Den 25 augusti klockan 18:00 ägde minoritetsdebatten rum på Arken och biblioteket. En valdebatt gällande rättigheter för enskilda, som riktades sig mot minoriteter. Örnsköldsviks kommun ingår i både finskt och samiskt förvaltningsområde.
Redan när jag satte mig i programsalen visste jag att det här inte var min fråga. Jag är varken same, sverigefinne, tornedaling, rom eller resande. Jag bär inga egna minnen av ett språk som tystnat mellan generationerna och ingen familjehistoria av att behöva förklara för myndigheter vem jag är.
Jag närvarade för att jag blivit inbjuden. Det fanns de på båda sidor av rummet som hade läst Den Sista Kolonin – Vuostálasvuohta, och en av dem hade några dagar tidigare berättat sin livshistoria för mig över kaffe. Det räckte, tänkte jag. Jag kan vara betraktaren.
Som betraktare var denna debatt intressant, om än något märklig. Politikerna brukar sitta i panelen längst fram då de förväntas ha svar. De brukar argumentera för att de tror på vad de gör i frågorna. Publiken frågar och panelen förklarar. Men den här kvällen var maktordningen nästan omvänd, eftersom kunskapen ofta verkade sitta bland åhörarna.
Politikerna var försiktiga, något så ovanligt som ödmjuka, och ibland nästan inställsamma. Det fanns en tydlig känsla av att den största politiska faran under kvällen var att säga något dumt inför de personer som visste betydligt mer om frågorna än de själva gjorde.
Johnny Eriksson från Vänsterpartiet hamnade i en utmärkande position. Han satt i panelen men rörde sig stundtals närmare publiken, med sin egen erfarenhet som resande och sin återkommande tanke om att minoriteterna behöver samarbeta. Caroline Sondell från Socialdemokraterna berättade om sin finska mormor och sina rötter i Tornedalen. Jenny Voitonnen från Sverigedemokraterna talade ur sin sverigefinska erfarenhet.
Trots detta var avståndet mellan panel och publik ytterst påtagligt. Det blev tydligast när minoritetssamordnaren Harriet Kuoppa tog ordet.
Hon talade om de öppna samråden. Möten som hållits återkommande, år efter år. Hon konstaterade att närvaron från kommunen varit dålig. Ingen av politikerna i panelen hade deltagit.
Mycket av det särskilda förvaltningsbidraget, sade hon, får betala sådant kommunen själv borde betala för sina medborgare.
Det blev tyst. Ansikten som stirrade. Det blev inte besvarat från politikerhåll men från åhörarna kom applåder.
Jag vet för lite om kommunens redovisning för att avgöra hur mycket det ligger i det hon säger. Det intressanta var ögonblicket. En kommunal minoritetssamordnare framförde inför en politisk panel en ganska allvarlig kritik av hur minoritetsarbetet finansieras.
Lite senare ställde en kvinna, bibliotekarie och same, kvällens kanske enklaste fråga. Hon tyckte att både kommunen, samerna och finnarna ibland lyckades krångla till språkfrågorna mer än nödvändigt. Hon gjorde ett närmast utsökt exempel på vad hon menade med sin egen framställning eftersom det verkligen tog henne en evighet att komma fram till den stora frågan:
Är alla partier för att förenkla modersmålsundervisningen?
Tummarna åkte upp längs hela panelen. Alla var för.
Det borde ju vara ett gott tecken, tänkte jag. Att alla ändå sitter med goda intentioner och viljan att allt ska bli bättre.
Engagemanget gällande språket hade funnits där hela kvällen. Både Samiska och Finska. Barn som behöver få tillgång till det. Äldre som behöver kunna behålla det. Språk som försvunnit ur familjer för att tidigare generationer lärde sig att skämmas för dem.
Vänsterpartiets Johnny Eriksson formulerade det bra när han talade om barn vars föräldrar fortfarande är rädda för att använda språket. En lärare kan lära ut ord och grammatik. Att läka ett historiskt sår kräver något mer.
Centerpartiet pratade om ramsor, temadagar och att uppmärksamma nationaldagar.
Då fnös Jenny Voitonnen.
På Finlands självständighetsdag hade kommunens skolor serverat vegetarisk makaronilåda, påpekade hon och beskrev det som förnedrande.
Publiken applåderade.
Johnny Eriksson höll med och kallade maten skamlig.
Jag har ingen aning om hur en värdig, finländsk nationaldagsmeny i Örnsköldsviks skolor ska se ut. Men jag förstod vad reaktionen handlade om. Det finns en väsentlig skillnad mellan att uppmärksamma en kultur och att förstå folket som bär den.
En samisk kvinna som flyttat till Örnsköldsvik från Östersund (som också är förvaltningskommun) spetsade till frågeställningen gentemot KD och SD och fick dem att bekänna färg gällande deras partiers häxjakt på samerna nationellt. KD tog avstånd från partiledningens nationella hållning, men SD slingrade sig (men uttryckte att det inte är en fråga som hon kommer att driva här).
Politikerna återkom gång på gång till ungefär samma formuleringar. Den enskildas rättigheter måste fungera i praktiken. Vi behöver göra mer. Vi behöver prata mer om dessa frågor. Ödmjukheten som jag hade reagerat på hos dem var nog egentligen sympati. Och inför en samling som bär erfarenheter man själv saknar så är lyssnande en ganska god utgångspunkt. Men det kan också bli en bekväm plats att stanna på.
När jag reste mig med anteckningsblocket och började gå funderade jag på hur mycket mer det egentligen behöver pratas. Ingen ville försämra modersmålsundervisningen. Ingen argumenterade mot minoriteternas rättigheter. Alla ville att det skulle fungera bättre. Harriet Kuoppa berättade ju hur mycket det pratas. Diskussionerna i samråd efter samråd. År efter år. Trots detta sitter de som rättigheterna gäller i publiken och frågar varför så mycket fortfarande inte fungerar.
Jag lämnade med svaret på bibliotekariens fråga i huvudet.
Alla gjorde tummen upp.
Det är ett bekvämt svar från den som bara lyssnar.
Peter Fahlén
Intressanta betraktelser. Många motsägelser.