Barnen som ingen saknade

Om Alva och Isak Ekman

Nu när det närmar sig (om allt går som det ska) så har jag börjat berätta om Norrskensbarnen. I mitt inlägg Det började på Hemliden berättade jag om Kjell Näslund, länkstationen där han arbetade uppe på Hemliden och den märkliga händelse som utspelade sig den 12 mars 1969.

Det var där boken tog sin början. Sedan behövde jag lämna Kjells berättelse. Sedan sprang den här berättelsen ifrån mig också, tror jag att jag kan säga, helt ärligt, och det kommer jag att berätta mer om i senare inlägg.

Som det var så lät jag vintern ligga kvar över Hemliden. Jag lät de svedda tallarna bli tre. Sedan skickade jag upp ett skotersällskap på berget och där hittade de två barn vid trädens fot.

En flicka låg halvt vriden över en mindre pojke med ena armen omkring honom. De var nakna. Ingen filt, inga kläder, inga fotspår som kunde förklara hur de kommit dit. De borde ha frusit ihjäl, den där natten i mitten av mars, men flickan var varm, och pojken andades lugnt.

Ingen hade anmält några barn saknade. Fotografier skickades runt, men ingen kände igen dem. Det var ingen mamma som ringde. Det var aldrig någon pappa kom körande genom natten. Ingen släkting hörde av sig som kunde berätta vilka de var.

Det var som om Hemliden själv hade lämnat över dem. Det är där Alva och Isak kommer in i berättelsen. Vad händer med barn som ingen kan förklara när de ändå måste växa upp någonstans?

De behöver mat. De behöver kläder. De behöver någon som sitter bredvid sängen när mörkret kommer. De behöver någon som säger deras namn. I den här berättelsen blir de människorna Eva och Gunnar Ekman.

De bor i Karlsviken utanför Trehörningsjö. Eva arbetar som jurist i Örnsköldsvik. Gunnar arbetar i skogen. De har länge velat ha barn och byggt ett liv där det finns plats för dem, trots att det aldrig kommit några. Så ringer polismannen Hasse Häggblad som arbetade under den här tiden som berättelsen utspelar sig.

När flickan lyfts ur bilen frågar Eva vad hon heter.

Hasse suckar bedrövat att de inget vet.

I den känsliga stunden ger Eva henne namnet Alva. Ljusets barn.

Hon tittar på pojken och namnvalet till honom är en blandning av hur starkt och varmt hon känner i ögonblicket som av hur han ser ut att behöva henne. Pojken får heta Isak.

På många sätt är den sekvensen själen och hjärtat i mycket av deras kommande historia. Två barn som saknar både ursprung och språk får namn. De blir någon. Tillsammans blir de familjen Ekman. För Eva och Gunnar spelar barnens ursprung ganska snart mindre roll. Gunnar säger det enkelt: De är deras nu.

Eva ser två barn som behöver bli älskade. För världen runt Alva och Isak kommer alltid att vilja veta vad de är. Eva och Gunnar börjar med vilka de är.

Jag tycker så mycket om den första tiden i Karlsviken. Den är stillsam, känslig, lite rolig, men ändå med en viss nerv. Manuset har sett ut på en mängd olika sätt innan den här versionen som nu blir utgiven, och det är inget snack om att det här är den bästa. Det är den alla gånger. Men jag minns med värme när hela berättelsen utspelade sig i kronologisk ordning tidsmässigt och jag skrev om hur båda två växte upp med varandra sida vid sida. På den tiden slutade berättelsen i ett mycket tidigare skede än vad den gör nu, men bakgrundshistorien var också mycket längre.

Eva försöker lära Alva ord genom att rita en ganska dålig katt. Hon sitter på golvet med Isak och försöker lära honom klappa händerna. Gunnar kommer hem från skogen med kåda i håret. Potatis kokar på spisen. Någon ska hämta en gjutjärnskvarn ur skafferiet. Ett vanligt liv arbetar envist för att växa fram. Samtidigt börjar världen omkring barnen bete sig märkligt.

