Två riksdagsledamöter från Vänsterpartiet skrev brev till människor de aldrig borde ha uttryckt solidaritet med.
Ilona Szatmári Waldau skrev till en palestinsk fånge dömd för att ha beordrat terrorbombningar med flera dödsoffer. Samuel Gonzalez Westling undertecknade ett brev till Ibrahim Abu Mokh, dömd för att ha torterat och mördat en israelisk soldat. Vänsterpartiet säger att Palestinska riksförbundet hade lämnat namnlistan och att partiets uttryckliga krav inför kampanjen var att fångarna inte skulle ha ägnat sig åt våld. Kontrollen misslyckades.
Det räcker långt som förklaring till hur det kunde ske. Det räcker ingenstans som ursäkt. Jag skriver detta i nuet. Jag söker med artikeln en bättre balans än ett rent försvarstal: V försvaras som demokratisk politisk rörelse genom att dess egna uttalade värderingar tas på större allvar än de människor som bryter mot dem. Samtidigt lämnar artikeln inget utrymme för partiet att gömma återkommande kontrollproblem bakom ordet ”undantag”.
Riksdagsledamöter som lånar sina namn åt internationella solidaritetsaktioner har ett ansvar att veta vem solidariteten riktas till. Här brast det ansvaret med råge. Frågan är vad dessa brev sedan får anses bevisa.
Bevisar de två politikers dåliga omdöme och ett allvarligt kontrollmisslyckande? Visar de ett organisatoriskt problem som V måste åtgärda? Eller bevisar de något mycket större: Att ett helt partis engagemang för Palestina är moraliskt komprometterat och att Vänsterpartiet således saknar rätt att betraktas som ett möjligt regeringsparti? För det är någonstans längs den vägen som ansvarets storlek förändras.
Breven kom dessutom efter en vår som redan varit plågsam för Vänsterpartiet.
Expressens granskningar identifierade ett antal kandidater som hade uttryckt stöd för terrororganisationer, spridit antisemitiska föreställningar, ifrågasatt Förintelsen eller hyllat auktoritära regimer. Ett tjugotal kandidater hade inom några dagar strukits från listorna eller lämnat sina kandidaturer. Svenska kommittén mot antisemitism välkomnade att partiet agerade, men kritiserade samtidigt Nooshi Dadgostar för att förminska problemets omfattning.
Här går en gräns som V själva måste dra hårdare. Ett misstag är individuellt. Ett mönster blir en ledningsfråga.
Återkommande fall säger fortfarande väldigt lite om vad den vanliga vänsterpartisten i Umeå, Örnsköldsvik, Göteborg eller Växjö tycker om judar, Hamas eller politiskt våld. De säger desto mer om behovet av fungerande kandidatgranskning, politisk utbildning och kontroll av organisationer som partiet samarbetar med.
Ett parti består av människor. Förr eller senare kommer någon människa att säga eller göra något oförsvarligt. Partiets karaktär avgörs också av vad som händer därefter.
V har strukit kandidater. Partiledningen har fördömt antisemitism och terrorhyllningar. Partiets uttalade linje är att attacker mot civila ska fördömas oavsett vem som utför dem, samtidigt som V under lång tid drivit frågor om palestinska rättigheter, ockupationen, biståndet och Israels krigföring.
De människor som hyllar terror eller sprider antisemitism representerar därför något som står i strid med partiets deklarerade politik. Det gör detta agerande mindre representativt. Men det gör partiledningens ansvar att hitta dem större.
Det finns samtidigt något obehagligt med hur lätt själva utgångspunkten försvinner. Palestinska fångars mänskliga rättigheter är en verklig fråga. FN särskilda rapportör mot tortyr uppmanade i maj Israel att se över landets lagar och metoder för frihetsberövanden med anledning av fortsatta risker för palestinska fångar. FN-organ har under 2026 rapporterat om godtyckliga frihetsberövanden, administrativ internering, allvarliga uppgifter om tortyr och undermåliga förhållanden i israeliska fängelser. FN rasdiskrimineringskommitté noterade att 9 243 palestinier befann sig i israeliskt förvar i januari 2026, varav 3 385 hölls i administrativt förvar utan rättegång.
