Marknaden har inga barn

För sexton år sedan skulle skolan i Gottne försvinna. Örnsköldsviks kommun hade räknat. Elevunderlag, lokaler, kostnader och framtid skulle vägas mot varandra. För en kommun är det en del av uppdraget. Skolor kostar pengar. Små skolor kostar ofta mer per elev. Befolkningen förändras och varje byggnad kan aldrig hållas öppen för evigt.

Men folket som bodde i Gottne gjorde en annan beräkning. Där fanns barnen. Där fanns familjerna. Där fanns en bygd som förstod vad en skola betydde långt utanför klassrummets väggar.

När den kommunala skolan försvann tog Gottnebygdens Samhällsförening över stafettpinnen. Sedan 2010 drivs Gottne Byskola som fristående grundskola. Huvudmannen är en ideell, icke vinstdrivande och partipolitiskt obunden samhällsförening vars uttalade syfte är att bevara och utveckla samhällsservicen i bygden. I dag går omkring 60 elever från förskoleklass till årskurs sex där.

Det gör Gottne till ett besvärligt exempel. Men det är precis på grund av det som det är intressant. För juridiskt befinner sig Gottne Byskola i samma svenska friskolesystem som de stora skolkoncernerna. Politiskt är skillnaden enorm. Ett företag kan söka ett elevunderlag.

Gottne försökte behålla ett samhälle.

Friskoledebatten behöver fler än två lådor

Jag har själv skrivit hårt om den svenska skolmarknaden. I Barnen som blev en marknad formulerade jag det så här: “Marknaden har inga barn. Den har flöden, kostnader, underlag och andelar.”

Jag står fast vid den kritiken. Ett skolsystem där barns utbildning samtidigt utgör en marknad för företag har skapat incitament som hör illa ihop med skolans demokratiska uppdrag. Således finns goda skäl att skärpa kontrollen över friskolesektorn, öka insynen och stoppa pengar från att försvinna ur verksamheten.

Men Gottne tvingar fram en följdfråga: Vad händer när vi börjar behandla varje enskild huvudman som variationer av samma fenomen?

Vad händer när den juridiska kategorin blir mer verklig än skillnaden mellan ett skolbolag och en samhällsförening i en by?

Den frågan blev ovanligt konkret den 13 augusti. Då beslutade riksdagen om skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat införs begränsningar av värdeöverföringar vid nyetableringar, ägarförändringar och vissa tillsynsingripanden. Kraven på huvudmännens ekonomi och redovisning skärps. Huvuddelen av lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Mycket av detta är förstås rimligt. Skattemedel ska kunna följas. En huvudman ska klara sitt uppdrag ekonomiskt. Den som driver skola ska granskas.

Det intressanta uppstod i riksdagen när Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet varnade för att nya ekonomiska krav och tillståndsregler kan slå olika mot olika huvudmän. De ville att regleringen skulle utformas så att idéburna och mindre aktörer inte missgynnas gentemot stora skolkoncerner. Centerpartiet och Miljöpartiet ville dessutom undanta idéburna organisationer från vissa särredovisningskrav.

Majoriteten sade nej.

Frågan finns alltså redan mitt på riksdagens bord:

Hur reglerar man kapitalet utan att samtidigt göra storleken till en konkurrensfördel?

När regleringen också får stordriftsfördelar

Här finns en märklig risk, då en stor skolkoncern har ekonomiavdelning, jurister, centrala system, controllers och personal som arbetar med myndighetskrav över många skolor. En liten förening har å sin sida en styrelse, som ofta består av föräldrar och andra personer från bygden.

Det innebär aldrig att den lilla aktören ska slippa insyn. Tvärtom. Den som hanterar skattepengar ska kunna visa vart pengarna går. Men samma administrativa krav väger olika tungt beroende på vem som bär dem.

Det är egentligen inget revolutionerande påstående. Riksdagen har redan accepterat principen på andra delar av friskoleområdet. När offentlighetsprincipen utvidgades till fristående skolor skapades särskilda lättnadsregler för mindre huvudmän, just eftersom små verksamheter saknar samma administrativa kapacitet och stordriftsfördelar som stora organisationer.

Staten kan alltså se skillnaden mellan liten och stor. Frågan är bara när den väljer att göra det.

Sedan kommer skolpengen

Nästa konflikt ligger redan och väntar. En statlig utredning om skolans resursfördelning har föreslagit att kommunerna ska få göra avdrag från ersättningen till fristående huvudmän för kommunernas så kallade utbudsansvar.

Principen är lätt att förstå. Kommunen måste alltid kunna erbjuda utbildning. Den behöver kunna ta emot nya elever, hantera förändrade barnkullar och upprätthålla skolkapacitet även när elevunderlaget svänger. En fristående huvudman har inte samma övergripande skyldighet. Den beredskapen kostar pengar.

Utredningen beräknar merkostnaden till motsvarande sex procent av grundbeloppet och föreslår en övergång med tre procent det första året. Förslaget är fortfarande ett utredningsförslag, ingen gällande lag.

Själva principen går att försvara. Kommunen ska få ekonomiskt utrymme för ett ansvar som kommunen faktiskt bär. Men återigen uppstår frågan om våra kategorier.

För även utredningen beskriver ett system där små huvudmän har svårare att anpassa kostnader än stora. En stor organisation kan fördela administration, personal och ekonomiska risker över flera enheter. En liten skola kan omöjligen minska en sjättedel av en lärare, en bit av rektorn eller fem procent av skolbyggnaden.

Procenten är densamma, men verkligheten är det inte.

Det behöver absolut inte betyda att sexprocentsförslaget är fel. Men det betyder att vi borde våga fråga vad som händer när samma verktyg möter helt olika verksamheter.

Åshammar visar var frågan kan sluta

Det finns ett färskt exempel från Åshammar utanför Sandviken som gör problemet mer konkret. Sandvikens kommun beslutade att lägga ned Alsjöskolan när barnkullarna minskade. Föräldrar organiserade sig och bildade en förening med ambitionen att driva skolan vidare som friskola. Alltså ungefär den sorts lokala mobilisering som en gång räddade skolan i Gottne.

Föräldrarna försökte få kommunen att hålla skolan öppen ytterligare ett år så att övergången skulle kunna ske utan avbrott. Kommunen sade nej. Ett fortsatt öppethållande skulle belasta ekonomin och påverka bland annat skolorganisation och skolskjuts.

Sedan kom nästa problem.

Kommunen motsatte sig den nya friskolan. Elevkullarna minskade och barnen från Åshammar behövdes för att skapa bättre organisatoriska och pedagogiska förutsättningar på Kungsgårdens skola. Kommunen beräknade att omkring 3,5 miljoner kronor skulle lämna den kommunala verksamheten om eleverna i stället gick i den nya friskolan.

Skolinspektionen sade slutligen nej. Myndigheten bedömde att etableringen skulle kunna få påtagliga negativa långsiktiga följder för den kommunala skolverksamheten.

Kommunens argument är rationellt, men det är också precis varför exemplet skaver. Först blir byskolan för liten för den kommunala organisationen. Sedan vill byn bära skolan själv.

Då behövs barnen för att den större skolan någon annanstans ska bli bärkraftig. Det är ett system som plötsligt kan få landsbygdens barn att fungera som råvara i centraliseringens kalkyl.

Gottne hann igenom en annan dörr.

Åshammar gjorde det inte.

Landsbygden behöver ett eget uppdrag i skolpolitiken

Här tror jag att svensk skoldebatt saknar ett begrepp. Vi talar om skolpeng, vi talar om utbudsansvar. Vi talar om likvärdighet, elevunderlag och huvudmän. Jag skulle vilja lägga till ett:

Landsbygdsuppdraget.

En skola på landsbygden utför ibland en samhällsfunktion som sträcker sig längre än den enskilda elevplatsen. Den håller nere barns restider. Den gör det möjligt för familjer att bosätta sig på platsen. Den samlar människor. Den skapar arbetstillfällen. Den gör ett samhälle möjligt att välja också för nästa barnfamilj.

Det betyder inte att varje skola ska räddas för all framtid. Det säger jag inte. Elevunderlag spelar roll. Undervisningens kvalitet spelar roll. Behöriga lärare, elevhälsa och ekonomi spelar roll.

Landsbygdsuppdraget kan heller aldrig bli ett frikort för undermålig verksamhet.

Det bör vara precis vad namnet säger: Ett uppdrag.

Kommunala och fristående skolor som upprätthåller utbildning i geografier där alternativet innebär betydande centralisering borde kunna få särskild ersättning efter tydliga kriterier: Avstånd, elevunderlag, restider och faktisk samhällsfunktion.

Med ersättningen följer ansvar. Öppen ekonomi, långsiktighet, samma kvalitetskrav som överallt annars.

För en ideell aktör bör överskottet stanna i verksamheten.

Det vore betydligt mer förnuftigt än att låtsas att varje skola kan beskrivas fullständigt genom ordet huvudman.

Gottne får inte bli skolkoncernernas alibi

Här måste också gränsen dras åt andra hållet. Den lilla byskolan får inte användas som mänsklig sköld för en miljardindustri. När kritik riktas mot vinstuttag, koncernstrukturer och marknadsskolans incitament räcker det inte att plocka fram en ideell byskola och säga: Se vad ni vill förstöra.

Gottne är intressant just för att Gottne visar hur stora skillnader friskolebegreppet gömmer. Samma sak gäller åt andra hållet. Kritiken mot skolkoncernerna får inte göra oss blinda för civilsamhället.

För när kommunen räknade färdigt i Gottne fanns byn kvar. Barnen fanns kvar. Föräldrarna fanns kvar. Och eldsjälarna på platsen bestämde sig för att göra någonting åt saken. Sexton år senare går barn fortfarande till skolan där.

Det bevisar inte att varje by kan göra samma sak. Det bevisar heller inte att friskolesystemet fungerar bra.

Det bevisar något betydligt enklare:

En institution kan sakna värde i en central kalkyl och samtidigt vara ovärderlig för platsen där den står.

Gottne räddade sin skola genom ett verktyg som friskolelagstiftningen gav byn. Ett samhälle som vill göra upp med marknadsskolans avarter behöver således klara två saker samtidigt.

Det måste kunna tygla kapitalet och känna igen civilsamhället.

För marknaden har inga barn. Men byn har det.

Peter Fahlén

Källor i urval:

Gottne Byskola/Gottnebygdens Samhällsförening, information om huvudman, organisation och elevantal.

Sveriges riksdag, Skärpta villkor för friskolesektorn, betänkande 2025/26 samt reservationerna om små och idéburna huvudmän.

Regeringen, Verktyg för en mer likvärdig resursfördelning till skolan, SOU 2025:72.

Sandvikens kommun och SVT, underlag och rapportering om Alsjöskolan och Åshammars skolförening.

Om man vill beställa mina böcker hittar man dem här:

Peters böcker

Om man vill läsa fler artiklar och essäer med fokus på Örnsköldsvik hittar man dem här:

Fokus Örnsköldsvik

Nittio minuter.

Min dotter är sju och går fortfarande i Trehörningsjöskolan. För henne ligger skolan nära. För pojkarna har geografin redan blivit en större del av skoldagen. Det var där, någonstans mellan Björna och hemmet, som jag började tänka på en essä jag skrev i början av april.

Den hette Barnen som blev en marknad.

Jag skrev då om hur skolans stora principer om likvärdighet möter något mycket konkret i en kommun som Örnsköldsvik: Avståndet. Kommunens egna regler säger att restider över 80 minuter per resa bör undvikas. Väntetiden har en ambitionsnivå på högst 60 minuter per resa.

