör knappt ett ord.

Socialdemokraternas förslag presenteras framför allt som ett sätt att skydda barn. Det är ett starkt argument. Regeringen driver dessutom samma grundfråga. I juni presenterades den statliga utredningen SOU 2026:35, som föreslår att barn före det år de fyller 15 inte ska få tillgång till vissa sociala medier i inloggat läge.

Där kunde diskussionen ha handlat om hur en sådan åldersgräns ska kunna kontrolleras.

Men här uppstår något märkligt.

För tekniken erbjuder redan en lösning som gör själva identiteten överflödig.

EU-kommissionens riktlinjer för åldersverifiering beskriver system där en person kan bevisa att hon befinner sig över en viss åldersgräns utan att plattformen får veta vem hon är. Med kryptografiska så kallade nollkunskapsbevis kan tjänsten i princip få ett enda besked: Över eller under åldersgränsen. Namn, personnummer och exakt ålder behöver aldrig lämnas över. EU rekommenderar dessutom dubbelblinda lösningar där plattformen saknar möjlighet att identifiera personen och den som utfärdar åldersbeviset saknar information om vilken tjänst personen besöker.

Det är en teknisk detalj med en enorm politisk betydelse. Vi kan skydda en åldersgräns utan att samtidigt avskaffa anonymiteten. Därmed går det heller inte att automatiskt göra ID-kravet till en förutsättning för barnskyddet.

Detta är ett eget politiskt val, och plötsligt förändras frågan.

Varför ska staten eftersträva en ordning där varje konto kan kopplas till en fysisk person när samma skydd för barn kan konstrueras utan den kopplingen?

Vi talar ofta om anonymitet genom dess värsta användare. Trollet. Bedragaren. Groomaren. Den våldsbejakande extremisten. Då blir anonymiteten själv lätt misstänkt.

Men anonymitet används också av kvinnan som söker råd om en våldsam partner. Av den homosexuelle tonåringen i en familj där han ännu inte vågar berätta vem han är. Av den anställde som beskriver missförhållanden på sin arbetsplats. Av människan med en impopulär politisk åsikt. Av den som diskuterar psykisk ohälsa, sexualitet, tro eller missbruk. Av den som helt enkelt trivs bättre med att vara Skogsmulle74 än med att skriva sitt fullständiga namn under varje tanke som passerar genom huvudet.

Dessa människor är också internet, och kanske är själva tanken på dem viktig för hur vi bygger systemen. För anonymitet är ingen garanti för straffrihet. Polisen kan redan utreda brott, begära information och använda rättsliga verktyg för att försöka identifiera misstänkta.

Ett generellt identitetskrav vänder däremot på ordningen.

Först identifieras människan.

Sedan får hon delta.

Det är en liten förändring i teknisk mening och en mycket stor förändring i synen på medborgaren.

Det är här jag tycker att utvecklingen sedan april har blivit värd att stanna inför. Ansiktsigenkänning i realtid har blivit svensk lag. Polisens nätpatrullering växer. En nationell nätpolis diskuteras. Socialdemokraterna förespråkar identitetskrav för sociala medier. Begreppet betrodda anmälare har flyttat in i politiken.

De sistnämnda är heller inga hemliga censurorgan. Begreppet kommer från EU Digital Services Act och avser särskilt godkända organisationer med expertis på vissa typer av olagligt innehåll. Plattformar ska prioritera deras anmälningar.

Varje pusselbit går alltså att försvara för sig. Det är bilden som uppstår när bitarna läggs tillsammans som intresserar mig.

Ett samhälle där våra ansikten kan identifieras automatiskt i det fysiska rummet och våra konton knytas till våra identiteter i det digitala rummet skapar en helt annan teknisk relation mellan medborgaren och staten.

Den relationen behöver diskuteras innan den blivit självklar.

För system har en egenskap som politiska debatter ofta underskattar: De överlever människorna som byggde dem.

Magdalena Andersson kommer en dag att vara borta från politiken. Dagens regering kommer att ersättas av en annan. Polischefer byts ut. Brottsbilden förändras. Nya kriser uppstår.

Infrastrukturen finns kvar.

Frågan bör därför aldrig reduceras till om vi litar på dagens makthavare. Frågan är vilken makt vi vill lämna efter oss åt morgondagens. Det finns europeiska erfarenheter som åtminstone borde göra oss försiktiga.

I Storbritannien rapporterades över 12 000 gripanden under 2023 enligt två lagar som bland annat omfattar grovt stötande eller olämpliga elektroniska meddelanden. Uppgifterna bygger på svar från 35 poliskårer och omfattar också fall som kan vara betydligt allvarligare än obehagliga inlägg på sociala medier. House of Lords Library har samtidigt beskrivit en pågående brittisk debatt om proportionalitet och yttrandefrihet kring dessa brott.

I Tyskland genomförde polisen under en nationell insats mot brottsliga hatinlägg 2024 husrannsakningar i fler än 70 bostäder.

Sverige har andra lagar och andra rättsliga traditioner. Dessa exempel visar således inget oundvikligt svenskt slutmål. De visar något enklare.

Statens tekniska förmåga och statens juridiska gränser måste diskuteras tillsammans.

När förmågan väl finns blir frågan om var gränsen ska dras politisk för varje generation som följer.

När jag skrev Rätten att förbli oläst försökte jag formulera en frihet som är svår att mäta eftersom vi bara märker den när den försvinner. Människan har genom historien kunnat gå genom en stad, bläddra i en bokhandel, läsa en tidning, stå längst bak på ett politiskt möte eller säga något dumt till en bekant och sedan fortsätta sitt liv.

Det mesta lämnade inga beständiga spår. Det gav oss ett märkligt privilegium. Det gav oss möjligheten att vara motsägelsefulla.

Vi kunde pröva tankar. Byta åsikt. Göra misstag. Söka. Lära oss. Glömmas.

Det digitala samhället gör denna frihet allt svårare att bevara. Av den anledningen behöver anonymiteten försvaras med större precision än tidigare. Brott ska kunna utredas. Barn ska skyddas. Den som hotar en annan människa ska kunna ställas till ansvar.

Samtidigt behöver den laglydige människan ett eget rättsligt och moraliskt utrymme. Ett utrymme där hon får existera innan staten, företaget eller algoritmen har fått veta vem hon är.

Jag tror att detta kan bli en av de stora frihetsfrågorna under de kommande åren.

Än så länge märks den knappt i den svenska valrörelsen.

Kanske beror det på att systemen byggs ett i taget. En kamera här. En identitetskontroll där. En nätpatrull. En databas. Ett nytt verktyg för ett legitimt problem.

Till slut står vi inför någonting som ingen enskild reform beskrev.

Ett samhälle där människan alltid går att hitta. Alltid går att följa. Alltid går att koppla till sina ord. Alltid går att definiera.

Och kanske borde vi åtminstone fråga oss om vi vill dit innan vi har kommit fram. för ett fritt samhälle behöver mer än rätten att säga vad man tänker. Det behöver ibland också rätten att passera genom världen utan att världen antecknar vem man var.

Peter Fahlén

Hemliden ligger utanför Trehörningsjö i Ångermanland, några mil norr om Örnsköldsvik. Trakten har genom åren lämnat efter sig ett märkligt, litet arkiv av berättelser om ljus på himlen, föremål på nära håll, motorer som stannat och elektricitet som slagits ut.

En av berättelserna sticker ut. Den 12 mars 1969 arbetade Kjell Näslund ensam som föreståndare vid länkstationen på Hemliden. Enligt hans egen berättelse började utrustningen krångla under kvällen. Larm gick. Någonting störde stationen. Sedan såg han farkosten.

Näslund beskrev senare ett enormt föremål som svävade strax utanför stationen. I äldre återgivningar uppskattas det till omkring 150 meter. Från farkosten kom ett gråblått ljus och ett antal märkliga gestalter som han beskrev ungefär som lådor eller sockerlådor. Flera av dem tog sig in i stationsbyggnaden.

Själv kunde han inte röra sig. De stannade några minuter. Sedan återvände de till farkosten, som försvann. Det var där jag hajade till första gången jag läste om historien.

Hemliden?

Det är ju ett stenkast från där jag sitter och skriver. Om man tillåter en författare ett ganska generöst stenkast.

Jag började leta. Jag googlade Kjell Näslund, Hemliden och 1969 och hamnade snart längre ner i kaninhålet än jag hade tänkt mig. Jag hittade gamla texter och inspelningar. Jag lyssnade på hur Kjell själv berättade om upplevelsen.

Jag har tagit med barnen upp till den gamla länkstationen på Hemliden. Vi har gått omkring där och tittat. Jag har berättat historien för dem. Här arbetade en man ensam en kväll 1969 och berättade senare att ett enormt flygande föremål kom över skogen och att märkliga gestalter tog sig in i byggnaden. Som en berättelse för barnen är den närmast oslagbar.

Sedan finns tallarna.

När jag varit där har jag sett två tallar som fortfarande bär tydliga spår av att ha blivit stympade någon gång. De står där på berget, märkliga och kapade.

Vad som orsakade det överlåter jag gärna åt andra att avgöra. För mig var de viktigare av ett annat skäl. De gav berättelsen en fysisk plats och det gav den en puls.

Plötsligt fanns något att ställa sig bredvid. Något att röra vid. En gammal länkstation på ett berg i Ångermanland, ett antal märkliga träd och en berättelse som fortfarande gick att följa genom landskapet mer än ett halvt sekel senare.

Och där började fiktionen arbeta. I Norrskensbarnen finns tre tallar. Det är ett medvetet drag från min sida.

I en av de gamla inspelningar jag lyssnat på säger Kjell själv en tall när han berättar om vad han såg efter händelsen. Andra återgivningar talar mer allmänt om skadade talltoppar.

På Hemliden har jag själv stått framför två.

I min roman blev de tre.

Där någonstans går gränsen.

Fram till den punkten följde jag spåret efter Kjell Näslund. Sedan började berättelsen söka sin egen väg. Jag började fundera på den enklaste och farligaste av alla författarfrågor:

Tänk om?

Tänk om något faktiskt hade kommit till Hemliden den där kvällen? Tänk om länkstationen hade haft en betydelse? Tänk om det gråblå ljuset hade varit något mer än ljus?

Och framför allt: Tänk om farkosten hade lämnat någonting efter sig?

I min berättelse går vintern vidare efter Kjells upplevelse. Snön ligger kvar på Hemliden. De tre svedda tallarna står på sluttningen.

Och när människor tar sig upp på berget hittar de två små barn i snön. En flicka och en pojke. De har inga kläder. Ingen vet varifrån de kommer. Ingen saknar dem. De borde ha frusit ihjäl. Men deras hud är varm. Flickan får namnet Alva. Pojken får namnet Isak.

Och där föds Norrskensbarnen.

Kjell Näslunds berättelse finns alltså kvar någonstans långt inne i romanens DNA. Länkstationen finns där. Hemliden finns där. Datumet finns där. Det gråblå ljuset finns där. De märkliga lådorna finns där.

Sedan förändras allting.

Tre tallar ersätter de motstridiga spåren från verkligheten. Två barn läggs i snön. Norrskenet får ett språk. Fysiken börjar böja sig. En lokal berättelse från Ångermanland växer så småningom hela vägen till CERN, Genève och frågan om människan verkligen är ensam i universum.

Det fascinerande för mig är att berättelsen ändå fortfarande börjar på samma lilla berg. Det finns någonting väldigt norrländskt i det.

Världen kan vara hur stor som helst. Universum kan sträcka sig miljarder ljusår bort. Människan kan bygga laboratorier, acceleratorer och teorier för att förstå själva rumtiden.

Men ibland börjar allting med en man som sitter ensam på sitt arbete en kall kväll i mars. Ett larm går. Han öppnar dörren och utanför väntar något som aldrig riktigt lämnar honom.

Och sedan blev den Alvas och Isaks berättelse. Kanske är det så det fungerar. Någon ser någonting. Någon annan lyssnar.

Och drygt femtio år senare hittar man två barn i snön under tre svedda tallar.

