Inledning
“Det ska löna sig att arbeta.” Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson upprepar satsen med samma säkerhet som en präst läser trosbekännelsen. Orden låter sunda, redliga och svenska. Där finns plikt. Där finns vardagsheder. Där finns bilden av människan som stiger upp tidigt, gör sitt pass, bär sin del, håller sin rygg rak och sitt ord fast.
Det ska löna sig att arbeta. I dagens Sverige betyder satsen allt oftare att det ska kosta att vara fattig.
Där ligger den moderna högerns stora språkliga bedrift. Den har tagit ett uttryck som en gång bar doft av verkstadsgolv, väckarklocka, nattbuss, fackmöte, matlåda och ansvar, och fyllt det med en annan riktning. Den har lånat hederns språk för att skydda ägandets ordning. Den har tagit moralens gamla mynt och präglat om det med ny bild på framsidan. Arbetslinjen framstår som ett löfte till löntagaren, men fungerar allt oftare som en varning till den som redan står nära avgrunden.
Regeringen vet exakt vad den rör vid. Den rör vid en svensk moral som formats av handslag, köksbord, föreningsliv, nykterhetsrörelse, bondesamhällets ömsesidighet och arbetarrörelsens skötsamhet. Gör rätt för dig. Håll ditt ord. Hjälp grannen. Dra ditt strå till stacken. Den svenska folksjälen bär spår av den ordningen än. Detta är anledningen till att arbetslinjen fungerar så väl som politiskt vapen. För den starkaste kopplingen i modern tid behöver man inte gå längre tillbaka än Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, när Moderaterna plötsligt var arbetarpartiet. Med språklig justering lånar arbetslinjen sitt tonfall från anständigheten och använder det för en annan operation. Den riktar blicken nedåt. Den lär småfolket att granska småfolket. Den uppfostrar löntagaren att mäta den arbetslösa, den sjuka, den nyanlända och den som lever på försörjningsstöd.
Samtidigt lämnas den stora svenska klyftans översta våning i mjukt skuggspel. Där sitter kapitalet. Där växer utdelningar, värdestegringar, arvsmassor och skattegynnat sparande med en hastighet som varje vanlig löntagare känner som en annan planet. Regeringen kopplar uttryckligen arbetslinjen till bidragsreform, aktivitetskrav och sänkt skatt på arbete, samtidigt som dess egen fördelningspolitiska redogörelse visar att toppen dragit ifrån främst genom kapitalinkomster.
Arbetslinjen i sin nuvarande form är moraliskt bedräglig. Den är klasspolitiskt styrd uppifrån. Den är dessutom en fullkomligt usel samhällsekonomi. Den talar om arbete men skyddar ägandet. Den talar om ansvar men placerar ansvaret nedåt. Den talar om rättvisa men låter kapitalets gräddfil ligga öppen.
Den moraliska kapningen
Kristersson försöker vinna mer än ett val och mer än en budgetstrid. Han försöker kapa själva innebörden i ord som ansvar, skötsamhet, plikt och rättvisa. Han tar en svensk vardagsmoral som vuxit fram ur ömsesidighet och gör den till ett verktyg för social sortering.
Den äldre moralen kunde låta så här: Jag gör min del. Du gör din. Samhället bär den som faller. Den som får hjälp reser sig när kraften återvänder. Den som står starkt bär ett större ansvar för helheten. Kristerssons moral ser annorlunda ut. Löntagaren ska sköta sig. Den arbetslösa ska skärpa sig. Den sjuka ska bevisa sig. Den fattiga ska visa rätt attityd. Kapitalet ska stimuleras.
Här finns den nuvarande regeringens verkliga människosyn. Samhällets problem börjar längst ned. Lösningen börjar med hårdare prövning av dem som redan har minst. Välfärdsforskningen har länge beskrivit mekanismen genom frågan om vem som anses förtjäna stöd. Forskningen om welfare deservingness visar hur synen på fattiga och arbetslösa återkommande formas av behov, kontroll, identitet, attityd och reciprocitet. Den som anses ha orsakat sin egen nöd, stå längre från gemenskapen, visa fel sinnelag eller bidra för lite framstår som mindre värdig hjälp.
Arbetslinjen fungerar precis så. Den gör socialpolitiken till domstol. Den förvandlar ekonomisk utsatthet till karaktärsprov. Den skapar en ordning där människors värde vägs på moralisk guldvåg medan kapitalinkomster får röra sig genom politiken som självklar naturkraft. Det är denna asymmetri som gör projektet så rått. Fattigdomen får förklaras medan förmögenheten får andas.
