I går satt mina två pojkar, tio och elva år gamla, i skolbussen från Björna i ungefär 90 minuter innan de kom hem.
Nittio minuter.
Min dotter är sju och går fortfarande i Trehörningsjöskolan. För henne ligger skolan nära. För pojkarna har geografin redan blivit en större del av skoldagen. Det var där, någonstans mellan Björna och hemmet, som jag började tänka på en essä jag skrev i början av april.
Den hette Barnen som blev en marknad.
Jag skrev då om hur skolans stora principer om likvärdighet möter något mycket konkret i en kommun som Örnsköldsvik: Avståndet. Kommunens egna regler säger att restider över 80 minuter per resa bör undvikas. Väntetiden har en ambitionsnivå på högst 60 minuter per resa.
I går satt alltså mina pojkar längre på bussen än den restid kommunen själv säger bör undvikas.
Det gör skolstruktur till något annat än punkter på en karta. Det är ett barns eftermiddag vi pratar om.
I april skrev jag att ett barn i en mindre skolort lär sig sin plats genom tidtabellen före läroboken. Jag beskrev hur avstånd, upptagningsområden och skolskjuts gör geografin till en del av själva utbildningsvillkoren. Fyra månader senare finns samma system kvar. Samtidigt har en annan utveckling blivit allt svårare att ducka för.
Barnen blir färre.
Kommunens senaste befolkningsprognos visar att antalet 6–9-åringar väntas minska från 2 575 år 2025 till 1 914 år 2035. Gruppen 10–12 år väntas minska från 2 025 till 1 534.
På tio år innebär det omkring 1 150 färre barn i låg- och mellanstadieålder. En minskning på ungefär 25 procent.
Den siffran kommer att förändra skolpolitiken, men frågan är bara hur?
Örnsköldsvik har varit här förut. Swecos skolstrukturutredning från 2021 pekade ut en tydlig riktning. Trehörningsjöskolan, Gideåskolan och Hemlingskolan kunde avvecklas och eleverna flyttas till en större enhet i Björna. Flera andra mindre skolor berördes av liknande förslag.
Politiken valde en annan väg i detta. Den nuvarande ÖrnsköldsviksAlliansen har under mandatperioden uttryckligen sagt att några skolor inte ska läggas ned och avsatt fyra miljoner kronor extra för att behålla och utveckla mindre skolenheter. Samtidigt görs en stor investering i Björna. I investeringsbudgeten ligger Björnaskolan på drygt 84 miljoner kronor och simhallen på 64 miljoner. Det är reella satsningar i inlandet.
Men löftet om skolorna gällde den här mandatperioden. Den tar snart slut. Och när nästa mandatperiod börjar finns en ny demografisk verklighet på bordet. Således skulle jag vilja höra något mer än att alla partier älskar landsbygden.
Jag skulle vilja ha garantier.
Centerpartiets nya valprogram säger att skolor och förskolor ofta är bygdens hjärta och avgörande för att familjer ska stanna. Partiet vill ge mindre skolor och förskolor förutsättningar att fortsätta verka och utvecklas.
Socialdemokraterna säger inför valet att landsbygdsskolorna är viktiga och att skolor så långt som möjligt ska finnas kvar nära barnen.
Kristdemokraterna säger att hela kommunen ska leva och att skolor, barnomsorg och annan service behöver finnas nära människor.
Vänsterpartiets valplattform beskriver skola, vård, omsorg och boenden som nödvändiga för en fungerande vardag på landsbygden och slår fast att skolskjutsarna måste fungera i hela kommunen. Partiet vill samtidigt prioritera utveckling i hela kommunen framför Stadsdel 2030 och lägga större resurser på skola och välfärd.
Orden går alltså ganska lätt att förena. Hela kommunen ska leva. Skolan ska finnas nära. Landsbygden ska utvecklas. Mindre skolor är viktiga.
Det låter bra. Nu behöver bara orden få en prislapp.
För prognosen innebär att kostnaden per elev riskerar att öka på små skolor. Lokaler ska värmas. Personal ska finnas. Specialpedagogik och elevhälsa ska nå även den minsta enheten. Lärare ska kunna rekryteras. Skolskjuts ska finansieras.
Den konflikten försvinner genom ett enkelt beslut.
Den måste bäras politiskt.
Forskningen ger inget enkelt stöd för föreställningen att små landsbygdsskolor i sig skulle ge sämre utbildning. En svensk forskningsöversikt fann inga belägg för att små landsbygdsskolor generellt ger sämre utbildningsresultat, samtidigt som kostnaden per elev ofta är högre och fallande elevunderlag ökar nedläggningsrisken.
Nyare forskning visar också hur oproportionerligt skolnedläggningarna har drabbat landsbygdskommuner. Mellan 1997 och 2017 försvann omkring en fjärdedel av grundskolorna i de studerade landsbygdskategorierna, medan förändringen i urbana kommuner var mycket liten.
