De första kommentarerna om Den sista kolonin – Vuostálasvuohta har börjat komma. Det tycker jag är roligt. Den mest utstickande kommentaren än så länge är att det här är något som inte har skrivits förut. Det är en sanning med modifikation. Det är sant att mitt verk är något som sticker ut. Det snuddar vid saker som har skrivits förut, men det har aldrig berättats på det här sättet. Jag skulle vilja reda ut detaljer som jag gärna tar cred för och vilka saker som faktiskt har blivit berättade tidigare. I denna text kommer också lite förklaringar om hur jag resonerade när jag byggde karaktärerna.
Norrland har länge skildrats som sår, minne, råvarukälla, periferi och kolonial erfarenhet. Men Den sista kolonin flyttar frågan från vittnesmål till motdrag. Här räknar Norrland, organiserar sig och svarar. Det nya i min berättelse är inte att Norrland skildras som exploaterat. Det nya är att Norrland i den här berättelsen slutar vädja och börjar agera.
När Norrland slutar vädja
Om litteraturen före Den sista kolonin – och vad som händer när motståndet börjar räkna
Det finns mer litteratur om den norra delen av landet än man kanske först anar. Den saken är säker. Norrland har skrivits fram många gånger.
Som vildmark. Som framtidsland. Som råvarukälla. Som avfolkningsbygd. Som sår. Som minne. Som exotisk fond för människor söderifrån att upptäcka sig själva mot. Ibland med vrede, ibland med sorg, ibland med den där sega norrländska tystnaden som lätt blir romantik när den betraktas på avstånd.
Det finns en stark litterär tradition här uppe. Den som skriver om Norrland i dag börjar aldrig på tom mark. Den går genom arbetarlitteratur, rapportböcker, samisk vittneslitteratur, serieromaner, bygdeskildringar, dystopier och politiska essäer. Den går genom frågan om vem som äger landet, vem som får tala för platsen och vem som till slut får betalt när landskapet förvandlas till kapital.
Således ska man vara återhållsam med att säga att detta aldrig har skrivits tidigare. Men man kan säga något annat. Man kan säga att Den sista kolonin – Vuostálasvuohta försöker göra något som i princip aldrig görs i svensk litteratur: den låter Norrland gå från att vara ett objekt för analys till att bli ett subjekt med strategi.
Den låter Norrland räkna, organisera sig och svara.
Den gamla bilden: Norrland som landets förråd
Redan i den äldre norrländska litteraturen finns kampen mot bilden av Norrland som landets utkant. Peter Forsgren har i Norrland som koloni och utopi analyserat Olof Högbergs Den stora vreden och Ludvig Nordströms Petter Svensks historia som centrala verk i hur Norrland skrivs in i berättelsen om Sverige. Hos Högberg finns bilden av Norrland som rikets ”skräpkammare”; hos Nordström formuleras tanken om Norrland som en ”inre koloni”. (Makadam bok)
Norrland blir där något mer än geografi. Det blir ett systemförhållande. Ett område vars resurser behövs, vars människor förväntas bidra, vars kultur länge betraktats som avvikande, grov, efterbliven eller användbar beroende på vad centralmakten för stunden behöver.
Det är också varför begreppet koloni fortfarande väcker sådant motstånd. Det träffar en nerv. Det säger att problemet inte bara handlar om avstånd, väder, glesbygd eller dåliga kommunikationer. Det pekar mot makt, ägande och värdeflöden. Mot relationen mellan centrum och periferi.
Sådana frågor blir obekväma, eftersom de stör den svenska självbilden. Sverige tycker om att se sig som ett sammanhållet folkhem. Ett land där regionala skillnader finns, men där staten i grunden velat väl. Norrlands litterära erfarenhet säger något mer komplicerat: att ett land kan hålla ihop och ändå fördela kostnader, risker och värden på ett djupt ojämlikt sätt.
