Under ett enda dygn tog sig, enligt Spaniens inrikesdepartement, omkring 50 000 människor från Marocko in i den spanska exklaven Ceuta. Den lokala regeringen uppskattade antalet till omkring 60 000. Dödstalet steg snabbt under fredagen: minst 41 människor hade bekräftats omkomna, samtidigt som spanska medier rapporterade en ännu högre siffra. En majoritet av dem som kommit in hade redan återvänt frivilligt till Marocko.
Ceuta har omkring 85 000 invånare. Denna stad skulle under några timmar försöka ta emot en folkmassa motsvarande mer än halva den egna befolkningen. Människor saknade mat, vatten och sovplatser. Polis, räddningstjänst och sociala verksamheter överväldigades. Spanien satte in militär personal.
En gräns där tiotusentals människor kan passera okontrollerat under ett dygn fungerar inte. En liten stad kan inte ensam bära en sådan situation. Spanien har rätt och skyldighet att återställa ordningen, registrera dem som kommit, pröva eventuella skyddsskäl och fatta lagliga återvändandebeslut för dem som efter individuell prövning saknar rätt att stanna.
Men den här historien berättar egentligen så mycket mer än vad som sägs. Kanske främst bland politiker i Sverige. Det sägs väldigt mycket, den saken är klar. Det är dock i det som man inte väljer att säga som det går att hitta vad det handlar om. För när nyheten nådde Sverige förvandlades Ceuta nästan omedelbart från en konkret stad i humanitär kris till en kuliss för den svenska valrörelsen.
Ulf Kristersson krävde att Spanien snabbt skulle ”återfå kontrollen” och meddelade att regeringen var beredd att vidta åtgärder om Sveriges säkerhet eller migrationssituation hotades. Migrationsminister Johan Forssell förklarade att Sverige aldrig får återvända till flyktingkrisen 2015. Simona Mohamsson sade att inga människor från Ceuta ska komma till Sverige och pekade ut Spaniens vänsterregering. Jimmie Åkesson kallade händelsen ”inget mindre än en invasion”.
I sin kommentar till SVT nämnde Kristersson Sveriges säkerhet. Han nämnde Sveriges migrationssituation. Han nämnde 2015. I den kommentaren nämnde han inte de döda kropparna i vattnet. Han nämnde inte dem som enligt Reuters återvände till Marocko för att de inte kunde hitta mat eller skydd i Ceuta. Han nämnde inte stadens invånare som behöver praktisk hjälp. Han nämnde inte heller att EU:s migrationskommissionär Magnus Brunner på fredagen uppgav att det vid den tidpunkten inte pågick några vidareförflyttningar från Ceuta till det europeiska fastlandet eller andra medlemsländer.
Ceuta och Melilla omfattas av en särskild ordning inom Schengensamarbetet. Spanien upprätthåller identitets- och dokumentkontroller på sjö- och flygförbindelser därifrån till det spanska fastlandet. De 50 000 människorna befinner sig således inte på en fri motorväg mot Malmö. De befinner sig i en överfull stad på den nordafrikanska kusten, där en majoritet redan har vänt tillbaka frivilligt och där Spanien säger sig påskynda formella återvändanden i samarbete med Marocko. Det betyder inte att risken för fortsatt migration kan avfärdas, men det betyder att riskens storlek ska beskrivas sanningsenligt. När statsministern genast frammanar 2015 flyttas uppmärksamheten från den situation som faktiskt pågår till den situation svenska väljare har lärt sig att frukta.
När Kristersson talar om att 2015 aldrig får hända igen talar han inte om året ur den syriska familjens perspektiv. För dem var 2015 året då kriget fortsatte att förstöra städer, hem och liv. Det var året då människor drunknade på väg mot säkerhet och då Europa blev den sista möjliga utvägen.
I svensk regeringsretorik har 2015 fått en annan innebörd. Året har blivit ett varningsord för mottagande, myndighetsbelastning, integrationsproblem och politisk förlust av kontroll. Allt detta hör till historien och ska diskuteras. Men när bara den delen nämns uppstår en moralisk förflyttning. Katastrofen blir inte längre att människor tvingades fly. Katastrofen blir att deras flykt nådde oss.
Det är inget säkert fönster in i vad som pågår på insidan hos Ulf Kristersson. Men det är ett tydligt fönster in i regeringens prioritering. Den första offentliga reflexen gäller hur Sverige ska skyddas från människorna. Nästan ingenting sägs om hur människorna ska skyddas från döden, smugglarnas lögner, den marockanska statens möjliga maktspel eller Europas egna misslyckanden.