I går satt alltså mina pojkar längre på bussen än den restid kommunen själv säger bör undvikas.

Det gör skolstruktur till något annat än punkter på en karta. Det är ett barns eftermiddag vi pratar om.

I april skrev jag att ett barn i en mindre skolort lär sig sin plats genom tidtabellen före läroboken. Jag beskrev hur avstånd, upptagningsområden och skolskjuts gör geografin till en del av själva utbildningsvillkoren. Fyra månader senare finns samma system kvar. Samtidigt har en annan utveckling blivit allt svårare att ducka för.

Barnen blir färre.

Kommunens senaste befolkningsprognos visar att antalet 6–9-åringar väntas minska från 2 575 år 2025 till 1 914 år 2035. Gruppen 10–12 år väntas minska från 2 025 till 1 534.

På tio år innebär det omkring 1 150 färre barn i låg- och mellanstadieålder. En minskning på ungefär 25 procent.

Den siffran kommer att förändra skolpolitiken, men frågan är bara hur?

Örnsköldsvik har varit här förut. Swecos skolstrukturutredning från 2021 pekade ut en tydlig riktning. Trehörningsjöskolan, Gideåskolan och Hemlingskolan kunde avvecklas och eleverna flyttas till en större enhet i Björna. Flera andra mindre skolor berördes av liknande förslag.

Politiken valde en annan väg i detta. Den nuvarande ÖrnsköldsviksAlliansen har under mandatperioden uttryckligen sagt att några skolor inte ska läggas ned och avsatt fyra miljoner kronor extra för att behålla och utveckla mindre skolenheter. Samtidigt görs en stor investering i Björna. I investeringsbudgeten ligger Björnaskolan på drygt 84 miljoner kronor och simhallen på 64 miljoner. Det är reella satsningar i inlandet.

Men löftet om skolorna gällde den här mandatperioden. Den tar snart slut. Och när nästa mandatperiod börjar finns en ny demografisk verklighet på bordet. Således skulle jag vilja höra något mer än att alla partier älskar landsbygden.

Jag skulle vilja ha garantier.

Centerpartiets nya valprogram säger att skolor och förskolor ofta är bygdens hjärta och avgörande för att familjer ska stanna. Partiet vill ge mindre skolor och förskolor förutsättningar att fortsätta verka och utvecklas.

Socialdemokraterna säger inför valet att landsbygdsskolorna är viktiga och att skolor så långt som möjligt ska finnas kvar nära barnen.

Kristdemokraterna säger att hela kommunen ska leva och att skolor, barnomsorg och annan service behöver finnas nära människor.

Vänsterpartiets valplattform beskriver skola, vård, omsorg och boenden som nödvändiga för en fungerande vardag på landsbygden och slår fast att skolskjutsarna måste fungera i hela kommunen. Partiet vill samtidigt prioritera utveckling i hela kommunen framför Stadsdel 2030 och lägga större resurser på skola och välfärd.

Orden går alltså ganska lätt att förena. Hela kommunen ska leva. Skolan ska finnas nära. Landsbygden ska utvecklas. Mindre skolor är viktiga.

Det låter bra. Nu behöver bara orden få en prislapp.

För prognosen innebär att kostnaden per elev riskerar att öka på små skolor. Lokaler ska värmas. Personal ska finnas. Specialpedagogik och elevhälsa ska nå även den minsta enheten. Lärare ska kunna rekryteras. Skolskjuts ska finansieras.

Den konflikten försvinner genom ett enkelt beslut.

Den måste bäras politiskt.

Forskningen ger inget enkelt stöd för föreställningen att små landsbygdsskolor i sig skulle ge sämre utbildning. En svensk forskningsöversikt fann inga belägg för att små landsbygdsskolor generellt ger sämre utbildningsresultat, samtidigt som kostnaden per elev ofta är högre och fallande elevunderlag ökar nedläggningsrisken.

Nyare forskning visar också hur oproportionerligt skolnedläggningarna har drabbat landsbygdskommuner. Mellan 1997 och 2017 försvann omkring en fjärdedel av grundskolorna i de studerade landsbygdskategorierna, medan förändringen i urbana kommuner var mycket liten.

Och när en byskola försvinner flyttas kostnader. Barn reser längre. Familjers vardag blir mer komplicerad. Fritidsaktiviteter blir svårare att passa. Föräldrarnas bilberoende ökar. Forskning från svenska landsbygdssamhällen visar hur den lokala skolan fungerar som ett nav för sociala nätverk, vardagslogistik och bygdens gemenskap och hur skolnedläggningar minskar familjernas tid och flexibilitet.

Kommunens kalkyl ser lokalhyra, löner och elevantal.

Barnets kalkyl ser timmar.

Det är där mina pojkars 90 minuter på bussen hör hemma.

Örnsköldsvik har begränsade resurser. Kommunen gjorde ett starkt resultat 2025, men prognosen för 2026 ligger 30 miljoner kronor under budget. Kommunen konstaterar själv att nettokostnaderna är höga och att investeringstakten behöver begränsas.

Samtidigt har den styrande alliansen beslutat om en kommunalskattesänkning på 15 öre för 2026. Budgeten innehåller också effektiviseringar och effekthemtagningar på 20 miljoner 2026, 60 miljoner 2027 och 150 miljoner 2028. För bildningsnämnden finns dessutom en demografisk volymanpassning på tio miljoner kronor 2027 och lika mycket 2028.

Där syns kalkylen redan. Färre barn förväntas ge lägre kostnader. Men var ska dessa lägre kostnader uppstå?

Genom färre lärare?

Mindre stöd?

Tomma klassrum?

Förändrade skolskjutsar?

Eller genom färre skolor?

Den frågan behöver ställas före valet, eftersom den blir betydligt hårdare när budgeten för 2027 ska omsättas i faktisk verksamhet.

Jag tycker att partierna som söker väljarnas förtroende i Örnsköldsvik bör svara på fem frågor.

Vilka mindre kommunala skolor garanterar ni ska finnas kvar under hela mandatperioden 2027–2030?

Vilken maximal restid anser ni vara rimlig för ett grundskolebarn på väg till eller från skolan?

Är ni beredda att acceptera en högre kostnad per elev på landsbygden för att upprätthålla närhet och kommunal service?

Hur ska den kostnaden finansieras när elevantalet sjunker – genom omprioriteringar, högre skatt, särskilda landsbygdsanslag, minskade investeringar någon annanstans eller effektiviseringar som ni konkret kan beskriva?

Vad ska väga tyngst när elevunderlaget blir riktigt litet: Kostnaden per elev, utbildningens kvalitet, restiden eller skolans betydelse för bygdens framtid?

För den som lovar varje skola evigt måste förklara finansieringen. Den som vill samla elever i större enheter måste redovisa restiderna och konsekvenserna för bygderna. Den som talar om effektivisering måste visa var effektiviteten faktiskt finns.

Det är så en seriös diskussion om landsbygdens skola måste föras.

Kommunens befolkningsprognos är en prognos. Den är ingen naturlag. Kommunen skriver själv att utvecklingen går att påverka och att inflyttning av människor i arbetsför ålder är avgörande.

Då uppstår den stora motsägelsen.

Örnsköldsvik behöver fler människor som arbetar, får barn, driver företag och bygger sina liv här. Samtidigt innebär färre barn att servicen som gör det möjligt för barnfamiljer att välja landsbygden blir dyrare per person.

Således är en liten skola också befolkningspolitik. Den är ett besked till en familj som tittar på ett hus i Trehörningsjö, Gideå, Hemling eller någon annan mindre ort och frågar hur vardagen skulle fungera där om fem år.

Finns skolan kvar?

Hur länge måste barnen resa?

Kan båda föräldrarna arbeta?

Finns fritids?

Finns kompisarna nära?

Vad händer när nästa besparing kommer?

Det går att avfärda sådant som känslor. Det vore ett ekonomiskt misstag. Vi bygger våra liv efter sådana frågor.

I april avslutade jag Barnen som blev en marknad med skolbussen. Jag skrev att den som vill förstå hur ett land rangordnar sina barn inte behöver börja i lagtexten. Det räcker att följa skolbussen.

Fyra månader senare funderar jag på samma sak. Nittio minuter på vägen hem.

Samtidigt närmar sig en mandatperiod där antalet barn minskar, budgeten pressas och kalkylen åter kommer att fråga vad en liten skola får kosta. Den här gången borde vi kräva svar innan kalkylen blir ett beslut.

Först garantin. Sedan prislappen. Och sedan den viktigaste frågan av alla:

Vilken kommun vill vi fortfarande kunna bo i när barnen blir färre?

Peter Fahlén

Om du har missat den nya sidan med mina böcker så hittar du den här:

Bokhandel

Den officiella lanseringen av Norrskensbarnen äger rum på Café Krus i Trehörningsjö 5 september, men finns redan nu att beställa genom min egen bokhandel.

Det är klart att det går att kalla det en satsning, men det går också att kalla det ett erkännande. För när resurspass måste byggas om till fastare bemanning har kritiken redan flyttat in i budgeten. Den står där i kronor, timmar och årsarbetare. Välfärdsnämnden vill höja personaltätheten på vård- och omsorgsboenden från 0,68 till 0,72 årsarbetare per brukare. Enligt SVT handlar det om 31 500 timmar som omvandlas till ordinarie arbetspass, motsvarande 16,5 årsarbetare. Kostnaden landar på 5,5 miljoner kronor under 2026 och 11 miljoner kronor under 2027.

Det är positivt att resurspass blir ordinarie arbetspass. Det är bra att grundbemanningen förstärks. Men varje satsning berättar också något om det som saknades, för om resurspassen var lösningen, varför måste kommunen nu betala för att bygga bort dem?

Denna fråga borde styra hela debatten om VAS i Örnsköldsvik. För det här handlar om mer än ett schema. Det handlar om vilken sorts heltid kommunen vill bygga.

Heltid som norm är i grunden rätt och då särskilt i äldreomsorgen, där kvinnodominerade yrken länge har burit samhällets tyngsta ansvar med svagare ekonomiska villkor. Deltid har hållit nere inkomster, pensioner och självständighet. Den har gjort välfärdens arbete billigare än det borde vara. Den har skapat ett beroende som format tusentals liv.

Kommunen har således rätt när den kopplar heltid som norm till jämställdhet, ekonomisk självständighet, kvalitet och kompetensförsörjning. Det är en beundransvärd ambition och ett nödvändigt löfte. Men ett löfte kan tömmas på innehåll.

Heltid ska ge inkomst och trygghet. Heltid ska stärka yrket. Heltid ska göra omsorgen mer attraktiv, mer hållbar och mer jämlik.

I Örnsköldsvik har heltiden samtidigt knutits till VAS, verksamhetsanpassade scheman, och till resurspass där personal har kunnat skickas till andra arbetsplatser. SVT har beskrivit hur personal som arbetar resurspass kan få veta var de ska arbeta strax innan passet börjar och hur det kan gälla arbetsplatser i hela kommunen.

Problemet är förlorad kontroll över tiden. För den som arbetar i äldreomsorgen är schemat vardagens ryggrad. Det är sömn, återhämtning, barnhämtning, resväg, matlåda, fritid, ansvar hemma och kraft kvar efter arbetet. När arbetsgivaren gör tiden mer rörlig blir hela livet mer rörligt. När passet kan flyttas över kommunen flyttar också oron in i kroppen. Detta blir då välfärdens dolda kostnad.