Peter Fahlén

Det är klart att det går att kalla det en satsning, men det går också att kalla det ett erkännande. För när resurspass måste byggas om till fastare bemanning har kritiken redan flyttat in i budgeten. Den står där i kronor, timmar och årsarbetare. Välfärdsnämnden vill höja personaltätheten på vård- och omsorgsboenden från 0,68 till 0,72 årsarbetare per brukare. Enligt SVT handlar det om 31 500 timmar som omvandlas till ordinarie arbetspass, motsvarande 16,5 årsarbetare. Kostnaden landar på 5,5 miljoner kronor under 2026 och 11 miljoner kronor under 2027.

Det är positivt att resurspass blir ordinarie arbetspass. Det är bra att grundbemanningen förstärks. Men varje satsning berättar också något om det som saknades, för om resurspassen var lösningen, varför måste kommunen nu betala för att bygga bort dem?

Denna fråga borde styra hela debatten om VAS i Örnsköldsvik. För det här handlar om mer än ett schema. Det handlar om vilken sorts heltid kommunen vill bygga.

Heltid som norm är i grunden rätt och då särskilt i äldreomsorgen, där kvinnodominerade yrken länge har burit samhällets tyngsta ansvar med svagare ekonomiska villkor. Deltid har hållit nere inkomster, pensioner och självständighet. Den har gjort välfärdens arbete billigare än det borde vara. Den har skapat ett beroende som format tusentals liv.

Kommunen har således rätt när den kopplar heltid som norm till jämställdhet, ekonomisk självständighet, kvalitet och kompetensförsörjning. Det är en beundransvärd ambition och ett nödvändigt löfte. Men ett löfte kan tömmas på innehåll.

Heltid ska ge inkomst och trygghet. Heltid ska stärka yrket. Heltid ska göra omsorgen mer attraktiv, mer hållbar och mer jämlik.

I Örnsköldsvik har heltiden samtidigt knutits till VAS, verksamhetsanpassade scheman, och till resurspass där personal har kunnat skickas till andra arbetsplatser. SVT har beskrivit hur personal som arbetar resurspass kan få veta var de ska arbeta strax innan passet börjar och hur det kan gälla arbetsplatser i hela kommunen.

Problemet är förlorad kontroll över tiden. För den som arbetar i äldreomsorgen är schemat vardagens ryggrad. Det är sömn, återhämtning, barnhämtning, resväg, matlåda, fritid, ansvar hemma och kraft kvar efter arbetet. När arbetsgivaren gör tiden mer rörlig blir hela livet mer rörligt. När passet kan flyttas över kommunen flyttar också oron in i kroppen. Detta blir då välfärdens dolda kostnad.

I ett planeringssystem kan personal se ut som resurser. I verkligheten är de bärare av kunskap. De vet vilka brukare som blir oroliga på kvällen. De vet vem som behöver tid innan medicinen tas. De vet vilka anhöriga som ringer, vilka rutiner som lugnar, vilka små förändringar i rörelse, blick eller röst som betyder att något är fel. En fungerande äldreomsorg handlar om relationer, minne och erfarenhet. Således håller det inte att gömma sig bakom brukarens behov som om det vore ett argument för mer flyttbar personal. Brukarens behov är också kontinuitet. Brukarens behov är att någon kommer tillbaka.

Örnsköldsviks egen hemtjänstsida visar att personalkontinuiteten 2024 låg på i genomsnitt 20 olika hemtjänstpersonal under en 14-dagarsperiod för den som hade två eller fler besök per dag. Tjugo människor på två veckor.

För vissa är det en siffra. För den äldre är det tjugo röster, tjugo ansikten, tjugo sätt att öppna dörren, tjugo sätt att fråga, lyfta, hjälpa, förstå eller missa.

Regeringen gav i våras Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla mått för personalkontinuitet i äldreomsorgen. Skälet är tydligt: Återkommande personal skapar trygghet, och bristande kontinuitet kan försämra patientsäkerheten. Förändringar i äldres hälsa kan upptäckas senare. Dokumentation kan brista. Den äldre kan känna sig mindre sedd.

Därav borde frågan ställas hårdare i Örnsköldsvik: Hur mycket kontinuitet tål kommunen att rationalisera bort?

Samtidigt finns en annan rörelse i kommunen. Rönnens vård- och omsorgsboende ska från 1 januari 2027 drivas som intraprenad. Kommunen beskriver det som en möjlighet för personalen att driva verksamheten med större inflytande över både de boendes vardag och den egna arbetsmiljön. Sveriges Radio rapporterar att förändringar i schemaläggning och arbetsmiljö väntas höja kvaliteten, med personalens välmående som nyckel.

I ena änden finns alltså VAS-logiken: Verksamheten anpassar personalen efter behov som rör sig över schemat. I andra änden finns sedan Rönnen: Personalens kunskap och inflytande blir en del av lösningen. Skillnaden handlar om var kommunen placerar förtroendet. Hos systemet ovanför arbetet, eller hos människorna som utför det.

Detta betyder inte att varje arbetsplats kan organiseras på samma sätt som Rönnen. Det betyder att kommunen redan prövar en annan tanke: Kvalitet växer när personalen får mer makt över vardagen. Arbetsglädje, återhämtning och inflytande är inte dekorationer runt äldreomsorgen. De är förutsättningar för att verksamheten ska hålla.

Nationellt blinkar varningslamporna rött. Stockholms universitet visade i maj att 67 procent av omsorgspersonalen 2025 allvarligt funderade på att sluta, jämfört med 49 procent 2015. Arbetsmiljöverket pekar på stress, minutstyrda scheman, ohälsosam arbetsbelastning och sjukfrånvaro i hemtjänsten. Försäkringskassan har visat att stressrelaterad psykisk ohälsa kostade 9,9 miljarder kronor i sjukpenning 2024, och att kvinnor står för den stora majoriteten av dessa sjukskrivningar.

Det som ser billigt ut i schemat kan bli dyrt i sjukfrånvaron. Det som ser effektivt ut i planeringen kan bli dyrt i personalomsättningen. Det som ser flexibelt ut för arbetsgivaren kan bli ohållbart för den som ska leva med arbetet.

Min kritiska ståndpunkt handlar om att försvara heltidens ursprungliga löfte. Heltid ska vara frihet och ekonomisk självständighet. Den ska ge välfärdens kvinnor en starkare framtid. Den ska inte bli ett system där individer görs mer flyttbara, mer utbytbara och mer beroende av sena besked från arbetsgivaren.

Kommunen i Örnsköldsvik har redan tagit ett steg bort från den hårdaste resurspasslogiken. Den rörelsen ska välkomnas. Den ska också granskas. För om kommunen nu satsar miljoner på att omvandla resurspass till ordinarie arbetspass, då borde kommunen också erkänna varför kritiken uppstod.

Personalen missförstod inte systemet. Systemet underskattade personalens verklighet.

Det är den enkla lärdomen. Och den borde få konsekvenser.

Örnsköldsvik behöver en äldreomsorg där heltid går att leva med. Där scheman ger återhämtning. Där kontinuitet räknas som kvalitet. Där personalens erfarenhet ses som en tillgång. Där brukarens behov omfattar både hjälp och igenkänning. Där ekonomin räknar hela kostnaden, även sjukskrivningar, avhopp och förlorad tillit.

En kommun som vill klara framtidens äldreomsorg kan inte bygga den på människor som funderar på att sluta. En kommun som vill värna jämställdhet kan inte nöja sig med att erbjuda heltid när heltiden samtidigt gör vardagen svårare att bära. En kommun som säger sig sätta brukaren först måste också sätta personalens arbetsvillkor högt. Samma människor bär samma omsorg.

Det är detta VAS-debatten i Örnsköldsvik egentligen handlar om. Tiden. Om vem som äger den. Om vem som förväntas anpassa sig. Om hur länge välfärdens kvinnor ska betala för kommunens effektivitet med sina kroppar, sina kvällar, sin återhämtning och sin ork.

Heltid som norm var rätt väg att gå. Nu måste Örnsköldsvik se till att heltiden blir värdig. För en äldreomsorg som tar tiden från sina anställda kommer till slut också att ta tryggheten från sina äldre.

Peter Fahlén

Källunderlag: Örnsköldsviks kommun beskriver VAS som modellen för heltid som norm och kopplar reformen till jämställdhet och kompetensförsörjning. Kommunen anger också beslutet om 5,5 miljoner kronor 2026 och 11 miljoner kronor 2027 för förstärkt personaltäthet. SVT rapporterar om 31 500 timmar och 16,5 årsarbetare, samt hur resurspass fungerat i kommunen. Örnsköldsviks kommun anger 20 olika hemtjänstpersonal under 14 dagar som genomsnittlig personalkontinuitet 2024. Rönnen/intraprenaden bygger på kommunens och Sveriges Radios rapportering. Det nationella stödet kommer från Stockholms universitet, Arbetsmiljöverket, Regeringen/Socialstyrelsen och Försäkringskassan.

Nikka kunde känna det när han klev över tröskeln, den där stillheten som kunde vara ett vakuum eller ett rop på hjälp. Han stod stilla i dörröppningen till hallen, andades ut genom näsan, lät blicken vandra över det smala utrymmet, väggarna som tätt höll ihop vad som fanns kvar.

Känslan var att det var kallare i lägenheten än det borde vara. Värmen var sänkt till minimum, men det var också för att själva luften bar på någonting rått.

Simon hukade bakom honom, drog av sig skorna, men såg sig samtidigt om med den där underliga blandningen av vördnad och skuld.

De hade kommit överens om att hjälpas åt. Det var Nikka som erbjudit sig först, nästan för snabbt, nästan som om han behövde bevisa något för sig själv eller för Simon. Kanske för Alan också, även om det var för sent att göra intryck på honom. De bar kartonger från bilen, två åt gången, tunga av böcker och papper och hela det föregående livet som nu skulle packas ihop och förflyttas till någon annans källarförråd.

Det hade redan gått tre veckor, men själva lägenheten var orörd, nästan besatt av att låtsas som om allt var som vanligt.

– Vi gör det bara, sade Nikka, och rösten studsade märkligt mot väggarna, som om repliken var för stor för rummet.

Simon blinkade till och följde efter mot köket. De arbetade tyst med praktiska rörelser. Sopsäckar spreds ut på golvet, lådor öppnades, bestick och tallrikar sorterades i högar. Nikka höll upp en kastrull, vände på den, släppte ner i sopsäcken när han upptäckte att botten var halvsvart. Simon tömde kylskåpet, slängde utgången yoghurt och svampiga tomater, torkade ur hyllplanen.

På köksbänken stod kaffebryggaren kvar. Kaffepåsen låg lutad mot väggen. Några muggar trängdes i diskhon.

Simon tog upp en, vände på den, ställde ner den igen.

Nikka såg ut genom köksfönstret. Det var disigt ute, husen på andra sidan gatan suddiga och bleka. Han mindes alla deras möten, hur Alan alltid varit den som hållit utkik, som alltid hade påpekat hur viktigt det var att hålla koll på omgivningen.

Resten av köket tömdes snabbt. Simon rev ut kryddburkar ur skåpet, slängde de flesta. De tömde soporna och knöt igen påsarna medan de undvek att möta varandras blick.

I vardagsrummet låg böcker i prydliga travar på golvet. Statsvetenskap, psykologi, begagnad kurslitteratur.

Nikka satte sig på huk och började stapla dem i nya lådor, sorterade dem efter ämne.

Simon vände på några av böckerna, bläddrade slumpmässigt, fastnade för ett ögonblick med fingrarna längs en understruken mening.

– Han kunde ha varit vem som helst, sade han, nätt och jämnt hörbart.

På soffbordet stod en hög med räkningar och reklamblad. Nikka bläddrade igenom dem mest för sakens skull. Inget personligt, bara det vanliga med el, internet och hyran.

Sovrummet var nästan tomt. Sängen bäddad, filten vikt. På nattduksbordet stod en vattenflaska och en bok om skandinavisk välfärdspolitik, uppslagen på ett kapitel om misslyckade reformer.

Nikka samlade ihop kläderna ur garderoben, vek dem i högar. Simon tog de få plagg som låg i tvättkorgen och lade dem i en IKEA-kasse.

Det fanns inga fotografier framme. Inga lappar på kylskåpet, inga spår av kaos. Allt var ordnat, som om Alan förberett sin egen frånvaro.

De arbetade utan att tala, men det var som om varje rörelse bar på en inre konversation, stum men oupphörlig.