Orsaken till massövergången är fortfarande inte fullständigt klarlagd. Spanska myndigheter har pekat på rykten som spreds efter en dom i landets högsta domstol. Domstolen slog fast att den särskilda ordningen för omedelbara avvisningar inte kunde tillämpas på människor som stoppades i havet på väg mot Ceuta eller Melilla. Deras ärenden måste i stället hanteras genom ett ordinarie individuellt förfarande. På sociala medier förvandlades detta snart till något helt annat: föreställningen att havsvägen till Spanien hade öppnats.
Domstolen öppnade ingen gräns. Den krävde att staten skulle följa lagen även vid gränsen. Rätt till individuell prövning betyder ingen automatisk rätt att stanna, än mindre fri rätt att resa genom Europa.
Spaniens uppmärksammade regularisering av personer som redan levde irreguljärt i landet omfattar heller inte dem som nu har kommit. Reglerna gäller personer som kunde visa minst fem månaders vistelse i Spanien före den 31 december 2025. Ansökningstiden löpte dessutom ut den 30 juni. Reformen ger därför ingen juridisk genväg åt dem som korsade gränsen denna vecka. Marockos roll kräver också större uppmärksamhet än den fått i de svenska utspelen. År 2021 tog sig omkring 8 000–10 000 människor in i Ceuta sedan den marockanska gränsbevakningen lättat under en diplomatisk konflikt med Spanien. Europaparlamentet fördömde då uttryckligen Marockos användning av gränskontroll och migration som politiskt påtryckningsmedel. Det finns ännu inga säkra bevis för att samma sak har skett nu. Marockanska styrkor har denna gång använt batonger, tårgas och vattenkanoner för att stoppa fler. Samtidigt är frågan oundviklig: hur kunde tiotusentals människor samlas och passera en hårt bevakad gräns på så kort tid? Europa har under lång tid gjort Marocko till en av sina yttre gränsvakter. Det har dämpat migrationen, men också gett Rabat ett politiskt handtag på Europas port. När gränskontrollen läggs ut på en annan stat följer makten över gränsen med.
Även detta saknas i Kristerssons ord.
Han varnar Spanien och förbereder Sverige. Marockos möjliga ansvar försvinner. Europas sårbara beroende försvinner. Kvar står människorna, presenterade som själva hotet.
Det är där ordet ”invasion” gör sitt arbete. Ordet är knappast neutralt. Det placerar människorna i fiendens roll innan någon individuell historia har hunnit berättas.
En invasion har en angripare, ett mål och en fiende. Den hör hemma i krigets språk. De människor som tog sig till Ceuta saknar gemensamt befäl, militär organisation och erövringsplan. De flesta tycks vara marockanska medborgare, många av dem unga, drivna av arbetslöshet, brist på framtidsutsikter eller föreställningen att en tillfällig öppning hade uppstått. Många av dem som intervjuats har angett arbete och ekonomiska framtidsutsikter som motiv. Sådana skäl ger i sig normalt inte rätt till asyl, men varje ansökan måste fortfarande prövas individuellt.
Det gör gränsöverträdelsen verklig, men det gör dem inte till soldater. Även om det skulle visa sig att en stat har använt migrationen som politiskt påtryckningsmedel blir människorna inte en armé. Den skillnaden är avgörande. Om vi kallar människorna för invasionen har vi redan accepterat att möta dem som fienden. Då blir drunkningen ett gränsskyddsproblem, hungern ett avskräckningsmedel och varje rättslig prövning ett tecken på svaghet.
Europa behöver en migrationspolitik med fungerande gränser. Räddningstjänst måste kunna arbeta. Ansökningar måste prövas snabbt. Den som har skyddsskäl ska få skydd. Den som saknar rätt att stanna ska kunna återvända under ordnade och lagliga former. Smugglare ska bekämpas, och stater som använder människor som politisk valuta ska möta konsekvenser.
Detta kräver kontroll. Det kräver också ett språk som klarar av att se vilka vi kontrollerar.
I Ceuta finns en stad som överväldigats. Där finns människor som lurats, människor som hoppas, människor som saknar rätt att stanna och människor vars skyddsskäl ännu inte har prövats. Där finns familjer och minderåriga. Där finns också kroppar som hämtats ur havet. En statsminister behöver inte lova att alla ska få komma till Sverige för att nämna dem.
Han behöver bara erkänna att de finns.
Europa måste kunna säga nej till en människa utan att göra henne till fiende. En reglerad migration kan förena gränser med rättssäkerhet, återvändande med värdighet och politiskt ansvar med medmänsklighet.
Invasionen i Ceuta saknade en armé.
Det var språket som gav den en.
Peter Fahlén