Var ska jag vara i dag? Vilka människor ska jag möta? Vilka rutiner gäller där? Hur lång tid tar det att ta sig dit? Hinner jag lämna? Hinner jag hämta? Hinner jag andas mellan arbetspasset och resten av livet?
I äldreomsorgen kan ett schema se ut som administration. Rader, tider, namn, bemanning. Ett pussel som ska läggas av någon på ett kontor med
ansvar för helheten. Men för den som faktiskt arbetar i verksamheten är schemat något helt annat. Det är dygnsrytm. Det är återhämtning. Det är barnens träningar, föräldrarnas läkartider, den egna sömnen, bilens tank, bussens avgång, kroppen som måste hålla.
Schemat är inte ett papper. Det är livet.
Således är frågan om VAS, verksamhetsanpassade scheman, i Örnsköldsviks äldreomsorg större än vad själva förkortningen antyder. Den handlar om hur kommunen ser på dem som bär välfärden. Den handlar om heltidens löfte. Och den handlar om vad som händer när en reform som i grunden kan vara rätt börjar organiseras så att den äter upp sitt eget syfte.
För heltid som norm är ingen dålig idé. Tvärtom.
I kvinnodominerade yrken har deltiden länge fungerat som en tyst samhällsordning. Kvinnor har arbetat, burit ansvar, vårdat, städat, tröstat, dokumenterat, larmat, lyft, dubbelarbetat och ändå fått en svagare ekonomisk ställning. Lägre inkomst, lägre pension. Mindre självständighet. Mer beroende.
När Örnsköldsviks kommun beskrev sin satsning på heltid som norm gjorde man det med ord som jämställdhet, ekonomisk självständighet, kvalitet och kompetensförsörjning. Det var rätt ord. Det var rimliga mål. Det är svårt att invända mot att fler inom välfärden ska kunna försörja sig på sitt arbete. Det är svårt att invända mot att kvinnodominerade yrken ska ge samma självklara rätt till heltid som mansdominerade yrken haft.
Det är med detta sagt som jag vill säga och stå för att kritiken mot VAS måste vara exakt. Den bör inte börja i ett slentrianmässigt nej till förändring. Den bör börja i en annan fråga:
Vilken sorts heltid är det som kommunen erbjuder?
För heltid kan vara frihet. Heltid kan vara självständighet. Heltid kan vara rätten att stå på egna ben, bygga sitt liv, slippa jaga timmar och kunna räkna på sin framtid.
Men heltid kan också bli något annat.
Heltid kan bli flyttbarhet. Heltid kan bli ständig beredskap. Heltid kan bli en arbetsgivares rätt att göra den anställdas liv mer flexibelt för att verksamheten själv ska slippa vara tillräckligt robust. Heltid kan bli ett kontrakt där löftet om trygg inkomst betalas med osäker tid.
Då har något viktigt hänt. Då har en jämställdhetsreform börjat glida över i arbetsmiljöproblem.
VAS har i Örnsköldsvik presenterats som modellen för att genomföra heltid som norm. Logiken har varit att bemanningen ska följa verksamhetens behov. Det låter vettigt. Vård och omsorg pågår där människor behöver hjälp, inte där schemarader råkar ligga. Ingen seriös person kan påstå att brukarens behov saknar betydelse. Ingen som vill försvara välfärden kan säga att verksamheten ska byggas utan hänsyn till dem som är beroende av den.
Men brukarens behov är inte bara minuter.
Brukarens behov är inte bara att någon kommer. Brukarens behov är också vem som kommer. Det är igenkänning. Det är förtroende. Det är att den som kliver in genom dörren vet hur kaffekoppen brukar stå, hur hörapparaten krånglar, vilka ord som lugnar, vilken oro som återkommer på kvällarna, vilken blick som betyder smärta och vilken tystnad som betyder rädsla.
Äldreomsorg är relationell kunskap. Den sitter i kroppen. Den byggs genom upprepning. Den går inte att reducera till en bemanningskurva utan att något går förlorat.
När Socialstyrelsen nu pekar på att äldre får omsorg allt senare i livet, ofta med större och mer komplexa behov, blir personalkontinuiteten ännu viktigare. Ju skörare människan är, desto större värde får det välbekanta ansiktet. Ju mer omsorgen kräver, desto mer betyder relationen.
Således blir det märkligt när det offentliga samtalet ställer brukarens behov mot personalens arbetsmiljö. Det är en falsk konflikt. Den äldre behöver personal som orkar komma tillbaka. Personalen behöver villkor som gör det möjligt att stanna. Anhöriga behöver känna att omsorgen inte drivs som en tillfällig bemanningscentral. Kommunen behöver kunna rekrytera människor som vill arbeta kvar.
Allt hänger ihop. En äldreomsorg som sliter ut sin personal kommer förr eller senare också att svika sina äldre.