Nikka tänkte på alla samtal de haft under tiden som de planerade, de där nätterna när allt verkade möjligt så länge man bara höll igång diskussionen. Hur Alan alltid hade haft ett sätt att dra sig undan, även när han var mitt i rummet. Sedan när alla var klara med att säga sitt, så hade han börjat presentera sitt sätt att se på saken. Det hade alltid varit raka motsatsen till vad Kanyalak hade argumenterat för.

Simon började gå igenom linneskåpet. Han lyfte ut handdukarna, vek dem prydligt, placerade dem i lådor märkta “TEXTIL”. Bakom en hög med örngott hittade han en liten, svart anteckningsbok, av den sort som han visste att Alan brukade använda för att skriva ner idéer, anteckningar, fragment av meningar.

– Vad är det här?

Simon drog fram den och öppnade den stående. Den föreföll vara tom.

Han bläddrade vidare, men det verkade inte vara något skrivet i den.

– Han hann inte ens börja, viskade han.

De sista sidorna verkade annorlunda. Pappret hade börjat bli buckligt, som om det blivit blött och torkat igen. Bläcket hade dragit.

– Det står något här, viskade Simon och satte sig på sängkanten.

– Vad?

– Det är hans handstil.

Simon började läsa högt med bräcklig röst:

Mamma.

För mig kommer du alltid att vara mamma.

Jag hoppas att du och pappa har det bra. Var ni nu än är. Jag hoppas att ni har träffat varandra igen. Och de andra. Alla era barn.

Jag är den enda som är kvar.

Jag har det ganska bra.

Jag studerar i Sverige. Det är kallt här. Det är tyst på kvällarna. Jag sitter i biblioteket länge. Ingen frågar något. Ingen vet vem jag är.

Jag dricker kaffe som smakar som vatten.

Jag tänker på dig när det är tyst.

Simon stannade och tittade på Nikka som satt på golvet. Det kändes som ett inkräktande, som om han gjorde intrång när han läste.

Nikka rörde huvudet i en svag nickning som för att bekräfta att han skulle fortsätta.

Jag tänker på den sista dagen.

Jag spelade fotboll. Vi var många. Jag minns såren på benen. Jag minns att jag skrattade. Jag minns att jag var hungrig.

Jag sprang hem.

Jag tänkte på mat och vatten. På att du skulle fråga varför jag alltid var sen.

Dörren var öppen.

Jag minns att jag tänkte att du hade glömt stänga.

Jag gick in.

Jag såg stövlar.

Jag såg att de inte hörde hemma där.

Jag såg deras ben. Jag såg deras händer. Jag hörde hur de pratade. Jag hörde hur de skrattade.

Jag såg dig ligga på bordet.

Simon drog handen över ansiktet. Nikka kom och satte sig intill honom på sängkanten med armen om hans axlar.

Jag sprang fram.

Jag slog. Jag skrek. Jag tog tag i en arm. Jag försökte dra bort honom.

De skrattade.

De lyfte upp mig och hängde upp mig på väggen.

Jag nådde inte ner.

Jag nådde inte dig.

De visste att jag såg.

De ville att jag skulle se.

Jag skrek på dig.

Du hörde mig.

Du såg på mig där du låg på bordet.

Jag minns dina ögon mer än något annat.

Jag minns att jag ville att världen skulle sluta.

Jag minns att jag försökte slita mig loss.

Jag minns att jag inte kunde.

Jag minns att de skrattade.

En av dem tog fram något.

Jag förstod inte först.

Sedan förstod jag.

Jag såg vad det var.

Du vaknade till.

Du såg på mig igen.

Du såg att jag såg.

När granaten exploderade i din mun svimmade jag.

Efter det var rummet inte längre ett rum.

Jag kommer alltid att vara kvar på vår vägg.

Jag hänger kvar där än idag.

Jag kommer aldrig att lämna dig.

Jag ser händer först.

Jag ser dörrar.

Jag hör när något förändras.

Jag kan inte stå still när det händer.

Jag kan inte låta det börja.

Jag kan inte låta det fortsätta.

Jag kunde inte få loss mina händer.

Det kommer aldrig att hända igen.

Jag hoppas att du vet det, mamma.

Alan.

Simon sänkte boken mot knäna.

– Vid vattentornet, började han. Jag var så jävla rädd. Jag såg hur de slog henne. Jag visste inte vad jag skulle göra. Alan gick in. Som om det redan var bestämt. Som om han visste exakt vad som behövde hända.

– Kanya var hans sista hämnd för väggen, sade Nikka.

Han tittade mot fönstret och tänkte tillbaka på Gällivare. De två männen som mördade Magnus. Alan hade rört sig utan tvekan. Inget prat, bara handling. Hur han hade gått rakt igenom dem. Hur han aldrig ens tittade efter bekräftelse.

– Han skulle aldrig låta någon tysta henne.

Han sträckte sig fram och tog anteckningsboken från sin väns knä. Han vägde den i handen en sekund, som om han försökte förstå hur något så litet kunde bära så mycket. Sedan stoppade han den innanför jackan.

Simon tittade på honom med uppspärrade ögon.

– Hon ska få den, sade Nikka.

– Nu?

– När hon orkar, svarade han och drog igen dragkedjan.

De reste sig båda två och började bära mot ytterdörren.

Simon stannade kvar i hallen för att tejpa igen kartongerna.

Nikka gick runt ett varv i lägenheten och släckte alla lampor. Han tittade på telefonen för att se om Anong hade svarat. De behövde bekräftelse på att de kunde komma och hämta skotern i Gällivare när de var klara här.

Peter Fahlén

Det brukar vara artiklarna i kategorin Fokus Örnsköldsvik som drar mest läsare och ökar besöksstatistiken, men så var inte fallet den här gången. Den här gången var det Invasionen som saknade en armé som drog igång vågen. Inlägget för att marknadsföra den på TikTok är det mest framgångsrika sedan jag började.

Den här veckan fick jag ett mejl som ställde frågorna: Är inte du sjukpensionär? Hur kan du skriva så mycket?

Jag svarade att jag bär sjukpenning på 75% efter saker som jag har varit med om, som jag inte tänker gå in på här, eftersom läsaren skulle somna. Om man vill lyssna på när jag berättar den historien kan man göra det i ett radioprogram jag gjorde för ett par år sedan:

Radio Örnsköldsvik Semesterprat

Men det är en fråga som tenderar att dyka upp så fort jag är aktiv. Sedan är jag högst medveten om att den är som absolut störst i mitt eget huvud. Ett talande exempel är väl det faktum att jag varit i otaliga diskussioner angående de debatterande inlägg som jag har publicerat, men så fort den här frågan dyker upp, den enda gången sedan jag började synas lite mer som den faktiskt har dykt upp, då bestämmer jag mig för att skriva det här.

Jag skriver böcker för att det är den jag är. Jag har några manus som mest bara ligger på hög. Min äldsta son har gett sig på ett av dem för att undersöka om det finns mer i det än vad jag tror att det gör. Jag avvaktar med spänning den slutliga domen. Jag är en historieberättare som har tappat rösten, men som försöker gripa tag i det jag har kvar.

Nej, men allvarligt talat så var jag under en längre tid helt inställd på att det var så det var. Jag skulle skriva och det skulle finnas kvar för mina barn att läsa, om de någon dag kände att de ville göra det. Men under förra vintern blev mitt arbete med Norrskensbarnen så överhängande att jag kände att det här vill jag ge ut. Det här är något som jag vill ha på min meritlista när allt är slut. Även om det kanske blir det enda som står där.

Denna Substack fick bli kanalen för mig. Jag ber inte om saker. Jag är skitdålig på sånt. Jag kryper inte. Jag har otaliga exempel på hur det skulle ha kunnat gynna mig i livet att göra det, men jag kan inte. Som uppvärmning i slutet av förra året, innan Norrskensbarnen ens var färdigskriven, valde jag att skicka Folkhemmet runt till olika förlag, och jag fick några förslag på hybrid kontrakt. Jag fick lära mig att det var standard för en ny författare utan något namn. Så då bestämde jag mig för att jag gör det själv. Jag skickar inte runt några manus längre.

Jag gav ut den makabert överdrivna, dystopiska satiren Folkhemmet, men lyfte inte ett finger för att marknadsföra den. Jag tycker egentligen inte ens att den är bra, men jag kände att jag ville bekanta mig med utgivningsprocessen. Sedan valde jag bara att fortsätta med Norrskensbarnen. I två veckor, innan jag körde fast igen. Då la jag bort den och plockade upp ett förslag till tv-serie som jag hade filurat på under en tid. Jag justerade detaljer för att kunna passa diskussionen som den var i nutid, döpte den till Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta, och skickade den till en rad olika producenter. Men när ingen nappade så kapade jag ner den till ett kortare manus och började arbeta på att ge ut den själv.

Den har jag sedan marknadsfört på mitt eget sätt. Trots att det efter korrekturläsning står “motsånd” i baksidestexten har jag stolt visat upp den. Så får det väl vara. Det kan få vara mina barns stora skratt i framtiden när jag inte är kvar.

“Haha, motsånd, minns ni hur farsan alltid satt och rättade oss, hur förbaskat dryg han var om vi uttalade eller skrev något fel, och själv kunde han inte ens stava till motstånd, i en bok som handlade om att göra just motstånd?”

Det handlar inte om hur man har det; det handlar bara om hur man tar det. Och uttrycket passar på såväl kritik mot det jag skriver som det passar när någon ifrågasätter att jag gör något med min tid.

Tanken var att Vuostálasvuohta skulle vara ett steg på vägen mot Norrskensbarnen, att den skulle hjälpa mig med att bygga upp den här plattformen. Den har en historia och idé som sticker ut och som är lätt att marknadsföra. Den har gjort sitt jobb. Det har den. Men det finns en scen efter slutscenen som jag inte har publicerat, som jag fortfarande är osäker på. Planen är att jag ska lägga ut den här, precis som jag har gjort med bakgrundsscenerna i kategorin Före Vuostálasvuohta - Fem berättelser från Den Sista Kolonin på den här sidan. Problemet med denna är bara att den förmodligen fungerar mer som en spoiler än en teaser. Den handlar om hur Simon och Nikka städar ur Alans lägenhet efter händelserna på Rådhustorget. Den blev sedan ersatt med vad som i den utgivna versionen är avslutningen med Nikkas brev.

Men vid sidan av mitt skönlitterära skrivande har jag tidigare essäer och samhällskritiska artiklar. Eller om samhällsbejakande artiklar är en bättre beskrivning av dem. I detta arbete använder jag AI som hjälp och stöd. Det är något som fortsätter att vara en stor diskussion bland skribenter och läsare. Och det finns starka åsikter för både det ena och det andra.

Utan hjälp från AI skulle jag aldrig kunna hålla det någorlunda frekventa tempot som jag ändå håller, och det har jag redan från starten av den här Substack kanalen varit fullt transparent med. I mitt fall är uppsidan för stor för att jag ska ge vika för andra principer. Sedan beror det självklart på vad man egentligen diskuterar. Om man pratar om känslan och konsten så kan ingenting ersätta människan. Jag skulle aldrig låta någon annan röra vid mina karaktärer. De är mina rakt igenom. Skulle aldrig överlåta till ett dataprogram att skriva deras känslor och öde.

Men med efterforskningar, fakta och information om sådant som händer i världen eller i Örnsköldsvik tycker jag att det är något annat. Att beskriva något som hänt gör en AI lika bra som jag. Därefter får slutsatsen vara upp till mig, och det anser jag väl i någon mån vara viktigt.

Sedan har jag i ett tidigare inlägg beskrivit hur jag använder Sudowrite när jag skriver actionscenerna. Det gäller fortfarande. Kanske inte alla sådana scener, men de flesta. Jag är en sopa när det gäller att skriva action. Har alltid varit. Om jag inte var tvungen att försöka fånga upp en läsare så skulle jag faktiskt inte ha med någon actionscen i något manus. Jag gillar det inte. Jag tycker inte om att läsa det, jag tycker inte om att se det på tv, jag tycker inte om att skriva det. Det är fullkomligt ointressant.

Så det är ju höjden av ironi när jag får bra kritik angående Alans actionscener i Vuostálasvuohta.

Vänta bara, borde jag svara. Vänta bara tills Alva Ekman i Norrskensbarnen visar hur jävla spännande livet faktiskt är utan att behöva använda våld.