Vittnesmålet: när rösterna från marken bryter igenom
Sara Lidmans Gruva är ett av de verk som tydligt förflyttar Norrlandsfrågan från landskap till kropp. Boken bygger på gruvarbetarnas röster i Kiruna och Svappavaara och på Odd Uhrboms fotografier. Den kom 1968, året före den stora gruvstrejken, och har blivit ett av de mest centrala svenska exemplen på litteratur som bär fram arbetets erfarenhet inifrån. (litteraturochklass.blogspot.com)
Det viktiga med Gruva är att den vägrar låta malmen vara abstrakt. Malmen blir arbetstid, lungor, värk, risk, lydnad, stolthet och förnedring. Bakom exportinkomsterna finns människor som känner vibrationerna i kroppen. Bakom den nationella nyttan finns skiftgång, damm, hierarki och klass.
Det är fortfarande en av de starkaste formerna av motståndslitteratur: att låta den som bär systemet beskriva hur systemet känns. Men vittnesmålet har också en begränsning. Det kan visa, anklaga, skaka om. Det kan tvinga läsaren att se.
Det förändrar inte automatiskt maktförhållandet.
Det är där den moderna Norrlandsfrågan ofta fastnar. Den får beskrivas. Den får sörjas. Den får bli reportage, krönika, paneldebatt, kulturtext och valfläsk. Den får bli ett problem som andra ska förstå. Men den får aldrig bli en kraft som själv sätter villkoren.
Den samtida vreden: varför är bruket rikt och orten fattig?
Mats Jonssons Nya Norrland är kanske det bästa samtida exemplet på hur den norrländska frågan kan skrivas med vrede, humor och ekonomisk blick. Förlagets presentation beskriver hur Bollstabruk förlorat hälften av sina invånare samtidigt som sågverket blivit ett av Europas största och omsätter omkring en miljard om året. (Ordfront Förlag)
Det är en nästan perfekt bild av svensk centrum–periferi-politik. Värdet finns kvar. Kapitalet rör sig. Samhället töms.
Det är inte bristen på produktion som skapar förfallet. Det är fördelningen av produktionens resultat. Orten står kvar med tomma lokaler, försämrad service och en känsla av att allt som skulle kunna bära framtiden redan har bokförts någon annanstans. Sveriges Radio sammanfattade samma kärnfråga kring Nya Norrland: varför ser orter i norr ut som övergivna kulisser när pengarna fortsätter rusa genom sågverket och söderut? (Sveriges Radio)
Här finns en tydlig släktskap med Den sista kolonin. Frågan är densamma: hur kan en plats vara så ekonomiskt viktig och samtidigt behandlas som om den vore ett problem?
Skillnaden ligger i formen för svaret.
Hos Jonsson får vi analysen, minnet, klassresan, vreden, ironin och den smärtsamma blicken på hur landet hängt ihop ekonomiskt. I Den sista kolonin försöker jag göra något annat med samma grundfråga. Jag ville föreställa mig vad som händer när människor i Norrland drar slutsatsen att de redan har förstått systemet tillräckligt väl för att störa det rent praktiskt.
Dystopin och utbrytningen: när Norrland blir ett annat land
Det finns också verk där Norrland bokstavligen bryter sig loss. Thomas Engström och Margit Richerts Nordmark-serie, med Nattavaara och Armasjärvi, skildrar en framtid där Norrbotten brutit sig loss från Sverige och styrs av en jarl i ett hårt, dystopiskt landskap. (Västerbottensteatern)
Den typen av berättelse gör något viktigt. Den skruvar upp konflikten tills den blir synlig som myt, katastrof och alternativ historia. Den frågar vad som återstår när staten förlorat sin legitimitet och periferin inte längre ryms i samma samhällskontrakt.
Men Den sista kolonin är inte en sådan berättelse.
Den utspelar sig inte efter kollapsen. Den börjar medan Sverige fortfarande fungerar. Med myndigheter, banker, elnät, universitet, medier, juridik, skatter, bolag och politiska förklaringar. Den intresserar sig inte främst för vad som händer när staten faller, utan för vad som händer när några unga människor inser att staten redan har brutit en del av sitt löfte.
Det är en viktig skillnad.
För det mest skrämmande motståndet kommer kanske inte när människor saknar alternativ. Det kommer när de kan systemen tillräckligt väl för att använda dem mot dem som tagit dem för givna.
