Örnsköldsvik kallade det verksamhetsanpassning. Personalen kallade det otrygghet. Nu betalar kommunen miljoner för att omvandla resurspass till ordinarie arbetspass.
Det är klart att det går att kalla det en satsning, men det går också att kalla det ett erkännande. För när resurspass måste byggas om till fastare bemanning har kritiken redan flyttat in i budgeten. Den står där i kronor, timmar och årsarbetare. Välfärdsnämnden vill höja personaltätheten på vård- och omsorgsboenden från 0,68 till 0,72 årsarbetare per brukare. Enligt SVT handlar det om 31 500 timmar som omvandlas till ordinarie arbetspass, motsvarande 16,5 årsarbetare. Kostnaden landar på 5,5 miljoner kronor under 2026 och 11 miljoner kronor under 2027.
Det är positivt att resurspass blir ordinarie arbetspass. Det är bra att grundbemanningen förstärks. Men varje satsning berättar också något om det som saknades, för om resurspassen var lösningen, varför måste kommunen nu betala för att bygga bort dem?
Denna fråga borde styra hela debatten om VAS i Örnsköldsvik. För det här handlar om mer än ett schema. Det handlar om vilken sorts heltid kommunen vill bygga.
Heltid som norm är i grunden rätt och då särskilt i äldreomsorgen, där kvinnodominerade yrken länge har burit samhällets tyngsta ansvar med svagare ekonomiska villkor. Deltid har hållit nere inkomster, pensioner och självständighet. Den har gjort välfärdens arbete billigare än det borde vara. Den har skapat ett beroende som format tusentals liv.
Kommunen har således rätt när den kopplar heltid som norm till jämställdhet, ekonomisk självständighet, kvalitet och kompetensförsörjning. Det är en beundransvärd ambition och ett nödvändigt löfte. Men ett löfte kan tömmas på innehåll.
Heltid ska ge inkomst och trygghet. Heltid ska stärka yrket. Heltid ska göra omsorgen mer attraktiv, mer hållbar och mer jämlik.
I Örnsköldsvik har heltiden samtidigt knutits till VAS, verksamhetsanpassade scheman, och till resurspass där personal har kunnat skickas till andra arbetsplatser. SVT har beskrivit hur personal som arbetar resurspass kan få veta var de ska arbeta strax innan passet börjar och hur det kan gälla arbetsplatser i hela kommunen.
Problemet är förlorad kontroll över tiden. För den som arbetar i äldreomsorgen är schemat vardagens ryggrad. Det är sömn, återhämtning, barnhämtning, resväg, matlåda, fritid, ansvar hemma och kraft kvar efter arbetet. När arbetsgivaren gör tiden mer rörlig blir hela livet mer rörligt. När passet kan flyttas över kommunen flyttar också oron in i kroppen. Detta blir då välfärdens dolda kostnad.
I ett planeringssystem kan personal se ut som resurser. I verkligheten är de bärare av kunskap. De vet vilka brukare som blir oroliga på kvällen. De vet vem som behöver tid innan medicinen tas. De vet vilka anhöriga som ringer, vilka rutiner som lugnar, vilka små förändringar i rörelse, blick eller röst som betyder att något är fel. En fungerande äldreomsorg handlar om relationer, minne och erfarenhet. Således håller det inte att gömma sig bakom brukarens behov som om det vore ett argument för mer flyttbar personal. Brukarens behov är också kontinuitet. Brukarens behov är att någon kommer tillbaka.
Örnsköldsviks egen hemtjänstsida visar att personalkontinuiteten 2024 låg på i genomsnitt 20 olika hemtjänstpersonal under en 14-dagarsperiod för den som hade två eller fler besök per dag. Tjugo människor på två veckor.
För vissa är det en siffra. För den äldre är det tjugo röster, tjugo ansikten, tjugo sätt att öppna dörren, tjugo sätt att fråga, lyfta, hjälpa, förstå eller missa.
Regeringen gav i våras Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla mått för personalkontinuitet i äldreomsorgen. Skälet är tydligt: Återkommande personal skapar trygghet, och bristande kontinuitet kan försämra patientsäkerheten. Förändringar i äldres hälsa kan upptäckas senare. Dokumentation kan brista. Den äldre kan känna sig mindre sedd.
Därav borde frågan ställas hårdare i Örnsköldsvik: Hur mycket kontinuitet tål kommunen att rationalisera bort?
Samtidigt finns en annan rörelse i kommunen. Rönnens vård- och omsorgsboende ska från 1 januari 2027 drivas som intraprenad. Kommunen beskriver det som en möjlighet för personalen att driva verksamheten med större inflytande över både de boendes vardag och den egna arbetsmiljön. Sveriges Radio rapporterar att förändringar i schemaläggning och arbetsmiljö väntas höja kvaliteten, med personalens välmående som nyckel.
