Nikka kunde känna det när han klev över tröskeln, den där stillheten som kunde vara ett vakuum eller ett rop på hjälp. Han stod stilla i dörröppningen till hallen, andades ut genom näsan, lät blicken vandra över det smala utrymmet, väggarna som tätt höll ihop vad som fanns kvar.
Känslan var att det var kallare i lägenheten än det borde vara. Värmen var sänkt till minimum, men det var också för att själva luften bar på någonting rått.
Simon hukade bakom honom, drog av sig skorna, men såg sig samtidigt om med den där underliga blandningen av vördnad och skuld.
De hade kommit överens om att hjälpas åt. Det var Nikka som erbjudit sig först, nästan för snabbt, nästan som om han behövde bevisa något för sig själv eller för Simon. Kanske för Alan också, även om det var för sent att göra intryck på honom. De bar kartonger från bilen, två åt gången, tunga av böcker och papper och hela det föregående livet som nu skulle packas ihop och förflyttas till någon annans källarförråd.
Det hade redan gått tre veckor, men själva lägenheten var orörd, nästan besatt av att låtsas som om allt var som vanligt.
– Vi gör det bara, sade Nikka, och rösten studsade märkligt mot väggarna, som om repliken var för stor för rummet.
Simon blinkade till och följde efter mot köket. De arbetade tyst med praktiska rörelser. Sopsäckar spreds ut på golvet, lådor öppnades, bestick och tallrikar sorterades i högar. Nikka höll upp en kastrull, vände på den, släppte ner i sopsäcken när han upptäckte att botten var halvsvart. Simon tömde kylskåpet, slängde utgången yoghurt och svampiga tomater, torkade ur hyllplanen.
På köksbänken stod kaffebryggaren kvar. Kaffepåsen låg lutad mot väggen. Några muggar trängdes i diskhon.
Simon tog upp en, vände på den, ställde ner den igen.
Nikka såg ut genom köksfönstret. Det var disigt ute, husen på andra sidan gatan suddiga och bleka. Han mindes alla deras möten, hur Alan alltid varit den som hållit utkik, som alltid hade påpekat hur viktigt det var att hålla koll på omgivningen.
Resten av köket tömdes snabbt. Simon rev ut kryddburkar ur skåpet, slängde de flesta. De tömde soporna och knöt igen påsarna medan de undvek att möta varandras blick.
I vardagsrummet låg böcker i prydliga travar på golvet. Statsvetenskap, psykologi, begagnad kurslitteratur.
Nikka satte sig på huk och började stapla dem i nya lådor, sorterade dem efter ämne.
Simon vände på några av böckerna, bläddrade slumpmässigt, fastnade för ett ögonblick med fingrarna längs en understruken mening.
– Han kunde ha varit vem som helst, sade han, nätt och jämnt hörbart.
På soffbordet stod en hög med räkningar och reklamblad. Nikka bläddrade igenom dem mest för sakens skull. Inget personligt, bara det vanliga med el, internet och hyran.
Sovrummet var nästan tomt. Sängen bäddad, filten vikt. På nattduksbordet stod en vattenflaska och en bok om skandinavisk välfärdspolitik, uppslagen på ett kapitel om misslyckade reformer.
Nikka samlade ihop kläderna ur garderoben, vek dem i högar. Simon tog de få plagg som låg i tvättkorgen och lade dem i en IKEA-kasse.
Det fanns inga fotografier framme. Inga lappar på kylskåpet, inga spår av kaos. Allt var ordnat, som om Alan förberett sin egen frånvaro.
De arbetade utan att tala, men det var som om varje rörelse bar på en inre konversation, stum men oupphörlig.
Nikka tänkte på alla samtal de haft under tiden som de planerade, de där nätterna när allt verkade möjligt så länge man bara höll igång diskussionen. Hur Alan alltid hade haft ett sätt att dra sig undan, även när han var mitt i rummet. Sedan när alla var klara med att säga sitt, så hade han börjat presentera sitt sätt att se på saken. Det hade alltid varit raka motsatsen till vad Kanyalak hade argumenterat för.
Simon började gå igenom linneskåpet. Han lyfte ut handdukarna, vek dem prydligt, placerade dem i lådor märkta “TEXTIL”. Bakom en hög med örngott hittade han en liten, svart anteckningsbok, av den sort som han visste att Alan brukade använda för att skriva ner idéer, anteckningar, fragment av meningar.
– Vad är det här?
Simon drog fram den och öppnade den stående. Den föreföll vara tom.
Han bläddrade vidare, men det verkade inte vara något skrivet i den.
– Han hann inte ens börja, viskade han.
