Kameran hade frusit fast i fästet. Det var som att försöka vrida loss en bit av själva fjället.
Nikka Labba tog av sig vanten med tänderna, tryckte den under armhålan och böjde sig över skoterstyret. Fingrarna blev hårda direkt. Kylan gick genom huden som ett verktyg. Minus trettio grader gjorde metallen personlig. Varje skruv, varje fäste, varje litet klick i plasten svarade med ett eget motstånd.
Han värmde kamerahuset med handen, väntade tre andetag och vred igen. Den lossnade. GoPro-kameran var täckt av rimfrost längs kanterna. Linsen hade klarat sig.
Han torkade den med insidan av handledsvärmen, såg sin egen spegelbild krökas i glaset: mörka ögon, kinderna röda av köld, munnen sammanbiten på det där sättet som Emma brukade reta honom för.
Den där arga samen, tänkte han. Det var den hon hade velat ha mer av när de var ihop. På den tiden hade de skrattat, skrikit av skratt, när de försökt filma varandra i storm och snö. Hon brukade alltid kasta sig framför kameran, göra ansikte, dra av sig mössan och låta håret piska i vinden. Kommande höst hade de blivit antagna till samma kursstart i Umeå. Trots deras historia så var det inte hennes närvaro som oroade honom. De skulle klara av det. Det som fick honom att tveka inför flytten var avståndet som det skulle skapa till landet och familjen.
Fjället öppnade sig som en enorm, vit spegel där varje färg blev till en ny version av blått eller grått. Gränslandet mellan Sverige och Norge var egentligen bara en linje på kartan, men här ute var det ett enormt öppet spänningsfält, där minsta rörelse blev synlig mot snön. Folk från söder pratade om tomhet, om ödslighet, som om landskapet behövde fyllas på för att räknas. Han avskydde det ordet. Tomt. Som om hans folk, djuren, träden, själva isen och vinden saknade betydelse förrän någon placerade en gruva, en parkeringsplats eller ett vindkraftverk mitt i alltihop.
Här fanns spår överallt. Renarnas klövar hade ristat långa, böljande linjer i skaren. De gick där vinden bar doften, där snön låg löst, där äldre vajor följde gamla kunskaper genom kroppen. Spåren brydde sig varken om rikets namn, departementens diagram eller vad någon handläggare i Oslo hade skrivit i en bilaga.
Nikka satte kameran på nytt, kontrollerade batteriet och startade inspelningen.
Röd punkt. Tidräkning.
Han noterade koordinaterna i telefonen, sedan i den vattentäta anteckningsboken. Dubbel registrering, såväl digitalt som analogt. Han litade på teknik så länge tekniken hade en reservväg. Molnet kunde stängas. Telefoner kunde beslagtas. Minneskort kunde spricka av kyla. Papper kunde brinna. Således behövdes allt i flera former.
Han hade lärt sig det av sin morbror Jovnna. Ett bevis räknas först när andra kan läsa det på sitt språk.
Nikka hade frågat vilket språk som var deras. Jovnna hade svarat:
“Alla utom vårt.”
Skotern stod tyst bredvid honom. Motorn knäppte när värmen försvann ur blocket. Längre bort rörde sig renarna som en låg, mörk ström över snön. Några kalvar höll sig nära vajorna. En sarv lyfte huvudet och såg mot honom, sedan mot väster, mot det som på kartan var Norge och i djuret bara nästa del av världen.
Nikka zoomade in. Bilden skakade, men höll.
Han visste sin roll. Han var ingen förhandlare, ingen ordförande. Ingen som reste sig i domstol och sade orden andra hade burit i generationer. Han skulle dokumentera. Filma, spara och märka. Klippa bort sitt eget flås och behålla renens rörelse. Han skulle lägga verkligheten i mappar tills någon med rätt titel krävde underlag.
Han kände vrede över det också. Att deras land först måste bli bevis. Att deras minne först måste bli filformat.
Att renen måste passera genom en lins för att staten skulle överväga att se den.
