I morgon, lördag den 5 september, finns jag på Café Krus i Trehörningsjö mellan 12.00 och 15.00 för att lansera Norrskensbarnen – Skulden att bära väven.
Jag har funderat en del på vad det egentligen är jag lanserar. Att det är en bok är väl ganska självklart vid det här laget. Jag har arbetat med den och pratat om den i åratal. När jag stod och sålde Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta i somras så påpekade jag för den som var tveksam till köpet att om du bara ska läsa en bok av mig i ditt liv så är det inte den här, utan i så fall är det den som kommer härnäst.
För det här har i sanningens namn vuxit till något betydligt mer än en bok. Den raden är förstås ganska klyschig från en författare som tycker sig sitta på något speciellt. Jag lovar; det här är inget sådant. Nej, absolut inte. Den här boken kommer inte att förändra världen på något sätt, den kommer inte att få någon uppmärksamhet i media, och den kommer förmodligen sluta dammig och bortglömd som allt annat. Men den är det bästa jag någonsin har skapat och skrivit, såväl språkligt som sammansättningen av berättelsen, och det sista där var verkligen svårt att få till efter alla versioner som jag har kastat bort av den.
Norrskensbarnen börjar på Hemliden utanför Trehörningsjö, i en berättelse jag själv fick höra om något som ska ha inträffat där 1969. Därifrån växte Alva och Isak Ekman fram. Sedan EIPI. Vigilant Horizon. Genève. Haag. Stenviksudden. Dokument, människor och händelser som efter hand började lämna spår långt utanför själva romanen.
Det är en del av det jag tänker berätta om i morgon. Jag tänker berätta om Kjells berättelse och skicka runt ett utskrivet exemplar av min tolkning av den. Det är ett utdrag från precis hur boken börjar. Sedan kastas man in i Alva Ekmans huvud, och det är en resa som jag tror att man kommer att tycka om att ta del av. Bakgrundshistorien får man bit för bit, eftersom berättelsen går vidare.
Sedan när presentationen av boken är över kommer jag att visa någonting som hittills har fått leva ganska undanskymt. Jag pratar alltså om arkiven. Vid ett tidigare tillfälle har jag pratat om det arkiv som inte gör så mycket om man tar del av innan man läser boken. Men det finns ett till.
Det finns i dag två vägar vidare in i världen bakom Norrskensbarnen.
Den ena går genom EIPI – European Institute for Perceptual Interfaces.
Den andra går genom Vigilant Horizon.
Det är två helt olika arkiv. Två organisationer med helt olika syn på vad som hände, vilka Alva och Isak Ekman var och vad Kjell Näslund egentligen kom i kontakt med på Hemliden.
Där finns rapporter, fältanteckningar, interna bedömningar, incidenter, namn och dokument som aldrig förekommer i romanen. Där finns också sådant som får vissa händelser i boken att se annorlunda ut när man återvänder till dem.
Ibland motsäger arkiven varandra, vilket kanske väcker frågan: Vem berättar sanningen?
Lösenordet till Vigilant Horizon-arkivet är: 1969. Det känner jag att jag kan dela här och nu eftersom jag har delat det tidigare. Arkivet har redan passerat 200 inloggningar, så det är nog inte lika skrämmande som jag inbillade mig att det skulle kunna vara.
Sedan sparar jag på lösenordet till EIPI:s arkiv. Det kommer att finnas på lanseringen och om man vill ha det så får man det, men jag vill inte kasta Ekman Files och resten av materialet över någon som ännu inte ens har fått möta Alva. Arkiven är byggda för den som vill gå längre. För den som efter boken börjar undra varför en viss rapport formulerades på ett visst sätt, varför ett namn återkommer tjugo år senare eller varför Vigilant Horizon tycks ha vetat saker långt innan de borde ha kunnat veta dem. Dessutom är Ekman files något av en spoiler om man tänkt läsa boken. Det är däremot inte Vigilant Horizons arkiv.
Nu ska jag ge mig. Men i morgon tänker jag prata av mig om det här. Det kan ni vara säkra på. Och sedan tänker jag visa var nästa dörr finns, om man vill ha nyckeln.
Café Krus, Trehörningsjö
Lördag 5 september
12.00–15.00
För Norrskensbarnen slutar inte när man stänger boken.
På sätt och vis är det där undersökningen börjar.
Peter Fahlén
Men gud vad kul! Äntligen har jag beställt den. Lycka till imorgon! Jag ska kolla in arkiven.
Jag har fått hem den! Jag har inte hunnit öppna den ännu, men jag ser fram emot att skriva en klassisk reflektion av den.