Elefanten

I den här valrörelsen låtsas vi fortfarande att det är ett vanligt val den 13 september. Det upprepas hur viktigt det är att rösta. Partiledare radar upp löften. Journalister frågar om skatten, bensinen, vårdköerna och vem som tänker regera med vem.

Jag vet ärligt talat inte om det är för att jag själv aldrig har skrivit så mycket som jag har gjort under detta valår, men ibland får jag känslan av att hela valrörelsen pågår runt någonting som ingen riktigt vill titta på. Det är som om det står en elefant i rummet. Frågorna är sylvassa, väldigt ofta, men de träffar liksom inte rätt. För mig handlar den här elefanten om den liberala demokratin.

Sverigedemokraterna talar om svenskhet, lojalitet och anpassning, om en välfärd som i högre grad ska prioritera svenska medborgare och om ett Sverige där svensk kultur och svenska värderingar ska stå i centrum.

Det är klart att man kan tycka att det ligger något i det. Kanske beroende på var man bor, hur mycket man tjänar, eller inom vilket område man arbetar. Man kan också, som jag, läsa partiets program och principer och se en politisk riktning där tillhörigheten till nationen gradvis får större betydelse för vilka rättigheter, möjligheter och vilken legitimitet en människa anses ha. Man får tolka det man läser som det passar. Det är alla fria att göra. Men för mig är det svårt att inte se hotet mot demokratin, fascismen och etnonationalismen i deras principer. Jag skulle vilja att vi vågade diskutera vad som händer när ett nationalistiskt parti får allt större inflytande över vilka som räknas till vi.

Moderaterna och Kristdemokraterna tycks beredda att administrera stora delar av den här förflyttningen. Liberalerna har ägnat fyra år åt att försöka förklara varför tigern inte kommer att käka upp dem, trots att de redan befinner sig långt inne i magen.

Samtidigt talar vi om valet som vanligt. Det är viktigt att rösta. Partiledarna lovar runt …

Socialdemokraterna presenterade sitt valprogram i dag. Där finns klassisk socialdemokrati: Avskaffad karens, större välfärdsambitioner och billigare tandvård. Men där finns också en socialdemokrati som under lång tid har rört sig mot mitten i migrationspolitiken, kriminalpolitiken och synen på skatter. Nu lovar partiet dessutom att den som tjänar under 70 000 kronor i månaden inte ska få höjd inkomstskatt.

Jag kan ibland känna att den politiska kartan har flyttats under våra fötter medan vi stått och diskuterat gamla partibeteckningar. För majoriteten av befolkningen finns det betydligt mer att vara orolig för på högerkanten, men det är inte som att vänsterkanten har stått fastfrusen. Den har också rört på sig.

För i flera av de frågor jag förknippar med den socialdemokrati som jag växte upp med – stark offentlig välfärd, progressiv beskattning, mindre marknadsstyrning och ett samhälle som också ska fungera långt från storstäderna – är det i dag Vänsterpartiet som tydligast står upp för. Det är också ungefär så V formulerar sin nuvarande valplattform: Större statligt ansvar för välfärden, mer från dem med höga inkomster och förmögenheter och mindre styrning efter lönsamhet.

Det betyder inte att V är gamla S. Historien är mer komplicerad än så. Men något har förändrats. Samhället har förändrats, men jag hyser vissa tvivel om att vi som lever i det faktiskt riktigt har hängt med i vad förändringarna betyder, och vad de kommer att kunna få för betydelse i längden.

Klockan 18:00 imorgon är det partidebatt på Gideågården i Gideå. Jag hade självklart tänkt åka dit. Jag vill höra vad de tänkte lova landsbygden den här gången. Alla fina ord om skolorna och vägarna. Allt som fungerar så bra trots bristen på service. Allt det där som lätt blir några rader i ett valprogram men som avgör om våra familjer faktiskt kan leva kvar. Men några andra frågor som jag också funderar över är:

Vilka ska räknas till samhällets vi?

Hur mycket makt ska majoriteten få över den som står utanför?

Vilka institutioner ska kunna säga nej när politiken vill säga ja?

Och vilket land lämnar vi efter oss när våra barn är gamla nog att rösta?

Om man inte kan se elefanten kan man skylla på de falska trumpeterna. De viskar att allting till och med är bättre än som vanligt. Men de har bara börjat. Nu vill de ha fyra år till.

Elefanten fortsätter spy ut propaganda i varenda liten del av samhället som den kan infektera. Jag hyser vissa tvivel om att vi som lever i det alltid orkar analysera vad allting egentligen betyder. Jag hyser vissa tvivel om att vi alltid förstår konsekvenserna av vårt eget handlande, och vårt eget bästa. Den här elefanten är svinbra på att utnyttja det. Den har fått i stort sett alla att tro att det är ett vanligt val den 13 september. Det är det inte.

Valet som snart är här handlar om vi ska ha demokrati eller inte. Det är det du tar ställning till när du röstar.

Peter Fahlén

Mina böcker