I ett planeringssystem kan personal se ut som resurser. I verkligheten är de bärare av kunskap. De vet vilka brukare som blir oroliga på kvällen. De vet vem som behöver tid innan medicinen tas. De vet vilka anhöriga som ringer, vilka rutiner som lugnar, vilka små förändringar i rörelse, blick eller röst som betyder att något är fel. En fungerande äldreomsorg handlar om relationer, minne och erfarenhet. Således håller det inte att gömma sig bakom brukarens behov som om det vore ett argument för mer flyttbar personal. Brukarens behov är också kontinuitet. Brukarens behov är att någon kommer tillbaka.

Örnsköldsviks egen hemtjänstsida visar att personalkontinuiteten 2024 låg på i genomsnitt 20 olika hemtjänstpersonal under en 14-dagarsperiod för den som hade två eller fler besök per dag. Tjugo människor på två veckor.

För vissa är det en siffra. För den äldre är det tjugo röster, tjugo ansikten, tjugo sätt att öppna dörren, tjugo sätt att fråga, lyfta, hjälpa, förstå eller missa.

Regeringen gav i våras Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla mått för personalkontinuitet i äldreomsorgen. Skälet är tydligt: Återkommande personal skapar trygghet, och bristande kontinuitet kan försämra patientsäkerheten. Förändringar i äldres hälsa kan upptäckas senare. Dokumentation kan brista. Den äldre kan känna sig mindre sedd.

Därav borde frågan ställas hårdare i Örnsköldsvik: Hur mycket kontinuitet tål kommunen att rationalisera bort?

Samtidigt finns en annan rörelse i kommunen. Rönnens vård- och omsorgsboende ska från 1 januari 2027 drivas som intraprenad. Kommunen beskriver det som en möjlighet för personalen att driva verksamheten med större inflytande över både de boendes vardag och den egna arbetsmiljön. Sveriges Radio rapporterar att förändringar i schemaläggning och arbetsmiljö väntas höja kvaliteten, med personalens välmående som nyckel.

I ena änden finns alltså VAS-logiken: Verksamheten anpassar personalen efter behov som rör sig över schemat. I andra änden finns sedan Rönnen: Personalens kunskap och inflytande blir en del av lösningen. Skillnaden handlar om var kommunen placerar förtroendet. Hos systemet ovanför arbetet, eller hos människorna som utför det.

Detta betyder inte att varje arbetsplats kan organiseras på samma sätt som Rönnen. Det betyder att kommunen redan prövar en annan tanke: Kvalitet växer när personalen får mer makt över vardagen. Arbetsglädje, återhämtning och inflytande är inte dekorationer runt äldreomsorgen. De är förutsättningar för att verksamheten ska hålla.

Nationellt blinkar varningslamporna rött. Stockholms universitet visade i maj att 67 procent av omsorgspersonalen 2025 allvarligt funderade på att sluta, jämfört med 49 procent 2015. Arbetsmiljöverket pekar på stress, minutstyrda scheman, ohälsosam arbetsbelastning och sjukfrånvaro i hemtjänsten. Försäkringskassan har visat att stressrelaterad psykisk ohälsa kostade 9,9 miljarder kronor i sjukpenning 2024, och att kvinnor står för den stora majoriteten av dessa sjukskrivningar.

Det som ser billigt ut i schemat kan bli dyrt i sjukfrånvaron. Det som ser effektivt ut i planeringen kan bli dyrt i personalomsättningen. Det som ser flexibelt ut för arbetsgivaren kan bli ohållbart för den som ska leva med arbetet.

Min kritiska ståndpunkt handlar om att försvara heltidens ursprungliga löfte. Heltid ska vara frihet och ekonomisk självständighet. Den ska ge välfärdens kvinnor en starkare framtid. Den ska inte bli ett system där individer görs mer flyttbara, mer utbytbara och mer beroende av sena besked från arbetsgivaren.

Kommunen i Örnsköldsvik har redan tagit ett steg bort från den hårdaste resurspasslogiken. Den rörelsen ska välkomnas. Den ska också granskas. För om kommunen nu satsar miljoner på att omvandla resurspass till ordinarie arbetspass, då borde kommunen också erkänna varför kritiken uppstod.

Personalen missförstod inte systemet. Systemet underskattade personalens verklighet.

Det är den enkla lärdomen. Och den borde få konsekvenser.

Örnsköldsvik behöver en äldreomsorg där heltid går att leva med. Där scheman ger återhämtning. Där kontinuitet räknas som kvalitet. Där personalens erfarenhet ses som en tillgång. Där brukarens behov omfattar både hjälp och igenkänning. Där ekonomin räknar hela kostnaden, även sjukskrivningar, avhopp och förlorad tillit.

En kommun som vill klara framtidens äldreomsorg kan inte bygga den på människor som funderar på att sluta. En kommun som vill värna jämställdhet kan inte nöja sig med att erbjuda heltid när heltiden samtidigt gör vardagen svårare att bära. En kommun som säger sig sätta brukaren först måste också sätta personalens arbetsvillkor högt. Samma människor bär samma omsorg.

Det är detta VAS-debatten i Örnsköldsvik egentligen handlar om. Tiden. Om vem som äger den. Om vem som förväntas anpassa sig. Om hur länge välfärdens kvinnor ska betala för kommunens effektivitet med sina kroppar, sina kvällar, sin återhämtning och sin ork.

Heltid som norm var rätt väg att gå. Nu måste Örnsköldsvik se till att heltiden blir värdig. För en äldreomsorg som tar tiden från sina anställda kommer till slut också att ta tryggheten från sina äldre.

Peter Fahlén

Källunderlag: Örnsköldsviks kommun beskriver VAS som modellen för heltid som norm och kopplar reformen till jämställdhet och kompetensförsörjning. Kommunen anger också beslutet om 5,5 miljoner kronor 2026 och 11 miljoner kronor 2027 för förstärkt personaltäthet. SVT rapporterar om 31 500 timmar och 16,5 årsarbetare, samt hur resurspass fungerat i kommunen. Örnsköldsviks kommun anger 20 olika hemtjänstpersonal under 14 dagar som genomsnittlig personalkontinuitet 2024. Rönnen/intraprenaden bygger på kommunens och Sveriges Radios rapportering. Det nationella stödet kommer från Stockholms universitet, Arbetsmiljöverket, Regeringen/Socialstyrelsen och Försäkringskassan.

Ö-vik tar riskerna - staten tar pengarna

är att jag håller med om nästan allt. Av den anledningen måste jag självklart ändå få invända.

När jag skrev Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta byggde jag berättelsen kring en rörelse som blivit allt svårare att bortförklara: marken, elen, råvarorna och människorna finns på en plats, medan en stor del av besluten och avkastningen samlas någon annanstans. Insändaren bekräftar denna grundkonflikt i ett konkret, kommunalt språk. Örnsköldsvik ska planera, investera och vara redo. Staten får en stor del av skatteintäkterna.

Åkerlind och Wester har alltså gått in i detta landskap. Men de stannar innan vägen når den aktör som har störst möjlighet att välja en annan väg.

Siffran om att staten får ungefär 90 procent av de ökade skatteintäkterna har stöd i Region Västernorrlands rapport Samhällsekonomisk vinst, kommunal risk. I rapportens scenario för 2035 beräknas kommunerna i länet få 772 miljoner kronor i ökade skatteintäkter, medan staten får 6 292 miljoner. Det är en påtaglig obalans.

Samtidigt är det viktigt att säga vad siffran är. Den gäller Västernorrland samlat och bygger på ett framtidsscenario där aviserade investeringar genomförs och tillräckligt många människor flyttar in. Den är inte ett bokslut över varje skattekrona som skapats i Örnsköldsvik. Men den visar ett verkligt systemfel: kommunen måste bygga kapacitet innan invånarna och intäkterna har kommit, medan statens uppsida växer snabbare.

På den punkten har Åkerlind och Wester rätt. Staten måste ta ett större ansvar. Fastighetsskatt från industri och energiproduktion bör i högre grad återföras till de platser där anläggningarna finns. Nationellt efterfrågad industriell omställning och försvarsförmåga kan inte finansieras genom att enskilda kommuner pressar sina egna verksamheter eller spelar hasard med sin långsiktiga ekonomi.

Men insändarens starkaste mening öppnar samtidigt ett hål i argumentationen:

Ingen privat aktör skulle acceptera ett sådant avtal.

Nej. Och varför ska då det offentliga acceptera det?

Insändaren beskriver kommunen som den som investerar och staten som den som tar avkastningen. Företaget framträder främst som den efterlängtade etableringen: skaparen av arbetstillfällen, export och framtidstro. Då försvinner skillnaden mellan att investera i den egna fabriken och att ta ansvar för samhället runt den.

Företagen satsar förstås egna pengar. BAE Systems Hägglunds expansion är inget luftslott. Ett av Peabs uppdrag för nya testlokaler och kontor är värt 280 miljoner kronor, med möjliga tillägg på ytterligare 330 miljoner. Det privata kapitalet tar naturligtvis också risk.

Men innanför fabriksgrinden äger företaget investeringen och den framtida avkastningen. Utanför fabriksgrinden finns vägarna, elnäten, bostäderna, skolorna, omsorgen och den kommunala servicen. Där blir ansvarsfördelningen betydligt mindre synlig.

Det är denna lucka som borde stå i centrum för nästa steg i debatten. Hur stor del av följdinvesteringarna ska företagen själva bära? Vilka långsiktiga åtaganden kan det offentliga kräva? När en investering är starkt anpassad efter ett visst företags behov bör offentliga pengar följas av medfinansiering, bindande villkor och bestående offentliga värden. Annars diskuterar vi bara om staten eller kommunen ska finansiera den miljö där det privata kapitalet kan göra sin affär.

Staten kan ta skatten. Företaget kan ta vinsten. Bara platsen blir kvar med konsekvenserna.

Insändaren blir också för bekväm när den säger att staten ”beställer tillväxt” och skickar fakturan till Örnsköldsvik. Staten driver på omställningen och upprustningen, men kommunen är ingen passiv underleverantör. Den politiska majoriteten har själv antagit visionen om en plats för 5 000 fler invånare. Kommunens officiella mål säger dessutom att ”företagens framgång är Örnsköldsviks framtid” och en förutsättning för tillväxt och inflyttning.

Örnsköldsvik behöver arbetstillfällen, kompetens och framtidstro. Men en vald tillväxtmodell måste också redovisas som ett politiskt val. Alla risker har inte lagts på kommunen utifrån. Några har kommunen själv beslutat att ta för att bli vald av investeringarna.

Det blir särskilt tydligt när kommunledningen samtidigt sänker kommunalskatten med 15 öre och planerar investeringar på omkring en miljard kronor under 2026. Det bevisar inte att kommunen har gott om pengar eller att kraven på staten är fel. Kommunal inkomstskatt och statliga skatter är olika saker. Men det visar att kommunledningen inte bara är ett offer för ett nationellt system. Den gör prioriteringar om skattenivå, attraktivitet och investeringsvilja.

Samma fråga om långsiktig rådighet väcks av Övikshems försäljning av 607 lägenheter för ett fastighetsvärde på 443,5 miljoner kronor. Försäljningen skulle frigöra kapital och stärka bolagets handlingsutrymme. Det kan vara ekonomiskt försvarbart. Men bostäder är också den strategiska infrastruktur som insändaren säger måste finnas innan de nya invånarna kommer. Kommunen fick kapital i dag och lämnade samtidigt ifrån sig kontrollen över ett betydande bostadsbestånd i morgon.

Här finns tillväxtmodellens återkommande rörelse: något stabilt och offentligt omvandlas till kapital för att möta en förväntad framtid. Marken planläggs. Kapaciteten byggs ut. Tillgångar säljs. Skatten hålls konkurrenskraftig. Avkastningen ska komma senare, om etableringen kommer, om expansionen håller och om arbetskraften flyttar in.