Den gamla fattigpolitiken i nya kläder
Mönstret är äldre än Kristersson. Den brittiska fattigvårdslagen från 1834 byggde på tanken att arbetsföra fattiga skulle möta hjälp genom arbetshuset, med avsikt att pressa människor mot arbete snarare än understöd. Villkoren gjordes hårda och skamfyllda. Nöden skulle kännas mindre lockande än lydnaden. Där lades en modell som västvärlden återkommit till i olika dräkter. Fattigdom görs till moralfråga. Hjälpen görs förnedrande. Strukturproblem pressas in i den enskildes ryggrad.
Under 1900-talet fick samma tanke ny amerikansk form i myten om welfare queen, som Ronald Reagan använde för att framställa välfärdsmottagaren som lögnare, tärande figur och hot mot den skattebetalande medelklassen. Den rasifierade berättelsen tjänade ett tydligt syfte. Den flyttade ilskan från maktens topp till samhällets botten. Den lärde arbetande människor att se den som behövde hjälp som huvudproblemet.
Kristersson arbetar i samma tradition, fast på svenska och med lägre tonläge. Han säger gärna vanligt folk där Reagan sa taxpayers. Han säger arbetslinje där andra sagt makers. Han säger bidragsberoende där äldre makthavare talade om oduglighet, lättja och dålig karaktär. Taktiken är densamma. Den förtjänta medborgaren ställs mot den oförtjänta. Makten pekar sidledes. Kapitalet går fritt.
Svensk skötsamhet och dess förvanskning
I Sverige får denna taktik extra kraft genom skötsamhetens historia. Den svenska arbetarrörelsen bar länge en stark tro på självdisciplin, pålitlighet, bildning, ordning och kollektiva former. Skötsamhet var mer än personlig dygd. Den var en väg från utsatthet till medborgarskap, från splittring till organisering, från drickande och upplösning till fackförening, studiecirkel och gemensam styrka.
Där finns en avgörande skillnad mot den samtida högerns moralpolitik. Den gamla skötsamheten bands samman med gemenskap. Den sa att människan växer i en rörelse, i ett kollektiv, i ett sammanhang där plikten går åt flera håll samtidigt. Kristersson plockar ut disciplinen ur sitt gamla sammanhang och lämnar solidariteten på golvet. Han tar den svenska skötsamheten och tömmer den på ömsesidighet. Kvar blir pekpinnen. Kvar blir misstanken. Kvar blir ett språk där arbetets ära förvandlas till kontroll av den svage.
Den gamla hedern bar både ansvar och rätt till stöd. Den nya bär ansvar nedåt och lättnad uppåt. Den gamla arbetarskötsamheten sa att ett värdigt samhälle formas gemensamt. Den nya arbetslinjen säger att den som faller ska granskas hårdare. Där ligger förvanskningen. Där ligger sveket.
När konflikten vänds sidledes
Den som vill bevara ett ojämlikt samhälle behöver styra ilskan med precision. Därför fungerar arbetslinjen som så effektiv klasspolitik. Den skapar en horisontell konflikt mellan grupper som båda lever långt från kapitalets högsta avsatser.
Löntagaren får lära sig att hans verkliga motpart finns i socialkontorets väntrum. Den timanställda kvinnan ska tänka på den arbetslöse mannen. Den pressade barnfamiljen ska granska den nyanlända. Den sjuke ska förklara sig för den som fortfarande orkar hålla sig kvar på jobbet. Producenter ska ställas mot tärande. Makers mot takers.
Forskningen om producerism beskriver just detta mönster som en moralisk uppdelning mellan dem som sägs bygga nationens välstånd och dem som påstås leva på det. Forskningen om välfärdschauvinism och populistisk högerpolitik visar samtidigt hur välfärdsstaten kan bli dualistisk: Beskyddande mot de egna och hård mot de övriga. Sverige rör sig i samma riktning när regeringen värmer retoriken kring pensionärer, hederligt folk och hårt arbetande familjer, men skärper tonen mot den som behöver försörjningsstöd eller kvalificering till socialförsäkringen.
Där framträder arbetslinjen som det den är: Ett system för att dela de underordnade i värdiga och ovärdiga, när ojämlikheten drivs uppifrån. Den lär människor att titta åt fel håll. Den fostrar vrede utan riktning. Den bygger lydnad genom att erbjuda en syndabock med lägre inkomst än den egna.