Det är den verklighet den ursprungliga kampanjen skulle uppmärksamma, och här ligger kanske hela tragedin sammanpressad till en enda mening:
Det var rätt att fråga vad som händer med palestinska fångar. Det var oförsvarligt att inte veta vem man skrev till.
Vänsterpartiet uppger dessutom att partiets villkor inför kampanjen uttryckligen var att fångarna inte skulle ha deltagit i våld. Det villkoret visar vilken avsikt partiet hade. Den misslyckade faktagranskningen visar hur illa den avsikten förvaltades, eftersom solidaritet kräver urskillning. Annars kan den skyldige låna den utsattes ansikte.
Samma precision behövs i frågan om antisemitism då Forum för levande historia uttrycker gränsen tydligt: Kritik mot staten Israels politik är i sig ingen antisemitism. Antisemitismen uppstår när judar görs kollektivt ansvariga för Israel, när föreställningar om judisk makt används eller när gamla antijudiska stereotyper flyttas in i Israeldebatten. Myndigheten beskriver samtidigt en verklig ökning av antisemitism i Sverige och internationellt i samband med kriget i Gaza.
Det ger V uttryckligen ett särskilt ansvar. Ingen palestinsk sak blir starkare av en antisemitisk konspirationsteori. Ingen kritik av Israel behöver den.
Palestina får aldrig bli antisemitismens frikort. Antisemitism får aldrig bli ett frikort från att granska Israel.
Båda meningarna måste kunna vara sanna samtidigt. Den förmågan håller dessutom på att bli allt viktigare i ett offentligt samtal där människor gärna pressas in i två läger: För Israel eller för Palestina, för judar eller för muslimer, för väst eller för motståndet.
Mänskliga rättigheter fungerar bättre än så. De gäller också när människan framför oss tillhör fel sida.
Ulf Kristersson har efter vårens avslöjanden talat om Vänsterpartiet som närmast ”infiltrerat av islamister”. Migrationsminister Johan Forssell har beskrivit V i regering som en säkerhetsrisk. När brevaffären kom denna vecka blev frågan snabbt om den ytterligare försämrade V möjligheter att få ministerposter. SVT politiske kommentator Mats Knutson har samtidigt beskrivit V som det riksdagsparti där engagemanget för Palestina är störst.
På fredagen skärpte Magdalena Andersson tonen ytterligare. Hon hade talat med Dadgostar och sade att hon såg mycket allvarligt på det inträffade: En gång kan beskrivas som slarv, men nu hade det blivit för mycket.
Den kritiken är legitim. V kräver självt ministerposter efter valet. Den som begär regeringsmakt ska granskas hårt.
Centerpartiet hade dessutom redan månader före brevaffären deklarerat att partiet inte tänker acceptera V i en regering. Misstron skapades alltså knappast av två brev i augusti.
Ändå återstår frågan: Hur långt får kollektiviseringen sträcka sig?
Den är relevant eftersom även rapporteringen om brevkampanjens omfattning behövt korrigeras. Tidiga uppgifter gav bilden att betydligt fler V-företrädare hade skrivit till samtliga 24 personer på en lista. V uppgav att det rörde sig om en handfull, och SVT korrigerade sin rapportering. Expressen har därefter medgett brister och sagt att tidningen lutade sig för tungt mot uppgifter från Palestinska riksförbundet.
Det förändrar ingenting för de två brev vi känner till. Det förändrar något viktigt för alla de andra. Skyldighet genom association är en farlig metod även när associationen råkar vara politiskt bekväm.
Det var den här skillnaden Göran Greider pekade mot när han påminde om Ebba Buschs uttalande från augusti 2025. Greider behöver korrigeras på punkten att Busch slapp kritik. När hon sade att Israel ”gör hela världen en tjänst” genom att försöka oskadliggöra och upplösa Hamas mötte hon omfattande kritik och KU-anmäldes. Det fullständiga sammanhanget är också viktigt: Busch talade specifikt om Hamas, beskrev samtidigt situationen i Gaza som en fullständig humanitär katastrof och sade att Israel behövde göra mer för att släppa fram humanitär hjälp.
Citatet får alltså heller inte göras större än det var. Även om jag använde en förenkling av det i min bok “Den Sista Kolonin - Vuostalásvuohta” där jag gick hårt åt den sittande regeringen och i synnerhet den vise statsministern som jag tycker har gjort och gör ett högst klandervärt arbete för Sverige.