Företaget har en investeringshorisont. Kommunen har en hembygd.

Örnsköldsvik har redan fått uppleva skillnaden. Ørsted avbröt 2024 genomförandet av elektrobränsleprojektet FlagshipONE när affärskalkylen hade försämrats och projektkostnaderna ökat. Den 5 maj 2026 meddelade Liquid Wind att bolaget hade lämnat in en miljötillståndsansökan för ett nytt storskaligt projekt i Örnsköldsvik. Sex dagar senare försattes moderbolaget i konkurs.

Detta bevisar varken att kommunen har gjort en dålig affär eller att offentliga pengar har gått förlorade. Projekt och dotterbolag kan leva vidare under nya ägare. Men händelseförloppet visar den grundläggande asymmetrin: bolag kan säljas, projekt kan avbrytas och investeringsbeslut kan flyttas. Hamnen, elnätet och människorna blir kvar.

Således räcker det inte att reformera intäktsdelningen, även om den måste reformeras. Staten bör bära en större andel av kostnaderna för den industriella omställning som staten själv efterfrågar. Men statligt ansvar får inte bli ett finare ord för att ännu mer offentlig risk ska placeras under privata vinstkalkyler.

När det offentliga investerar måste det offentliga få något varaktigt tillbaka: infrastruktur som tjänar fler än ett företag, demokratisk kontroll, långsiktiga åtaganden och en större del av värdet som skapas. Det handlar inte om att vara emot industri eller tillväxt. Det handlar om att vägra den ordning där kommunens främsta uppgift blir att göra sig tillräckligt billig, snabb och riskvillig för att bli vald.

I Den sista kolonin föds upproret inte bara ur känslan av att norra Sverige får för lite betalt. Det föds ur insikten att människorna som bor där aldrig får formulera villkoren. De förväntas leverera mark, el, råvaror och tålamod. Någon annan behåller rätten att avgöra när projektet börjar, hur länge det består och när det är dags att gå vidare.

Åkerlind och Wester har rätt om den vertikala orättvisan mellan stat och kommun. Deras insändare gör frågan aktuell och lokal. Men den lämnar den horisontella orättvisan mellan det offentliga och företagen nästan orörd.

Det är där vägen måste fortsätta.

Frågan är inte bara hur mycket Örnsköldsvik ska få när en etablering lyckas. Frågan är vilket ansvar företaget ska bära om den misslyckas. Målet kan inte vara att kommunen ska få bättre betalt för att ta någon annans risk.

Målet måste vara att platsen får större makt att avgöra vilka risker som alls är värda att ta.

Peter Fahlén

Det låter hårt. Det är också meningen. För ibland behövs ett ord som bryter igenom den kommunala dimman av trafikprinciper, budgetramar, resandeunderlag och upphandlingsavtal. I praktiken är frågan ganska enkel. Kan en ung människa i Örnsköldsviks kommun ta sig till ett jobb, en träning, en vän, en fritidsgård, en bio, en replokal, en förening, en kärlek, ett liv?

Alltför ofta är svaret nej.

Det spelar ingen större roll att kommunen har ett ungdomskort om bussen inte går när livet händer. Örnsköldsvik har faktiskt redan gjort något viktigt. Barn och unga 7–19 år kan resa gratis med Din Turs bussar inom kommunen. Men den reformen avslöjar också nästa problem. När biljetten är gratis men turerna saknas, då är det inte längre plånboken som låser dörren. Då är det tidtabellen.

Och den tidtabellen är ofta skriven för någon annan. Den är skriven för skolstarten. För arbetsdagen. För morgonens inpendling och eftermiddagens hemresa.

Men ungdomars liv slutar inte klockan 16. De söker extrajobb på kvällar och helger. De tränar efter skolan. De repeterar, pluggar, träffar vänner, deltar i föreningar, går på matcher, hjälper familjen, försöker bli vuxna. Ett samhälle som säger att unga ska engagera sig, arbeta, röra på sig och ta ansvar kan inte samtidigt bygga en lokaltrafik som i praktiken kräver att mamma eller pappa alltid står redo med bilnyckeln.

För den som bor centralt, har två bilar i familjen och föräldrar med tid spelar bussens brister mindre roll. För den som bor i en by, har ensamstående förälder, trång ekonomi, obekväma arbetstider eller saknar körkort blir samma brist ett hinder för hela livet. Då blir kollektivtrafiken inte bara en transportfråga. Den blir en fråga om frihet.

Således måste argumentet om “tomma bussar” granskas hårdare.

Ingen vill köra stora bussar utan passagerare i onödan. Det är varken ekonomiskt eller klimatsmart. Men man kan inte först göra trafiken så gles att människor slutar lita på den, och sedan använda det låga resandet som bevis för att trafiken inte behövs. Det är ett moment 22. En busslinje som inte går hem igen är ingen fungerande busslinje. En söndag utan trafik skapar inga söndagsresenärer. En kvällstidtabell som slutar för tidigt bygger bilberoende, inte kollektivt resande.

Samhället förstår detta när det gäller vägar. Vi stänger inte av landsvägar på söndagar för att det råkar vara få bilar där vissa timmar. Vi släcker inte gatubelysningen i en by för att bara tre personer går där efter klockan tio. Infrastruktur finns inte bara för den stund då den är full. Den finns för att göra ett samhälle möjligt.

Kollektivtrafik är precis sådan infrastruktur. Den behövs för unga som vill jobba. För äldre som vill besöka någon. För den som inte kan köra bil. För den som inte har råd med bil. För den som vill välja bort andrabilen. För landsbygden som gång på gång får höra att den ska leva, men allt oftare tvingas organisera sin vardag som om bilen vore en medborgerlig plikt.

Det finns också bättre lösningar än att välja mellan tom jättebuss och ingen trafik alls. Mindre fordon. Anropsstyrd trafik. Bättre samordning mellan skoltrafik, färdtjänst, kompletteringstrafik och ordinarie linjer. Tydligare information. Helgturer som testas under tillräckligt lång tid för att människor faktiskt ska våga ändra sina vanor. Men då måste politiken först bestämma sig för vad kollektivtrafiken ska vara.

Är den en marknadstjänst för redan bevisade resenärer?

Eller är den ett demokratiskt löfte om att också unga, gamla, fattiga, landsbygdsbor och bilfria ska kunna röra sig i sin egen kommun?

Ung Vänster har valt det senare svaret. Deras insändare är en respektingivande, vuxen samhällsdiagnos, formulerad av dem som känner konsekvenserna i kroppen. De vet hur det känns när sista bussen går innan kvällen börjat. De vet hur det känns att behöva tacka nej, stanna hemma, be om skjuts, anpassa sig, vänta eller behöva avstå.

En kommun som vill behålla sina unga kan inte behandla deras rörelsefrihet som en restpost.

Örnsköldsvik behöver inte fler högtidstal om att hela kommunen ska leva. Den behöver bussar, tider och trafiklösningar som gör orden sanna. Ungdomskortet var en början. Nu krävs nästa steg. Fler avgångar, bättre helgtrafik, starkare landsbygdstrafik och en kollektivtrafik som planeras efter människors liv, inte bara efter dagens snävaste kalkyl.

För ett samhälle visar vad det värderar genom vad det gör möjligt.

Just nu gör Örnsköldsviks lokaltrafik alldeles för lite möjligt för unga. Det är av den anledningen som ordet ungdomsfientlig är precis rätt. Inte för att någon hatar ungdomar, men på grund av att systemet beter sig som om deras frihet kan vänta.

Det kan den inte.

Subscribe now

Share

Peter Fahlén

Det låter väldigt fint och optimistiskt. Men Lungvikstrand är redan och har varit en plats där människor redan rört sig. Där båtar har legat. Där föreningsliv funnits. Där utsikten redan tillhör fler än dem som en dag kan betala för en nyproducerad bostadsrätt med havet som säljargument.

Subscribe now

Den verkliga konflikten står mellan två sätt att se på kommunen. I det ena syns centrum som motorn och landsbygden som något som får följa med om motorn orkar dra. I det andra syns hela Örnsköldsvik som kommunen: Bjästa, Bredbyn, Husum, Mellansel, Gideå, Björna, Sidensjö, Trehörningsjö, Köpmanholmen, Skorped, Själevad, landsvägarna, skolorna, föreningarna, byarna, serviceorterna, småföretagen, idrottsplatserna, skogarna, kustsamhällena och människorna som aldrig har bett om lyx. De har bett om att få räknas.

Stadsdel 2030 presenteras som en framtidssatsning. Det är också det som gör projektet så politiskt känsligt. För när kommunen väljer vad som ska bära framtidens stora berättelse väljer den också vilka platser som får symbolisera framtiden.

Och här är svaret väldigt tydligt: framtiden ska ännu en gång byggas i centrum.

Kommunens egen ambition är cirka 1 000 bostäder i Vegakvarteren och Lungvikstrand, med plats för omkring 2 000 människor. Det talas om hållbarhet, trygghet, gemenskap, offentliga platser, gång, cykel, kollektivtrafik och levande stadsliv. Allt är rätt formulerat. Allt är inslaget i samtidens mest ofarliga ord. Ingen säger exploatering. Man säger öppna upp. Ingen säger förskjutning. Man säger tillgängliggöra. Ingen säger att marken ska byta social funktion. Man säger utveckla.

Men politik handlar om vad man prioriterar när behoven står mot varandra. Och här måste frågan ställas hårdare än vad jag upplever att den gör: Har Örnsköldsviks kommun verkligen råd att låta sin politiska fantasi fastna vid vattenlinjen?

Kommunens befolkningsprognos pekar på en minskning fram till 2035. Folkmängden beräknas gå från 55 338 till 53 961 invånare. Det är ingen dödsdom, men det är en verklighet som borde skapa försiktighet, prioritering och ödmjukhet.

I stället får vi ett projekt som bygger på motsatt känsla: Om vi bara bygger tillräckligt attraktivt, om vi bara skapar rätt typ av stadsdel, om vi bara gör kajen tillräckligt inbjudande, då kommer befolkningen att öka.

Det är en form av kommunal önsketänkande-ekonomi. Min egen benämning. Jag hoppas innerligt att det inte blir ett framtida uttryck.

När landsbygden ber om skola, bussar, vägar, äldreomsorg, service och fungerande vardag möts den ofta av kalkyler. När centrum ber om en ny stadsdel möts det av visioner. När byarna vill behålla det som gör livet möjligt vägs varje behov mot ekonomi, demografi och effektivitet. När staden vill växa vid vattnet talar man om attraktivitet, mod och framtidstro.

Det är den dubbla bokföringen som skaver.

För landsbygden i Örnsköldsviks kommun saknar inte framtidstro. Den har burit framtidstro länge. Den finns i föreningarna som sköter badplatser, leder, byagårdar och mötesplatser. Den finns i idrottsledarna, småföretagarna, lantbrukarna, industripendlarna, föräldrarna, äldreomsorgen, jaktlagen, bygdegrupperna och de lokala utvecklingsplanerna. Den finns i människor som inte väntar på att en arkitektbyrå ska rita deras plats vacker innan de börjar bry sig om den.

Men landsbygdens framtidstro får andra verktyg. Det är den brutala skillnaden.

Centrum får markanvisningar, planprogram, ankarbyggaktörer, arkitektoniska visioner och politisk prestige. Landsbygden får byskötselpeng, projektmedel, rådgivande grupper och ideella timmar.

