Jag hade skjutsat min äldsta son Folke på veckans första fotbollsträning. Under träningen hamnade jag i ett klassiskt samtal med en annan förälder om hur föreningslivet var bättre förr. Om hur det var lättare att få folk att ställa upp ideellt. Om hur det idag känns som att det hela tiden förändras till något som aldrig riktigt verkar bli färdigt.
I bilen på vägen hem var jag tyst, när alla möjliga förändringar slogs om min uppmärksamhet i huvudet.
Folke: Pappa, vad tänker du på?
Jag: Andra avhandlingen om styrelseskicket.
Folke: Alltså, du ska alltid säga något som du tror ska få mig att fråga mer, för att du vill berätta mer.
Jag: Ja, jag är ganska lättläst på det sättet. Men bara på det sättet. Vill du veta mer?
Folke: Nej.
Han lutade sig tillbaka och blundade. Det är ungefär 45 minuter att köra hem, så jag fortsatte ändå.
Det finns personer i Sverige som gör allt rätt. Man går upp när klockan ringer, arbetar sina timmar, betalar skatt. Man fyller i blanketterna, står i kö, loggar in. Man amorterar om man äger, betalar hyran om man hyr. Man sparar till pensionen, i den mån lönen räcker efter räkningarna. Man följer nyheterna om elpriser, räntor, vårdköer, bostadsbrist, skolkris, kriminalitet, klimatmål, gruvplaner, datalagring och ännu en reform som ska göra samhället mer effektivt.
Man är fri.
Det säger staten, lagen och valkuvertet som dimper ner vart fjärde år. Det säger banken när man skriver under lånehandlingarna. Det säger plattformarna när man klickar i rutan för samtycke. Det säger pensionskuvertet när framtiden presenteras som prognos. Det säger elräkningen när kraften som rinner genom landskapet förvandlas till marknadssignal.
Man är fri, men friheten liknar allt oftare tillträde till system man saknar makt över.
Bostaden är ett system. Pensionen är ett system. Vården är ett system. Elen är ett system. Datan är ett system. Marken är ett system. Man kan röra sig inom dem. Man kan protestera mot dem. Man kan rösta på politiker som lovar att justera dem. Men själva framtiden ligger ofta någon annanstans. Som i kapitalflöden, fondval, infrastrukturbeslut, tillståndsprocesser, myndighetsmodeller, EU-regler, kreditprövningar och marknadspriser.
Det är ungefär i den tankegången jag befinner mig när min son frågar vad jag tänker på. Mitt svar handlade om en text som är synnerligen intressant som mätinstrument mot den tid vi lever i.
När John Locke skrev Andra avhandlingen om styrelseskicket fanns en radikal tanke i hans projekt: Ingen människa föds till undersåte. Ingen föds till herre över andra. Politisk makt är inte en naturlag. Den är inte en tron. Den är inte Guds privata gåva till furstarna. Den måste förklaras, begränsas och rättfärdigas.
Hos Locke börjar samhället i människans egen värdighet. Man äger sin person. Kroppen är ens egen. Arbetet är ens eget. När man blandar sitt arbete med världen uppstår egendom. Staten skapas sedan för att skydda liv, frihet och egendom. Den får sin legitimitet genom samtycke. Den är ett uppdrag, inte en härskarrätt.
Det är lätt att glömma bort hur explosivt detta en gång var. Locke skrev mot en hel värld där makt kunde framställas som arv, blod, gudomlig ordning och naturlig hierarki. Han svarade med en idé som fortfarande skakar när man tar den på allvar: Makten tillhör inte makten. Den tillhör oss människor som har lånat ut den.
Vår svenska självbild älskar den tanken. Regeringsformen börjar nästan “lockeanskt.” Om det inte redan var ett ord så blev det ett nu. All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt. Den offentliga makten utövas under lagarna. Här finns samtycket, lagbundenheten och uppdragstanken. Staten är bunden. Medborgaren är fri. Makten kommer nedifrån.
Men Sverige stannar inte där. Sverige är mer än en liberal rättsstat. Det svenska samhällsbygget lade till något som Locke bara delvis kunde ana: Välfärdsstatens kroppsliga löfte.
Det allmänna ska verka för arbete, bostad, utbildning, social omsorg, trygghet och goda förutsättningar för hälsa. Det är en vidare idé om frihet. Frihet som mer än skydd mot övergrepp. Frihet som livsvillkor. Frihet som skola, vårdcentral, äldreomsorg, bostad, lön, väg, bibliotek, barnomsorg, elnät och trygghet när kroppen inte längre orkar.
Locke gav Sverige kontraktets grammatik. Välfärdsstaten lade till kroppens krav.
Det är en av anledningarna till att dagens samhälle skaver så hårt. För medborgaren har inte slutat arbeta. Man har inte slutat göra sin del. Man har inte slutat bära landet. Ändå tycks allt mer av framtiden glida bort från arbetet och in i ägandet.