***
I Jovnnas kök fanns en värme som kröp djupare in än vad någon radiator kunde åstadkomma. Den slog till redan i hallen, där tre generationers ytterkläder trängdes tillsammans med ett decennium av udda stövlar, trasiga mössor och torkade band av renhud. Från köket kom doften av kaffe, rökt kött och något ännu tyngre: den speciella lukt som långa vintrar lämnar i ett hus där folk aldrig slutat arbeta. Den blandades med rester av maskinolja från gårdagens reparationer, och med ammoniaken från morgonens upptinade renblod.
Nikka satt vid bordet med laptopen öppen, en gammal karta utslätad framför sig och en extern hårddisk bredvid kaffekoppen. Kartan var sprucken i vecken. Någon hade ritat med blyerts över fjäll, landmärken, vattendrag och flyttleder. Ibland svensk stavning, ibland norsk, ibland samiska ord skrivna med ett slags tvehågsen respekt, som om kartmakaren inte riktigt vågat bestämma sig för vilken värld namnet hörde hemma i.
Morbrodern satt mitt emot honom. Han hade den sortens händer som såg ut att ha frusit, läkt, spruckit och fortsatt arbeta genom ett helt liv. Han pekade med nageln mot ett område västerut.
– Här gick de när isen bar sämre längre ner.
– Vilket år? frågade Nikka och markerade punkten.
– Du vill alltid ha år.
– De vill alltid ha år.
Jovnna log snett.
– Skriv sextiotalet.
Nikka började skriva. Han hade börjat digitalisera kartorna året innan. Först som ett projekt. Sedan som ett ansvar. Gamla leder, kalvningsland, slaktplatser, ställen där stängsel varit hela, ställen där stängsel legat som rostiga ormar under snön. Han skannade, georefererade, lade lager på lager i GIS-programmet. Renskötselns minne blev punkter, polygoner och linjer. Varje linje var en förenkling. Varje förenkling kändes som en liten förlust.
– Du trycker för hårt, sade Jovnna.
Nikka såg ner på pennan. Spetsen hade nästan gått genom pappret.
– Jag tänker.
– Det hörs.
På väggen hängde ett fotografi från Áltesjávri. Sommar och kalvmärkning. Människor i rörelse, renar i rörelse, fjället grönt och grått bakom. Nikka hade sett bilden i hela sitt liv. Han hade också sett vad staten gjorde med bilder av den sorten. Kulturarv, mångfald, levande tradition. Vackra ord på en hemsida. Samma hand kunde lägga upp bilden i juni och skicka föreläggandet i november.
– Berätta om när du var liten där, sade han.
Jovnna såg mot fönstret.
– Vi var aldrig små där. Bara trötta.
Nikka betraktade hur han såg mot fönstret och letade efter kaffekoppen med handen på bordet. Han anade att fortsättningen skulle komma när som helst. Jovnna var väldigt lik sin syster.
– Det var mer folk. Mer ljud. Hundar. Barn som sprang i vägen. Kvinnor som kunde ropa så hela dalen skämdes. Män som låtsades bestämma. Renar överallt. Och så sjön. Den var längre än man orkade tänka. Áltesjávri. Vattnet hade sitt eget väder.
Nikka skrev inget. Han spelade in.
– Sedan kom pappren, sade Jovnna med en trött suck.
– Konventionerna?
– Pappren, upprepade han bestämt. De har olika namn. De gör samma sak.
Han lutade sig bakåt och tittade ner på kaffekoppen i handen. Stolen knarrade.
– Först säger de att gränsen ska skydda vår rätt. Sedan säger de att rätten behöver ordnas. Sedan säger de att ordningen kräver begränsning. Sedan säger de att begränsningen blivit praxis. Till slut står du där och får höra att din egen frånvaro bevisar att du saknar rätt.
Orden kom utan hetta. Resultatet blev att de brände ännu mer.
Nikka såg på kartan. På linjerna. På den tecknade gränsen.
– Vad vill du att jag ska göra med allt det här?
– Spara det, sade Jovnna.
– Bara spara?
– ‘Bara’ är ett ord för människor som har alldeles för mycket.