Ingen ska förakta byskötselpeng, Leaderstöd, servicepunkter eller Landsbygdsråd. Sådant kan vara viktigt. Men kontrasten är så skarp att den sticker i ögonen. För i centrum organiserar kommunen kapital, mark, planering och långsiktig stadsbyggnad. På landsbygden organiserar kommunen dialog, ansökningar och ansvarstagande underifrån.

Den ena delen av kommunen får utveckling som struktur. Den andra får utveckling som uppdrag. Det är inte jämlikt på någon liten punkt överhuvudtaget.

Stadsdel 2030 försvaras med att en stark stadskärna gynnar hela kommunen. Det argumentet skall icke förringas. En kommun behöver en levande centralort. En död stadskärna hjälper ingen. Örnsköldsvik behöver bostäder, mötesplatser, kultur, handel och attraktiva miljöer. Det är sant. Men det är inte hela sanningen.

För argumentet “en stark stad gynnar hela kommunen” har använts så många gånger att det nästan har blivit en kommunal trosbekännelse. Först ska centrum stärkas. Sedan kommer nyttan att sippra ut. Först ska staden locka kompetens. Sedan ska skatteintäkterna bära välfärden. Först ska vi bygga attraktivitet där den syns mest. Sedan ska hela kommunen få del av resultatet.

Ytterkanterna på kartan har hört detta förr.

Vi har hört det när service centraliserats. Vi har hört det när skolor diskuterats som kostnadsposter. Vi har hört det när kollektivtrafik blivit en fråga om underlag. Vi har hört det när grannarna i byarna förväntats förstå helheten, acceptera avståndet och vara tacksamma för dialogen.

Men en kommun håller inte ihop för att centrum blir snyggare. En kommun håller ihop när folket som bor i hela kommunen känner att deras liv inte är sekundära.

Således måste Stadsdel 2030 granskas ännu hårdare. Projektet som det ser ut riskerar att bli ännu ett exempel på hur politiken förväxlar synlighet med betydelse. Det som syns från kajen blir strategiskt. Det som ligger längs landsvägen blir lokalt.

Det är en farlig ordning när projektets egen grund inte är så stabil som retoriken antyder. Kommunens revisorer har pekat på att arbetet med långsiktig finansiell planering, prioritering av investeringar och fastighetsunderhåll bara delvis är på plats. Det finns alltså skäl att fråga hur klokt det är att driva mycket stora stadsbyggnadsambitioner när kommunen samtidigt har kvar frågor om underhåll, prioriteringsrutiner och långsiktig investeringsplanering.

Det är inga teknikaliteter vi pratar om här. För varje stor kommunal satsning kommer med följdkostnader. Gator ska skötas. Parker ska underhållas. Infrastruktur ska fungera. Trafiken ska hanteras. Offentliga miljöer ska drivas. Drift och kapital försvinner inte för att visionsbilderna är vackra. Och när kostnaderna väl ligger där kommer samma politiska system som var visionärt vid vattnet att bli ekonomiskt strängt någon annanstans.

Trafikverket har dessutom pekat på att den nya bebyggelsen kan påverka framkomlighet och trafiksäkerhet på E4, och att trafikutredningen inte fullt ut redovisar påverkan mot statlig infrastruktur. Det är ännu ett exempel på hur projektet bär på fler frågor än affischerna visar. Den hållbara stadsdelen är fortfarande beroende av en verklig kommun, verkliga vägar, verkliga beteenden och verkliga trafikflöden.

Och där blir landsbygdsperspektivet särskilt viktigt. För i centrum kan man tala vackert om minskad bilanvändning, cykel, kollektivtrafik och mobilitetslösningar. På landsbygden vet man vad sådana ord betyder när bussen inte går, när avstånden är långa, när barn ska till träning, äldre till vård och vuxna till arbete. Hållbarhet får inte bli ett språk som fungerar i centrum och blir en börda utanför det.

Lungvikstrand rymmer dessutom en annan fråga: Vem äger känslan av en plats?

Örnsköldsviks Segelsällskap, Lugnvik Hamnförening och båtlivet i området påminner om något som försvinner i stadsutvecklingens språk. Nu har det skrivits en del om den dialog som varit och de protester som brusat upp i hela den här historien, men det fungerar ändå som ett exempel på hur platser inte är värdefulla förrän någon har upptäckt att de behöver exploateras. De är inte levande förrän de får nya fasader. De är inte allmänna förrän kommunen ritar en kajpromenad mellan huskropparna.

Ibland är en plats redan allmän för att vissa använder den utan att behöva konsumera den. En strandpromenad kan vara öppen på pappret men socialt stängd i praktiken. Ett område kan kallas tillgängligt men ändå kännas som om det tillhör de boende, hotellen, restaurangerna och kapitalet. Alla som har rört sig genom nybyggda, vattennära områden vet detta. Man får gå där. Men man känner ofta exakt vem platsen är byggd för.

Således har frågan om Lungvikstrand aldrig bara handlat om mark. Den har hela tiden också handlat om demokrati i fysisk form.

Vilka miljöer ska vara gemensamma? Vilka platser ska få fortsätta vara lite rufsiga, praktiska, föreningsburna och öppna utan att först poleras till investeringsobjekt? Vilka delar av staden ska få utvecklas utan att förlora sin själ?

Det kanske mest uppseendeväckande i denna fråga är det klara faktum att kommunen redan har bättre modeller att arbeta med. Grundsunda visar hur utveckling kan börja i en orts egen logik med industrin, människorna, pendlingsläget, föreningslivet, framtidsgruppen, det lokala sammanhanget. Där finns ett embryo till en annan kommunpolitik. En politik som inte alltid frågar hur centrum ska bli större, utan hur hela kommunen ska bli starkare.

Det är där Stadsdel 2030 borde ha tvingats ner från visionsnivån för att prövas mot en enkel fråga: Är detta verkligen den bästa användningen av kommunens politiska kraft i en tid när hela kommunen behöver framtidstro?

Om svaret är ja, ska kommunen kunna visa det med en tydlig prioritering där landsbygden inte får vänta på resterna. Där serviceorterna inte blir fotnoter. Där vägar, skolor, omsorg, kollektivtrafik, föreningsliv och kommunal närvaro väger lika tungt som utsikten över fjärden.

För det är lätt att bygga framtiden där marknaden vill vara med. Det svåra är att bygga framtiden där folk kämpar för att hålla ut.

Örnsköldsvik behöver utveckling. Men utveckling är inte samma sak som centralisering. Tillväxt är inte samma sak som fler havsnära bostäder. Attraktivitet är inte samma sak som att göra kommunens dyraste blick ännu dyrare.

En kommun är stark när människor i ytterkanterna känner att de fortfarande står i mitten av det gemensamma.

Av den anledningen är det dags att dra i handbromsen. Inte för att Örnsköldsvik ska sluta utvecklas, utan för att hela Örnsköldsvik ska få börja räknas.

Peter Fahlén

Subscribe now

Share

I äldreomsorgen kan ett schema se ut som administration. Rader, tider, namn, bemanning. Ett pussel som ska läggas av någon på ett kontor med

ansvar för helheten. Men för den som faktiskt arbetar i verksamheten är schemat något helt annat. Det är dygnsrytm. Det är återhämtning. Det är barnens träningar, föräldrarnas läkartider, den egna sömnen, bilens tank, bussens avgång, kroppen som måste hålla.

Schemat är inte ett papper. Det är livet.

Således är frågan om VAS, verksamhetsanpassade scheman, i Örnsköldsviks äldreomsorg större än vad själva förkortningen antyder. Den handlar om hur kommunen ser på dem som bär välfärden. Den handlar om heltidens löfte. Och den handlar om vad som händer när en reform som i grunden kan vara rätt börjar organiseras så att den äter upp sitt eget syfte.

För heltid som norm är ingen dålig idé. Tvärtom.

I kvinnodominerade yrken har deltiden länge fungerat som en tyst samhällsordning. Kvinnor har arbetat, burit ansvar, vårdat, städat, tröstat, dokumenterat, larmat, lyft, dubbelarbetat och ändå fått en svagare ekonomisk ställning. Lägre inkomst, lägre pension. Mindre självständighet. Mer beroende.

När Örnsköldsviks kommun beskrev sin satsning på heltid som norm gjorde man det med ord som jämställdhet, ekonomisk självständighet, kvalitet och kompetensförsörjning. Det var rätt ord. Det var rimliga mål. Det är svårt att invända mot att fler inom välfärden ska kunna försörja sig på sitt arbete. Det är svårt att invända mot att kvinnodominerade yrken ska ge samma självklara rätt till heltid som mansdominerade yrken haft.

Det är med detta sagt som jag vill säga och stå för att kritiken mot VAS måste vara exakt. Den bör inte börja i ett slentrianmässigt nej till förändring. Den bör börja i en annan fråga:

Vilken sorts heltid är det som kommunen erbjuder?

För heltid kan vara frihet. Heltid kan vara självständighet. Heltid kan vara rätten att stå på egna ben, bygga sitt liv, slippa jaga timmar och kunna räkna på sin framtid.

Men heltid kan också bli något annat.

Heltid kan bli flyttbarhet. Heltid kan bli ständig beredskap. Heltid kan bli en arbetsgivares rätt att göra den anställdas liv mer flexibelt för att verksamheten själv ska slippa vara tillräckligt robust. Heltid kan bli ett kontrakt där löftet om trygg inkomst betalas med osäker tid.

Då har något viktigt hänt. Då har en jämställdhetsreform börjat glida över i arbetsmiljöproblem.

VAS har i Örnsköldsvik presenterats som modellen för att genomföra heltid som norm. Logiken har varit att bemanningen ska följa verksamhetens behov. Det låter vettigt. Vård och omsorg pågår där människor behöver hjälp, inte där schemarader råkar ligga. Ingen seriös person kan påstå att brukarens behov saknar betydelse. Ingen som vill försvara välfärden kan säga att verksamheten ska byggas utan hänsyn till dem som är beroende av den.

Men brukarens behov är inte bara minuter.

Brukarens behov är inte bara att någon kommer. Brukarens behov är också vem som kommer. Det är igenkänning. Det är förtroende. Det är att den som kliver in genom dörren vet hur kaffekoppen brukar stå, hur hörapparaten krånglar, vilka ord som lugnar, vilken oro som återkommer på kvällarna, vilken blick som betyder smärta och vilken tystnad som betyder rädsla.

Äldreomsorg är relationell kunskap. Den sitter i kroppen. Den byggs genom upprepning. Den går inte att reducera till en bemanningskurva utan att något går förlorat.

När Socialstyrelsen nu pekar på att äldre får omsorg allt senare i livet, ofta med större och mer komplexa behov, blir personalkontinuiteten ännu viktigare. Ju skörare människan är, desto större värde får det välbekanta ansiktet. Ju mer omsorgen kräver, desto mer betyder relationen.

Således blir det märkligt när det offentliga samtalet ställer brukarens behov mot personalens arbetsmiljö. Det är en falsk konflikt. Den äldre behöver personal som orkar komma tillbaka. Personalen behöver villkor som gör det möjligt att stanna. Anhöriga behöver känna att omsorgen inte drivs som en tillfällig bemanningscentral. Kommunen behöver kunna rekrytera människor som vill arbeta kvar.

Allt hänger ihop. En äldreomsorg som sliter ut sin personal kommer förr eller senare också att svika sina äldre.

Det är här Örnsköldsviks situation blir politiskt intressant. För kommunen tycks själv ha börjat erkänna att något i modellen skaver.