Kristerssons svenska översättning
Kristersson och Anna Tenje skrev hösten 2024 att det ska bli omöjligt att göra ingenting och få bidrag. Orden avslöjar hela projektet. Bidragstagaren blir pedagogiskt exempel, moraliskt varnande figur och politiskt slagträ i samma rörelse.
Regeringens proposition om reformerat försörjningsstöd säger rakt ut att det behövs en bidragsreform för att bryta bidragsberoendet och minska utanförskapet. Propositionen om kvalificering till socialförsäkringen föreslår krav på laglig vistelse, flerårig bosättning och snabbspår via arbete på fastställda inkomstnivåer. Den fattiga möter villkor. Den nyanlända möter väntetid. Den arbetslösa möter aktivitetskrav. Den som redan lever nära marken möter staten som domare.
Här står arbetslinjen i sin mest nakna form. Den säger till småfolket att titta nedåt, där fusket sägs bo, där lättjan sägs lura, där plikten sägs svikta. Samtidigt säger den nästan ingenting om den stora moderna svenska privilegieekonomin, där avkastning, ägande och värdestegring ger ett ekonomiskt rikare liv än hårt arbete någonsin kan göra.
Det verkliga läckaget
Här spricker regeringens berättelse. Den översta tiondelen av inkomstfördelningen har enligt regeringens egen fördelningspolitiska redogörelse haft den starkaste inkomstutvecklingen sedan 2011, främst kopplad till ökade kapitalinkomster. I samma material beskrivs hur kapitalinkomsterna i den översta tiondelen vuxit kraftigt över tid och hur utdelningar i fåmansbolag blivit det största enskilda kapitalinkomstslaget i toppen. År 2024 hade personer i den översta tiondelen i genomsnitt 3,2 gånger högre ekonomisk standard än medianinkomsttagaren och åtta gånger högre standard än den nedersta tiondelen.
SCB visar samma rörelse ur annat perspektiv. Gini-koefficienten steg under 2024 från 0,310 till 0,314. När kapitalinkomster och kapitalvinster räknas bort låg måttet stilla under åren 2022 till 2024. SCB sammanfattade utvecklingen med orden att det främst är ökande kapitalinkomster som drivit på de ökade inkomstskillnaderna de senaste åren.
Där finns regeringens stora undanmanöver i ren form. Den talar om bidrag som om Sverige höll på att falla sönder i socialkontorets korridorer, medan dess egen statistik pekar mot börsen, ägandet, utdelningsströmmarna och den koncentrerade toppen. Arbetslinjen blir därmed både feltändning och avledningsmanöver. Den riktar vreden mot den som får utbetalningar för att överleva medan ojämlikhetens motor går varm i kapitalet.
Skattesystemets dubbla språk
Regeringens skattepolitik visar samma mönster. Elisabeth Svantesson har beskrivit arbetslinjen som en princip där det ska löna sig bättre att utbilda sig, anstränga sig och arbeta. Under mandatperioden har regeringen därför föreslagit förstärkta jobbskatteavdrag och slopad avtrappning av jobbskatteavdraget, vilket enligt regeringen minskar skatteintäkterna med miljarder.
Samma regering har samtidigt presenterat en skattefri grundnivå för sparande på investeringssparkonto, kapitalförsäkring och PEPP. De första 150 000 kronorna blev skattefria under 2025, och nivån höjs till 300 000 kronor under 2026. Kostnaden beräknades till 4,4 miljarder kronor 2025 och därefter 7 miljarder kronor årligen. År 2025 föreslog regeringen dessutom enklare och mer förmånliga skatteregler för delägare i fåmansföretag, där ett gränsbelopp på omkring 320 000 kronor kan tas ut som utdelning med 20 procents skatt.
Här blir arbetslinjens retorik ett dubbelt språk. På talarstolen talar regeringen om löntagaren. I lagstiftningen talar den också mycket varmt till ägaren. OECD:s Sverigegranskning 2025 pekar i motsatt riktning och rekommenderar att Sverige närmar beskattningen av kapitalinkomster till beskattningen av arbetsinkomster och minskar utrymmet för inkomstomvandling genom högre utdelningsbeskattning.
Där står två ekonomiska projekt mot varandra. Det ena skyddar arbetets värde genom att tygla kapitalets gräddfil. Det andra talar om arbete men fortsätter att öppna luckor för ägandet.