Men den här jämförelsen blir intressant just när vi håller den korrekt. Konstitutionsutskottet prövade senare Buschs agerande. Utskottet betonade vikten av försiktighet när statsråd uttalar sig om utrikespolitik, särskilt en vice statsminister, men konstaterade att Busch hade uttalat sig i egenskap av KD-ledare. Granskningen gav således ingen anledning till något ytterligare uttalande från KU.
Busch blev kritiserad. Regeringens Israelpolitik diskuterades. Hennes dubbla roller granskades. KD grundläggande rätt att sitta i Sveriges regering blev däremot aldrig den självklara huvudfrågan.
Där finns den skillnad Greiders formulering anar.
Buschs uttalande blev ett problem inom makten. V:s brev blir ett argument om huruvida partiet över huvud taget ska tillåtas in i makten.
Sedan kommer ett besvärligt motbevis: Sverigedemokraterna.
När Richard Jomshof denna vecka kallade både Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg och Magdalena Andersson för ”quislingar” behandlades även detta som något större än en enskild politikers språkbruk. SVT politiska analys formulerade direkt frågan som ett problem för Jimmie Åkessons ambition att visa SD regeringsduglighet.
Där faller den bekväma teorin om en enkel medial vänsterbias, för någonting annat verkar pågå.
V och SD är två mycket olika partier med olika historier, värderingar och problem. Båda befinner sig samtidigt i ett märkligt politiskt väntrum. De har betydande väljarstöd och parlamentariskt inflytande. Ändå prövas fortfarande frågan om de kan anförtros full regeringsmakt. Därmed blir deras företrädares misstag lätt till inträdesprov för hela partiet.
Jag skulle själv kalla fenomenet maktens legitimitetsrabatt. Begreppet beskriver en hypotes, ingen statistiskt fastställd naturlag.
Den som redan sitter runt regeringsbordet har sin legitimitet etablerad. Ett övertramp blir en ministerkris, en dålig formulering, intern oenighet eller en KU-fråga. Systemet har färdiga rum där misstaget kan placeras.
Partiet som väntar utanför möter en annan fråga: Visar detta varför de aldrig borde få komma in?
Det är en betydande skillnad. Den betyder heller inte att V ska behandlas mildare, men den betyder att samma moraliska måttstock bör få ungefär samma räckvidd.
Två riksdagsledamöter ska svara för sina brev.
Partiledningen ska svara för kontrollsystemet.
Förekomsten av upprepade antisemitiska eller våldsromantiska uttryck ska utredas och bekämpas.
Därefter behöver vi vara försiktiga med steget från ”det finns ett problem i Vänsterpartiet” till ”detta är Vänsterpartiet”. Ett politiskt parti kan rimligen hållas ansvarigt för vilka gränser det sätter, vilka människor det nominerar och vad det gör när gränserna överträds. Ingen demokratisk rörelse kan samtidigt garantera varje medlems omdöme.
Jag tror att oavsett vad man röstar på så kan alla enas om att det finns något sorgligt i hela historien.
Vänsterpartiet har under lång tid gjort palestiniernas frihet, rättigheter och mänskliga värdighet till en del av sitt internationella engagemang. Det engagemanget behövs kanske mer när saken är obekväm än när den är populär. SVT egen politiska analys beskriver Palestinafrågan som starkare förankrad i V än i något annat riksdagsparti.
Varje antisemitisk föreställning, varje romantisering av politiskt våld och varje brev som skickas utan ordentlig kontroll ger andra möjlighet att byta ämne.
Plötsligt handlar samtalet mindre om ockupation, civila liv, administrativt frihetsberövande, humanitär rätt och palestinska barns framtid. Det handlar om Vänsterpartiet.
De människor partiet vill försvara har råd med bättre företrädare än så.
Försvaret av V börjar därför med kravet på V.
Rensa hårdare. Kontrollera bättre. Dra gränsen mot antisemitismen utan darr på handen. Försvara sedan palestiniernas mänskliga rättigheter med samma envishet som tidigare.
Ett antal människors misslyckanden ska tas på största allvar. De behöver inte få skriva om historien om alla de andra.
Den palestinska saken behöver ett Vänsterparti som vågar stå längst fram. Således behöver den också ett Vänsterparti som vet exakt vem det står bredvid.
Peter Fahlén