När välfärdsnämnden vill förstärka grundbemanningen i vård- och omsorgsboenden genom att omvandla resurspass till ordinarie arbetspass händer något mer än en teknisk justering. När personaltätheten ska höjas från 0,68 till 0,72 årsarbetare per brukare, när 31 500 timmar ska omvandlas, när det motsvarar 16,5 årsarbetare, när kostnaden landar på 5,5 miljoner kronor för ett halvår och 11 miljoner kronor på helår, då har kommunen i praktiken sagt något viktigt.

Man har sagt att grundbemanningen spelar roll.

Man har sagt att resurspassens konstruktion inte räckte.

Man har sagt att det som kritiserats som otryggt, stressande och svårplanerat faktiskt behöver byggas om.

Det är ett erkännande, även om ordet inte används.

Och då måste frågan ställas: om resurspassen var lösningen, varför måste kommunen nu betala miljoner för att omvandla dem till något annat?

Det är här debatten borde ta sin utgångspunkt. Inte med att någon ropar efter mer pengar i största allmänhet, eller med den vanliga ritualen där ena sidan anklagas för att vara ansvarslös och den andra för att vara hjärtlös. Utan med den enkla frågan om vad som egentligen är dyrt.

Är det dyrt att ha tillräcklig grundbemanning?

Ja.

Men det är också dyrt att människor blir sjuka.

Det är dyrt att personal lämnar, att erfarenhet försvinner, att nya vikarier måste läras upp, att äldre möter nya ansikten hela tiden, att anhöriga tappar tilliten. Det är dyrt att en kommun får rykte om sig att vara en arbetsgivare där välfärdens kvinnor ska vara flexibla tills kroppen säger ifrån.

Dålig arbetsmiljö är aldrig gratis. Den bokförs bara på andra rader.

Arbetsmiljöverket har pekat på allvarliga problem inom hemtjänsten: ohälsosam arbetsbelastning, minutstyrda scheman, stress, hög sjukfrånvaro och en verklighet där många inte orkar arbeta heltid. Försäkringskassan har visat att stressrelaterad psykisk ohälsa kostar samhället miljardbelopp i sjukpenning. Stockholms universitet har nyligen visat att andelen omsorgspersonal som allvarligt funderat på att sluta har ökat kraftigt på tio år.

Detta är bakgrunden.

Det handlar inte om några enstaka missnöjda röster som inte vill anpassa sig. Det handlar om en hel sektor där arbetsvillkoren har blivit så pressade att människor som valt omsorgen börjar fråga sig om de orkar vara kvar.

När två av tre i äldreomsorgen allvarligt har funderat på att sluta är schemat inte längre en administrativ detalj.

Det är en frontlinje.

För den starkaste invändningen mot dagens upplägg måste enligt mig vara att förändring som ska stärka välfärden måste bygga på dem som ska bära den. Heltid som norm måste vara ett löfte om trygghet, inte ett system där personalen görs mer tillgänglig, mer flyttbar och mer utsatt.

En bättre heltid måste börja i arbetets verklighet.

Den måste fråga vad som krävs för att en undersköterska ska kunna arbeta ett helt yrkesliv. Den måste fråga vad som krävs för att en stödassistent ska kunna planera sin vecka. Den måste fråga vad som krävs för att en hemtjänstgrupp ska kunna bygga relationer, inte bara täcka luckor. Den måste fråga vad som krävs för att erfarenhet ska stanna i kommunen i stället för att försvinna in i sjukskrivningar, uppsägningar eller uppgivenhet.

Heltid som norm får inte bli heltid som hot.

Det borde vara den självklara utgångspunkten.

Och här finns ett större samhällsproblem. Under lång tid har välfärdens arbete behandlats som om det vore oändligt tänjbart. När budgeten pressas ska personalen springa lite fortare. När behoven ökar ska schemat bli lite smartare. När rekryteringen blir svårare ska arbetsgivaren tala lite mer om flexibilitet. När människor säger att de inte orkar ska någon kalla det förändringsmotstånd.

Men det finns en gräns där effektivitet slutar vara effektivitet.

När systemet blir så tajt att varje sjukdomsfall blir en kris, då är det inte effektivt. När personalen inte vet var arbetsdagen ska utföras, då är det inte modernt. När heltid kräver att människor förlorar kontrollen över sin egen tid, då är det inte jämställdhet. När äldreomsorgen behöver relationer men organiseras genom utbytbarhet, då är det inte kvalitet.

Det är ett förbaskat litet sätt att se på ordet välfärd.

Välfärd är inte bara att någon utför en insats. Välfärd är att människor kan lita på att samhället håller. Den äldre ska kunna lita på att hjälpen kommer från människor som känner verksamheten. Den anställda ska kunna lita på att arbetet går att förena med ett liv. Anhöriga ska kunna lita på att kommunen inte pressar omsorgen så hårt att tryggheten tunnas ut.

Den tilliten byggs av bemanning, kontinuitet, god arbetsmiljö och respekt för yrkeskunnande.

Det är av den anledningen som Örnsköldsviks dyra erkännande är så viktigt. När kommunen nu lägger pengar på att omvandla resurspass till ordinarie arbetspass går det att beskriva som en satsning. Men det går också att beskriva som något mer obekvämt: en korrigering av en modell som inte var tillräckligt hållbar.

Den som vill vara vänlig kan säga att kommunen lyssnar. Den som vill vara ärlig måste också säga att personalen hade skäl att protestera.

Det är möjligt att VAS på papperet såg rationellt ut. Det är möjligt att kalkylerna gick ihop. Det är möjligt att systemet presenterades som nödvändigt för att genomföra heltid som norm. Men välfärden avgörs inte på papperet. Den avgörs i morgnarna, kvällarna, bilarna, korridorerna, lägenheterna, demensavdelningarna, larmen, lyften och samtalen.

Den avgörs av unika individer. Och dessa individer är inte schematekniska resurser.

Detta borde vara en central vänsterpolitisk insikt, men egentligen är den större än partipolitiken. Ett samhälle som vill hålla ihop måste förstå värdet av arbeten som håller ihop andra människors liv. Äldreomsorgen är ett sådant arbete. Den är inte lågstatus för att den är enkel. Den har låg status därför att samhället vant sig vid att kvinnor ska bära det nödvändiga utan att kräva för mycket tillbaka.

Där blir heltid som norm viktig. Men av samma anledning får reformen inte förvandlas till en metod för att pressa ännu mer flexibilitet ur samma människor.

Den goda heltiden måste ha ett innehåll.

Den måste betyda en lön att leva på. Den måste betyda ett schema att leva med. Den måste betyda återhämtning som respekteras. Den måste betyda inflytande över arbetstiden. Den måste betyda att arbetsgivaren tar ansvar för bemanningen i stället för att göra varje glapp till personalens problem.

Det är samhällsbygge.

För om Örnsköldsvik menar allvar med kompetensförsörjningen måste kommunen bli en arbetsgivare som människor vill stanna hos. Om kommunen menar allvar med jämställdheten måste kvinnodominerade yrken få arbetsvillkor som bär genom livet. Om kommunen menar allvar med brukarens behov måste kontinuitet och trygghet räknas som verkliga behov, inte som mjuka värden vid sidan av schemat.

Och om kommunen menar allvar med ekonomin måste den sluta låtsas att pressade arbetsvillkor är billiga.

Det som ser billigt ut i planeringssystemet kan bli dyrt i verkligheten. Dyrt i sjukfrånvaro, personalomsättning, i förlorad erfarenhet. Dyrt i otrygghet. Dyrt i den långsamma erosion som uppstår när människor börjar känna att kommunen kräver deras lojalitet men inte ger dem stabilitet tillbaka.

Det är här Vänsterpartiets svar bör formuleras. Inte som en nostalgisk längtan tillbaka. Inte som ett blankt nej till heltid som norm. Inte som ännu en kommunpolitisk reflex där lösningen alltid presenteras som samma summa pengar med ett annat tonfall.

Precis här och nu under detta valår borde man ha den bästa chansen någonsin att säga:

Vi försvarar heltiden genom att kräva att den går att leva med.

Vi försvarar brukaren genom att försvara personalen som brukaren behöver möta igen.

Vi försvarar ekonomin genom att räkna på hela kostnaden, inte bara på den rad där bemanningen syns.

Vi försvarar välfärden genom att vägra behandla människorna i den som flyttbara delar i ett administrativt system.

Det tycker jag är en starkare positionering än att bara vara emot VAS. Det är att ta över reformens moraliska centrum.

För kommunen har rätt i en sak: heltid behövs. Kvinnor i välfärden ska inte dömas till deltidsinkomster, deltidsliv och deltidsframtider. Men heltiden måste vara värdig. Den måste bygga frihet, inte slita sönder tiden. Den måste stärka yrket, inte göra människor mer utbytbara. Den måste skapa stabilitet, inte förvandla varje vecka till ett förhandlingsbart undantag.

Örnsköldsvik står nu vid en tydlig punkt. Kommunen kan fortsätta tala om resurspass som en teknisk detalj i en större reform. Eller så kan kommunen se vad den egna korrigeringen redan antyder: att välfärdens bärande människor behöver mer än vackra ord om heltid.

De behöver arbetsvillkor som håller.

Den som arbetar i äldreomsorgen ska kunna gå till jobbet med yrkesstolthet, inte med en klump i magen över var dagen ska börja. Den äldre ska kunna öppna dörren och känna igen människan som står där. Anhöriga ska kunna känna att omsorgen vilar på mer än akut planering. Och kommunen ska kunna säga att heltid som norm blev vad det var tänkt att vara: en reform för självständighet, kvalitet och framtid.

Inte ett hot mot tiden.

För en kommun som inte kan ge sina omsorgsarbetare en rimlig morgondag kommer till slut inte heller kunna lova sina äldre en trygg sådan.

Share

Peter Fahlén

Källhänvisningar i urval:

Örnsköldsviks kommun om heltid som norm och VAS, kommunstyrelsens information från 2 juni 2026, SVT:s uppgifter om 31 500 timmar/16,5 årsarbetare/11 miljoner kronor, Stockholms universitet om ökande vilja att sluta i äldreomsorgen, Arbetsmiljöverket om hemtjänstens arbetsmiljö, Försäkringskassan om stressrelaterad psykisk ohälsa samt Socialstyrelsen om personalkontinuitetens betydelse.

1. Kartan, bussen, barnet

I Örnsköldsvik börjar skolan långt före första lektionen. Den börjar i mörkret vid hållplatsen. Den börjar i färdvägen mellan hemmet och den plats där kommunen har bestämt att utbildningen ska ske. Ett barn i en mindre skolort lär sig sin plats genom tidtabellen före läroboken. Kommunen talar om basplacering, elevupptagningsområde, obrutet utbildningsspår, relativ närhet och absolut avstånd. Språket bär ett hårt budskap. Varje barn ska fogas in i en logistisk ordning där skolgången först blir geografi, sedan urval, sedan administration. I Örnsköldsviks egen beskrivning placeras barnet i första hand på en skola inom rimligt avstånd från hemmet, samtidigt som vårdnadshavare kan söka annan skola och platser därefter fördelas utifrån ett formellt urvalssystem. Här ligger fröet till sveket. Barnets rätt framträder som en plats i ett system, formad av karta, kapacitet och köregler.

Det sveket blir tydligare i en kommun där avstånd väger tungt i varje vardagsbeslut. Örnsköldsviks egna kriterier för skolskjuts slår fast att väntetiden helst ska hållas under 60 minuter per resa och att restider över 80 minuter bör undvikas. Den formuleringen visar ett samhälle som har vant sig vid att mäta barns vardag i gränsvärden för trötthet. Den visar en offentlig makt som räknar hur lång vägen får bli innan skammen blir alltför synlig. Här finns ingen jämlik startpunkt. Här finns ett barns kropp på en buss, ett barns morgon som förkortas, ett barns eftermiddag som tunnas ut. Vägen till skolan blir en lektion i hur långt samhället är berett att sträcka sig.

