Ung Vänster har i sin insändare i Örnsköldsviks Allehanda 26 juni satt fingret på något som många vuxna borde ha sagt för länge sedan. Örnsköldsviks kollektivtrafik är ungdomsfientlig.
Det låter hårt. Det är också meningen. För ibland behövs ett ord som bryter igenom den kommunala dimman av trafikprinciper, budgetramar, resandeunderlag och upphandlingsavtal. I praktiken är frågan ganska enkel. Kan en ung människa i Örnsköldsviks kommun ta sig till ett jobb, en träning, en vän, en fritidsgård, en bio, en replokal, en förening, en kärlek, ett liv?
Alltför ofta är svaret nej.
Det spelar ingen större roll att kommunen har ett ungdomskort om bussen inte går när livet händer. Örnsköldsvik har faktiskt redan gjort något viktigt. Barn och unga 7–19 år kan resa gratis med Din Turs bussar inom kommunen. Men den reformen avslöjar också nästa problem. När biljetten är gratis men turerna saknas, då är det inte längre plånboken som låser dörren. Då är det tidtabellen.
Och den tidtabellen är ofta skriven för någon annan. Den är skriven för skolstarten. För arbetsdagen. För morgonens inpendling och eftermiddagens hemresa.
Men ungdomars liv slutar inte klockan 16. De söker extrajobb på kvällar och helger. De tränar efter skolan. De repeterar, pluggar, träffar vänner, deltar i föreningar, går på matcher, hjälper familjen, försöker bli vuxna. Ett samhälle som säger att unga ska engagera sig, arbeta, röra på sig och ta ansvar kan inte samtidigt bygga en lokaltrafik som i praktiken kräver att mamma eller pappa alltid står redo med bilnyckeln.
För den som bor centralt, har två bilar i familjen och föräldrar med tid spelar bussens brister mindre roll. För den som bor i en by, har ensamstående förälder, trång ekonomi, obekväma arbetstider eller saknar körkort blir samma brist ett hinder för hela livet. Då blir kollektivtrafiken inte bara en transportfråga. Den blir en fråga om frihet.
Således måste argumentet om “tomma bussar” granskas hårdare.
Ingen vill köra stora bussar utan passagerare i onödan. Det är varken ekonomiskt eller klimatsmart. Men man kan inte först göra trafiken så gles att människor slutar lita på den, och sedan använda det låga resandet som bevis för att trafiken inte behövs. Det är ett moment 22. En busslinje som inte går hem igen är ingen fungerande busslinje. En söndag utan trafik skapar inga söndagsresenärer. En kvällstidtabell som slutar för tidigt bygger bilberoende, inte kollektivt resande.
Samhället förstår detta när det gäller vägar. Vi stänger inte av landsvägar på söndagar för att det råkar vara få bilar där vissa timmar. Vi släcker inte gatubelysningen i en by för att bara tre personer går där efter klockan tio. Infrastruktur finns inte bara för den stund då den är full. Den finns för att göra ett samhälle möjligt.
Kollektivtrafik är precis sådan infrastruktur. Den behövs för unga som vill jobba. För äldre som vill besöka någon. För den som inte kan köra bil. För den som inte har råd med bil. För den som vill välja bort andrabilen. För landsbygden som gång på gång får höra att den ska leva, men allt oftare tvingas organisera sin vardag som om bilen vore en medborgerlig plikt.
Det finns också bättre lösningar än att välja mellan tom jättebuss och ingen trafik alls. Mindre fordon. Anropsstyrd trafik. Bättre samordning mellan skoltrafik, färdtjänst, kompletteringstrafik och ordinarie linjer. Tydligare information. Helgturer som testas under tillräckligt lång tid för att människor faktiskt ska våga ändra sina vanor. Men då måste politiken först bestämma sig för vad kollektivtrafiken ska vara.
Är den en marknadstjänst för redan bevisade resenärer?
Eller är den ett demokratiskt löfte om att också unga, gamla, fattiga, landsbygdsbor och bilfria ska kunna röra sig i sin egen kommun?
Ung Vänster har valt det senare svaret. Deras insändare är en respektingivande, vuxen samhällsdiagnos, formulerad av dem som känner konsekvenserna i kroppen. De vet hur det känns när sista bussen går innan kvällen börjat. De vet hur det känns att behöva tacka nej, stanna hemma, be om skjuts, anpassa sig, vänta eller behöva avstå.
En kommun som vill behålla sina unga kan inte behandla deras rörelsefrihet som en restpost.
Örnsköldsvik behöver inte fler högtidstal om att hela kommunen ska leva. Den behöver bussar, tider och trafiklösningar som gör orden sanna. Ungdomskortet var en början. Nu krävs nästa steg. Fler avgångar, bättre helgtrafik, starkare landsbygdstrafik och en kollektivtrafik som planeras efter människors liv, inte bara efter dagens snävaste kalkyl.
För ett samhälle visar vad det värderar genom vad det gör möjligt.
Just nu gör Örnsköldsviks lokaltrafik alldeles för lite möjligt för unga. Det är av den anledningen som ordet ungdomsfientlig är precis rätt. Inte för att någon hatar ungdomar, men på grund av att systemet beter sig som om deras frihet kan vänta.
Det kan den inte.
Peter Fahlén