I tidigare inlägg om detta manus har jag pratat vitt och brett om hur mina ambitioner såg ut med att skriva det här. Jag skulle skapa en modern myt. Jag skulle damma av en gammal historia och väcka den till liv, och med den skulle jag skapa något som precis alla skulle förvånas över och känna: “Men va? Hur har jag kunnat missa det här?”
Så jag har bestämt mig för att berätta en liten hemlighet om Norrskensbarnen. Det må vara lite bakvänt att göra det i detta skede. När jag skriver det här har nästan ingen hunnit läsa boken. Berättelsen har knappt lämnat mina egna händer.
Men kanske är det också precis rätt tid, för det här började långt innan boken var färdig. Det började med några ord i Tidningen 7.
Jag läste en artikel där Trehörningsjö beskrevs som Sveriges ”Roswell”. Det var en sådan formulering som förmodligen passerar de flesta ganska snabbt. Lite lokal mystik. En kul jämförelse. Men för mig öppnades en dörr.
Jag växte upp med Jason Katims tv-serie Roswell, byggd på böckerna Roswell High. Max Evans och Liz parker. Men samhället och hur det var format efter vad som kallades “the fortyseven crash” (Roswell incidenten 1947) fångade mig. Den där lilla staden där människorna gick till skolan, blev förälskade, bråkade med sina föräldrar och försökte leva vanliga liv samtidigt som någonting omöjligt fanns alldeles under ytan. Något som turister än idag kommer dit för att försöka lösa.
Det fantastiska i tanken på att en alldeles vanlig ort kunde bära på en hemlighet som förändrade allt. Och tänk om den möjligheten bara låg runt hörnet? I Trehörningsjö?
Jag började läsa berättelserna från trakten. Alla de otaliga observationerna. Människorna som hade sett saker de aldrig riktigt kunnat förklara. Någonstans där började jag fundera på om en av de historierna kunde bli en utgångspunkt för fiktion. Valet föll så småningom på Hemliden och våren 1969.
Sedan hände det som ofta händer när man skriver. Berättelsen tog över. Det som från början hade varit en tanke om att göra någonting med en lokal UFO-historia började växa åt helt andra håll. Två barn kom in i berättelsen. Alva och Isak Ekman. Eva och Gunnar. En familj. Ett ursprung som ingen kunde förklara. En flicka som så småningom skulle förstå mer om världen än någon människa egentligen borde behöva bära.
Med tiden, någonstans i utkanten, började en annan aktör röra sig. Organisationen Vigilant Horizon. När jag började skriva om dem var de bara en del av romanens värld. En organisation som observerade, registrerade och försökte förstå sådant som låg utanför det vanliga.
Men ju längre jag skrev, desto mer började en tanke växa hos mig. Om den här organisationen nu verkligen hade följt Alva och Isak sedan 1969, då måste de ju ha lämnat någonting efter sig. Jag tänkte detaljer som rapporter och anteckningar. Fotografier, revisionshistorik, felaktiga slutsatser. Ett arkiv.
När jag väntade på korrekturläsningen började jag skriva på Norrskensbarnen 2. Jag var helt inne i det. Nu när jag ändå nämner korrekturen så ska jag vara så pass självgod så att jag faktiskt delar det personliga utlåtandet som jag fick efter korr av Norrskensbarnen - Skulden att bära väven. Av respekt för kvinnan som skrev utelämnar jag namn och företag:
***
Från korrekturläsaren:
Vilket manus! Det är inte “bara” den täta och spännande handlingen, den fina person- och miljöskildringen och den språkliga säkerheten jag tänker på. Det är nämligen mer än språklig säkerhet i betydelsen “väldigt få misstag” - texten liksom skimrar. Ett ordmåleri som nästan kan få en att tappa andan ibland. Bara några exempel:
“Honungssträngen brast. Droppen landade på fatets kant; rund, bärnstensfärgad, tung av något som bin vet men övriga bara anar.”
“Snön hade slutat falla, men den låg kvar som ett tyst hot.”
“Han stod bakom sin systerdotter och lade handen på hennes axel. Lyra tog hans hand och höll den där. Det var en kram genom ett tunt tyg av allt som inte blivit sagt.”
Jag skulle kunna lista massor av liknande citat, men jag tror du fattar ... Ingen som helst tvekan om att Norrskensbarnen hamnar “på pallplats” bland de hundratals manus jag läst sedan jag började jobba åt er kring 2020. Kanske till och med överst.
Snälla, framför min oförställda beundran till författaren!
