Nu ligger Norrskensbarnen – Skulden att bära väven på korrekturläsning. Om allt går som det ska kommer den att finnas tillgänglig i sommar.
Det känns konstigt att skriva det, eftersom den här berättelsen har förändrats så många gånger att jag nästan slutat tro på att den kunde bli färdig. Det må låta som en klyscha, men det här är i sanningens namn inte ens den första färdiga versionen som går till korrektur. Det har funnits en första också. Vissa manus blir klara genom disciplin. Andra blir klara först när de slutar göra motstånd. Det här har varit ett sådant. Jag har skrivit om, strukit, flyttat, kortat, byggt om, lyssnat igen. Suttit och läst vissa partier högt.
Jag började fundera på den här historien efter att jag läste att Trehörningsjö liknades vid Sveriges “Roswell”. Jag är ju uppvuxen med Jason Katims skapande av Roswell High som tv-serie, så jag bestämde mig att försöka göra något liknande. Jag läste och lyssnade om det fanns någon observation som jag kunde spetsa till lite och bygga en historia till. Det fanns det. Men det ville inte vara någon historia om tonåringar. Och min historia ville till slut inte vara baserad på så mycket annat.
Det här började med ett norrsken över Hemliden, Trehörningsjö, som inte betedde sig som ett norrsken brukar göra. Ett ljus som rev upp himlen. Någonting hände där uppe på berget 1969. Någonting som lämnade märken i marken, i träden och i minnena. Jag förstod snabbt att det var detta jag sökte, men det blev djupare och djupare, och det tog tid innan jag förstod vad det var. Först trodde jag att det framför allt handlade om mysteriet som jag formade. Det anlände två, små barn den här kvällen. Alva och Isak. Sedan trodde jag att det var en berättelse om familjen som de fick komma till och deras uppväxt med dem. Snart hade jag skrivit ett epos i kronologiskt ordning över en period på 60 år. Det var inte så mycket kvar av händelsen i original. Och jag kände att den var för lång, för ojämn, för hackig och för svår. Då började jag plocka ut de bitar som jag tyckte var viktigast för historien som helhet, och började förstå att det fanns en huvudroll.
Alva Ekman.
Det är kring henne den här boken har haft sin känsla. Inte bara som forskare, inte bara som mor, utan som en någon vars sätt att tänka redan från början går på tvärs mot hur många andra försöker förstå världen. Medan andra vill pressa fram svar, vill hon höra dem. Medan andra ser universum som något man ska bryta upp, bemästra eller kontrollera, närmar hon sig det som om det bär på en ton. Ett mönster. En grundklang. Någonting som går att uppfatta om man lär sig lyssna utan att störa för mycket.
Nu hade hon mycket gratis redan från början, utan att avslöja detaljer, men även om så är fallet har hon inte helt lätt att tolka och komma fram till saker. Det är där hennes resonansteori kommer in. En annan titel på boken var faktiskt under den mest hektiska perioden “Alva Ekman och resonansteorin.”
Jag tycker mycket om tanken på teorin, kanske för att den rör sig någonstans mellan fysik, intuition och hennes envishet. För Alva handlar det inte bara om teknik eller upptäckt i vanlig mening. Allt är sammanlänkat, även minnet. Hon lär sig, steg för steg, att lyssna på universum. Hon söker efter den punkt där verkligheten slutar vara stum och börjar ge ifrån sig något som går att förstå. Den gör henne mer sårbar, mer besatt, mer skyldig, mer levande. I den slutgiltiga versionen kommer man att kastas in hennes karriär, precis där hon får det stora genombrottet med Warp-koden. Men där har hon fått ta sig igenom misstro, korridorer, anslagssystem, vänliga leenden från människor som redan bestämt att hon gått för långt. Genombrottet är stort, och det ger henne grunden hon behöver för att kunna satsa fullt ut på det hon vill göra. Sedan kommer man att få bakgrunden i efterhand, allt eftersom.
För när någon kommer för nära den sortens kunskap blir det omedelbart en fråga om kontroll. Vem får förstå? Vem får använda? Vem får äga? Det som började som forskning och sökande blir slutligen något större, mer hotfullt. Alvas upptäckt rör vid någonting som andra vill stänga in, beslagta eller göra till sitt.
Den här boken är inte bara byggd på idéer, mysterier eller stämningar, utan på relationer och släktband. På en mor och en dotter. På det märkliga, ömma och skrämmande i att inse att det man bär inom sig också går i arv. Alvas dotter Lyra finns förstås hela tiden som en kraftlinje genom historien. Men det här är Alvas berättelse. Låta henne vara den som går längst ut på kanten först. Den som lyssnar först. Den som böjer sig över avgrunden och hör någonting svara.
Jag har velat att den ska kännas både stor och nära på samma gång. Att det kosmiska aldrig får flyta iväg från kroppen, sorgen, kärleken, skulden. Sedan inbillar jag mig att man kommer att känna igen sig om man har läst något av mig tidigare. Här kommer man också få svart på vitt hur jag skriver actionscener, som jag pratade om i ett tidigare inlägg. Hur Alva tar sig an det intergalaktiska “kriget om ljuset” är något i särklass. Bedömningar som “bra” eller “dåligt” är jag inte rätt person att göra, men det är något i särklass.
I sommar får ni läsa den.
Jag hoppas att Alva ska få göra det hon har gjort för mig under arbetet med boken. Att hon ska få stanna kvar en stund hos er också. Som forskaren som vägrade nöja sig med det givna. Som modern som bar mer än hon borde ha behövt bära. Som kvinnan som lärde sig att lyssna så noggrant att himlen till slut svarade.
Jag kommer att berätta mer om den när det blir ett releasedatum bestämt. Sedan finns det extramaterial så att det räcker och blir över. Jag har drygt 30 000 ord från den tidigare korrade versionen där det finns en avhandling som heter “Resonance of the Gate-Opener” som teoretiskt förklarar detaljerna bakom mycket av det som kan vara svårt att omedelbart ta till sig i Alvas historia. Jag funderar på om jag eventuellt skulle ha lagt upp den här på Substack en tid efter att boken är ute.
Här är ett urval med bilder framtagna för att presentera manuset:
