Det finns en rörelse i svensk politik som är svårare att mäta än skattesatser, opinionssiffror och arbetslöshetskurvor. Den sker i nacken. I hur människor vrider huvudet när de letar efter den som tagit något ifrån dem. Om man har följt med i mitt skrivande vet man vad jag syftar på. Det här är en mer fokuserad text.
Allt fler har verkliga skäl att vara arga. Lönerna pressas av priserna. Hyrorna äter upp framtiden. Arbetslivet blir hårdare, sjukförsäkringen snålare, bostaden dyrare, tryggheten tunnare. En människa kan göra allt rätt och ändå känna hur marken flyttar sig under fötterna. Hon kan arbeta, betala skatt, fostra barn, följa regler, hålla ihop, och ändå upptäcka att samhället byggts om till en plats där hennes värde hela tiden måste bevisas.
Där borde ilskan bli politisk. Där borde den söka sig mot dem som äger, beslutar, avreglerar, privatiserar, skär ned, höjer hyror, pressar villkor och förklarar varje social skada som individens brist. Där borde den söka sig mot överheten, mot den som sitter på bestämmanderätten och makten.
Men något annat har hänt. Ilskan har fått fel adress. Den har lärt sig att se åt sidan. Den har lärt sig att se nedåt. Den har lärt sig att misstänka den som står i samma kö, söker samma bostad, väntar på samma vård, kämpar med samma papper, försöker överleva samma system. Den har lärt sig att tro att hotet kommer från den som har mindre makt.
Det är här den falska revolutionären i rubriken kliver in. Han ser ut som motstånd. Han låter som trots. Han använder ord som etablissemang, frihet, sunt förnuft, tystad, jagad, obekväm. Han påstår sig tala för folket mot makten. Han beskriver varje invändning som censur och varje kritik som bevis för att han har rätt. Han lever på känslan av att någon äntligen säger det förbjudna.
Men det förbjudna är märkligt välkommet i samtidens maskineri. Det delas, förstärks, monetariseras, säljs som prenumeration, klipps till podd, omvandlas till föreläsningar, sponsras av uppmärksamhet och belönas av algoritmer. Den falska revolutionären står i opposition mot etablissemanget på ett sätt som etablissemangets ekonomi begriper utmärkt.
Han gör människors vrede lönsam.
Det är vår tids stora politiska bedrägeri. Högern har stulit revolutionens yta. Den har tagit ilskan, upprorsposen, den antiauktoritära gesten, föraktet mot maktens språk, och riktat alltihop bort från ägandet. Bort från kapitalet. Bort från dem som faktiskt kan ändra människors livsvillkor. I stället har den skapat en ny karta där makten ser ut som journalister, bibliotekarier, klimataktivister, genusvetare, socialsekreterare, kulturarbetare, fackliga tjänstemän och kvinnor som använder för många ord.
När makten definieras så kan kapitalet kliva åt sidan. Då kan miljardären kalla sig rebell. Då kan skattesänkaren kalla sig folkets vän. Då kan välfärdsvinnaren tala om vanligt folks kamp. Då kan medieentreprenören sälja ilska mot eliten medan hans egen affärsmodell bygger på samma elitlogik: räckvidd, kapital, varumärke, dominans.
Den gamla revolutionären var farlig eftersom han ställde frågan överheten avskyr: varför ska bara en liten del äga det som många bygger?
Den falska revolutionären ställer en annan fråga: varför får någon annan något?
Det är en genial förskjutning. Den gör politik till misstänksamhet. Den gör klass till kultur. Den gör ekonomisk makt osynlig och social utsatthet synlig på ett sätt som går att hata. Den får löntagaren att granska bidragstagaren, den arbetslöse att granska invandraren, den skuldsatte att granska den sjukskrivne, hyresgästen att granska flyktingen, småföretagaren att granska läraren, landsbygden att granska biblioteket.
Under tiden växer vinsterna. Under tiden samlas ägandet. Under tiden pressas arbetsvillkoren. Under tiden görs trygghet om till övervakning, frihet till skattesänkning och ansvar till en piska riktad mot den som redan ligger nära golvet.
I dagens Sverige är detta extremt tydligt. 2022 var Sverigedemokraterna största parti bland arbetslösa, med 30 procent av rösterna i gruppen, enligt Dagens Arenas sammanställning av vallokalsundersökningen. Samma artikel lyfter statsvetaren Olle Folkes analys om grupper som fått det sämre genom jobbpolitikens ökade klyftor mellan dem som har arbete och dem som står utanför. (Dagens Arena)
Det är en av de mest häpnadsväckande siffrorna i modern svensk politik. Inte för att arbetslösa skulle sakna rätt att rösta på vilket parti de vill. Inte för att en människa i arbetslöshet automatiskt tillhör vänstern. Utan för att siffran visar hur effektivt högern har lyckats omvandla materiell otrygghet till kulturell vrede.