Det går att linda in detta i ord som valfrihet och organisation. Det går att tala om ordning, effektivitet och likabehandling. Kärnan ligger ändå klar. Det avgörande sveket sker när barns chanser börjar administreras som avstånd, urval och kostnadseffektivitet. Det sker när skolan lämnar den demokratiska idén om att väga upp ojämlikhet och i stället lär barn att deras utsikter följer adress, transportsträcka och elevflöde. I Örnsköldsvik syns skolsystemets sanning ovanligt tydligt: När marknad, geografi och budgetdisciplin drar åt samma håll blir likvärdigheten ett ord som överlever längre än verkligheten.

2. Skolan som löfte: Det demokratiska fredsprojektet

Efter krigets sönderfall och Europas auktoritära katastrofer formulerade 1946 års skolkommission ett uppdrag där skolan skulle fostra demokratiska medborgare. Staten tog på sig en civilisatorisk uppgift. Barn skulle mötas i en gemensam skola, formas till medborgare och få en reell chans att bryta klassens, hemmets och geografins tyngd. Det handlade om kunskap, och det handlade lika mycket om demokratins överlevnad. Skolan skulle bygga tillit, sammanhållning och gemensamt språk. Den skulle ge varje barn tillträde till samhället, inte bara till arbetsmarknaden. Den skulle vara platsen där Sverige höll sitt löfte till nästa generation.

Det löftet bar en enkel men hård princip. Där familjen saknade resurser skulle det offentliga väga upp. Där klassamhället drog isär människor skulle skolan dra dem samman. Där platsen begränsade barns liv skulle staten öppna dörrar. Likvärdighet betydde något större än en budgetpost och något djupare än genomsnittliga meritvärden. Likvärdighet betydde att barnets framtid skulle vila mindre på börd och mer på samhällsgemenskap. Ett land som tar den idén på allvar bygger sin skola efter behov, närvaro, lärarkompetens och tillit. Ett land som lämnar den idén åt sidan börjar snart bygga sin skola efter elevunderlag, driftskostnader och konkurrens.

Örnsköldsvik skrev själv in sig i den traditionen. I utbildningsstrategin från 2016 slogs målet fast att kommunen skulle bli en av de bästa skolkommunerna 2020. Samma dokument säger att skolorna ska präglas av demokratiska principer, att barn och elever ska ges möjlighet att nå nästa kunskapsnivå och att pedagogiskt arbete ska bedrivas i goda lärmiljöer. Där finns också krav på barnkonsekvensanalyser, tydliga vägar till elevhälsans stöd och tillräckliga resurser genom systematiskt kvalitetsarbete. Dokumentet är intressant just för att det låter som ett eko från den äldre skolidén. Kommunen formulerade ett eget löfte om demokrati, lärmiljö och barns utveckling. Den satte moraliska ord på papper.

Sedan kommer facit. Kommunens revisionsgranskning från 2024 konstaterar att likvärdigheten visserligen i huvudsak säkras, och samma rapport slår samtidigt fast en rad brister. Elevhälsan arbetar för lite förebyggande och hälsofrämjande, tillgången till legitimerade och behöriga lärare varierar mellan skolenheterna, och nämnden följer inte upp likvärdigheten inom det systematiska kvalitetsarbetet. Där finns hela tragedin i koncentrat. Skolan behåller högtidstalen och tappar nervsystemet. De stora orden står kvar i strategin medan den konkreta styrningen lämnar luckor precis där barnen behöver samhället som mest. Sveket blir därmed dubbelt. Först lovas barnen ett demokratiskt rum. Sedan möter de ett system som väger dem på olika vågar.

3. När likvärdighet blev en beräkningsmodell

I dagens skolpolitik lever likvärdigheten vidare, fast i en tunnare form. Den har flyttat från princip till procedur. Den har vandrat från löfte till modell. I Örnsköldsvik syns det med pedagogisk tydlighet. Kommunens revisionsgranskning redovisar en socioekonomisk resursfördelning där tilldelningen per elev varierar mellan 300 kronor på Järvedskolan och 14 200 kronor på Mellanselskolan. Sörlidenskolan F–6 och Örnsköldskolan ligger kring 13 500 kronor per elev. Därtill finns en särskild utjämningspott för skolenheter med under 96 elever eller högstadier med färre än 150 elever. Det är på ett plan rationellt. Det är också avslöjande. Systemet vet redan att villkoren skiljer sig nämnvärt. Det vet att en del skolor bär tyngre bördor. Det vet att små enheter kostar mer att hålla levande. Likvärdighet uppträder därför som kompensation i efterhand, som en teknisk korrigering av en ordning som redan hunnit producera skillnader.

Här skymtar en brutal ideologisk förskjutning. När ojämlikheten först tillåts växa och sedan behandlas med justeringsmekanismer har principen redan förlorat. Barnets rätt blir en post i kalkylen. Politikens fråga blir hur mycket extra pengar som krävs för att en skola ska bära en svårare elevsammansättning, ett större avstånd eller svårare rekrytering. Människovärdet övergår till styrparameter. I stället för att bygga en skola där resurs, lärarkompetens och stöd från början följer behov, bygger man ett system där skadan erkänns sent och kompenseras styckvis. Det är samma logik som präglar annan marknadsstyrd välfärd: Först skapas sprickan, sedan uppfinns bidraget, indexet och den riktade potten som ska dämpa följderna. Likvärdigheten blir kvar som rubrik, medan innehållet tunnas ut till redovisningsteknik.

Språket berättar samma historia. Det statliga stöd som länge kallades likvärdighetsbidrag heter nu statsbidrag för stärkt kunskapsutveckling. Skolverket anger uttryckligen att namnbytet följde nya bestämmelser från september 2024 och att myndigheten därmed inte längre ställer krav på att insatserna ska syfta till att stärka likvärdigheten. Där ligger ett helt skifte i styrning och moral. När ordet likvärdighet flyttas ut ur själva bidragets kärna sker också en förskjutning i vad staten vill signalera. Kunskapsutveckling blir ett mer teknokratiskt mål, mer mätbart, mindre anklagande. Klasskillnader, platsens orättvisa och den kompensatoriska uppgiften trängs undan av ett språk som låter professionellt och rent. Så ser makten ut i vår tid. Den byter etiketten på verktyget och hoppas att ingen hör hur innehållet förändras.

Det här gör något med synen på barnet. Barnet förvandlas från medborgare under bildning till bärare av olika justeringsbehov. Ett barn med högutbildade föräldrar, kort väg till centralorten och starkt socialt kapital kräver en insats. Ett barn i glesare geografi, med mindre hemkapital och större behov av stöd kräver en helt annan insats. Själva skillnaden kan beskrivas sakligt. Det intressanta ligger i hur systemet vänjer sig vid denna uppdelning som normalitet. Barn delas upp i kostnadsbilder, kompensationsnivåer och sannolika resultatkurvor. Det är där människosynen hårdnar. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet bygger sin skola efter idén att varje barn bär samma värde. Ett samhälle som styr genom modellering lär sig snart att varje barn också bär en beräknad belastning.

4. När skolan blev marknad, också i en gles kommun

Det är lätt att låtsas att skolmarknaden är ett storstadsfenomen. Den bilden tjänar makten väl. Då kan man peka mot innerstädernas köer, profilskolor och aggressiva varumärken och låta glesare kommuner framstå som opåverkade. Örnsköldsvik visar motsatsen. Kommunen har ett formellt skolval, ett urvalssystem och fyra friskolor: Gottne Byskola, Västanåskolan, Broskolan och Bäckagårdskolan. Det betyder att marknadslogiken redan är installerad, även i en kommun där avstånden, upptagningsområdena och skolskjutsen väger tungt. Skolmarknaden kräver ingen tunnelbanelinje för att verka. Den kräver bara ett system där skolan framstår som valobjekt, där elevströmmar blir strategiska och där varje huvudman får anledning att vårda sitt elevunderlag som en tillgång.

Nationell forskning har under lång tid pekat åt samma håll. Skolverkets studie från 2025 visar att skolsegregationen i det närmaste har fördubblats över en längre tidsperiod och att ökningen hänger samman både med boendesegregation och med skolval. Samma myndighet konstaterar att föräldrars utbildning och inkomst fortsatt har stor betydelse för elevers meritvärde i årskurs 9. IFAU har visat att i kommuner där val till friskolor blivit mer utbrett har skolsegregationen ökat mer. OECD går i samma riktning och säger rakt ut att konkurrens och skolval behöver styras för att minska skolsegregationen och tjäna det allmänna bästa. Detta räcker för att slå hål på den gamla sagan om att marknaden skulle vara en naturlig väg till kvalitet. Marknaden driver sortering. Marknaden belönar rörelse bort från tyngre ansvar. Marknaden lockar fram ett beteende där skolor, huvudmän och familjer söker positioner som ger skydd från andras problem.

I en kommun som Örnsköldsvik får denna logik en särskild skärpa. Här handlar marknadisering mindre om glänsande broschyrer och mer om hur elevunderlag, lärarkompetens och rykte börjar röra sig i ett system som redan kämpar med avstånd och rekrytering. En skola som framstår som trygg, central eller studieorienterad drar till sig föräldrar med bättre möjligheter att navigera. En skola som lever under nedläggningsrykten eller bär större stödbehov tappar lättare den grupp som kan flytta först. Kvar blir de barn vars familjer saknar marginaler, tid eller kontakter. Därmed förstärks det mönster som marknaden alltid producerar: De resursstarka lämnar tidigt, de resurskrävande stannar kvar, och den gemensamma skolan förlorar sin sociala blandning. Det är detta som gör skolmarknaden så farlig. Den behöver inget uttalat urval av barn. Det räcker att låta familjer med olika kapital röra sig fritt i ett ojämlikt fält. Sorteringen sker sedan av egen kraft.

Örnsköldsviks egen revisionsgranskning visar dessutom att skillnaderna mellan skolor är verkliga. Andelen behöriga lärare varierar mellan skolenheterna. Vissa skolor saknar behöriga lärare i flera ämnen, bland annat engelska, SO och NO, och rapporten nämner Alneskolan 5–9, Geneskolan, Haffstaskolan och Hemlingskolan som exempel. Samtidigt ligger kommunen på anständiga genomsnittliga nivåer. I KKiK-rapporten (kommunens kvalitet i korthet) för 2024 var 84,6 procent av eleverna i de kommunala skolorna behöriga till yrkesprogram. Just där ligger den avgörande lärdomen. Sammanbrottet visar sig sällan först i snittet. Det visar sig i fördelningen. Genomsnittet kan se städat ut medan skillnaderna mellan skolor hårdnar. Marknaden älskar genomsnitt, eftersom genomsnitt döljer den inre rangordningen. Barnen lever däremot i den rangordningen varje dag.

Det farligaste med skolmarknaden ligger därför djupare än vinstfrågan, även om vinstfrågan i sig är skamlig nog. Det farligaste ligger i hur hela barnsynen förskjuts. Eleven framträder som resultat, elevpeng, rykte och framtida utfall. Skolan framträder som position. Familjen framträder som strategisk aktör. Det gemensamma samhället drar sig undan och lämnar barnen till en ordning där varje val blir individuellt rationellt och kollektivt destruktivt. När en välutbildad familj söker en starkare skolmiljö åt sitt barn följer de systemets inbyggda uppmaning. När tillräckligt många gör samma sak töms andra skolor på det kapital som skapar lugn, tryck och förväntan. Då förlorar den gemensamma skolan sin blandning, och staten står där med en budgetmodell i handen och kallar sammanbrottet för resursfördelningsutmaning.