Locke menade att egendomens moraliska ursprung låg i arbetet. Människan blandar sitt arbete med naturen och skapar något som blir hennes. Det är en enkel och kraftfull berättelse. Den säger att ägande måste ha en grund. Den får inte bara vara beslag, arv, privilegium eller våld i juridisk kostym. Någonstans måste det finnas en förbindelse mellan arbete och rätt.
Men vad händer i ett samhälle där den förbindelsen tunnas ut?
Den som arbetar betalar hyran. Den som äger fastigheten tar emot den.
Den som arbetar betalar räntan. Den som äger krediten tar emot den.
Den som arbetar sparar till pensionen. Den som äger marknaden bestämmer värdet.
Den som arbetar bygger kommunen. Den som äger marken ser värdet stiga.
Den som arbetar håller vården öppen. Den som äger kapitalet kan köpa sig förbi väntan.
Den som arbetar producerar data. Den som äger infrastrukturen samlar mönstren.
Det moderna Sverige säger fortfarande att arbete är vägen till frihet. Men allt fler märker att arbete främst ger tillträde till kostnader. Ägande ger tillträde till framtiden.
Det betyder att arbetets politiska löfte har försvagats. Det betyder att människan kan göra allt rätt och ändå stå utanför de avgörande tillgångarna: bostaden, marken, bufferten, nätverket, arvet, kapitalet, det rätta läget, den rätta fonden, den rätta tidpunkten.
Här blir faktiskt Locke avsevärt mycket farligare än vad många av hans moderna beundrare vill erkänna. För om egendomens legitimitet bygger på arbete, då kan hans teori användas mot ett samhälle där egendomen allt oftare frigör sig från arbetet. Då räcker det inte att säga “äganderätt” med myndig röst. Man måste fråga vad ägandet vilar på.
Vilket arbete skapade bostadsrättens värdeökning?
Vilket arbete skapade markens plötsliga exploateringsvärde?
Vilket arbete skapade kapitalvinsten?
Vilket arbete skapade rätten att ta betalt av andra människors nödvändighet?
Det är ingen enkel fråga. Men den är högst nödvändig. För vår tids stora konflikt handlar inte om egendom i gammal mening. Den handlar om kontroll över livets förutsättningar. Det räcker att se på bostaden. För den som redan äger kan ett stigande pris vara trygghet, förmögenhet och handlingsutrymme. För den som står utanför är samma stigande pris en mur. En generation kan kalla det sparande. Nästa generation möter det som inträdesavgift till vuxenlivet.
Pensionen visar samma sak, om än i sakta mak. Ålderdomen har blivit en blandning av samhällslöfte, arbetsmarknadshistoria, fondsystem, tjänstepension, sparande och risk. Den som haft rätt anställning, rätt inkomster, rätt bostad och rätt marginaler kommer in i ålderdomen med en annan sorts frihet än den som bara arbetade, slet, tog hand om barnen, blev sjuk några år, gick ner i tid eller saknade stark tjänstepension.
Till och med framtiden har blivit ett ägarförhållande.
Elen gör sprickan synlig i landskapet. Kraften produceras någonstans. Ledningarna går genom skogar, över myrar, förbi byar, längs älvar som en gång dämdes för nationens skull. Men den som bor nära kraften äger inte nödvändigtvis kraften. Den som ser stolparna över marken kontrollerar inte priset. Den som lever med konsekvenserna styr inte alltid över nyttan.
Här leder Locke mig till Norrland. För ingenstans blir frågan om arbete, egendom och samtycke mer laddad än i marken. Norrland beskrivs som en lösning. Där finns skogen, malmen, älvarna, vinden, vattnet, hamnarna, batterierna, industrimarken, försvarets geografi, Nordkalottens korridorer, Europas kritiska råvaror och den gröna omställningens framtida löften. Kartan fylls av pilar. Staten talar om nationell nytta. EU talar om försörjningstrygghet. Bolagen talar om projekt. Kommunerna talar om jobb, inflyttning, skatteunderlag och risk. Myndigheterna talar om riksintressen.
Men Locke ställer en äldre fråga under alla dessa ord:
Vem har blandat sitt arbete med marken?
Är det staten, som ritar riksintresset?
Är det bolaget, som borrar och investerar?
Är det EU, som pekar ut råvaran som strategisk?
Är det kommunen, som försöker överleva nästa budgetår?
Är det skogsarbetaren, som slitit i generationer?
Är det samebyn, som följt renens rörelser genom ett landskap som aldrig varit tomt?
Är det byn, som hållit vägen öppen, skolan levande, föreningen igång och minnet kvar?
Lockes egen teori rymmer en begränsning som vår tid borde läsa med större allvar. Egendom får uppstå om det finns nog och lika gott kvar åt andra. Den formuleringen är en sprängladdning under hela den moderna exploateringspolitiken.