Nikka svarade inte. Han öppnade en ny mapp, skrev datumet och lät inspelningen fortsätta. De drack kaffe båda två. Klockan på väggen tickade med en precision som stressade, som om tiden stod på myndighetens sida.
***
Två bilar var det som visade sig. En vit fyrhjulsdriven pickup med norsk registrering och en mörk SUV med takbox. Båda var rena på det sätt tjänstebilar blir rena även i fjällmiljö, tvättade av budget, rutin och någon annans arbetstid. De stannade nere vid den hårdpackade snön där skoterspåret mötte vägen.
Nikka hade redan sett dem genom kameran. Tre män och en kvinna. Dyra skaljackor med reflexdetaljer. Mössor med diskreta logotyper. En av männen bar pärm i en vattentät dokumentväska. En annan höll telefonen framför sig och följde en karta. De rörde sig vant, vänligt och korrekt.
Det gjorde Nikka kall på ett sätt som inte ens minus trettio grader kunde göra. Den högljudda rasisten gick att förstå. Den arge markägaren gick att se. Mannen som skrek från en bilruta, kommentarsfältet, skämtet på macken — allt det där hade en lukt, en temperatur, en form.
Det här var någonting avsevärt mycket mörkare. Det här kom med leenden.
Jovnna stod vid skotern när de närmade sig. Två andra från byn hade kört fram. Nikka höll sig ett steg bakom, kameran lågt i handen. Inspelningen gick. Han filmade snön framför deras skor, händerna, väskan, märket på bilen, ansikten bara när de själva vände sig mot honom.
Kvinnan hälsade först.
– God dag. Vi kommer från förvaltningen. Vi har fått melding om rein i området.
Hennes svenska var tydlig, mjuk av norska vokaler, och med norska ord för vad ärendet gällde. Hon sökte förgäves Jovnnas ögon.
Mannen med dokumentväskan tog fram papper. Plastfickan knastrade i kylan.
– Det gäller registrerad förekomst utanför tillåten period enligt gällande regelverk på norsk sida. Vi behöver informera om att fortsatt uppehåll kan medföra krav om flyttning och ekonomiska konsekvenser.
Nikka hörde pennan i sin egen jackficka skrapa mot anteckningsboken när han rörde sig. Han ställde sig bättre för ljudet.
– Vilket regelverk? frågade Jovnna och avbröt det han höll på med för att slutligen möta deras blickar.
Mannen tittade ner för att läsa innantill.
– Vi hänvisar till grensereinbeiteloven (gränsrenbeteslagen)och tillhörande förvaltningspraxis. Det här är också kopplat till pågående avklaringar mellan ansvariga myndigheter.
– Är inte vår rätt äldre än er lag?
Mannen nickade, nästan beklagande.
– Vi vet att det är en komplex, historisk fråga.
Nikka kände hur handen slöt sig kring kameran. Komplex. Det var ett ord som kunde göra stölden dimmig.
– Vi har förståelse för att situationen upplevs svår, sade kvinnan. Samtidigt måste vi förhålla oss till de ramar som gäller. Det bästa är att de juridiska frågorna hanteras i rätt forum.
– Rätt forum? sade Jovnna och blinkade inte en gång när han höll ögonkontakten. Vi står på platsen de pratar om. Det finns inget bättre forum.
Det blev tyst. Vinden fyllde mellanrummet.
Mannen med väskan log tunt.
– Jag förstår vad du menar. Men det här är inte en fråga vi kan lösa i fält.
Fält, tänkte Nikka. Som om landet blev en arbetsplats först när myndigheten klev ur bilen. Som om fjället saknade ordning innan diariet anlände.
Han filmade pärmen. På första sidan syntes ett norskt diarienummer, svart mot vitt. Han zoomade in så att siffrorna blev skarpa i bilden. Våldet behövde varken gevär, batong eller skrik. Våldet kunde bära ullunderställ, säga ”vi förstår”, erbjuda kaffe ur termos och sedan öppna en plastficka. Våldet kunde beklaga situationen, hänvisa till process, lyfta konkurrerande rättigheter, tala om avklaringar, proportionalitet, förvaltningsnivåer och rätt forum.
Det kunde stå mitt på fjället och låtsas att fjället saknade röst.
