Det började på Hemliden

Bakgrundshistorien till "Norrskensbarnen"

Norrskensbarnen började med Kjell Näslund. Eller kanske med ett berg, en länkstation och en kväll i mars 1969.

Hemliden ligger utanför Trehörningsjö i Ångermanland, några mil norr om Örnsköldsvik. Trakten har genom åren lämnat efter sig ett märkligt, litet arkiv av berättelser om ljus på himlen, föremål på nära håll, motorer som stannat och elektricitet som slagits ut.

En av berättelserna sticker ut. Den 12 mars 1969 arbetade Kjell Näslund ensam som föreståndare vid länkstationen på Hemliden. Enligt hans egen berättelse började utrustningen krångla under kvällen. Larm gick. Någonting störde stationen. Sedan såg han farkosten.

Näslund beskrev senare ett enormt föremål som svävade strax utanför stationen. I äldre återgivningar uppskattas det till omkring 150 meter. Från farkosten kom ett gråblått ljus och ett antal märkliga gestalter som han beskrev ungefär som lådor eller sockerlådor. Flera av dem tog sig in i stationsbyggnaden.

Själv kunde han inte röra sig. De stannade några minuter. Sedan återvände de till farkosten, som försvann. Det var där jag hajade till första gången jag läste om historien.

Hemliden?

Det är ju ett stenkast från där jag sitter och skriver. Om man tillåter en författare ett ganska generöst stenkast.

Jag började leta. Jag googlade Kjell Näslund, Hemliden och 1969 och hamnade snart längre ner i kaninhålet än jag hade tänkt mig. Jag hittade gamla texter och inspelningar. Jag lyssnade på hur Kjell själv berättade om upplevelsen.

Jag har tagit med barnen upp till den gamla länkstationen på Hemliden. Vi har gått omkring där och tittat. Jag har berättat historien för dem. Här arbetade en man ensam en kväll 1969 och berättade senare att ett enormt flygande föremål kom över skogen och att märkliga gestalter tog sig in i byggnaden. Som en berättelse för barnen är den närmast oslagbar.

Sedan finns tallarna.

När jag varit där har jag sett två tallar som fortfarande bär tydliga spår av att ha blivit stympade någon gång. De står där på berget, märkliga och kapade.

Vad som orsakade det överlåter jag gärna åt andra att avgöra. För mig var de viktigare av ett annat skäl. De gav berättelsen en fysisk plats och det gav den en puls.

Plötsligt fanns något att ställa sig bredvid. Något att röra vid. En gammal länkstation på ett berg i Ångermanland, ett antal märkliga träd och en berättelse som fortfarande gick att följa genom landskapet mer än ett halvt sekel senare.

Och där började fiktionen arbeta. I Norrskensbarnen finns tre tallar. Det är ett medvetet drag från min sida.

I en av de gamla inspelningar jag lyssnat på säger Kjell själv en tall när han berättar om vad han såg efter händelsen. Andra återgivningar talar mer allmänt om skadade talltoppar.

På Hemliden har jag själv stått framför två.

I min roman blev de tre.

Där någonstans går gränsen.

Fram till den punkten följde jag spåret efter Kjell Näslund. Sedan började berättelsen söka sin egen väg. Jag började fundera på den enklaste och farligaste av alla författarfrågor:

Tänk om?

Tänk om något faktiskt hade kommit till Hemliden den där kvällen? Tänk om länkstationen hade haft en betydelse? Tänk om det gråblå ljuset hade varit något mer än ljus?

Och framför allt: Tänk om farkosten hade lämnat någonting efter sig?

I min berättelse går vintern vidare efter Kjells upplevelse. Snön ligger kvar på Hemliden. De tre svedda tallarna står på sluttningen.

Och när människor tar sig upp på berget hittar de två små barn i snön. En flicka och en pojke. De har inga kläder. Ingen vet varifrån de kommer. Ingen saknar dem. De borde ha frusit ihjäl. Men deras hud är varm. Flickan får namnet Alva. Pojken får namnet Isak.

Och där föds Norrskensbarnen.

Kjell Näslunds berättelse finns alltså kvar någonstans långt inne i romanens DNA. Länkstationen finns där. Hemliden finns där. Datumet finns där. Det gråblå ljuset finns där. De märkliga lådorna finns där.

Sedan förändras allting.

Tre tallar ersätter de motstridiga spåren från verkligheten. Två barn läggs i snön. Norrskenet får ett språk. Fysiken börjar böja sig. En lokal berättelse från Ångermanland växer så småningom hela vägen till CERN, Genève och frågan om människan verkligen är ensam i universum.

Det fascinerande för mig är att berättelsen ändå fortfarande börjar på samma lilla berg. Det finns någonting väldigt norrländskt i det.

Världen kan vara hur stor som helst. Universum kan sträcka sig miljarder ljusår bort. Människan kan bygga laboratorier, acceleratorer och teorier för att förstå själva rumtiden.

Men ibland börjar allting med en man som sitter ensam på sitt arbete en kall kväll i mars. Ett larm går. Han öppnar dörren och utanför väntar något som aldrig riktigt lämnar honom.

Och sedan blev den Alvas och Isaks berättelse. Kanske är det så det fungerar. Någon ser någonting. Någon annan lyssnar.

Och drygt femtio år senare hittar man två barn i snön under tre svedda tallar.

Peter Fahlén