I ena änden finns alltså VAS-logiken: Verksamheten anpassar personalen efter behov som rör sig över schemat. I andra änden finns sedan Rönnen: Personalens kunskap och inflytande blir en del av lösningen. Skillnaden handlar om var kommunen placerar förtroendet. Hos systemet ovanför arbetet, eller hos människorna som utför det.
Detta betyder inte att varje arbetsplats kan organiseras på samma sätt som Rönnen. Det betyder att kommunen redan prövar en annan tanke: Kvalitet växer när personalen får mer makt över vardagen. Arbetsglädje, återhämtning och inflytande är inte dekorationer runt äldreomsorgen. De är förutsättningar för att verksamheten ska hålla.
Nationellt blinkar varningslamporna rött. Stockholms universitet visade i maj att 67 procent av omsorgspersonalen 2025 allvarligt funderade på att sluta, jämfört med 49 procent 2015. Arbetsmiljöverket pekar på stress, minutstyrda scheman, ohälsosam arbetsbelastning och sjukfrånvaro i hemtjänsten. Försäkringskassan har visat att stressrelaterad psykisk ohälsa kostade 9,9 miljarder kronor i sjukpenning 2024, och att kvinnor står för den stora majoriteten av dessa sjukskrivningar.
Det som ser billigt ut i schemat kan bli dyrt i sjukfrånvaron. Det som ser effektivt ut i planeringen kan bli dyrt i personalomsättningen. Det som ser flexibelt ut för arbetsgivaren kan bli ohållbart för den som ska leva med arbetet.
Min kritiska ståndpunkt handlar om att försvara heltidens ursprungliga löfte. Heltid ska vara frihet och ekonomisk självständighet. Den ska ge välfärdens kvinnor en starkare framtid. Den ska inte bli ett system där individer görs mer flyttbara, mer utbytbara och mer beroende av sena besked från arbetsgivaren.
Kommunen i Örnsköldsvik har redan tagit ett steg bort från den hårdaste resurspasslogiken. Den rörelsen ska välkomnas. Den ska också granskas. För om kommunen nu satsar miljoner på att omvandla resurspass till ordinarie arbetspass, då borde kommunen också erkänna varför kritiken uppstod.
Personalen missförstod inte systemet. Systemet underskattade personalens verklighet.
Det är den enkla lärdomen. Och den borde få konsekvenser.
Örnsköldsvik behöver en äldreomsorg där heltid går att leva med. Där scheman ger återhämtning. Där kontinuitet räknas som kvalitet. Där personalens erfarenhet ses som en tillgång. Där brukarens behov omfattar både hjälp och igenkänning. Där ekonomin räknar hela kostnaden, även sjukskrivningar, avhopp och förlorad tillit.
En kommun som vill klara framtidens äldreomsorg kan inte bygga den på människor som funderar på att sluta. En kommun som vill värna jämställdhet kan inte nöja sig med att erbjuda heltid när heltiden samtidigt gör vardagen svårare att bära. En kommun som säger sig sätta brukaren först måste också sätta personalens arbetsvillkor högt. Samma människor bär samma omsorg.
Det är detta VAS-debatten i Örnsköldsvik egentligen handlar om. Tiden. Om vem som äger den. Om vem som förväntas anpassa sig. Om hur länge välfärdens kvinnor ska betala för kommunens effektivitet med sina kroppar, sina kvällar, sin återhämtning och sin ork.
Heltid som norm var rätt väg att gå. Nu måste Örnsköldsvik se till att heltiden blir värdig. För en äldreomsorg som tar tiden från sina anställda kommer till slut också att ta tryggheten från sina äldre.
Peter Fahlén
Källunderlag: Örnsköldsviks kommun beskriver VAS som modellen för heltid som norm och kopplar reformen till jämställdhet och kompetensförsörjning. Kommunen anger också beslutet om 5,5 miljoner kronor 2026 och 11 miljoner kronor 2027 för förstärkt personaltäthet. SVT rapporterar om 31 500 timmar och 16,5 årsarbetare, samt hur resurspass fungerat i kommunen. Örnsköldsviks kommun anger 20 olika hemtjänstpersonal under 14 dagar som genomsnittlig personalkontinuitet 2024. Rönnen/intraprenaden bygger på kommunens och Sveriges Radios rapportering. Det nationella stödet kommer från Stockholms universitet, Arbetsmiljöverket, Regeringen/Socialstyrelsen och Försäkringskassan.