5. Geografin som dom

I Örnsköldsvik får denna ordning ytterligare en dimension. Här bär geografin egen makt. Här sitter orättvisan i vägen, avståndet, mörkret, tidtabellen, vintermorgonen. Kommunen skriver att alla barn har rätt till en placering inom rimligt avstånd från hemmet. Den skriver också att restider över 80 minuter bör undvikas. Formuleringen är avslöjande för att den gör geografin administrerbar. Den erkänner att vägen är lång. Den erkänner att barns tid kan tas i anspråk. Den erkänner att tillgången till utbildning redan från början ligger under ett geografiskt raster. I stället för att bära den skillnaden politiskt börjar man mäta dess skadeverkningar i minuter. Det är så periferin behandlas i dagens Sverige, som ett hanterbart avvikelsefall i en modell byggd efter tätortens norm.

Kommunens revisionsgranskning sätter ord på följderna. För elever vid skolenheter längre bort från Örnsköldsviks centrala delar kan resvägen vara ett hinder för tillgången till särskilt stöd, enligt en rektor som citeras i rapporten. Samma granskning pekar också på utmaningar med att skapa särskilda undervisningsgrupper vid mindre skolenheter, på lokalproblem som försvårar studiero och på en elevhälsa vars förebyggande arbete inte bär tillräckligt långt. Här blir geografin mer än bakgrund. Den blir en dom. Ett barn i centralorten får närmare till stöd, närmare till större enheter, närmare till rekryteringsbara lärarlag och närmare till den plats där systemet redan har samlat sina resurser. Ett barn längre bort får vänta längre, resa längre och bära en större del av den kommunala avvecklingens pris i sin egen kropp.

Detta är den svenska ojämlikheten i sin mest osmyckade form. Staten talar gärna om lika rätt i nationella termer. Barnet lever frågan som konkret närhet eller konkret frånvaro. Barnet lever den i minuter på morgonen, i missade möjligheter till stöd, i att en särskild undervisningsgrupp finns långt bort, i att lokalerna saknar grupprum, i att lärarna stretar i ämnen där behörigheten är tunn. Det som i Stockholm kan beskrivas som skolval framträder här ofta som en betydligt hårdare realitet: Valet mellan en skola nära byn eller en längre väg mot centraliseringens större enhet. Urban normativitet genomsyrar hela styrningen. Systemet bygger på föreställningen att valmöjlighet alltid är frihet. I en kommun som Örnsköldsvik blir den friheten ofta en fråga om ork, bil, arbetstid och logistisk förmåga. Därmed följer också klassens gamla mönster rakt in i skolfrågan. De familjer som kan bära geografin klarar sig bättre. De familjer som redan går tyngre genom vardagen får också bära avståndets straff.

Det här är varför landsbygdens skola alltid blir större än en byggnad. När en liten skola hotas förlorar bygden mer än klassrum. Den förlorar en plats där barn möts, vuxna knyts samman och framtid känns möjlig. Den förlorar ett intellektuellt centrum, ett vardagsnav och en konkret signal om att samhället vill bo kvar tillsammans med sina invånare. När skolan dras bort återstår en kall instruktion om att resa längre. Avståndet blir då ett språk i sig. Det säger: Hit sträcker sig omsorgen kortare, hit kommer stödet senare, hit når framtidstron med svagare kraft. Den som vill förstå hur ett land rangordnar sina barn behöver sällan börja i lagtexten. Det räcker att följa skolbussen.

6. Konsulten, centraliseringen och politikens reträtt

När politik tappar mod anlitar den gärna en konsult. Då kan moraliska frågor översättas till strukturfrågor, och strukturer kan beskrivas som nödvändiga justeringar. I Örnsköldsvik blev Sweco-utredningen från 2021 ett tydligt exempel på denna reträtt. Kommunen gav bolaget i uppdrag att se över lokalstrukturen för grundskolor, förskolor och fritidshem med målet att få fram kostnadseffektiva, flexibla och ändamålsenliga lokaler samt effektivisering av drift, energianvändning och lokalutnyttjande. Där står styrfilosofin svart på vitt. Skolan uppträder först som lokalorganisation, sedan som kostnadsproblem, därefter som effektiviseringsobjekt. Barnens vardag passerar genom ett språk där det mänskliga värdet redan har pressats samman till en fråga om kvadratmeter, drift och flöde.

Själva förslagen visar vart denna styrning leder. Sweco föreslog bland annat att Björnaskolan skulle utvecklas till en större enhet och att Trehörningsjöskolan, Gideåskolan och Hemlingskolan skulle avvecklas med elevflytt till Björnaskolan. Rapporten föreslog också att flera andra mindre skolor skulle avvecklas i andra delar av kommunen. Detta framställdes som rationell planering. Samtidigt rör det sig om något mycket större än lokaldisposition. Det handlar om vilken närvaro samhället vill ha i periferin, vilken trygghet barn ska få i vardagen och vilken sorts skolkommun man bygger när skolor görs större för att räkna hem en modell. Centraliseringen kommer sällan klädd som uppgivenhet. Den kommer som professionell översyn. Den kommer som powerpoint. Den kommer som konsultmatris.

Det är här politikens reträtt blir tydligast. En kommun som i sin utbildningsstrategi talar om demokratiska principer, barnkonsekvensanalyser, goda lärmiljöer och barns möjlighet att nå nästa kunskapsnivå låter samma skola passera genom en utredning där kostnadseffektivitet blir själva motorn. Det är en styrning som förpackar konflikt som teknik. Frågan om vilket samhälle barn har rätt till omvandlas till frågan om vilka enheter som är mest ändamålsenliga. Frågan om avståndets pris omvandlas till lokaloptimering. Frågan om trygghet omvandlas till flöde. Där försvinner också ansvaret. När politiken gömmer sig bakom utredningens neutrala språk kan den låtsas att den bara följer underlag, medan det i själva verket är en tydlig värdering som styr: Större enheter, färre platser, koncentrerade resurser, längre rörelser.

Konsultifieringen fungerar som en klasspolitikens skyddsmantel. Den döljer att varje centralisering flyttar makt, närvaro och framtid från vissa platser till andra. Den döljer att barn i redan svagare lägen får bära ett större pris. Den döljer att den gemensamma skolan styckas upp under löftet om bättre ordning. I själva verket är detta samma rörelse som pågår i välfärden i stort. När verksamheten pressas genom ekonomiska raster vinner det som går att räkna snabbt. Det som bygger samhälle tålmodigt kommer i andra hand. Skolan blir då ännu en sektor där offentligheten drar ned sitt anspråk och kallar reträtten för modernisering.

7. Vad barn lär sig om sitt värde

Barn ser mer än vad vuxenvärlden gärna erkänner. De ser vilka skolor som har gott rykte. De ser vilka skolor som omges av tal om utveckling och vilka som omges av tal om avveckling. De ser vilka lärare som stannar och vilka ämnen som saknar behöriga lärare. De ser vilka lokaler som känns byggda för koncentration och vilka som känns byggda för förvaring. De ser också vilket stöd som ligger nära och vilket stöd som ligger långt bort. Kommunens revisionsgranskning visar att andelen behöriga lärare varierar mellan skolenheterna, att vissa skolor saknar behöriga lärare i flera ämnen, att elevhälsans förebyggande arbete har brister och att nämnden ännu saknar en tillräckligt skarp uppföljning av likvärdigheten inom det systematiska kvalitetsarbetet. Det räcker långt. Barn behöver ingen policyutbildning för att förstå vad detta betyder. De läser värderingen direkt i vardagen.

Det farligaste med den sortens vardagskunskap ligger i hur djupt den sätter sig. Skolan lär förstås ut språk, tal och historia. Den lär också ut samhällets hierarkier. Den lär barn vilka miljöer som anses värda investering, vilka liv som anses värda närhet och vilka grupper som förväntas tåla mer friktion. Ett barn som växer upp i en skola med stabil lärarkår, tydlig framtid och nära stöd lär sig att samhället räknar med henne. Ett barn som växer upp i en skola med lång väg, återkommande hot, tunnare behörighet och svagare resurser lär sig något annat. Då blir utbildningen också en lektion i underordning. Den lektionen står sällan i kursplanen. Den skrivs i väggarna, i bussresorna och i tonfallet runt barnets skola.

8. Vad ett land och en kommun är skyldiga sina barn

Örnsköldsvik är mer än ett lokalt exempel. Kommunen visar hur ett samhälle kan fortsätta tala om likvärdighet samtidigt som det vänjer sig vid sortering. Den visar hur den gamla skolidén lever kvar i policydokument, samtidigt som den praktiska styrningen drar åt ett annat håll. Den visar hur marknad, geografi och budgetdisciplin kan samverka utan att varje enskilt beslut ser dramatiskt ut för sig. Ett urvalssystem här, en restidsgräns där, en socioekonomisk modell, en utjämningspott, en konsultutredning, en avvecklingsplan, en bristande uppföljning av likvärdighet. Varje led går att beskriva som rimligt. Helheten är ett civiliserat svek.

Ett demokratiskt samhälle har en tydlig skuld till sina barn. Det ska bära dem längre än deras adress gör. Det ska väga upp klass, geografi och hemmets resurser med en skola som håller samma värdighet över hela kartan. Det ska se till att stöd finns nära, att behöriga lärare finns där de behövs som mest och att små barns liv aldrig reduceras till logistiska kompromisser. Den skyldigheten försvinner varje gång offentligheten accepterar att skolans ordning formas av elevflöden, konkurrens och kostnadseffektivitet. Då går skolan från att vara demokratins ryggrad till att bli klassamhällets fördelningsmaskin.

Marknaden har inga barn. Den har flöden, kostnader, underlag och andelar. Den kan räkna ut hur en skola ska fyllas, hur en enhet ska avvecklas och hur en resurs ska fördelas. Den kan aldrig bära ett moraliskt ansvar. Det ansvaret ligger hos samhället, hos staten, hos kommunen, hos den politiska vilja som antingen väljer jämlik början eller väljer sortering. När kommunen räknar minuter, avstånd och elevpengar räknar barnen något annat: Hur långt samhället egentligen är berett att gå för dem. Där avgörs också vad Sverige är. Ett land som gör barn till marknad mister till slut mer än sin skola. Det mister sin demokratiska självrespekt.

Källor i urval

Lokala underlag

Örnsköldsviks kommun, Skolval.

Örnsköldsviks kommun, Kriterier skolskjuts för elever i grundskolan.

Örnsköldsviks kommun/KPMG, Granskning av likvärdig skola Örnsköldsvik (2024).

Örnsköldsviks kommun, Utbildningsstrategi (2016).

Örnsköldsviks kommun, Förskoleklass och grundskola.

Sweco, Lokalutredning grundskolor, förskolor och fritidshem (publicerad via Vänsterpartiet Örnsköldsvik).

Kolada/KKiK, Örnsköldsvik 2024.

Nationella och internationella underlag

Regeringen, Samling för skolan – Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35).

Regeringen, En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (SOU 2020:28).

Skolverket, Statsbidrag för stärkt kunskapsutveckling 2025.

Skolverket, Likvärdigheten i slutet av grundskolan (2025).

Skolverket, Ingen förbättring av likvärdigheten i grundskolan (2025).

IFAU, Skolsegregation och skolval (Rapport 2015:5).

IFAU, Decentralisering, skolval och fristående skolor (Rapport 2014:25).

OECD, Improving School Results and Equity in Compulsory Education in Sweden (2019).