Piskan för den fattige, moroten för den rike
Regeringens människosyn spricker i mötet mellan fattig och rik. När den arbetslösa saknar pengar talar högern om piskan. Sänk stödet, skärp kraven, gör nöden pedagogisk. När den välbeställde redan har pengar talar samma höger om moroten. Sänk skatten, öka friutrymmet, belöna drivkraften.
Samma regering bygger alltså sin ekonomiska psykologi på två motsatta påståenden samtidigt. Den fattige antas arbeta mer av större press. Den rike antas arbeta mer av större belöning. Där finns ingen sammanhängande människosyn. Där finns bara klassmakt. Brist ska tukta den ena. Överflöd ska smeka den andra.
Denna paradox borde få hela den ekonomiska retoriken att kollapsa. Om människor svarar på incitament, varför gäller principen uppåt som belöning men nedåt som bestraffning? Om drivkraft väcks av utsikter, varför ska den fattige drivas av rädsla medan den rike drivs av möjligheter? Svaret ligger i maktförhållandet, inte i psykologin. Högern beskriver människan på två olika sätt på grund av att den försvarar två olika klasser.
Usel samhällsekonomi
Detta är en uppvisning i bristfälligt ekonomiskt kunnande. Kapital som söker snabb värdestegring i redan uppblåsta tillgångar bygger få skolor, få järnvägar och få undersköterskepass. Ett samhälle som belönar passivt ägande mer generöst än produktivt arbete drar resurser bort från sådant som höjer framtida bärkraft: Utbildning, forskning, infrastruktur, klimatanpassning, vård och bostäder med rimliga kostnader.
Arbetslinjen framställs som dynamisk. I praktiken göder den en ekonomi där pengar tjänar mer pengar snabbare än människor hinner bygga värde med sina händer, sina huvuden och sin tid. Resultatet blir lägre rörlighet, svagare efterfrågan, tunnare offentliga system och en tillväxtmodell som vilar mer på tillgångspriser än på samhällsbygge.
Denna ordning är inte bara orättvis. Den är ineffektiv. Den omvandlar politik till kosmetika. Den låter staten jaga småsummor i botten medan stora framtidsinvesteringar torkar ut. Den kallar detta ansvar. Det är ett extremt dyrt självbedrägeri.
Välfärden som lönens andra halva
Arbetslinjens ideologiska bluff syns tydligast i synen på lön. Regeringen talar gärna om plånboken. Den bilden gör ekonomin liten och privat. En arbetande människa lever i verkligheten på mer än det som står längst ned på lönebeskedet. Hon lever på kollektivtrafiken som tar henne till arbetet. Hon lever på skolan som bär hennes barn. Hon lever på hälsocentralen, äldreomsorgen, sjukförsäkringen, tandvården, förskolan och den kommunala närvaro som gör livet möjligt även när arbetsdagen tar slut. Detta är välfärdens innehåll. Det är lönens andra halva.
Regeringens egen fördelningspolitiska redogörelse bekräftar bluffen i byråkratisk form när den slår fast att hushållens levnadsförhållanden påverkas av individuella välfärdstjänster som vård, skola och omsorg, och att satsningarna under mandatperioden beräknas öka dessa tjänsters omfattning med drygt 40 miljarder kronor 2026. Där ligger ett viktigt erkännande. Välfärd är levnadsstandard. Den som får några hundralappar tillbaka i skattesänkning men möter sämre skola, svagare vård, dyrare transporter och hårdare privat kostnadstryck får ett tunnare liv trots lättnaden i handen.
Kapitalägaren möter en annan verklighet; köper sig förbi köer, köper sig till trygghet och bor långt från många av systemets sprickor. Därför blir arbetslinjen i praktiken en privatiseringslinje. Den höjer värdet på pengar i handen för dem som redan har mycket och sänker värdet på det gemensamma för dem som lever av sin lön.
Bidragsstaten som kontrollstat
När regeringen beskriver sin bidragsreform som ett sätt att bryta bidragsberoendet visar den också hur välfärdsstaten gradvis byter skepnad. Från trygghetssystem till kontrollsystem. Propositionen om reformerat försörjningsstöd slår fast att bidragstaket ska öka det ekonomiska utbytet av att gå från försörjningsstöd till arbete. Regeringens pressmeddelande om samma reform beskriver också en uppstramning av riksnormen, begränsning för större hushåll och minskat utrymme för försörjningsstöd utöver riksnormen.