Ö-vik tar riskerna - staten tar pengarna

är att jag håller med om nästan allt. Av den anledningen måste jag självklart ändå få invända.

När jag skrev Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta byggde jag berättelsen kring en rörelse som blivit allt svårare att bortförklara: marken, elen, råvarorna och människorna finns på en plats, medan en stor del av besluten och avkastningen samlas någon annanstans. Insändaren bekräftar denna grundkonflikt i ett konkret, kommunalt språk. Örnsköldsvik ska planera, investera och vara redo. Staten får en stor del av skatteintäkterna.

Åkerlind och Wester har alltså gått in i detta landskap. Men de stannar innan vägen når den aktör som har störst möjlighet att välja en annan väg.

Siffran om att staten får ungefär 90 procent av de ökade skatteintäkterna har stöd i Region Västernorrlands rapport Samhällsekonomisk vinst, kommunal risk. I rapportens scenario för 2035 beräknas kommunerna i länet få 772 miljoner kronor i ökade skatteintäkter, medan staten får 6 292 miljoner. Det är en påtaglig obalans.

Samtidigt är det viktigt att säga vad siffran är. Den gäller Västernorrland samlat och bygger på ett framtidsscenario där aviserade investeringar genomförs och tillräckligt många människor flyttar in. Den är inte ett bokslut över varje skattekrona som skapats i Örnsköldsvik. Men den visar ett verkligt systemfel: kommunen måste bygga kapacitet innan invånarna och intäkterna har kommit, medan statens uppsida växer snabbare.

På den punkten har Åkerlind och Wester rätt. Staten måste ta ett större ansvar. Fastighetsskatt från industri och energiproduktion bör i högre grad återföras till de platser där anläggningarna finns. Nationellt efterfrågad industriell omställning och försvarsförmåga kan inte finansieras genom att enskilda kommuner pressar sina egna verksamheter eller spelar hasard med sin långsiktiga ekonomi.

Men insändarens starkaste mening öppnar samtidigt ett hål i argumentationen:

Ingen privat aktör skulle acceptera ett sådant avtal.

Nej. Och varför ska då det offentliga acceptera det?

Insändaren beskriver kommunen som den som investerar och staten som den som tar avkastningen. Företaget framträder främst som den efterlängtade etableringen: skaparen av arbetstillfällen, export och framtidstro. Då försvinner skillnaden mellan att investera i den egna fabriken och att ta ansvar för samhället runt den.

Företagen satsar förstås egna pengar. BAE Systems Hägglunds expansion är inget luftslott. Ett av Peabs uppdrag för nya testlokaler och kontor är värt 280 miljoner kronor, med möjliga tillägg på ytterligare 330 miljoner. Det privata kapitalet tar naturligtvis också risk.

Men innanför fabriksgrinden äger företaget investeringen och den framtida avkastningen. Utanför fabriksgrinden finns vägarna, elnäten, bostäderna, skolorna, omsorgen och den kommunala servicen. Där blir ansvarsfördelningen betydligt mindre synlig.

Det är denna lucka som borde stå i centrum för nästa steg i debatten. Hur stor del av följdinvesteringarna ska företagen själva bära? Vilka långsiktiga åtaganden kan det offentliga kräva? När en investering är starkt anpassad efter ett visst företags behov bör offentliga pengar följas av medfinansiering, bindande villkor och bestående offentliga värden. Annars diskuterar vi bara om staten eller kommunen ska finansiera den miljö där det privata kapitalet kan göra sin affär.

Staten kan ta skatten. Företaget kan ta vinsten. Bara platsen blir kvar med konsekvenserna.

Insändaren blir också för bekväm när den säger att staten ”beställer tillväxt” och skickar fakturan till Örnsköldsvik. Staten driver på omställningen och upprustningen, men kommunen är ingen passiv underleverantör. Den politiska majoriteten har själv antagit visionen om en plats för 5 000 fler invånare. Kommunens officiella mål säger dessutom att ”företagens framgång är Örnsköldsviks framtid” och en förutsättning för tillväxt och inflyttning.

Örnsköldsvik behöver arbetstillfällen, kompetens och framtidstro. Men en vald tillväxtmodell måste också redovisas som ett politiskt val. Alla risker har inte lagts på kommunen utifrån. Några har kommunen själv beslutat att ta för att bli vald av investeringarna.

Det blir särskilt tydligt när kommunledningen samtidigt sänker kommunalskatten med 15 öre och planerar investeringar på omkring en miljard kronor under 2026. Det bevisar inte att kommunen har gott om pengar eller att kraven på staten är fel. Kommunal inkomstskatt och statliga skatter är olika saker. Men det visar att kommunledningen inte bara är ett offer för ett nationellt system. Den gör prioriteringar om skattenivå, attraktivitet och investeringsvilja.

Samma fråga om långsiktig rådighet väcks av Övikshems försäljning av 607 lägenheter för ett fastighetsvärde på 443,5 miljoner kronor. Försäljningen skulle frigöra kapital och stärka bolagets handlingsutrymme. Det kan vara ekonomiskt försvarbart. Men bostäder är också den strategiska infrastruktur som insändaren säger måste finnas innan de nya invånarna kommer. Kommunen fick kapital i dag och lämnade samtidigt ifrån sig kontrollen över ett betydande bostadsbestånd i morgon.

Här finns tillväxtmodellens återkommande rörelse: något stabilt och offentligt omvandlas till kapital för att möta en förväntad framtid. Marken planläggs. Kapaciteten byggs ut. Tillgångar säljs. Skatten hålls konkurrenskraftig. Avkastningen ska komma senare, om etableringen kommer, om expansionen håller och om arbetskraften flyttar in.

Företaget har en investeringshorisont. Kommunen har en hembygd.

Örnsköldsvik har redan fått uppleva skillnaden. Ørsted avbröt 2024 genomförandet av elektrobränsleprojektet FlagshipONE när affärskalkylen hade försämrats och projektkostnaderna ökat. Den 5 maj 2026 meddelade Liquid Wind att bolaget hade lämnat in en miljötillståndsansökan för ett nytt storskaligt projekt i Örnsköldsvik. Sex dagar senare försattes moderbolaget i konkurs.

Detta bevisar varken att kommunen har gjort en dålig affär eller att offentliga pengar har gått förlorade. Projekt och dotterbolag kan leva vidare under nya ägare. Men händelseförloppet visar den grundläggande asymmetrin: bolag kan säljas, projekt kan avbrytas och investeringsbeslut kan flyttas. Hamnen, elnätet och människorna blir kvar.

Således räcker det inte att reformera intäktsdelningen, även om den måste reformeras. Staten bör bära en större andel av kostnaderna för den industriella omställning som staten själv efterfrågar. Men statligt ansvar får inte bli ett finare ord för att ännu mer offentlig risk ska placeras under privata vinstkalkyler.

När det offentliga investerar måste det offentliga få något varaktigt tillbaka: infrastruktur som tjänar fler än ett företag, demokratisk kontroll, långsiktiga åtaganden och en större del av värdet som skapas. Det handlar inte om att vara emot industri eller tillväxt. Det handlar om att vägra den ordning där kommunens främsta uppgift blir att göra sig tillräckligt billig, snabb och riskvillig för att bli vald.

I Den sista kolonin föds upproret inte bara ur känslan av att norra Sverige får för lite betalt. Det föds ur insikten att människorna som bor där aldrig får formulera villkoren. De förväntas leverera mark, el, råvaror och tålamod. Någon annan behåller rätten att avgöra när projektet börjar, hur länge det består och när det är dags att gå vidare.

Åkerlind och Wester har rätt om den vertikala orättvisan mellan stat och kommun. Deras insändare gör frågan aktuell och lokal. Men den lämnar den horisontella orättvisan mellan det offentliga och företagen nästan orörd.

Det är där vägen måste fortsätta.

Frågan är inte bara hur mycket Örnsköldsvik ska få när en etablering lyckas. Frågan är vilket ansvar företaget ska bära om den misslyckas. Målet kan inte vara att kommunen ska få bättre betalt för att ta någon annans risk.

Målet måste vara att platsen får större makt att avgöra vilka risker som alls är värda att ta.

Peter Fahlén

Prenumerera nu

Det mest talande inträffade efter debatten när argumentationen var över. När Ebba och Nooshi hade slutat tala fortsatte deras anhängare åt dem. Kommentarsfältet delades snabbt i två verkligheter. På den ena sidan människor som ansåg att Busch äntligen vågade säga sanningen om islamismen. På den andra människor som såg hur hon ännu en gång använde Hamas och Mellanöstern för att slippa svara på en fråga om sin egen politik.

Båda lägren var säkra på att de levde i verkligheten. Motståndarna gjorde det inte.

Detta går att beskriva som vanlig politisk polarisering. Två partiledare grälar, deras anhängare väljer sida och algoritmerna sköter resten. Men ordväxlingen under RFSL:s partiledardebatt handlade om något mer än dålig samtalston. Den visade hur en politiker kan ta kontroll över en debatt genom att bestämma vilket hot som får beskriva verkligheten.

Frågan blir då större än vem som vann grälet.

Hur kunde en debatt om konkret svensk hbtqi-politik förvandlas till en uppgörelse om islamismen, Hamas och Israel? Och varför var just den förflyttningen så användbar för Ebba Busch?

Debatten som bytte spelplan

Nooshi Dadgostar angrep regeringens beroende av Sverigedemokraterna. Hon hänvisade till SD-företrädare som kopplat Pride till pedofili och ifrågasatte vad samarbetet med partiet innebär för hbtqi-personers trygghet.

Ebba Busch svarade genom att föra in terrordådet vid ett Prideevenemang i Berlin, islamistisk extremism och Vänsterpartiets problem med kandidater som uttryckt stöd för Hamas. Islamistisk extremism var enligt Busch det största säkerhetshotet mot hbtqi-personer i Sverige och Europa. Dadgostar lade huvudet i händerna, sade att debatten spårade ur och återkom senare med Kristdemokraternas historiska motstånd mot homosexuellas rättigheter.

Därmed försvann den fråga som hade kunnat prövas politiskt.

Vilka reformer vill partierna genomföra? Hur har de röstat? Vad betyder regeringssamarbetet med SD? Vilka rättigheter står på spel under nästa mandatperiod?

I stället blev debatten en tävling om vem som hade rätt att kalla sig de utsattas försvarare.

Dadgostar pekade ut den nationalistiska högern. Busch pekade ut islamismen och Vänsterpartiet. Hbtqi-personen skyddades inte längre i samtalet. Hennes rädsla rekryterades. Den skulle bära antingen vänsterns anklagelse mot SD eller högerns anklagelse mot islamismen.

Busch gjorde därav mer än att bara byta ämne. Hon bytte själva bedömningsgrunden.

Rapporten som låg på bordet

Det blir tydligt eftersom RFSL bara några dagar tidigare hade publicerat sin valrapport inför riksdagsvalet 2026.

Rapporten granskar dels hur partierna har agerat i hbtqi-frågor under mandatperioden, dels vilka reformer deras kandidater vill driva framöver. RFSL beskriver en viss samsyn om bland annat arbetet mot hatbrott, Sveriges internationella ansvar och behovet av en moderniserad föräldrabalk. Samtidigt finns stora skiljelinjer kring regnbågsfamiljers rättigheter, transpersoners ställning och rättssäkerheten för hbtqi-personer på flykt.

På denna konkreta spelplan låg Ebba Busch illa till.

Vänsterpartiet fick högst betyg för sitt agerande i riksdagen under mandatperioden. Miljöpartiets kandidater placerade sig högst när det gällde framtida reformer, följda av bland andra Vänsterpartiet. Kristdemokraterna hamnade näst sist. Sverigedemokraterna hamnade sist.

Detta ska inte tolkas som något facit, vill jag påpeka. Rapporten bevisar inte att Vänsterpartiet har rätt i varje fråga eller att Kristdemokraterna saknar legitima synpunkter. RFSL är en intresseorganisation med en uttalad politisk reformagenda, ingen neutral domstol över svensk politik.

Men debatten hölls av RFSL. Valrapporten utgjorde det sakliga underlaget. Där fanns den politik som partiledarna hade blivit inbjudna för att diskutera.

På den spelplanen behövde Busch försvara ett svagt resultat. Av den anledningen byggde hon en annan.