***
Där någonstans fick jag den bekräftelse jag behövde för att bestämma mig att köra fullt ut på att skapa myten. För när Norrskensbarnen till slut blev en bok kände jag fortfarande att Hemliden inte var färdig med mig. Jag ville att platsen skulle fortsätta efter sista sidan. Jag ville att världen skulle göra det, utan att vara beroende av hur snabbt jag lyckas skriva klart del 2.
Så jag började bygga Vigilant Horizons arkiv.
Det enklaste hade förstås varit att göra en hemsida om boken. Presentera karaktärerna. Skriva några bakgrundstexter. Lägga upp lite material för den som ville läsa mer. Men det var aldrig riktigt den känslan jag var ute efter. Jag ville att den som hamnade där skulle känna sig lite osäker på varför dörren över huvud taget stod öppen. För Vigilant Horizon har inte byggt sitt arkiv för läsaren.
Läsaren har råkat få tillgång till det.
Det är en liten skillnad i formuleringen, men för mig förändrade den allt.
Romanen berättar människornas historia. Arkivet berättar i sin tur institutionens historia om samma människor.
I en sekvens av tillbakablickar i Norrskensbarnen går Alva tillsammans med Isak utanför skolan i Trehörningsjö. En svart bil med tonade rutor kör väldigt sakta bredvid dem.
Alva säger åt Isak att inte titta.
Sedan kommer huvudvärken.
Någonting borrar sig genom hennes huvud. Hon böjer sig fram, håller handen mot pannan och försöker dölja hur ont det gör medan bilen fortsätter förbi.
För Alva är det några fruktansvärda sekunder, men i Vigilant Horizons arkiv finns samma ögonblick beskrivet på ett helt annat sätt.
Ett fordon. En prototyp. En exponering. En observerad fysisk reaktion.
Därefter två korta rader:
RESPONSE CONFIRMED.
FIELD VALIDATION SUCCESSFUL.
Jag tycker om den kontrasten mer än jag kanske borde. Det gör något med berättelsen som skulle vara extremt svårt för mig att göra i en och samma bok.
Alvas smärta blir någon annans data. Hennes rädsla blir en datapunkt i en organisation som fortfarande tror att den kan förstå världen genom att mäta den. Två versioner av samma ögonblick.
Gamla dokument använder andra ord än de nya. Teorier förändras. Någon korrigerar en formulering i efterhand. Ett namn ersätts med en beteckning. Dokument hänvisar till andra dokument som inte går att öppna.
En liten anteckning från 1980 kan plötsligt innehålla en korsreferens till 2022:
ACCESS RESTRICTED.
Inget mer.
För mig är det där nästan mer lockande än själva avslöjandet. Bara det här med att låta dörren stå där. Låst.
Jag har också börjat inse att arkivet kanske inte kräver att man har läst Norrskensbarnen. Det kan liksom fungera åt båda hållen. Den som aldrig har öppnat boken kan hamna där och börja undra vad HEM-69 var. Vilka A-1 och I-1 är. Varför en organisation har följt två människor under flera årtionden. Vad som egentligen hände i Haag 2022 och varför den akten fortfarande är förseglad.
Den som sedan läser boken kommer kanske att känna igen någonting.
Och den som har läst boken först kan gå åt andra hållet och upptäcka att scener man redan känner till ser helt annorlunda ut när de betraktas genom någon annans ögon.
Alva har funnits i mitt huvud så länge nu att de som känner mig vet att denna berättelse är mitt magnum opus än så länge. Min fru har haft otaliga kommentarer angående Alva Ekman. Jag tror att det här arkivet delvis är mitt sätt att vägra stänga berättandet. Att låta några spår ligga kvar. Några dörrar stå på glänt. Om det inte är precis så man skapar en myt så vill jag ändå kalla det ett jäkligt bra försök. Om man som läsare är av en annan åsikt efter att ha sett arkivet får man gärna kommentera och säga det.
Vigilant Horizon - Archive of anomalous events
Bara en dörr. Om någon vill öppna den är koden enkel:
1969
Min största önskan är att någon, någon gång, sitter där lite för sent på kvällen, klickar sig från ett dokument till ett annat och för ett kort ögonblick får samma känsla som jag fick när jag läste de där orden i Tidningen 7.
Tänk om det finns en berättelse här? Tänk om platsen bär på någonting mer?
Tänk om det finns en nivå till.
Peter Fahlén
Om man vill beställa mina böcker direkt från mig gör man det enklast här:
Vilket arbete du har lagt ner. Arkivet är ju som en hel värld.
Jag har också beställt Norrskensbarnen! Nu hoppas jag på en liknande upplevelse som med Vuostálasvuohta!