Den arbetslöse har all anledning att vara förbannad. På arbetsgivare som sorterar bort människor. På en arbetsmarknad där människor görs utbytbara. På ersättningssystem som bygger misstänksamhet. På politiker som talar om arbetslinjen som om arbete vore något som uppstod genom skam. På ett samhälle där den utan jobb behandlas som ett moraliskt problem i stället för som en människa i ett ekonomiskt system.
Men den falska revolutionären erbjuder en kortare väg.
Han säger: titta där.
Där är invandraren.
Där är bidragstagaren.
Där är den sjukskrivne.
Där är någon som får något du saknar.
Där är din fiende.
Så förvandlas arbetslöshet från klassfråga till misstanke. Så förvandlas utsatthet till konkurrens. Så förvandlas en människa med rätt att kräva mer av samhället till en människa som kräver mindre åt någon annan.
Det är detta som måste kallas vid sitt rätta namn. Det är en kontrarevolution i rebellkläder.
Den falska revolutionären hotar aldrig maktens grund. Han hotar maktens artighet. Han stör samtalstonen, provocerar institutioner, hånar akademiker, skapar rubriker, bryter språkliga tabun. Men när frågan gäller ägandet blir han tam. När frågan gäller arv, kapital, vinster, räntor, skatter, mark, bostäder, arbetsvillkor, privatiseringar och klassmakt blir revolten försiktig. Då riktas blicken tillbaka mot kulturkriget.
Det är därför hans uppror är falskt. Han vill ha vrede utan omfördelning. Han vill ha folkstorm utan klassanalys. Han vill ha hat mot eliten, men bara mot den del av eliten som saknar kapital nog att vara farlig. Han vill ha ett folk som känner sig förrått, men aldrig ett folk som frågar vem som äger förräderiet.
Vänstern har alltför ofta svarat med förvaltningens språk. Den har försökt förklara system när människor bett om en fiende. Den har talat om långsiktighet, utredningar, institutionell tillit och sammanhållning, medan högern har pekat ut precisa syndabockar med brutalitet. Vänstern har ofta haft rätt i analysen och förlorat rörelsen i känslan. Det räcker inte att ha rätt. En text måste också visa var smärtan kommer ifrån. Det betyder inte att vänstern ska bli slarvigare, råare eller mer lögnaktig. Den måste bli farligare i sak. Den måste sluta skriva som om makten behöver övertalas och börja skriva som om människor måste få syn på rånet medan det pågår.
För välfärden är inget museum. Den är folkets gamla seger. Den är vård, skola, bibliotek, a-kassa, sjukförsäkring, pensioner och arbetarrätt som tidigare generationer slet loss ur överhetens händer. När högern angriper den handlar det inte om modernisering. Det handlar om återtagande. Rum för rum. Krona för krona. Rättighet för rättighet.
Det är så den revolutionära rollen kan återtas. Genom att göra varje fråga till en fråga om riktning.
När någon säger bidrag: fråga vilka bidrag som ges uppåt.
När någon säger arbetslinjen: fråga vem som tjänar på rädsla.
När någon säger trygghet: fråga varför tryggheten alltid betyder hårdare tag mot den svage och mjukare villkor för kapitalet.
När någon säger frihet: fråga vems frihet som växer när skatten sänks och välfärden krymper.
När någon säger etablissemang: fråga varför ägarna så ofta saknas i bilden.
Den verkliga revolutionären i dag är den som vägrar låta människors vrede föras bort från orsaken. Det är den som får den arbetslöse att se arbetsmarknaden, hyresgästen att se fastighetsägaren, löntagaren att se vinsten, den skuldsatte att se banken, väljaren att se handen som pekar nedåt och fråga varför den aldrig pekar mot dem där uppe.
Det är skrivandets uppgift nu. Att återställa riktningen. Man kan sitta och tycka att allt redan har skrivits. Alla epoker är redan avklarade. Informationssamhället vi lever i var målet som vi inte visste att vi strävade efter, men som vi ändå lyckades åstadkomma. Det har aldrig i människans historia varit viktigare att skriva än det är idag. Den information som delas i det moderna samhället är vad som kommer att forma de som tar del av den.
Det skrivna ordet har till uppgift att visa att förakt nedåt är maktens äldsta trick i modern kostym. Att avslöja den falska revolutionären som det han är: en affärsman i revoltens kläder, en försäljare av felriktad ilska, en predikant för ett uppror som lämnar överheten i fred.
Och att ge människor ett annat språk för sin vrede. Ett språk som söker orsaken, följer pengarna, namnger ägandet och vägrar göra utsatta människor till varandras fiender.
För ett samhälle faller inte bara när klyftorna växer. Det faller när människor lär sig att hata dem som står under dem mer än de granskar dem som står över dem.
Den falska revolutionären vill hålla blicken där. Lågt. Trångt. Misstänksamt. Riktad mot grannen, främlingen, den sjuke, den arbetslöse, den som kom hit, den som redan förlorat.
Den verkliga revolutionären gör något annat.
Han bryter nackspärren.
Han visar var makten finns.
Han säger: se dit.
Revolutionen börjar där blicken vänds uppåt igen.