Hbtqi-politikens reformer ersattes av säkerhetspolitikens hotbilder. Partierna skulle inte längre bedömas efter vad de röstat för, vilka familjer de ville erkänna eller vilka rättigheter de ville stärka. De skulle bedömas efter hur hårt de talade om islamismen.

På några sekunder gick Busch från att företräda det parti som RFSL placerade näst sist till att framställa sig som den som ensam förstod faran.

Det är en effektiv politisk förflyttning. Den som får välja frågan får ofta också välja svaret.

Ett verkligt hot och en användbar halvsanning

Islamistisk homofobi är verklig. Våldsbejakande islamister betraktar hbtqi-personer som legitima måltavlor. Religiösa och politiska rörelser som vill förvägra människor deras frihet, kroppsliga självbestämmande eller rätt att leva öppet måste bekämpas utan omskrivningar.

Vänsterpartiet hade dessutom ett verkligt trovärdighetsproblem. Under försommaren ströks flera lokala kandidater efter avslöjanden om stöd för Hamas, hyllningar av attacken den 7 oktober och antisemitiska uttalanden. Dadgostar beskrev kandidaterna som djupt olämpliga, och partiet avlägsnade dem från listorna.

Men ett verkligt problem blir inte automatiskt relevant i varje sammanhang. En sann uppgift kan användas för att undvika en annan sann uppgift. En politiker kan ha rätt om det hot hon nämner och samtidigt använda det för att dölja det ansvar hon inte vill diskutera.

Nationellt centrum för terrorhotbedömning beskriver också ett betydligt bredare hotlandskap än det Busch presenterade. Enligt NCT utgörs det största terrorhotet mot Sverige under 2026 av både ensamagerande våldsbejakande islamister och våldsbejakande högerextremister. Hbtqi-personer förekommer som måltavlor i båda miljöerna.

Det islamistiska hotet försvinner inte för att högerextremismen också finns. Den högerextrema hotbilden upphör heller inte för att någon nämner Hamas.

Det är precis detta som gör Buschs rangordning politiskt intressant. Hon valde den del av hotbilden som flyttade uppmärksamheten bort från regeringens samarbete med SD. Den officiella hotbedömningen talar om två våldsbejakande miljöer som båda riktar sig mot hbtqi-personer. I Buschs berättelse blev den ena miljön den avgörande och den andra osynlig just när Dadgostar försökte diskutera den.

Problemet var således inte att Busch talade om islamismen. Problemet var att hon använde islamismen för att upplösa alla andra frågor.

När rättigheter blir kulturkrig

Totalförsvarets forskningsinstitut publicerade tidigare i år en studie av hbtqi-fientlighet i svenska digitala miljöer. Forskarna analyserade drygt 4 000 kommentarer från 90 öppna trådar på Facebook, X, TikTok och Flashback samt intervjuade tjugo personer med offentligt hbtqi-engagemang. Studien kan inte användas för att mäta vad hela befolkningen anser, men den identifierar återkommande berättelser i de miljöer som granskades.

En av dessa berättelser kallas homonationalism.

Begreppet beskriver hur hbtqi-personers rättigheter framställs som bevis för västerländsk överlägsenhet, samtidigt som muslimer och invandrare görs till det sammanhållna hotet mot dessa rättigheter. Hbtqi-personerna blir symboler för nationens godhet. Muslimerna blir symboler för dess motsats.

I FOI:s analyserade material samlade kategorin islam och invandring 5,4 procent av de kodade fientlighetstyperna. Kommentarerna kunde röra sig från påstådd omsorg om hbtqi-personers utsatthet till explicit främlingsfientlighet, islamofobi och krav på kraftigt begränsad invandring.

Det betyder inte att varje kritik mot islamistisk homofobi är homonationalistisk. Ett sådant resonemang vore både intellektuellt slappt och farligt för de hbtqi-personer som faktiskt hotas av religiösa extremister.

Skillnaden ligger i vad utsattheten används till. Den som vill skydda hbtqi-personer frågar vilka åtgärder som behövs: polisresurser, skydd mot hatbrott, rättssäker asylprövning, stöd till unga, familjerätt, sjukvård och lagstiftning. Kulturkrigaren behöver främst en fiende.

Av den anledningen var Buschs förflyttning så verksam. Hon förnekade aldrig hbtqi-personers utsatthet. Hon nationaliserade den. Deras rädsla blev ett bevis för västvärldens godhet, islamismens barbari och hennes egen politiska klarsyn.

Samtidigt slapp hon svara på varför hennes parti placerades näst sist i RFSL:s granskning.

Hamas som politisk lösningsvätska

Hamas har blivit ett ord som löser upp nästan varje svensk politisk diskussion.

Kritik mot Israels krigföring kan förvandlas till misstänkt stöd för Hamas. Kritik mot Vänsterpartiet kan föras från enskilda kandidaters uttalanden till partiets hela hbtqi-politik. En fråga om SD:s retorik kan flyttas till sharialagar. Ett samtal om svenska reformer kan lämna Sverige helt.

Det gör Hamas användbart långt utanför de frågor där organisationen faktiskt är relevant.

Hamas attack den 7 oktober var ett avskyvärt massmord på civila och ett omfattande gisslantagande. Antisemitism är ett reellt hot. Islamistiska rörelser kan vara brutalt hbtqi-fientliga. Ingen trovärdig, vettig människa behandlar dessa omständigheter som fotnoter.

Men inget av detta gör palestinska civila till Hamas.

Inget av detta ger Israels regering obegränsad rätt över deras kroppar, bostäder och framtid. FN:s humanitära samordningsorgan rapporterar fortfarande om fortsatta militära operationer, återkommande fördrivning och allvarligt försämrade levnadsvillkor i Gaza. De flesta av områdets omkring 2,1 miljoner människor är fortsatt fördrivna och saknar tillräcklig tillgång till grundläggande service och anständiga levnadsvillkor.

Den verkligheten upphör inte för att Hamas nämns.

Ett barns människovärde minskar inte för att barnet föddes på en plats där en terrororganisation styrde. En civil människas rätt till liv kan inte göras beroende av om svenska kommentatorer tycker att hennes lidande passar in i rätt berättelse.

Den som äger hotet

Kommentarsfältet efter RFSL-debatten var därav något mer än bara en samling arga partianhängare. Det visade vad den politiska förflyttningen åstadkom.

Plötsligt behövde ingen längre diskutera RFSL:s rapport. Ingen behövde jämföra reformer, omröstningar eller framtida förslag. Den som försvarade Busch kunde tala om Hamas, sharia och den 7 oktober. Den som försvarade Dadgostar kunde svara med KD:s historia och Israels krigföring.

Hbtqi-personernas vardag försvann bakom de stora symbolerna.

Det är kulturkrigets mest pålitliga metod. En konkret människa förvandlas till ett emblem. Hennes rädsla blir ammunition. Hennes rättigheter används för att avgöra vilken civilisation som är god och vilken grupp som ska misstänkliggöras.

Ebba Busch uppfann inte det islamistiska hotet. Hon valde det.

Hon valde det ur ett större hotlandskap på grund av att just detta hot flyttade ansvaret bort från hennes eget partis resultat, bort från samarbetet med SD och bort från de reformer som RFSL hade kallat partiledarna dit för att diskutera.

Således handlade ordväxlingen aldrig enbart om vem som förstod islamismen bäst. Den handlade om makten att bestämma vilken rädsla som räknas, vilken fiende som ska dominera och vilka politiska misslyckanden som därmed kan lämnas obesvarade.

Den politiker som får äga hotet får också välja vem som ska framstå som beskyddare.

Och den som lyckas välja fienden behöver inte försvara sitt resultat.

Peter Fahlén

Ceuta har omkring 85 000 invånare. Denna stad skulle under några timmar försöka ta emot en folkmassa motsvarande mer än halva den egna befolkningen. Människor saknade mat, vatten och sovplatser. Polis, räddningstjänst och sociala verksamheter överväldigades. Spanien satte in militär personal.

En gräns där tiotusentals människor kan passera okontrollerat under ett dygn fungerar inte. En liten stad kan inte ensam bära en sådan situation. Spanien har rätt och skyldighet att återställa ordningen, registrera dem som kommit, pröva eventuella skyddsskäl och fatta lagliga återvändandebeslut för dem som efter individuell prövning saknar rätt att stanna.

Prenumerera nu

Men den här historien berättar egentligen så mycket mer än vad som sägs. Kanske främst bland politiker i Sverige. Det sägs väldigt mycket, den saken är klar. Det är dock i det som man inte väljer att säga som det går att hitta vad det handlar om. För när nyheten nådde Sverige förvandlades Ceuta nästan omedelbart från en konkret stad i humanitär kris till en kuliss för den svenska valrörelsen.

Ulf Kristersson krävde att Spanien snabbt skulle ”återfå kontrollen” och meddelade att regeringen var beredd att vidta åtgärder om Sveriges säkerhet eller migrationssituation hotades. Migrationsminister Johan Forssell förklarade att Sverige aldrig får återvända till flyktingkrisen 2015. Simona Mohamsson sade att inga människor från Ceuta ska komma till Sverige och pekade ut Spaniens vänsterregering. Jimmie Åkesson kallade händelsen ”inget mindre än en invasion”.

I sin kommentar till SVT nämnde Kristersson Sveriges säkerhet. Han nämnde Sveriges migrationssituation. Han nämnde 2015. I den kommentaren nämnde han inte de döda kropparna i vattnet. Han nämnde inte dem som enligt Reuters återvände till Marocko för att de inte kunde hitta mat eller skydd i Ceuta. Han nämnde inte stadens invånare som behöver praktisk hjälp. Han nämnde inte heller att EU:s migrationskommissionär Magnus Brunner på fredagen uppgav att det vid den tidpunkten inte pågick några vidareförflyttningar från Ceuta till det europeiska fastlandet eller andra medlemsländer.

Ceuta och Melilla omfattas av en särskild ordning inom Schengensamarbetet. Spanien upprätthåller identitets- och dokumentkontroller på sjö- och flygförbindelser därifrån till det spanska fastlandet. De 50 000 människorna befinner sig således inte på en fri motorväg mot Malmö. De befinner sig i en överfull stad på den nordafrikanska kusten, där en majoritet redan har vänt tillbaka frivilligt och där Spanien säger sig påskynda formella återvändanden i samarbete med Marocko. Det betyder inte att risken för fortsatt migration kan avfärdas, men det betyder att riskens storlek ska beskrivas sanningsenligt. När statsministern genast frammanar 2015 flyttas uppmärksamheten från den situation som faktiskt pågår till den situation svenska väljare har lärt sig att frukta.

När Kristersson talar om att 2015 aldrig får hända igen talar han inte om året ur den syriska familjens perspektiv. För dem var 2015 året då kriget fortsatte att förstöra städer, hem och liv. Det var året då människor drunknade på väg mot säkerhet och då Europa blev den sista möjliga utvägen.

I svensk regeringsretorik har 2015 fått en annan innebörd. Året har blivit ett varningsord för mottagande, myndighetsbelastning, integrationsproblem och politisk förlust av kontroll. Allt detta hör till historien och ska diskuteras. Men när bara den delen nämns uppstår en moralisk förflyttning. Katastrofen blir inte längre att människor tvingades fly. Katastrofen blir att deras flykt nådde oss.

Det är inget säkert fönster in i vad som pågår på insidan hos Ulf Kristersson. Men det är ett tydligt fönster in i regeringens prioritering. Den första offentliga reflexen gäller hur Sverige ska skyddas från människorna. Nästan ingenting sägs om hur människorna ska skyddas från döden, smugglarnas lögner, den marockanska statens möjliga maktspel eller Europas egna misslyckanden.

Orsaken till massövergången är fortfarande inte fullständigt klarlagd. Spanska myndigheter har pekat på rykten som spreds efter en dom i landets högsta domstol. Domstolen slog fast att den särskilda ordningen för omedelbara avvisningar inte kunde tillämpas på människor som stoppades i havet på väg mot Ceuta eller Melilla. Deras ärenden måste i stället hanteras genom ett ordinarie individuellt förfarande. På sociala medier förvandlades detta snart till något helt annat: föreställningen att havsvägen till Spanien hade öppnats.