Isak kämpar med kroppen, men tyngd tycks ibland uppföra sig annorlunda i hans närhet. Alva lär sig språket och upptäcker snart att människors tankar ibland ligger närmare henne än de borde. De är syskon men väldigt olika.

Isak är fysisk, försiktig och sluten. Alva söker mönster. Hon tittar, analyserar och frågar. Redan som liten börjar hon betrakta världen som något som går att läsa. Och hon vakar över sin lillebror. Den relationen följer dem genom hela berättelsen. Alva vill förstå. Isak vill kunna leva. Båda försöker skydda den andre.

Det låter enkelt när jag skriver det så. I praktiken blir det förstås betydligt mer besvärligt. För hur bygger man ett vanligt liv när själva verkligheten omkring en ibland verkar känna igen en?

En kväll står hela familjen ute vid sjön i Karlsviken och ser norrskenet röra sig över himlen. Eva kallar det barnens ljus. Gunnar säger att det nu är familjens ljus.

För Alva betyder det något mer. Hon uppfattar någonting i det. En närvaro, som ett budskap endast avsett för henne. En känsla av att hon och Isak har blivit gömda av en anledning. I den stunden föds en fråga som hon sedan kommer att bära med sig långt upp i vuxenlivet:

Varför är vi gömda?

Och bakom den väntar nästa:

Vem är det som letar?

Det är här Norrskensbarnen börjar växa från ett mysterium på ett berg i Ångermanland till den större berättelse jag till slut skrev.

Alva växer upp och blir forskare. Hennes behov av att förstå barndomens gåta drar henne mot fysiken, mot att utveckla sina egna teorier och så småningom långt bort från Karlsviken. Enligt mig är hon det mest intressanta i karaktärsväg som jag någonsin har skrivit, eller för all del läst, och jag jämför precis allt jag skriver med henne, sedan hon presenterade sig för mig på riktigt. Jag vet att det förmodligen snarare kommer att ha en bortvändande effekt på eventuella läsare, det sättet som jag pratar om henne. Risken är stor att man inte vill eller orkar ens ta tag i det, att man inte vill ta henne eller berättelsen till sig, inte vill ta den på allvar, helt enkelt inte vill veta av den för att jag förstorar upp den så mycket. Men så får det vara. Jag har kommit till den punkten att jag inte lägger så stor vikt vid hur många som läser det jag skriver eller vad man tycker om det. Jag gör min grej och det kommer inte att fungera att prata om Skulden att bära väven utan att prata om Alva Ekman.

Isak följer en annan väg. Den är (tyvärr) till stor del bortredigerad i den slutliga versionen av manuset, men det har i sig öppnat för att jag kommer att kunna göra en liknande sak med den historien som jag gjorde med Före Vuostálasvuohta. Publicera dem i följetong här på Substack.

Trots olika vägval finns huset i Karlsviken kvar mellan syskonen. Eva och Gunnar. Sjön.

Norrskenet.

Det smått magiska i minnet av att en människa kan sakna varje tänkbar förklaring och ändå höra hemma någonstans. När jag började skriva trodde jag länge att mysteriet skulle vara berättelsens centrum.

Varifrån kom barnen?

Vad hände på Hemliden?

Vad var farkosten?

Vad hade norrskenet för betydelse?

De frågorna finns kvar. Några av dem blir mycket stora i berättelsen som följer.

Men under arbetet upptäckte jag att andra frågor betydde precis lika mycket för handlingen: Vad är man skyldig de som gav en ett hem? Och vad händer när sökandet efter ens ursprung börjar hota just det man älskar?

Där finns skulden i Skulden att bära väven. Där finns också Alva. Forskaren som vill förstå universum, kvinnan som vill förstå sitt ursprung och flickan som fortfarande, någonstans inom sig, står ute vid sjön i Karlsviken med sin lillebrors hand i sin.

Isak står bredvid henne och tillsammans är de barnen som ingen saknade.

Tills någon gjorde det.

Peter Fahlén