Kvinnan såg på Nikka.
– Filmar du?
– Ja.
– Till vilket ändamål?
– Minne.
Hon tvekade. Tittade på sin kollega som var upptagen med att leta igenom väskan.
– Dokumentation kan vara bra, sade hon. Så länge man håller sig inom ramarna.
Nikka höll kameran stilla. Han tittade på henne genom linsen.
– Ja, svarade han efter en menad paus.
Mannen med väskan räckte över skrivelsen. Jovnna tog emot den med stadig hand. Nikka såg hur pappret blev litet i hans händer. Det var ett administrativt föremål. Ändå vägde det mer än snön, mer än skotern, mer än dagens arbete.
Renarna rörde sig längre bort. En vaja lyfte huvudet. Hon såg mot människorna som diskuterade, sedan fortsatte hon följa den gamla vägen genom det nya landet.
***
Nikka körde tills täckningen kom tillbaka. Skotern slog över ojämnheterna. Han körde fortare än han borde. Vreden gjorde honom dålig på avstånd. Han visste det. Pappa brukade alltid säga att Nikka körde som om han försökte vinna över kartan. Mamma avfärdade alltid hans oro med att om det fanns någon som kunde göra det …
Vid bilen stängde han av motorn och satt kvar med hjälmen i knät. Kupévärmaren hade gjort sitt. Luften var ljummen och instängd. Hans fingrar stack när blodet kom tillbaka.
Utan att fundera tog han upp telefonen och ringde Emma.
Hon svarade efter fem signaler.
– Johansson.
– Är det så du svarar när jag ringer?
– Förlåt, det har blivit rutin.
Han lutade huvudet bakåt mot sätet. Försökte lugna ner sig. Det sprakade i linjen. Fjälltäckningen gjorde henne avlägsen, som om rösten kom genom snö.
– Berätta, sade hon.
Han började med att svära. Sedan började han om, eftersom Emma avskydde oordning även i vrede. Han berättade om bilarna, skrivelsen, diarienumret, formuleringarna, hänvisningen till rätt forum. Han hörde själv hur rösten steg.
– De står där i fina jackor och pratar som om renarna är ett tillståndspliktigt problem. Som om hela världen börjar i deras pärm. Som om vår historia är en störning i deras handläggning.
Emma var tyst.
– Säg något, sade han. Förlåt att jag bara pratar.
– Jag tycker om när du är ärlig med vad du känner.
– Jag är nära att bli brottsrubricering.
Hon skrattade till. Kort, men hjärtligt.
– Nikka, du håller på att utvecklas till världens argaste. Och tro mig, jag ser det som utveckling.
Han ville fortsätta vara arg. Hennes skratt gjorde det svårare. Han såg henne framför sig: rak i ryggen, håret lockigt vid sidorna, en pärm eller flera i famnen, ögonen fulla av metod och riktning. Emma kunde göra ilska till schema. Det var nästan provocerande.
– Det finns konkurrens om den titeln, sade han.
– Förståeligt.
Han såg ut genom vindrutan. Snön drev över vägen. Mörkret hade kommit snabbt. Bortanför bilen låg fjället kvar, oberört av samtalet, men pappret i passagerarsätet lyste vitt.
– Jag hoppas att du har det bra, Emma.
– Snabba svängar.
– Men jag menar det.
– Och jag litar alltid på att du gör det, sade hon. Men gå inte djupare än så. Om vi ska kunna klara av Umeå så måste vi ha en plan för varandra.
– Jag kommer alltid att säga till om du tar på dig för mycket, sade han.
Hon svarade inte på det. Allt som hördes var hennes andetag och mellanrummen som uppstod i den dåliga täckningen.
Deras andetag var i en egen konversation. De satt med varsin telefon mot örat utan att lägga på.
Han visste att Emma bar strukturen som andra bar sorg. Hon gjorde mappar av nederlag. Hon gjorde flöden av människors rädsla. Men någonstans måste hon också äta och sova. Han hade svårt att tro att någon, förutom han själv och hennes föräldrar, någonsin skulle märka av den nästan osynliga sprickan bakom kontrollen.