Domstolen öppnade ingen gräns. Den krävde att staten skulle följa lagen även vid gränsen. Rätt till individuell prövning betyder ingen automatisk rätt att stanna, än mindre fri rätt att resa genom Europa.

Spaniens uppmärksammade regularisering av personer som redan levde irreguljärt i landet omfattar heller inte dem som nu har kommit. Reglerna gäller personer som kunde visa minst fem månaders vistelse i Spanien före den 31 december 2025. Ansökningstiden löpte dessutom ut den 30 juni. Reformen ger därför ingen juridisk genväg åt dem som korsade gränsen denna vecka. Marockos roll kräver också större uppmärksamhet än den fått i de svenska utspelen. År 2021 tog sig omkring 8 000–10 000 människor in i Ceuta sedan den marockanska gränsbevakningen lättat under en diplomatisk konflikt med Spanien. Europaparlamentet fördömde då uttryckligen Marockos användning av gränskontroll och migration som politiskt påtryckningsmedel. Det finns ännu inga säkra bevis för att samma sak har skett nu. Marockanska styrkor har denna gång använt batonger, tårgas och vattenkanoner för att stoppa fler. Samtidigt är frågan oundviklig: hur kunde tiotusentals människor samlas och passera en hårt bevakad gräns på så kort tid? Europa har under lång tid gjort Marocko till en av sina yttre gränsvakter. Det har dämpat migrationen, men också gett Rabat ett politiskt handtag på Europas port. När gränskontrollen läggs ut på en annan stat följer makten över gränsen med.

Även detta saknas i Kristerssons ord.

Han varnar Spanien och förbereder Sverige. Marockos möjliga ansvar försvinner. Europas sårbara beroende försvinner. Kvar står människorna, presenterade som själva hotet.

Det är där ordet ”invasion” gör sitt arbete. Ordet är knappast neutralt. Det placerar människorna i fiendens roll innan någon individuell historia har hunnit berättas.

En invasion har en angripare, ett mål och en fiende. Den hör hemma i krigets språk. De människor som tog sig till Ceuta saknar gemensamt befäl, militär organisation och erövringsplan. De flesta tycks vara marockanska medborgare, många av dem unga, drivna av arbetslöshet, brist på framtidsutsikter eller föreställningen att en tillfällig öppning hade uppstått. Många av dem som intervjuats har angett arbete och ekonomiska framtidsutsikter som motiv. Sådana skäl ger i sig normalt inte rätt till asyl, men varje ansökan måste fortfarande prövas individuellt.

Det gör gränsöverträdelsen verklig, men det gör dem inte till soldater. Även om det skulle visa sig att en stat har använt migrationen som politiskt påtryckningsmedel blir människorna inte en armé. Den skillnaden är avgörande. Om vi kallar människorna för invasionen har vi redan accepterat att möta dem som fienden. Då blir drunkningen ett gränsskyddsproblem, hungern ett avskräckningsmedel och varje rättslig prövning ett tecken på svaghet.

Europa behöver en migrationspolitik med fungerande gränser. Räddningstjänst måste kunna arbeta. Ansökningar måste prövas snabbt. Den som har skyddsskäl ska få skydd. Den som saknar rätt att stanna ska kunna återvända under ordnade och lagliga former. Smugglare ska bekämpas, och stater som använder människor som politisk valuta ska möta konsekvenser.

Detta kräver kontroll. Det kräver också ett språk som klarar av att se vilka vi kontrollerar.

I Ceuta finns en stad som överväldigats. Där finns människor som lurats, människor som hoppas, människor som saknar rätt att stanna och människor vars skyddsskäl ännu inte har prövats. Där finns familjer och minderåriga. Där finns också kroppar som hämtats ur havet. En statsminister behöver inte lova att alla ska få komma till Sverige för att nämna dem.

Han behöver bara erkänna att de finns.

Europa måste kunna säga nej till en människa utan att göra henne till fiende. En reglerad migration kan förena gränser med rättssäkerhet, återvändande med värdighet och politiskt ansvar med medmänsklighet.

Invasionen i Ceuta saknade en armé.

Det var språket som gav den en.

Peter Fahlén

Det låter hårt. Det är också meningen. För ibland behövs ett ord som bryter igenom den kommunala dimman av trafikprinciper, budgetramar, resandeunderlag och upphandlingsavtal. I praktiken är frågan ganska enkel. Kan en ung människa i Örnsköldsviks kommun ta sig till ett jobb, en träning, en vän, en fritidsgård, en bio, en replokal, en förening, en kärlek, ett liv?

Alltför ofta är svaret nej.

Det spelar ingen större roll att kommunen har ett ungdomskort om bussen inte går när livet händer. Örnsköldsvik har faktiskt redan gjort något viktigt. Barn och unga 7–19 år kan resa gratis med Din Turs bussar inom kommunen. Men den reformen avslöjar också nästa problem. När biljetten är gratis men turerna saknas, då är det inte längre plånboken som låser dörren. Då är det tidtabellen.

Och den tidtabellen är ofta skriven för någon annan. Den är skriven för skolstarten. För arbetsdagen. För morgonens inpendling och eftermiddagens hemresa.

Men ungdomars liv slutar inte klockan 16. De söker extrajobb på kvällar och helger. De tränar efter skolan. De repeterar, pluggar, träffar vänner, deltar i föreningar, går på matcher, hjälper familjen, försöker bli vuxna. Ett samhälle som säger att unga ska engagera sig, arbeta, röra på sig och ta ansvar kan inte samtidigt bygga en lokaltrafik som i praktiken kräver att mamma eller pappa alltid står redo med bilnyckeln.

För den som bor centralt, har två bilar i familjen och föräldrar med tid spelar bussens brister mindre roll. För den som bor i en by, har ensamstående förälder, trång ekonomi, obekväma arbetstider eller saknar körkort blir samma brist ett hinder för hela livet. Då blir kollektivtrafiken inte bara en transportfråga. Den blir en fråga om frihet.

Således måste argumentet om “tomma bussar” granskas hårdare.

Ingen vill köra stora bussar utan passagerare i onödan. Det är varken ekonomiskt eller klimatsmart. Men man kan inte först göra trafiken så gles att människor slutar lita på den, och sedan använda det låga resandet som bevis för att trafiken inte behövs. Det är ett moment 22. En busslinje som inte går hem igen är ingen fungerande busslinje. En söndag utan trafik skapar inga söndagsresenärer. En kvällstidtabell som slutar för tidigt bygger bilberoende, inte kollektivt resande.

Samhället förstår detta när det gäller vägar. Vi stänger inte av landsvägar på söndagar för att det råkar vara få bilar där vissa timmar. Vi släcker inte gatubelysningen i en by för att bara tre personer går där efter klockan tio. Infrastruktur finns inte bara för den stund då den är full. Den finns för att göra ett samhälle möjligt.

Kollektivtrafik är precis sådan infrastruktur. Den behövs för unga som vill jobba. För äldre som vill besöka någon. För den som inte kan köra bil. För den som inte har råd med bil. För den som vill välja bort andrabilen. För landsbygden som gång på gång får höra att den ska leva, men allt oftare tvingas organisera sin vardag som om bilen vore en medborgerlig plikt.

Det finns också bättre lösningar än att välja mellan tom jättebuss och ingen trafik alls. Mindre fordon. Anropsstyrd trafik. Bättre samordning mellan skoltrafik, färdtjänst, kompletteringstrafik och ordinarie linjer. Tydligare information. Helgturer som testas under tillräckligt lång tid för att människor faktiskt ska våga ändra sina vanor. Men då måste politiken först bestämma sig för vad kollektivtrafiken ska vara.

Är den en marknadstjänst för redan bevisade resenärer?

Eller är den ett demokratiskt löfte om att också unga, gamla, fattiga, landsbygdsbor och bilfria ska kunna röra sig i sin egen kommun?

Ung Vänster har valt det senare svaret. Deras insändare är en respektingivande, vuxen samhällsdiagnos, formulerad av dem som känner konsekvenserna i kroppen. De vet hur det känns när sista bussen går innan kvällen börjat. De vet hur det känns att behöva tacka nej, stanna hemma, be om skjuts, anpassa sig, vänta eller behöva avstå.

En kommun som vill behålla sina unga kan inte behandla deras rörelsefrihet som en restpost.

Örnsköldsvik behöver inte fler högtidstal om att hela kommunen ska leva. Den behöver bussar, tider och trafiklösningar som gör orden sanna. Ungdomskortet var en början. Nu krävs nästa steg. Fler avgångar, bättre helgtrafik, starkare landsbygdstrafik och en kollektivtrafik som planeras efter människors liv, inte bara efter dagens snävaste kalkyl.

För ett samhälle visar vad det värderar genom vad det gör möjligt.

Just nu gör Örnsköldsviks lokaltrafik alldeles för lite möjligt för unga. Det är av den anledningen som ordet ungdomsfientlig är precis rätt. Inte för att någon hatar ungdomar, men på grund av att systemet beter sig som om deras frihet kan vänta.

Det kan den inte.

Subscribe now

Share

Peter Fahlén

Den är inte i första hand en vänsterpartistisk roman. Den är bredare, råare och mer existentiell än ett partipolitiskt verk. Men den står mycket nära flera av Vänsterpartiets nuvarande konfliktlinjer. Norrland som resurskoloni, återbäring från naturresurser, kritik av centralisering, försvar av landsbygdens samhällsservice, urfolksrätt, välfärd och demokratisk kontroll över ekonomi och infrastruktur.

Det är en norrländsk, antikolonial, ekosocialistisk och demokratisk upprättelseberättelse med starka drag av vänsterpopulism, regional rättviseteori och moralisk ekonomi. Den är också lokalpatriotisk, folklig, civilisationskritisk och djupt misstänksam mot både statlig och kapitalistisk makt när dessa verkar långt från människorna som bär konsekvenserna.

1. Där romanen möter Vänsterpartiets politik tydligt

Vänsterpartiet definierar sig i sitt partiprogram som ett socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt parti på ekologisk grund, med målet att flytta makt från kapitalägare till demokratiska strukturer och att använda demokratin för jämlikhet, trygghet och frihet.

Det är nästan exakt den politiska underströmmen i Den Sista Kolonin, men berättelsen uttrycker den inte som reformprogram. Den uttrycker den som vrede, kropp, älvar, sjukhus, skiftlag, renhjordar, elnät och unga människor som till slut upplever att alla normala vägar är stängda.

Vänsterpartiets projekt Norrland i centrum är nära bokens hjärta. Partiet skriver där att Norrland under generationer har försett Sverige med skog, vattenkraft och malm, medan återinvesteringarna har uteblivit. De föreslår nästan 10 miljarder i återbäring på naturresurser, varav 6 miljarder direkt till Norrland.

Bokens motsvarande idé är mer dramatisk: Norrland har betalat med malm, vatten, skog, kroppar, avstånd, förlossningsavdelningar och livsrum. I delen med “Nikkas brev” får vi det sammanfattat genom bilden av en plats som förser landet med kraft och råvaror men själv får leva med nedmonterad service, dyrare villkor och politiskt underskott.

Det finns alltså en mycket stark överlappning.

Vänsterpartiet säger: Mer av vinsterna från el, skog och gruvor ska stanna där resurserna finns.

Den Sista Kolonin säger: Ett land som tar vatten, malm, skog och mark utan att återföra värdighet skapar revolt.

Skillnaden är att partiet formulerar återbäring. Boken formulerar brytpunkten innan återbäringen blir ofrånkomlig.

2. Den lokala kopplingen till Vänsterpartiet Örnsköldsvik

Vänsterpartiet Örnsköldsvik lyfter i sin valplattform 2026 tre frågor. Avskaffa VAS (detta ämne finns i essäform i sektionen “Fokus Örnsköldsvik” från min synvinkel), stoppa Stadsdel 2030 och bättre kollektivtrafik i egen regi. De skriver också att kommunen bör ha ett mer realistiskt och optimistiskt befolkningsmål: stoppa befolkningsminskningen och lägga grunden för ökning.

Här passar min bok in på ett lokalt plan, trots att den inte handlar om Örnsköldsvik specifikt. Den stora gemensamma nämnaren är platsens värde.