Och när en byskola försvinner flyttas kostnader. Barn reser längre. Familjers vardag blir mer komplicerad. Fritidsaktiviteter blir svårare att passa. Föräldrarnas bilberoende ökar. Forskning från svenska landsbygdssamhällen visar hur den lokala skolan fungerar som ett nav för sociala nätverk, vardagslogistik och bygdens gemenskap och hur skolnedläggningar minskar familjernas tid och flexibilitet.
Kommunens kalkyl ser lokalhyra, löner och elevantal.
Barnets kalkyl ser timmar.
Det är där mina pojkars 90 minuter på bussen hör hemma.
Örnsköldsvik har begränsade resurser. Kommunen gjorde ett starkt resultat 2025, men prognosen för 2026 ligger 30 miljoner kronor under budget. Kommunen konstaterar själv att nettokostnaderna är höga och att investeringstakten behöver begränsas.
Samtidigt har den styrande alliansen beslutat om en kommunalskattesänkning på 15 öre för 2026. Budgeten innehåller också effektiviseringar och effekthemtagningar på 20 miljoner 2026, 60 miljoner 2027 och 150 miljoner 2028. För bildningsnämnden finns dessutom en demografisk volymanpassning på tio miljoner kronor 2027 och lika mycket 2028.
Där syns kalkylen redan. Färre barn förväntas ge lägre kostnader. Men var ska dessa lägre kostnader uppstå?
Genom färre lärare?
Mindre stöd?
Tomma klassrum?
Förändrade skolskjutsar?
Eller genom färre skolor?
Den frågan behöver ställas före valet, eftersom den blir betydligt hårdare när budgeten för 2027 ska omsättas i faktisk verksamhet.
Jag tycker att partierna som söker väljarnas förtroende i Örnsköldsvik bör svara på fem frågor.
Vilka mindre kommunala skolor garanterar ni ska finnas kvar under hela mandatperioden 2027–2030?
Vilken maximal restid anser ni vara rimlig för ett grundskolebarn på väg till eller från skolan?
Är ni beredda att acceptera en högre kostnad per elev på landsbygden för att upprätthålla närhet och kommunal service?
Hur ska den kostnaden finansieras när elevantalet sjunker – genom omprioriteringar, högre skatt, särskilda landsbygdsanslag, minskade investeringar någon annanstans eller effektiviseringar som ni konkret kan beskriva?
Vad ska väga tyngst när elevunderlaget blir riktigt litet: Kostnaden per elev, utbildningens kvalitet, restiden eller skolans betydelse för bygdens framtid?
För den som lovar varje skola evigt måste förklara finansieringen. Den som vill samla elever i större enheter måste redovisa restiderna och konsekvenserna för bygderna. Den som talar om effektivisering måste visa var effektiviteten faktiskt finns.
Det är så en seriös diskussion om landsbygdens skola måste föras.
Kommunens befolkningsprognos är en prognos. Den är ingen naturlag. Kommunen skriver själv att utvecklingen går att påverka och att inflyttning av människor i arbetsför ålder är avgörande.
Då uppstår den stora motsägelsen.
Örnsköldsvik behöver fler människor som arbetar, får barn, driver företag och bygger sina liv här. Samtidigt innebär färre barn att servicen som gör det möjligt för barnfamiljer att välja landsbygden blir dyrare per person.
Således är en liten skola också befolkningspolitik. Den är ett besked till en familj som tittar på ett hus i Trehörningsjö, Gideå, Hemling eller någon annan mindre ort och frågar hur vardagen skulle fungera där om fem år.
Finns skolan kvar?
Hur länge måste barnen resa?
Kan båda föräldrarna arbeta?
Finns fritids?
Finns kompisarna nära?
Vad händer när nästa besparing kommer?
Det går att avfärda sådant som känslor. Det vore ett ekonomiskt misstag. Vi bygger våra liv efter sådana frågor.
I april avslutade jag Barnen som blev en marknad med skolbussen. Jag skrev att den som vill förstå hur ett land rangordnar sina barn inte behöver börja i lagtexten. Det räcker att följa skolbussen.
Fyra månader senare funderar jag på samma sak. Nittio minuter på vägen hem.
Samtidigt närmar sig en mandatperiod där antalet barn minskar, budgeten pressas och kalkylen åter kommer att fråga vad en liten skola får kosta. Den här gången borde vi kräva svar innan kalkylen blir ett beslut.
Först garantin. Sedan prislappen. Och sedan den viktigaste frågan av alla:
Vilken kommun vill vi fortfarande kunna bo i när barnen blir färre?
Peter Fahlén
Om du har missat den nya sidan med mina böcker så hittar du den här:
Den officiella lanseringen av Norrskensbarnen äger rum på Café Krus i Trehörningsjö 5 september, men finns redan nu att beställa genom min egen bokhandel.
Trevligt med din nya adress!