– Tack för att du svarade, Johansson.
– Tack för att du ringde och klagade, sade hon med ett skratt.
***
Hemma kopplade Nikka in hårddiskarna. En grön lampa började blinka på skrivbordet. Sedan en blå. Han tog av sig jackan, men behöll mössan på. Rummet var kallt. Elementet hade fastnat igen, ett vardagligt nederlag som kändes nästan komiskt efter fjället.
Han lade skrivelsen bredvid tangentbordet. Pappret hade torkat och börjat bukta efter fukten. Diarienumret stod där fortfarande, oberört. Sådana nummer överlevde allt. Snö, händer, vrede, historiska sår. De såg alltid lugna ut.
Nikka importerade filerna:
CAM_0427.MP4
CAM_0428.MP4
AUDIO_FIELD_18-02.WAV
GPS_TRACK_BORDER_DAY3.GPX
Han döpte om dem en efter en. Datum först. Plats, kameravinkel, kort beskrivning. Sedan kopierade han allt till disk två. Sedan till disk tre. Därefter en krypterad uppladdning.
Han öppnade stillbilden på diarienumret och zoomade in. Skärpan höll. Han markerade bilden, lade den i mappen MYNDIGHETSKONTAKT. Sedan skapade han en undermapp för ljudtranskribering.
Han började skriva av samtalet.
Vi har förståelse för att situationen upplevs svår.
Meningen var nästan perfekt i sin grymhet. Upplevs. Som om problemet låg i känslan. Som om enbart pappret fanns på riktigt, medan förlusten var subjektiv.
Han skrev vidare.
Det här är inte en fråga vi kan lösa i fält.
Han lutade sig tillbaka, blundade och såg Jovnnas händer. Renarnas rörelse. Kameran täckt av frost. Den gamla kartan i köket. Barnen på fotografiet vid Áltesjávri. Han såg också det som aldrig fick plats i dokumenten: tröttheten hos dem som måste bevisa sin egen historia för varje generation, inför människor som byttes ut på sina tjänster och ändå kallade staten kontinuitet.
Kolonisering, tänkte han, var ett förlegat ord där människor föreställde sig gamla uniformer och flaggor.
Den moderna koloniseringen bestod av mötesbokningar. Av samråd, artiga mejl, handläggningstid. Den innehöll ordet avvägning. Med kartor där renens väg blev intresseområde, störningszon, riksintresse, undantag, bilaga. Den tog mark genom att översätta den. Den tog rätten genom att kräva att rätten skulle uppträda i rätt format.
Och när man till slut hittade formatet, bytte den system.
Nikka öppnade en ny mapp. Han funderade på namnet.
Till slut skrev han:
GRÄNSEN_GENOM_RENHJORDEN
Namnet lade sig i katalogstrukturen, svart text på ljus bakgrund. Litet. Nästan löjligt. Ändå kändes det som att något hade fått sin riktning.
Han skulle inte rädda någon domstolsprocess. Han skulle aldrig kunna ändra statens hållning med en kamera. Han skulle aldrig göra sig större än saken. Den frestelsen fanns där, och han kände den. Varje tekniker drömde i hemlighet om den perfekta filen, beviset som tvingade världen att kapitulera.
Men världen kapitulerade väldigt sällan för sanning. Den justerade bara formuleringen.
Han skulle spara renens rörelse. De gamlas röster. Stängslen under snön. De artiga meningarna. Diarienumren. Tystnaderna efteråt. Han skulle spara allt som staten trodde kunde tröttas ut.
Han skulle flytta till Umeå. De skulle klara av det. Han måste klara av det. I framtiden när systemet ville förändra spelreglerna så skulle han kunna dem utantill.
Utanför fönstret låg natten över byn. Någon startade en bil. En hund skällde två gånger och tystnade. Längre bort fanns fjället, renarna, gränsen, snön över stängseltrådarna.
Han tänkte på morbror Jovnnas ord: “Bara är ett ord för människor som har alldeles för mycket.”
Sedan började han säkerhetskopiera nästa fil.
Köp Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta
Köp Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta som e-bok
Finns även på Storytell och Nextory!