Vänsterpartiet Örnsköldsvik kritiserar kommunala system där personalens tid, landsbygdens utveckling och kollektivtrafik behandlas som administrativa poster. Den Sista Kolonin gör samma sak i fiktiv form. Den visar vad som händer när avstånd, restider, vård, el, transporter och lokala livsmönster räknas bort ur besluten.

Det syns extra tydligt i “Emma Johanssons protokoll” (som man hittar i sektionen “Före Vuostálasvuohta” här på Substack), där Emma visar hur en kommunal besparing i praktiken flyttar kostnader från kommunen till barn, föräldrar och byar. Hon kallar det inte effektivisering, utan en avskrivning av plats.

Det är nästan en exakt litterär motsvarighet till den lokala vänsterkritiken av styrmodeller. När makten talar om effektivitet kan människor på platsen höra något annat – mindre frihet, sämre vardag, längre avstånd, sämre liv.

Boken handlar i stället om vad som händer när människor på mindre orter får höra att deras liv är för dyra, samtidigt som deras mark, arbete och resurser fortfarande behövs.

Det borde vara relevant, eller åtminstone begripligt, för vilket politiskt engagerat tält som helst.

3. Romanens huvudsakliga politiska teori: centrum–periferi

Den starkaste teorin i romanen är centrum–periferi. Det betyder att landet formellt är ett och samma land, men makten, kapitalet, medierna och besluten samlas i centrum, medan råvarorna, energin, avstånden och konsekvenserna ligger i periferin.

Romanens politiska fråga är inte bara: Varför får Norrland för lite tillbaka?

Den djupare frågan är: Vem har rätt att definiera vad Norrland är till för?

Detta återkommer i flera skikt:

Norrland som kraftkälla.

Norrland som sopstation.

Norrland som råvarubank.

Norrland som plats för omställning.

Norrland som landskap där andra hämtar moralisk legitimitet men lämnar praktiska kostnader.

I handlingen som utspelar sig på Alnön i Sundsvall säger Simon att Norrland inte längre ska vara Sveriges sopstation eller kraftkälla, utan tvinga fram en rättvis förhandling.

Det är vänsterpopulistiskt i ordets mer seriösa mening: Ett folk, en plats, en erfarenhet ställs mot ett maktblock som uppfattas som slutet, självrättfärdigt och avskuret från verkligheten.

Om det är något som den här berättelsen inte är så är det klassisk högerpopulism. Den pekar inte nedåt mot svagare grupper. Den pekar uppåt mot staten, kapitalet, centraliseringen och de ekonomiska flödena. Det placerar den närmare vänsterpopulism, regional rättvisepolitik och demokratisk socialism.

4. Antikolonialt, men inte separatistiskt i slutpunkten

Boken använder kolonibegreppet för att beskriva ett internt svenskt maktförhållande där centrum tar resurser från en periferi och beskriver sedan periferin som beroende, dyr, gles, irrationell eller bakåtsträvande.

Det ligger nära Vänsterpartiets eget partiprogram, där partiet skriver att exploateringen av norra Sverige är del av en lång kolonial historia och att Sverige har en särskild uppgift att stärka urfolks och nationella minoriteters rättigheter, med särskild medvetenhet om markanvändningens betydelse.

Nikkas perspektiv i “Gränsen genom renhjorden” (som finns att läsa i sektionen “Före Vuostálasvuohta” här på Substack) ligger mycket nära detta. Där beskrivs den moderna koloniseringen inte som gamla uniformer och flaggor, utan som mötesbokningar, samråd, handläggningstid, kartor, intresseområden, bilagor och krav på att rätten ska uppträda i rätt format.

Det är en skarp politisk teori. Makt utövas inte bara genom våld. Den utövas genom språk, format, ärendenummer, kartlager, mötesformer och utredningsbegrepp.

Samtidigt är berättelsen inte renodlat separatistisk i sitt slutmål. Kanya säger i slutscenen att de inte har skapat en republik eller en ny stat, utan att Norrland från och med nu inte bara är en resurs utan ett hem som ska ta rättvis del av inkomsten.

Det gör bokens politiska slutpunkt viktig. Den handlar mer om förhandling, återbäring och erkännande än om faktisk statsbildning.

5. Ekosocialism: naturen är inte bara råvara

Romanen är också ekosocialistisk, men på ett norrländskt sätt. Den är inte en enkel klimatroman där det bara handlar om att ställa om. Tvärtom är den kritisk mot en grön omställning som använder norra Sverige som offerzon. Det är ett viktigt drag.

Vänsterpartiet skriver i partiprogrammet att klimatkrisen kräver investeringar, förnybar energi, järnväg, kollektivtrafik och rättvis omställning med folkligt stöd. Partiet kopplar också ekologisk kris till kapitalets brist på helhetssyn.

Boken accepterar inte omställningens moraliska språk automatiskt. Den frågar: om vindkraft, gruvor, elnät och industri behövs – vem får då bära intrånget, bullret, förstörda fiskevatten, fragmenterade renbetesmarker, högre elpris och sönderdragna landskap?

Där ligger bokens tydligaste bidrag. Den gör grön politik geografisk. Den säger att klimatpolitik utan platsrättvisa kan bli ännu en kolonial process.

Det är inte klimatförnekelse. Det är klimaträttvisa underifrån.

6. Arbetarrörelse, men inte klassisk industrinostalgi

Romanen har en stark arbetarrörelsetråd. Den binder ihop studenter, skiftlag, verkstäder, pappersbruk, timmerbilar, golvarbetare och facklig strejkberedskap. I Nikkas brev beskrivs hur idéerna går från seminarier till fikabord, skiftlag, verkstäder och pappersbruk; studenterna binder samman arbetarnas tystnad med fjäll, fabrik, skogsvägar och el.

Detta ligger nära socialistisk teori. Förändring sker när erfarenhet organiseras. Inte när någon enskild hjälte får rätt, utan när människor upptäcker att deras enskilda missnöje har gemensam struktur.

Men den här berättelsen är inte någon nostalgisk industrivänster. Den hyllar inte gruvan, skogen och kraftverket okritiskt. Den ser både arbetet och såret. Den ser stoltheten i arbetet, men också att arbetet ofta sker i landskap som samtidigt förbrukas.

Det gör berättelsen mer modern än traditionell arbetarlitteratur. Den frågar inte bara vem som äger fabriken. Den frågar också vem som äger älven, vägen, renens passage, skogens framtid och byns tid.

7. Feministisk och antirasistisk dimension

Jag skulle säga att det är ytterst relevant i ett V-sammanhang att bokens politiska röst bärs av Kanya. Hon är en kvinna med migrationsbakgrund, placerad i Norrland, som vägrar vara tacksam dekor i någon annans berättelse.

Det är en stark antirasistisk och feministisk figur, men inte på ett plakatmässigt sätt. Eller jo, kanske lite grann i tillbakablicken “Jag bär språket” där hon formas av fördomarna som omger henne. Men Kanya blir inte bara symbol för representation. Hon blir strateg, röst, hot, myt och sårbar människa.

Det passar Vänsterpartiets självbild som feministiskt och antirasistiskt parti, men boken anser jag är mer intressant än så. Den låter en kvinna som ofta skulle kunna läsas som “integrationsberättelse” i stället bli den som avslöjar majoritetssamhällets koloniala blick. Kanya är inte skriven som en symbol för tacksamhet. Hon är skriven som en person som ser landet tydligare eftersom hon först har behövt erövra sin plats i det.

8. Den stora skillnaden mot Vänsterpartiet: romanens radikalitet och våld

Vänsterpartiet arbetar parlamentariskt och genom folkrörelser. I partiprogrammet framhålls parlamentarisk förändring, bred organisering och demokratiska beslut; civil olydnad beskrivs som en yttersta möjlighet, men med principer om icke-våld och öppenhet.

Min berättelse skildrar däremot sabotage, konfrontation, statsapparatens våld och revolutionär eskalering. Den innehåller politisk handling som går långt utanför Vänsterpartiets metod.

Med den här berättelsen försöker jag inte förespråka sabotage eller våld. Jag undersöker vad som händer i en fiktiv framtid när människor upplever att alla demokratiska vägar har slutat lyssna. Den är en varningsroman om vad som kan ske när ett samhälle tar en landsända för given för länge.

Detta har jag dessutom stöd för att kunna säga med hänvisning till förordet, där jag uttryckligen skriver att berättelsen är fiktiv, inte kan användas som facit i debatt och inte förespråkar terrorism eller våldsaktivism.

9. Vilken politisk etik bär boken egentligen?

Jag skulle sammanfatta bokens etik i fem principer:

1. Platsen har moralisk rätt. En plats är inte tom bara för att få människor bor där. Den bär minne, arbete, språk, kroppar, djur, vatten och framtid.

2. Resurser skapar ansvar. Den som tar el, skog, malm, vatten och mark måste ge något tillbaka – inte som bidrag, utan som rätt. Detta illustreras tydligt genom Nikkas relation till fjället.

3. Effektivisering är ofta en dold kostnadsflytt. När service dras in försvinner inte kostnaden. Den landar i människors kök, bilar, kroppar, arbetspass och barns fritid.

4. Demokrati kräver närhet till konsekvensen. Beslut om mark, välfärd och infrastruktur förlorar legitimitet när de fattas av människor som inte lever med följderna.

5. Tystnad är inte samtycke. När perifera platser tiger kan det bero på trötthet, avstånd, resignation eller brist på kanaler. Inte på att allt är accepterat.

Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta talar om klass, välfärd, mark, urfolksrätt, centralisering, kapital och demokrati, men genom en dramatiserad berättelse i stället för paroll. Boken är inte ett partiprogram. Det är en berättelse om Norrlands rätt att sluta be om ursäkt för sitt eget värde.

Boken står sig väl med Vänsterpartiets politik, särskilt med partiets norrländska återbäringslinje, landsbygdspolitik, välfärdssyn, ekosocialism, antirasism och kritik av centraliserad makt. Men dess egentliga politiska riktning vågar jag nog faktiskt påstå att den är större än partiet:

Den är en norrländsk upprättelseroman.

En centrum–periferi-roman.

En antikolonial välfärdsroman.

En ekosocialistisk thriller om vad som händer när resurser fortsätter flöda åt ett håll och värdighet aldrig kommer tillbaka.

Boken dramatiserar den fråga som Vänsterpartiet i Norrland just nu försöker göra politiskt möjlig:

Vad är ett land skyldigt den plats som bär dess rikedom?

Peter Fahlén

Subscribe now

Share

Läs Den Sista Kolonin som e-bok

Beställ Den Sista Kolonin

I bilen på vägen hem var jag tyst, när alla möjliga förändringar slogs om min uppmärksamhet i huvudet.

Folke: Pappa, vad tänker du på?

Jag: Andra avhandlingen om styrelseskicket.

Folke: Alltså, du ska alltid säga något som du tror ska få mig att fråga mer, för att du vill berätta mer.

Jag: Ja, jag är ganska lättläst på det sättet. Men bara på det sättet. Vill du veta mer?

Folke: Nej.

Han lutade sig tillbaka och blundade. Det är ungefär 45 minuter att köra hem, så jag fortsatte ändå.

Subscribe now

Det finns personer i Sverige som gör allt rätt. Man går upp när klockan ringer, arbetar sina timmar, betalar skatt. Man fyller i blanketterna, står i kö, loggar in. Man amorterar om man äger, betalar hyran om man hyr. Man sparar till pensionen, i den mån lönen räcker efter räkningarna. Man följer nyheterna om elpriser, räntor, vårdköer, bostadsbrist, skolkris, kriminalitet, klimatmål, gruvplaner, datalagring och ännu en reform som ska göra samhället mer effektivt.

Man är fri.

Det säger staten, lagen och valkuvertet som dimper ner vart fjärde år. Det säger banken när man skriver under lånehandlingarna. Det säger plattformarna när man klickar i rutan för samtycke. Det säger pensionskuvertet när framtiden presenteras som prognos. Det säger elräkningen när kraften som rinner genom landskapet förvandlas till marknadssignal.

Man är fri, men friheten liknar allt oftare tillträde till system man saknar makt över.

Bostaden är ett system. Pensionen är ett system. Vården är ett system. Elen är ett system. Datan är ett system. Marken är ett system. Man kan röra sig inom dem. Man kan protestera mot dem. Man kan rösta på politiker som lovar att justera dem. Men själva framtiden ligger ofta någon annanstans. Som i kapitalflöden, fondval, infrastrukturbeslut, tillståndsprocesser, myndighetsmodeller, EU-regler, kreditprövningar och marknadspriser.