Det samiska djupet: landet före staten
Ingen text om Norrland, mark och koloniala drag kan undvika den samiska erfarenheten. Här finns en annan och djupare historisk linje än den svenska regionalpolitiska konflikten. Linnea Axelssons Ædnan skildrar två samiska familjer från 1900-talets början till vår tid och låter familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik. Titeln betyder landet, marken och jorden på gammal nordsamiska. (Albert Bonniers Förlag)
Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit berättar om tvångsförflyttningarna av renskötande samer, en historia byggd av röster, foton, brev och jojktexter från dem som drabbades och deras efterkommande. (norstedts.se)
Den samiska litteraturen påminner om något avgörande: frågan om Norrland handlar inte bara om stad och land, nord och syd, skatt och service. Den handlar också om äldre rätt, brutna liv, tvång, markanvändning och statens förmåga att kalla intrång för utveckling.
Därför bär undertiteln Vuostálasvuohta en tyngd som inte går att underskatta. Motstånd är inte bara en politisk hållning. Det är en minnesform. Det är ett sätt att säga att marken inte börjar existera först när någon gör den lönsam.
Vad Den sista kolonin försöker göra
När jag skrev Den sista kolonin – Vuostálasvuohta ville jag inte skriva en roman där Norrland ännu en gång ber om att bli förstått. Det finns redan många som har förstått.
Det finns redan statistik, utredningar, historiska exempel, reportage, debattartiklar, böcker och vittnesmål. Det finns redan människor som i generationer har sagt att vinsterna rör sig bort från platsen där konsekvenserna blir kvar.
Romanens fråga blev därför en annan:
Vad händer om jag sätter ihop en samling unga vuxna i Umeå som slutar förklara? Vad händer om de börjar räkna? Vad händer om jag sätter ihop en skara karaktärer som jag personligen tycker representerar det nya, vackra Norrland och människorna som bor här idag - på ett sätt som innebär att det inte är gubbarna Andersson, Johansson och deras fruar. Om jag visar vilka som egentligen bor här.
Sex studenter på universitetet bestämmer sig för att slå tillbaka mot den ordning där Norrland burit landet med malm, skog, vatten och lojalitet medan vinsterna rört sig söderut och konsekvenserna stannat kvar. Bokens offentliga presentation beskriver just detta: de gör det med kunskap, nätverk och en plan som kan förändra Sverige. Kanyalak Phadungkiat från Gällivare blir rösten som inte går att tysta.
Men för mig är hon mer än en röst.
Kanya är den moraliska nerven i berättelsen. Hon är den som förstår att ett samhälle kan vänja sig vid nästan vad som helst, så länge offret sprids ut över nog många människor och nog många år. Hon bär den där speciella blandningen av klarhet och raseri som uppstår när någon har sett både språket och våldet bakom besluten.
Emma Johansson är något annat, men lika avgörande. Hon är strukturen. Kanya kan få människor att lyssna, men Emma förstår hur en idé måste förankras för att överleva första chocken. Hon representerar det som ofta saknas i romantiska upprorsberättelser: förmågan att gå från vrede till metod. Det är där bokens motstånd får sin form. När jag tidigare har pratat om att Emma är en av arkitekterna så är det en underdrift. Det är hon som är arkitekten.
Beräkning, infrastruktur, juridisk gråzon. Ekonomisk press, teknisk kompetens, social förankring. Moraliskt pris.
Det var det jag ville åt. Sedan var jag noga med att påpeka i förordet, som skrevs en tid efter att berättelsen var klar. Först provade jag den som tv-serie, sedan blev det ett bokmanus, och i den omarbetningen blev den så naken att det definitivt skulle kunna tolkas som terrorism eller utpressning. Precis som de diskuterar i det djupdykande podd-avsnittet som jag publicerat på Substack så är den gränsen väldigt tunn. Där blev förordet nödvändigt för att klargöra att terror inte är något som jag står bakom eller uppmuntrar.
När motståndet blir vuxet
Sverige är fullt av berättelser där människor i periferin beskrivs som arga. De röstar fel, klagar för mycket, förstår inte globaliseringen, hatar staden, saknar utbildning, romantiserar det förflutna, är bittra över framtiden.