I remissledet kom skarp kritik. Flera remissinstanser såg risk för negativa konsekvenser för enskilda. Institutet för mänskliga rättigheter varnade för tillbakagång i grundläggande rättigheter. SKR såg svaga skäl att begränsa kommunernas individuella bedömningar. Sveriges stadsmissioner varnade för hårdare konsekvenser för utsatta grupper.
Här blir vi åter påminda om det gamla draget i ny dräkt. När högern möter fattigdom svarar den med villkor, prövning och misstanke. När samma höger möter kapital svarar den med incitament, sänkt skatt och respektfull ton. Den fattiga ska visa lydnad. Ägaren ska få frihet. Arbetslinjens verkliga innehåll ligger där. Den omfördelar skam och kontroll nedåt, samtidigt som den politiska varsamheten uppåt består.
Arbetslösheten och skammen
Retoriken blir ännu hårdare när den möter arbetsmarknadens faktiska läge. Regeringens egen sida om arbetslösheten anger 9,1 procents arbetslöshet under fjärde kvartalet 2025, omkring 525 000 personer. SCB:s årsgenomgång för 2025 anger 510 000 arbetslösa och 8,8 procents arbetslöshet. Majoriteten av de arbetslösa vill arbeta motsvarande heltid.
Detta spelar roll för att det spräcker den moraliska berättelsen om ett stort kollektiv av människor som helst vill slippa. Den svenska arbetslösheten formas av lågkonjunktur, matchningsproblem, utbildningsklyftor, regionala skillnader, diskriminering, sjukdom och arbetsgivarnas makt över anställningarna. Arbetslinjens språk vill ändå göra arbetslösheten till personlig spegel. Den som står utan jobb får bära känslan av underkändhet. Skammen blir en del av styrningen.
Där visar sig arbetslinjen som kulturpolitik i lika hög grad som ekonomisk politik. Den formar själar. Den formar blickar. Den formar ett samtal där människor längst ned i hierarkin fostras att misstänka varandra. Den som tappar jobbet får höra ord om ansvar. Den som lever på utdelningar får höra ord om dynamik, risktagande och tillväxt. Språkets klasslinje går rakt genom regeringsprojektet.
Arv, förmögenhet och glasväggen
Den som arbetar hårt kan bygga ett liv. Den som föds in i kapital får ett försprång som livet självt bär vidare. Sverige avskaffade arvs- och gåvoskatten från 1 januari 2005. Förmögenhetsskatten avskaffades från 1 januari 2007. Kvar står ett land där arbete beskattas löpande medan stora privata förmögenhetsöverföringar och stora ackumulerade privata förmögenheter möter en mildare stat.
Den franske nationalekonomen Thomas Piketty formulerade problemet i en enkel olikhet: r > g. Avkastningen på kapital, r, växer över tid snabbare än ekonomin, g. Det betyder något mycket konkret. Den som äger tillgångar får hjälp av systemets egen matematik. Den som lever på lön måste springa i motlut. Lönen ska räcka till hyra, mat, barn, ränta, resor och vardag. Kapitalet kan stanna kvar, återinvesteras och växa vidare medan ägaren sover.
Arbetslinjen säljs som en motor för klassresor. I ett samhälle där r länge drar ifrån g blir den snarare en uppfostringslära för dem som saknar startkapital. Den lär löntagaren att springa fortare i ett lopp där banan lutar åt andra hållet. Där ligger den matematiska dödsstöten mot föreställningen att flit i sig ska räcka som samhällsmodell.
Politiker älskar att tala om möjligheter, driv, utbildning och entreprenörskap. De talar betydligt mindre om glasväggen som reser sig när bostäder finansieras av familj, när nätverk går i arv, när kapitalinkomster växer snabbare än löner och när barns startpunkter skiljer sig kraftigt redan före första skoldagen. Politikens uppgift borde då vara att korrigera, jämna ut och ge arbetet större värde. Regeringens projekt blir i stället att mana på den egendomslöse med nya morallektioner. Detta är anledningen varför arbetslinjen blir enkel att genomskåda. Den talar till människan som saknar kapital om flit, medan den tiger om de strukturer som gör fliten till en långsam grusväg på landet och arvet till en tysk motorväg.
Klimatet och kapitalets frisedel
Samma moraliska felriktning återkommer i klimatfrågan. Ansvarsspråket söker gärna nedåt, till vardagskonsumtion och privata uppoffringar, medan de stora förmögenheterna, de stora utsläppen och de stora tillgångarna möts av större varsamhet. OECD:s Sverigegranskning 2025 pekar på otillräcklig och instabil finansiering av klimatanpassning i Sverige. Forskning i Nature Climate Change visar samtidigt att de rikaste tio procenten globalt står för två tredjedelar av den uppvärmning som kan tillskrivas utsläpp sedan 1990.
En rättvis klimatpolitik kräver således samma sak som en rättvis fördelningspolitik. Att kapitalet bär tyngre. Nya elnät, robust infrastruktur, klimatanpassning och grön industri kräver gemensamma resurser. Om omställningen upplevs som ännu ett projekt där vanliga löntagare ska betala mer medan stora tillgångar, lyxkonsumtion och höga kapitalinkomster lämnas relativt skyddade, då försvagas både klimatpolitiken och demokratin. Även här fungerar arbetslinjen som skyddsvall för fel makt.
Det svenska språkkriget
Kristersson för ett språkkrig om svensk moral. Han lånar ord som vuxit fram ur gemensamt ansvar och gör dem till redskap för uppdelning. Han tar gör rätt för dig och tömmer uttrycket på ömsesidighet. Han tar håll ditt ord och låter förpliktelsen falla främst på den som saknar makt. Han tar hjälp grannen och förvandlar grannen till misstänkt mottagare av för mycket. Han tar rent samvete är bästa huvudkudden och gör samvetet till lydnad inför social prövning snarare än heder inför det gemensamma.
Därför känns arbetslinjen för många så rimlig. Den rör vid äkta värden och använder dem för ett annat projekt. Det är politisk alkemi. Svensk vardagsheder smälts ned och gjuts om till ett språk där småfolket ska vaka över småfolket. Den stora vinnaren blir den makt som slipper stå i centrum för ilskan. Den som äger mer än den arbetar. Den som får pengar att växa genom pengar. Den som rör sig genom skattesystem, ägarformer och tillgångsmarknader med betydligt lägre moralisk temperatur än den människa som söker försörjningsstöd.
Den avgörande striden handlar inte om bidragen. Den handlar om blicken. Så länge löntagare fostras att vaka över arbetslösa, sjuka, fattiga och nyanlända får kapitalet fortsätta sin stillsamma marsch genom skattesystemet, bostadsmarknaden och förmögenheternas arvsgång. Folkets uppgift är att spräcka den förtrollningen. Arbete bär samhället. Välfärd gör arbetet möjligt. Kapitalet ska tillbaka in i det gemensamma ansvaret. Först när plikten klättrar uppåt i hierarkin får ord som ansvar, rättvisa och heder sin mening tillbaka.
Källor i urval
Abts, K., Dalle Mulle, E., van Kessel, S. och Michel, E. (2021). ‘The welfare agenda of the populist radical right in Western Europe: Combining welfare chauvinism, producerism and populism’, Swiss Political Science Review, 27(1), s. 21–40.
Ambjörnsson, R. (2017). Den skötsamme arbetaren: idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930. 4:e utökade uppl. Stockholm: Carlssons.
Gilens, M. (1999). Why Americans Hate Welfare: Race, Media, and the Politics of Antipoverty Policy. Chicago: University of Chicago Press.
OECD (2025). OECD Economic Surveys: Sweden 2025. Paris: OECD Publishing.
Petersen, M.B., Slothuus, R., Stubager, R. och Togeby, L. (2011). ‘Deservingness versus values in public opinion on welfare: The automaticity of the deservingness heuristic’, European Journal of Political Research, 50(1), s. 24–52.
Piketty, T. (2014). Capital in the Twenty-First Century. Cambridge, MA: Harvard University Press.
Regeringen (2024). ”Det blir omöjligt att göra ingenting och få bidrag”. Debattartikel, 25 november 2024. Stockholm: Regeringskansliet.
Regeringen (2026a). Fördelningspolitisk redogörelse april 2026. Bilaga 2 till Prop. 2025/26:100. Stockholm: Finansdepartementet.
Regeringen (2026b). Kvalificering till socialförsäkringen. Prop. 2025/26:136. Stockholm: Socialdepartementet.
Regeringen (2026c). Reformerat försörjningsstöd – bidragstak och ökade möjligheter till arbete. Prop. 2025/26:201. Stockholm: Socialdepartementet.
SCB (2026). Bättre ekonomisk standard 2024. Statistiknyhet, 20 januari 2026. Stockholm: Statistiska centralbyrån.
Schöngart, S., Nicholls, Z.R.J., Schleussner, C.-F. m.fl. (2025). ‘High-income groups disproportionately contribute to climate extremes worldwide’, Nature Climate Change, 15, s. 627–633.