Det är ungefär i den tankegången jag befinner mig när min son frågar vad jag tänker på. Mitt svar handlade om en text som är synnerligen intressant som mätinstrument mot den tid vi lever i.

När John Locke skrev Andra avhandlingen om styrelseskicket fanns en radikal tanke i hans projekt: Ingen människa föds till undersåte. Ingen föds till herre över andra. Politisk makt är inte en naturlag. Den är inte en tron. Den är inte Guds privata gåva till furstarna. Den måste förklaras, begränsas och rättfärdigas.

Hos Locke börjar samhället i människans egen värdighet. Man äger sin person. Kroppen är ens egen. Arbetet är ens eget. När man blandar sitt arbete med världen uppstår egendom. Staten skapas sedan för att skydda liv, frihet och egendom. Den får sin legitimitet genom samtycke. Den är ett uppdrag, inte en härskarrätt.

Det är lätt att glömma bort hur explosivt detta en gång var. Locke skrev mot en hel värld där makt kunde framställas som arv, blod, gudomlig ordning och naturlig hierarki. Han svarade med en idé som fortfarande skakar när man tar den på allvar: Makten tillhör inte makten. Den tillhör oss människor som har lånat ut den.

Vår svenska självbild älskar den tanken. Regeringsformen börjar nästan “lockeanskt.” Om det inte redan var ett ord så blev det ett nu. All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt. Den offentliga makten utövas under lagarna. Här finns samtycket, lagbundenheten och uppdragstanken. Staten är bunden. Medborgaren är fri. Makten kommer nedifrån.

Men Sverige stannar inte där. Sverige är mer än en liberal rättsstat. Det svenska samhällsbygget lade till något som Locke bara delvis kunde ana: Välfärdsstatens kroppsliga löfte.

Det allmänna ska verka för arbete, bostad, utbildning, social omsorg, trygghet och goda förutsättningar för hälsa. Det är en vidare idé om frihet. Frihet som mer än skydd mot övergrepp. Frihet som livsvillkor. Frihet som skola, vårdcentral, äldreomsorg, bostad, lön, väg, bibliotek, barnomsorg, elnät och trygghet när kroppen inte längre orkar.

Locke gav Sverige kontraktets grammatik. Välfärdsstaten lade till kroppens krav.

Det är en av anledningarna till att dagens samhälle skaver så hårt. För medborgaren har inte slutat arbeta. Man har inte slutat göra sin del. Man har inte slutat bära landet. Ändå tycks allt mer av framtiden glida bort från arbetet och in i ägandet.

Locke menade att egendomens moraliska ursprung låg i arbetet. Människan blandar sitt arbete med naturen och skapar något som blir hennes. Det är en enkel och kraftfull berättelse. Den säger att ägande måste ha en grund. Den får inte bara vara beslag, arv, privilegium eller våld i juridisk kostym. Någonstans måste det finnas en förbindelse mellan arbete och rätt.

Men vad händer i ett samhälle där den förbindelsen tunnas ut?

Den som arbetar betalar hyran. Den som äger fastigheten tar emot den.
Den som arbetar betalar räntan. Den som äger krediten tar emot den.
Den som arbetar sparar till pensionen. Den som äger marknaden bestämmer värdet.
Den som arbetar bygger kommunen. Den som äger marken ser värdet stiga.
Den som arbetar håller vården öppen. Den som äger kapitalet kan köpa sig förbi väntan.
Den som arbetar producerar data. Den som äger infrastrukturen samlar mönstren.

Det moderna Sverige säger fortfarande att arbete är vägen till frihet. Men allt fler märker att arbete främst ger tillträde till kostnader. Ägande ger tillträde till framtiden.

Det betyder att arbetets politiska löfte har försvagats. Det betyder att människan kan göra allt rätt och ändå stå utanför de avgörande tillgångarna: bostaden, marken, bufferten, nätverket, arvet, kapitalet, det rätta läget, den rätta fonden, den rätta tidpunkten.

Här blir faktiskt Locke avsevärt mycket farligare än vad många av hans moderna beundrare vill erkänna. För om egendomens legitimitet bygger på arbete, då kan hans teori användas mot ett samhälle där egendomen allt oftare frigör sig från arbetet. Då räcker det inte att säga “äganderätt” med myndig röst. Man måste fråga vad ägandet vilar på.

Vilket arbete skapade bostadsrättens värdeökning?
Vilket arbete skapade markens plötsliga exploateringsvärde?
Vilket arbete skapade kapitalvinsten?
Vilket arbete skapade rätten att ta betalt av andra människors nödvändighet?

Det är ingen enkel fråga. Men den är högst nödvändig. För vår tids stora konflikt handlar inte om egendom i gammal mening. Den handlar om kontroll över livets förutsättningar. Det räcker att se på bostaden. För den som redan äger kan ett stigande pris vara trygghet, förmögenhet och handlingsutrymme. För den som står utanför är samma stigande pris en mur. En generation kan kalla det sparande. Nästa generation möter det som inträdesavgift till vuxenlivet.

Pensionen visar samma sak, om än i sakta mak. Ålderdomen har blivit en blandning av samhällslöfte, arbetsmarknadshistoria, fondsystem, tjänstepension, sparande och risk. Den som haft rätt anställning, rätt inkomster, rätt bostad och rätt marginaler kommer in i ålderdomen med en annan sorts frihet än den som bara arbetade, slet, tog hand om barnen, blev sjuk några år, gick ner i tid eller saknade stark tjänstepension.

Till och med framtiden har blivit ett ägarförhållande.

Elen gör sprickan synlig i landskapet. Kraften produceras någonstans. Ledningarna går genom skogar, över myrar, förbi byar, längs älvar som en gång dämdes för nationens skull. Men den som bor nära kraften äger inte nödvändigtvis kraften. Den som ser stolparna över marken kontrollerar inte priset. Den som lever med konsekvenserna styr inte alltid över nyttan.

Här leder Locke mig till Norrland. För ingenstans blir frågan om arbete, egendom och samtycke mer laddad än i marken. Norrland beskrivs som en lösning. Där finns skogen, malmen, älvarna, vinden, vattnet, hamnarna, batterierna, industrimarken, försvarets geografi, Nordkalottens korridorer, Europas kritiska råvaror och den gröna omställningens framtida löften. Kartan fylls av pilar. Staten talar om nationell nytta. EU talar om försörjningstrygghet. Bolagen talar om projekt. Kommunerna talar om jobb, inflyttning, skatteunderlag och risk. Myndigheterna talar om riksintressen.

Men Locke ställer en äldre fråga under alla dessa ord:

Vem har blandat sitt arbete med marken?

Är det staten, som ritar riksintresset?
Är det bolaget, som borrar och investerar?
Är det EU, som pekar ut råvaran som strategisk?
Är det kommunen, som försöker överleva nästa budgetår?
Är det skogsarbetaren, som slitit i generationer?
Är det samebyn, som följt renens rörelser genom ett landskap som aldrig varit tomt?
Är det byn, som hållit vägen öppen, skolan levande, föreningen igång och minnet kvar?

Lockes egen teori rymmer en begränsning som vår tid borde läsa med större allvar. Egendom får uppstå om det finns nog och lika gott kvar åt andra. Den formuleringen är en sprängladdning under hela den moderna exploateringspolitiken.

Vad betyder “nog kvar” i ett landskap där älvarna redan reglerats, skogarna redan avverkats, gruvorna redan öppnats, vindkraften redan ritats in, elnäten redan intecknats, betesmarkerna redan fragmenterats, kommunerna redan pressats och människorna redan fått höra att deras hem också är en nationell resurs?

Vad betyder “lika gott” för den som förlorar en flyttled?
Vad betyder “lika gott” för den som ser sin by bli ett tillfälligt industrilöfte?
Vad betyder “lika gott” för den som får jobben under några år, men lämnas med riskerna i generationer?
Vad betyder “lika gott” när naturen översätts till ton, megawatt, exportvärde och tillståndsprövning?

Det betyder inte att marken aldrig får användas. Människor behöver arbete. Kommuner behöver intäkter. Klimatomställningen kräver material. Elsystemet måste byggas ut. Industrin behöver energi. Sverige behöver produktion.

Frågan är vem som får definiera användning.

För det finns ett gammalt kolonialt drag i den politiska blicken: mark som inte används på rätt sätt uppfattas som väntande. Mark som inte ger rätt sorts avkastning framstår som underutnyttjad. Mark där människor lever glesare, rör sig säsongsvis, brukar utan att förbruka eller minns utan att exploatera kan beskrivas som tom.

Locke kan läsas som en del av den historien. Hans arbetsbegrepp har ofta använts för att uppvärdera den som inhägnar, odlar, bryter och förädlar, medan andra sätt att leva med marken får lägre status. Men av den anledningen kan han också vändas mot vår egen tid. För om arbete ger anspråk, då måste vi fråga varför vissa former av arbete syns och andra försvinner.

Renskötsel är arbete.
Lokalkunskap är arbete.
Att hålla en by levande är arbete.
Att vårda en skog över generationer är arbete.
Att känna isen, flyttleden, myren, bäcken och betet är arbete.
Att bära ett landskap genom tid är arbete.

När staten och kapitalet kommer till marken kommer de aldrig till tomhet. De kommer till redan pågående liv.

Här återvänder samtycket. Locke trodde att legitim makt kräver samtycke. Men i moderna samhällen är samtycket ofta märkligt uttunnat. Det uttrycks genom val vart fjärde år, genom remisser, samråd, avtal, digitala kryssrutor, myndighetsprocesser och juridiska dokument som få människor orkar eller kan tränga igenom. Samtycket finns i formen. Frågan är om det finns i erfarenheten.

Den som bor kvar i en kommun har inte samtyckt till att vården centraliseras.
Den som använder BankID har inte förhandlat fram den digitala staten.
Den som tar ett bolån har inte godkänt bostadsmarknadens hela ordning.
Den som betalar elräkningen har inte valt prissättningssystemets alla led.
Den som stannar i sin by har inte sagt ja till att platsen betraktas som buffert för nationella behov.

Det moderna samtycket är ofta bara frånvaron av en möjlig flykt. Här ligger den stora demokratiska faran. Inte i att Sverige saknar val. Inte i att staten saknar lagar. Inte i att människor saknar formella rättigheter. Faran ligger i avståndet mellan form och liv.

På papperet utgår makten från folket. I vardagen upplever allt fler att makten kommer från system. På pappret är egendomen tryggad. I vardagen upplever många att egendomen redan har hamnat hos andra. På pappret finns välfärdens löfte. I vardagen möter människor vårdköer, bemanningskris, skolnedskärningar, skulder, hyror, räntor och en framtid som kräver allt mer individuell navigationsförmåga.

Locke trodde att staten förlorar sin legitimitet när den sviker sitt förtroende. Men vår tids legitimitetskris ser inte ut som stormade slott. Den ser inte alltid ut som en revolution. Den ser ut som något tystare.

Den ser ut som människor som fortsätter arbeta men slutar hoppas.
Den ser ut som människor som fortsätter rösta men slutar tro.
Den ser ut som människor som följer reglerna men inte längre känner att reglerna följer dem.
Den ser ut som landskap där värden förs bort och risker stannar kvar.
Den ser ut som medborgare som blir kunder, patienter, låntagare, datapunkter, ärenden och kostnadsställen.

Ilska är fortfarande en relation till samhället. Den arga människan tror ännu att någon borde lyssna. Den verkligt farliga punkten kommer senare, när den blir färdig med kontraktet inombords. När man fortfarande går till jobbet, betalar skatten, loggar in, klickar i rutan, väntar på vården och öppnar pensionskuvertet, men längst inne har dragit slutsatsen att samhällslöftet inte längre gäller.

Då har kontraktet inte rivits sönder. Det har bytt ägare.

Locke frågade när folket har rätt att göra uppror mot makten. Vår tids fråga är farligare: När kommer folket sluta tro på att makten fortfarande är deras?

Min son somnade under mitt idéhistoriska filosoferande och jag tittade på honom och tänkte att det var nog lika bra. Det räckte med det lättlästa.

Peter Fahlén

Subscribe now

Share