De sista sidorna verkade annorlunda. Pappret hade börjat bli buckligt, som om det blivit blött och torkat igen. Bläcket hade dragit.
– Det står något här, viskade Simon och satte sig på sängkanten.
– Vad?
– Det är hans handstil.
Simon började läsa högt med bräcklig röst:
Mamma.
För mig kommer du alltid att vara mamma.
Jag hoppas att du och pappa har det bra. Var ni nu än är. Jag hoppas att ni har träffat varandra igen. Och de andra. Alla era barn.
Jag är den enda som är kvar.
Jag har det ganska bra.
Jag studerar i Sverige. Det är kallt här. Det är tyst på kvällarna. Jag sitter i biblioteket länge. Ingen frågar något. Ingen vet vem jag är.
Jag dricker kaffe som smakar som vatten.
Jag tänker på dig när det är tyst.
Simon stannade och tittade på Nikka som satt på golvet. Det kändes som ett inkräktande, som om han gjorde intrång när han läste.
Nikka rörde huvudet i en svag nickning som för att bekräfta att han skulle fortsätta.
Jag tänker på den sista dagen.
Jag spelade fotboll. Vi var många. Jag minns såren på benen. Jag minns att jag skrattade. Jag minns att jag var hungrig.
Jag sprang hem.
Jag tänkte på mat och vatten. På att du skulle fråga varför jag alltid var sen.
Dörren var öppen.
Jag minns att jag tänkte att du hade glömt stänga.
Jag gick in.
Jag såg stövlar.
Jag såg att de inte hörde hemma där.
Jag såg deras ben. Jag såg deras händer. Jag hörde hur de pratade. Jag hörde hur de skrattade.
Jag såg dig ligga på bordet.
Simon drog handen över ansiktet. Nikka kom och satte sig intill honom på sängkanten med armen om hans axlar.
Jag sprang fram.
Jag slog. Jag skrek. Jag tog tag i en arm. Jag försökte dra bort honom.
De skrattade.
De lyfte upp mig och hängde upp mig på väggen.
Jag nådde inte ner.
Jag nådde inte dig.
De visste att jag såg.
De ville att jag skulle se.
Jag skrek på dig.
Du hörde mig.
Du såg på mig där du låg på bordet.
Jag minns dina ögon mer än något annat.
Jag minns att jag ville att världen skulle sluta.
Jag minns att jag försökte slita mig loss.
Jag minns att jag inte kunde.
Jag minns att de skrattade.
En av dem tog fram något.
Jag förstod inte först.
Sedan förstod jag.
Jag såg vad det var.
Du vaknade till.
Du såg på mig igen.
Du såg att jag såg.
När granaten exploderade i din mun svimmade jag.
Efter det var rummet inte längre ett rum.
Jag kommer alltid att vara kvar på vår vägg.
Jag hänger kvar där än idag.
Jag kommer aldrig att lämna dig.
Jag ser händer först.
Jag ser dörrar.
Jag hör när något förändras.
Jag kan inte stå still när det händer.
Jag kan inte låta det börja.
Jag kan inte låta det fortsätta.
Jag kunde inte få loss mina händer.
Det kommer aldrig att hända igen.
Jag hoppas att du vet det, mamma.
Alan.
Simon sänkte boken mot knäna.
– Vid vattentornet, började han. Jag var så jävla rädd. Jag såg hur de slog henne. Jag visste inte vad jag skulle göra. Alan gick in. Som om det redan var bestämt. Som om han visste exakt vad som behövde hända.
– Kanya var hans sista hämnd för väggen, sade Nikka.
Han tittade mot fönstret och tänkte tillbaka på Gällivare. De två männen som mördade Magnus. Alan hade rört sig utan tvekan. Inget prat, bara handling. Hur han hade gått rakt igenom dem. Hur han aldrig ens tittade efter bekräftelse.
– Han skulle aldrig låta någon tysta henne.
Han sträckte sig fram och tog anteckningsboken från sin väns knä. Han vägde den i handen en sekund, som om han försökte förstå hur något så litet kunde bära så mycket. Sedan stoppade han den innanför jackan.
Simon tittade på honom med uppspärrade ögon.
– Hon ska få den, sade Nikka.
– Nu?
– När hon orkar, svarade han och drog igen dragkedjan.
De reste sig båda två och började bära mot ytterdörren.
Simon stannade kvar i hallen för att tejpa igen kartongerna.
Nikka gick runt ett varv i lägenheten och släckte alla lampor. Han tittade på telefonen för att se om Anong hade svarat. De behövde bekräftelse på att de kunde komma och hämta skotern i Gällivare när de var klara här.
Peter Fahlén