Det är en bekväm bild för makten. Den gör missnöjet psykologiskt i stället för politiskt.
I Den sista kolonin ville jag vända på det. Jag ville skriva en berättelse där missnöjet inte är förvirrat, utan precist. Där ilskan inte är ett utbrott, utan en analys som fått vittring. Där Norrland inte blir fonden för Sveriges dåliga samvete, utan en plats där människor förstår exakt vilka knappar de kan trycka på.
Det betyder inte att bokens personer är hjältar. Motstånd kostar. När man börjar använda systemets egna verktyg mot systemet blir varje handling också en moralisk prövning. Gränsen mellan nödvändighet och övergrepp blir farlig. Det går inte att skriva en hederlig roman om motstånd utan att också skriva om priset.
Men jag ville inte skriva ännu en berättelse där Norrland reduceras till stämning. Jag ville skriva en berättelse där Norrland blir handlande kraft.
Varför just Emma och Kanyalak?
Ett motstånd behöver två saker som inte alltid ryms i samma person. Det handlar om röst och konstruktion.
Kanyalak är rösten. Hon gör det omöjligt att fortsätta låtsas som om frågan är teknisk, neutral eller administrativ. Hon påminner människor om att det som kallas nationell nytta ofta har en lokal kostnad. Hon gör konflikten mänsklig.
Emma är konstruktionen. Hon visar att vrede utan struktur brinner upp. Hon förstår att makt inte bara besegras genom att avslöjas. Den måste pressas där den är beroende, störas där den är svag och tvingas svara på frågor den helst vill hålla abstrakta.
Tillsammans gör de något som jag tycker svensk offentlighet behöver mer av: de flyttar blicken från protestens estetik till protestens intelligens.
Norrland räknar, organiserar sig och svarar.
Och när det svaret kommer är det inte bara ett rop från avståndet. Det är ett besked från en plats som har förstått sin egen betydelse. Sedan skulle ingen av dem ha något att stå på utan hela gruppens inblandning. Alla har sin egen betydelse. Men Emma och Kanya lyckas göra det till ett uppror som engagerar globalt på ett sätt som vårt moderna samhälle är byggt för att ta del av.
Det jag hoppas att boken öppnar
Jag hoppas inte att alla läsare håller med romanens personer. Det vore nästan olyckligt. En roman om motstånd ska skapa friktion. Den ska tvinga fram frågor som inte låter sig lösas med en slogan. Sedan är vissa handlingar värda att ifrågasätta. Det är det inte tu tal om.
Hur långt får människor gå när de upplever att demokratins vanliga kanaler inte längre bär deras verklighet?
Vad är våld: att störa ett system, eller att långsamt låta ett landskap tömmas på värde?
Vem får kallas ansvarslös: den som bryter ordningen, eller den ordning som länge brutit balansen?
Och framför allt:
Vad händer med ett land när de människor som burit det slutar be om kvitto och börjar kräva avräkning?
Det är där jag tycker att Den sista kolonin – Vuostálasvuohta placerar sig. I en tradition, men med en annan rörelse. Efter Högbergs och Nordströms koloniala blick. Efter Lidmans vittnesmål från gruvan. Efter Jonssons rasande ekonomiska självbiografi. Bredvid den samiska litteraturens djupare minne av mark, tvång och rätt. I samtal med dystopierna om ett Norrland som lämnat Sverige.
Men med ett annat startläge.
Sverige finns kvar.
Systemet fungerar.
Pengarna rör sig.
Elen går genom ledningarna.
Skogen står där den står.
Malmkropparna ligger kvar under marken.
Och i Umeå sitter några unga människor och räknar ut vad allt detta egentligen betyder. Det är deras farligaste insikt.
För när Norrland räknat färdigt återstår inte längre bilden av en tyst landsända som hoppas på att bli hörd. I mitt manus vädjar de inte till någon. De agerar.
När Kanya presenterar Norrlandsdeklarationen exploderar flödet.
Då återstår en fråga riktad till hela landet:
Vad är Sverige skyldigt den plats som burit det?
Här hittar man Den sista kolonin – Vuostálasvuohta i tryckt upplaga: