Nu skriver jag det här i en stund där siffrorna kan halta lite grann och förändras, men det här är en av de här smått berömda tankegångarna som den som följer sidan förmodligen är ganska bekant med vid det här laget. Det som bara måste bli sagt.
Något som stör mig med valet i Sverige är att vårt arbete, väljarnas arbete, tar slut på valnatten. Sedan börjar partiernas. Då ska vi vänta och se. Och jag skulle vara helt okej med att vänta och se, om det bara handlade om att räkna alla röster så att det blir korrekt och sedan får vi se vilka som vann.
Men icke. Det är som att diskussionerna som tar vid är de som på sätt och vis bestämmer vad vi egentligen röstade på.
Centerpartiet har varit ovanligt tydligt. Sverige behöver en regering i mitten, säger partiet. En regering utan de båda ”ytterkanterna”, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Inför valet gick C så långt som att beskriva en sådan regering som den regering som ”motsvarar vad de flesta väljarna vill ha”.
Det är ett häpnadsväckande, om inte fascinerande, sätt att räkna röster.
För en socialdemokrat som inte röstar på Vänsterpartiet har därmed inte röstat på Centerpartiets ekonomiska politik. En miljöpartist har inte röstat på Ebba Busch. En kristdemokrat har knappast lagt sin röst på KD i förhoppningen om att få Magdalena Andersson som statsminister.
Ändå samlas alla dessa väljare ihop i en stor säck och får etiketten mitten.
Med den preliminära rösträkningen leder den sida som består av S, V, MP och C med 176 mandat mot Tidöpartiernas 173. Slutresultatet är ännu inte fastställt. Men inom denna opposition finns redan en annan siffra som är svår att resonera bort: Vänsterpartiet ligger på 8,3 procent och 29 mandat. Centerpartiet på 7,1 procent och 25.
Om Centerpartiets framgång ska betraktas som ett mandat för Centerpartiets röda linjer måste rimligen Vänsterpartiets ännu större väljarstöd betraktas som ett mandat för vänsterpartistiskt inflytande.
När C går fram har väljarna tydligen talat.
När V går fram verkar de mest ha mumlat.
Det betyder förstås inte att hela Sverige har röstat för Vänsterpartiets politik. Så fungerar inte heller demokratin. Men således kan Centerpartiet inte göra motsatsen och hävda att alla som avstått från V och SD i själva verket har beställt en centerpartistisk mittenregering.
Tyngdpunkten inom det regeringsunderlag som kan göra Magdalena Andersson till statsminister ligger dessutom tydligt till vänster om Centerpartiet. Det tycker jag förtjänar en större betydelse.
Vänsterpartiets hållning är samtidigt knappast höljd i dunkel. Partiet gick till val på att försöka bilda regering med S och MP och uttryckte beredskap att samarbeta också med Centerpartiet om det behövdes för en majoritet.
Elisabeth Thand Ringqvist å sin sida sade före valet att hon hellre ser extraval än släpper fram en regering där V ingår. Hennes alternativ var S, C, MP och KD.
Det är här jag får svårt att förstå vad ordet samarbete längre betyder.
C och V står långt ifrån varandra i viktiga frågor. Skatter. Arbetsmarknad. Vinster i välfärden. Synen på marknaden. Det är riktiga konflikter, inget snack om den saken.
Men vad trodde vi att ett parlament var till för?
Politikens stora konst består knappast i att kompromissa med människor som redan tycker likadant. Då behövs inga förhandlingar. Ingen behöver ge upp någonting. Det är när representanter som företräder olika intressen sätter sig vid samma bord som parlamentarismen börjar.
Det är när jag kommer till den här punkten som Ebba Busch blir svår att bortse från. Den som läst mina tidigare texter eller är någorlunda bekant med Vuostálasvuohta kan nog gissa fortsättningen.
Centerpartiet vill alltså avsätta den regering där Busch varit vice statsminister. Partiet har ägnat mandatperioden åt att kritisera Tidöprojektet och går till val på att bryta dess politiska riktning. Ändå är Kristdemokraterna välkomna i Centerpartiets tänkta mittenregering.
Vänsterpartiet är däremot så ideologiskt främmande att C hellre riskerar extraval.
Man kan naturligtvis regera med tidigare motståndare. Det är rent av själva poängen med Centerpartiets resonemang. Men då uppstår en ganska besvärande fråga:
Varför är stora ideologiska skillnader åt höger något vuxna politiker förväntas kunna förhandla om, medan stora ideologiska skillnader åt vänster blir ett principiellt hinder redan innan förhandlingen börjat?
Ebba Busch kommer inte till ett sådant förhandlingsbord som ett oskrivet papper. Hon kommer dit efter fyra skamfyllda år som vice statsminister, med diverse ställningstaganden och åsikter som knappt stöttas av en tiondel av befolkningen, i Ulf Kristerssons regering. Där hon varit en av de tydligaste försvararna av det politiska projekt Centerpartiet nu vill ersätta.
Ändå kan hon tydligen passera nålsögat och komma ut på andra sidan som mitten. Det är en anmärkningsvärd, egendomlig politisk reningsprocess.
Kanske är problemet att ordet mitten har börjat användas som om det vore en geografisk plats på en karta. En neutral mark där förnuftiga människor bor medan andra håller till ute vid kanterna.
Tillåt mig att vara den som bryter illusionen, men politik fungerar inte så. Mitten är också politik. Centerpartiets skattesyn är politik. Vänsterpartiets välfärdspolitik är politik. Ebba Buschs vidriga konservatism är politik. Ingen av dem upphör att vara ideologisk för att någon placerar sig själv i mitten.
Vi väljare har heller inte gett något enskilt parti rätten att skriva facit åt de andra.
Vi har skickat våra mandat till riksdagen.
Vänsterpartiets väljare har också röstat. Deras mandat finns där.
Centerpartiet behöver inte ge V rätt. Man behöver inte acceptera V:s krav. Man får gå från förhandlingsbordet och säga att avståndet blev för stort.
Men man måste kunna vara vuxen nog att sätta sig där.
Det är först efter samtalet man har rätt att säga att det inte gick.
Peter Fahlén