Gör om

Gör det bättre denna gång

Tanken nu efter Norrskensbarnen var att jag skulle börja skriva en uppföljare. Borde han inte fokusera på att sälja boken, kanske någon undrar. Jo, det borde jag förstås göra. Men jag är dålig på sådant. Hittar ofta mig själv i helt andra projekt än de jag borde ägna mig åt.

Jag har börjat plocka fram Den sista kolonin – Vuostálasvuohta igen. Jag har börjat skissa på ett nytt pitch deck, för att göra ett nytt försök med att hitta en producent, som kan se en tv-serie i berättelsen. Det har inneburit att jag har gjort lite efterforskningar på bokens bärande frågor och var vi står idag. En av de viktigaste frågorna när man skriver en pitch har jag fått för mig är:

Varför nu?

Jag kan inte säga att jag vet något om vilka frågor som är viktiga, eftersom jag aldrig har fått något producerat för tv. Men i detta så började jag undersöka hur väl berättelsen står sig.

I början av boken finns en klocka. Svenska kraftnät utreder Sveriges elområden och utredningen ska vara klar i maj 2026. Mina karaktärer vet det. För dem blir datumet en tidsfrist. Norra Sverige producerar stora mängder elektricitet, södra Sverige har större underskott, och studenterna ser en förändrad elområdesindelning som ännu ett möjligt steg i en gammal rörelse: Resurserna finns på en plats, besluten fattas någon annanstans.

Det är inget som jag har hittat på. Regeringen gav uppdraget redan den 15 maj 2025. Slutdatumet var den 29 maj 2026. Mina fingrar brann för att jag skulle hinna få ut bok(jäveln) innan den 29 maj. Jag slet mitt hår när jag väntade på formgivningen och tryckprocessen. Med några få dagars lucka hann jag få ut den innan beslutet.

Sedan kom den 29 maj.

Regeringen avslutade inte processen. Den förlängde och utvidgade uppdraget till den 29 januari 2027. Svenska kraftnät ska då dessutom bedöma vilken indelning som är mest ändamålsenlig under kommande fem till tio år, och arbetet kan bli ett första formellt steg mot förändrade elområden.

Klockan som tickar i den här boken fortsatte alltså att ticka efter att boken hade kommit ut. Men upptäckten fick mig att fortsätta läsa.

En tidig scen utspelar sig på en restaurang i Umeå. Emma Johansson diskuterar den gröna omställningen med Viktor, mannen hon dejtar. Han försöker få henne att se helheten. Kiruna är viktigt, absolut, men ibland kräver utvecklingen offer.

Han kallar staden ett ”nödvändigt offer”.

Sedan läser jag om Per Geijer-fyndigheten utanför Kiruna.

Där finns sällsynta jordartsmetaller som Europa behöver till elektrifiering, försvarsindustri och minskat beroende av Kina. Där finns också Gabna samebys sista smala flyttled för renarna. Samebyn säger att en gruva kan innebära slutet för renskötseln i nuvarande form.

Viktors ord ekar i mig. Jag blir nästan så irriterad att jag är nära på att ge Emma, min goda arkitekt, ännu ett uppdrag.

Nödvändigt offer.

Visst är det så att Sverige behöver råvaror. Europa behöver dem. Gruvor skapar arbeten, skatteintäkter och industri. Klimatomställningen kräver material som måste komma någonstans ifrån.

Men frågorna bakom repliken försvinner inte:

Hur mycket får en plats offra för ett större mål? Och vem får bestämma priset?

För bara dagar sedan dök ytterligare en nyhet upp. Regeringen vill utreda en höjd och förändrad mineralersättning. Tanken är att en större del av värdet från gruvorna ska kunna gå tillbaka till de samhällen där brytningen sker. Regeringen talar om ”lokal värdedelning” och om skolor, omsorg och lekplatser som faktiskt ska märka att kommunen har en gruva.

Jag tycker att det är bra. Det vore ju ganska puckat att argumentera för att människor ska få större del av värdet från sina naturresurser och sedan bli besviken när politiken börjar undersöka just det.

Men formuleringen om att öka den lokala acceptansen får mig ändå att stanna upp, för där finns nästan hela konflikten i Den sista kolonin.

Vad måste en plats få tillbaka för att acceptera det som tas därifrån?

Och nästa fråga kommer omedelbart. Hur mycket är tillräckligt?

Pengar till en skola eller äldreomsorg kan göra stor skillnad för en kommun. Men pengar kan aldrig ersätta en renflyttningsled, en översvämmad dalgång, ett förändrat landskap eller någons möjlighet att fortsätta leva på samma mark. Vindkraftspengarna som betalats ut till byarna under 2026 ska framstå som något positivt, en möjlighet till utveckling. Det är ingenting annat än plåster på sår som aldrig kommer att läka.

Nej, för att ändå ge någon slags positiv bild så kan jag berätta om den rubrik som jag helst skriver i den här pitchen.

Mitt Norrland representeras av Simon och Sanna förstås, men kanske framförallt av Emma, gruvarbetardottern, och motståndets arkitekt. Det representeras av Nikka och hans samiska erfarenheter från både Norge och Sverige. Av Alan Karim och Malik, som kom till Sverige från Syrien. Och av Kanyalak Phadungkiat från Gällivare, som till slut blir hela upprorets ansikte.

I ett Sverige där migration och tillhörighet fortfarande hör till de mest omstridda politiska frågorna gör berättelsen ett anspråk. De representerar ett Norrland som är samiskt och svenskt, inflyttat och invandrat, urbant och glest, akademiskt och praktiskt på samma gång.

De tillhör platsen på olika sätt. Ändå handlar berättelsen hela tiden om samma sak: Vem som får säga vi när framtiden ska bestämmas.

Så vad skriver jag under Varför nu? i min nya pitch?

Frågan är över 100 år gammal och kommer inte att gå ur tiden den 29 januari 2027.

Peter Fahlén