Vad betyder “nog kvar” i ett landskap där älvarna redan reglerats, skogarna redan avverkats, gruvorna redan öppnats, vindkraften redan ritats in, elnäten redan intecknats, betesmarkerna redan fragmenterats, kommunerna redan pressats och människorna redan fått höra att deras hem också är en nationell resurs?
Vad betyder “lika gott” för den som förlorar en flyttled?
Vad betyder “lika gott” för den som ser sin by bli ett tillfälligt industrilöfte?
Vad betyder “lika gott” för den som får jobben under några år, men lämnas med riskerna i generationer?
Vad betyder “lika gott” när naturen översätts till ton, megawatt, exportvärde och tillståndsprövning?
Det betyder inte att marken aldrig får användas. Människor behöver arbete. Kommuner behöver intäkter. Klimatomställningen kräver material. Elsystemet måste byggas ut. Industrin behöver energi. Sverige behöver produktion.
Frågan är vem som får definiera användning.
För det finns ett gammalt kolonialt drag i den politiska blicken: mark som inte används på rätt sätt uppfattas som väntande. Mark som inte ger rätt sorts avkastning framstår som underutnyttjad. Mark där människor lever glesare, rör sig säsongsvis, brukar utan att förbruka eller minns utan att exploatera kan beskrivas som tom.
Locke kan läsas som en del av den historien. Hans arbetsbegrepp har ofta använts för att uppvärdera den som inhägnar, odlar, bryter och förädlar, medan andra sätt att leva med marken får lägre status. Men av den anledningen kan han också vändas mot vår egen tid. För om arbete ger anspråk, då måste vi fråga varför vissa former av arbete syns och andra försvinner.
Renskötsel är arbete.
Lokalkunskap är arbete.
Att hålla en by levande är arbete.
Att vårda en skog över generationer är arbete.
Att känna isen, flyttleden, myren, bäcken och betet är arbete.
Att bära ett landskap genom tid är arbete.
När staten och kapitalet kommer till marken kommer de aldrig till tomhet. De kommer till redan pågående liv.
Här återvänder samtycket. Locke trodde att legitim makt kräver samtycke. Men i moderna samhällen är samtycket ofta märkligt uttunnat. Det uttrycks genom val vart fjärde år, genom remisser, samråd, avtal, digitala kryssrutor, myndighetsprocesser och juridiska dokument som få människor orkar eller kan tränga igenom. Samtycket finns i formen. Frågan är om det finns i erfarenheten.
Den som bor kvar i en kommun har inte samtyckt till att vården centraliseras.
Den som använder BankID har inte förhandlat fram den digitala staten.
Den som tar ett bolån har inte godkänt bostadsmarknadens hela ordning.
Den som betalar elräkningen har inte valt prissättningssystemets alla led.
Den som stannar i sin by har inte sagt ja till att platsen betraktas som buffert för nationella behov.
Det moderna samtycket är ofta bara frånvaron av en möjlig flykt. Här ligger den stora demokratiska faran. Inte i att Sverige saknar val. Inte i att staten saknar lagar. Inte i att människor saknar formella rättigheter. Faran ligger i avståndet mellan form och liv.
På papperet utgår makten från folket. I vardagen upplever allt fler att makten kommer från system. På pappret är egendomen tryggad. I vardagen upplever många att egendomen redan har hamnat hos andra. På pappret finns välfärdens löfte. I vardagen möter människor vårdköer, bemanningskris, skolnedskärningar, skulder, hyror, räntor och en framtid som kräver allt mer individuell navigationsförmåga.
Locke trodde att staten förlorar sin legitimitet när den sviker sitt förtroende. Men vår tids legitimitetskris ser inte ut som stormade slott. Den ser inte alltid ut som en revolution. Den ser ut som något tystare.
Den ser ut som människor som fortsätter arbeta men slutar hoppas.
Den ser ut som människor som fortsätter rösta men slutar tro.
Den ser ut som människor som följer reglerna men inte längre känner att reglerna följer dem.
Den ser ut som landskap där värden förs bort och risker stannar kvar.
Den ser ut som medborgare som blir kunder, patienter, låntagare, datapunkter, ärenden och kostnadsställen.
Ilska är fortfarande en relation till samhället. Den arga människan tror ännu att någon borde lyssna. Den verkligt farliga punkten kommer senare, när den blir färdig med kontraktet inombords. När man fortfarande går till jobbet, betalar skatten, loggar in, klickar i rutan, väntar på vården och öppnar pensionskuvertet, men längst inne har dragit slutsatsen att samhällslöftet inte längre gäller.
Då har kontraktet inte rivits sönder. Det har bytt ägare.
Locke frågade när folket har rätt att göra uppror mot makten. Vår tids fråga är farligare: När kommer folket sluta tro på att makten fortfarande är deras?
Min son somnade under mitt idéhistoriska filosoferande och jag tittade på honom och tänkte att det var nog lika bra. Det räckte med det lättlästa.
Peter Fahlén