Det är här Örnsköldsviks situation blir politiskt intressant. För kommunen tycks själv ha börjat erkänna att något i modellen skaver.
När välfärdsnämnden vill förstärka grundbemanningen i vård- och omsorgsboenden genom att omvandla resurspass till ordinarie arbetspass händer något mer än en teknisk justering. När personaltätheten ska höjas från 0,68 till 0,72 årsarbetare per brukare, när 31 500 timmar ska omvandlas, när det motsvarar 16,5 årsarbetare, när kostnaden landar på 5,5 miljoner kronor för ett halvår och 11 miljoner kronor på helår, då har kommunen i praktiken sagt något viktigt.
Man har sagt att grundbemanningen spelar roll.
Man har sagt att resurspassens konstruktion inte räckte.
Man har sagt att det som kritiserats som otryggt, stressande och svårplanerat faktiskt behöver byggas om.
Det är ett erkännande, även om ordet inte används.
Och då måste frågan ställas: om resurspassen var lösningen, varför måste kommunen nu betala miljoner för att omvandla dem till något annat?
Det är här debatten borde ta sin utgångspunkt. Inte med att någon ropar efter mer pengar i största allmänhet, eller med den vanliga ritualen där ena sidan anklagas för att vara ansvarslös och den andra för att vara hjärtlös. Utan med den enkla frågan om vad som egentligen är dyrt.
Är det dyrt att ha tillräcklig grundbemanning?
Ja.
Men det är också dyrt att människor blir sjuka.
Det är dyrt att personal lämnar, att erfarenhet försvinner, att nya vikarier måste läras upp, att äldre möter nya ansikten hela tiden, att anhöriga tappar tilliten. Det är dyrt att en kommun får rykte om sig att vara en arbetsgivare där välfärdens kvinnor ska vara flexibla tills kroppen säger ifrån.
Dålig arbetsmiljö är aldrig gratis. Den bokförs bara på andra rader.
Arbetsmiljöverket har pekat på allvarliga problem inom hemtjänsten: ohälsosam arbetsbelastning, minutstyrda scheman, stress, hög sjukfrånvaro och en verklighet där många inte orkar arbeta heltid. Försäkringskassan har visat att stressrelaterad psykisk ohälsa kostar samhället miljardbelopp i sjukpenning. Stockholms universitet har nyligen visat att andelen omsorgspersonal som allvarligt funderat på att sluta har ökat kraftigt på tio år.
Detta är bakgrunden.
Det handlar inte om några enstaka missnöjda röster som inte vill anpassa sig. Det handlar om en hel sektor där arbetsvillkoren har blivit så pressade att människor som valt omsorgen börjar fråga sig om de orkar vara kvar.
När två av tre i äldreomsorgen allvarligt har funderat på att sluta är schemat inte längre en administrativ detalj.
Det är en frontlinje.
För den starkaste invändningen mot dagens upplägg måste enligt mig vara att förändring som ska stärka välfärden måste bygga på dem som ska bära den. Heltid som norm måste vara ett löfte om trygghet, inte ett system där personalen görs mer tillgänglig, mer flyttbar och mer utsatt.
En bättre heltid måste börja i arbetets verklighet.
Den måste fråga vad som krävs för att en undersköterska ska kunna arbeta ett helt yrkesliv. Den måste fråga vad som krävs för att en stödassistent ska kunna planera sin vecka. Den måste fråga vad som krävs för att en hemtjänstgrupp ska kunna bygga relationer, inte bara täcka luckor. Den måste fråga vad som krävs för att erfarenhet ska stanna i kommunen i stället för att försvinna in i sjukskrivningar, uppsägningar eller uppgivenhet.
Heltid som norm får inte bli heltid som hot.
Det borde vara den självklara utgångspunkten.
Och här finns ett större samhällsproblem. Under lång tid har välfärdens arbete behandlats som om det vore oändligt tänjbart. När budgeten pressas ska personalen springa lite fortare. När behoven ökar ska schemat bli lite smartare. När rekryteringen blir svårare ska arbetsgivaren tala lite mer om flexibilitet. När människor säger att de inte orkar ska någon kalla det förändringsmotstånd.
Men det finns en gräns där effektivitet slutar vara effektivitet.
När systemet blir så tajt att varje sjukdomsfall blir en kris, då är det inte effektivt. När personalen inte vet var arbetsdagen ska utföras, då är det inte modernt. När heltid kräver att människor förlorar kontrollen över sin egen tid, då är det inte jämställdhet. När äldreomsorgen behöver relationer men organiseras genom utbytbarhet, då är det inte kvalitet.
Det är ett förbaskat litet sätt att se på ordet välfärd.
Välfärd är inte bara att någon utför en insats. Välfärd är att människor kan lita på att samhället håller. Den äldre ska kunna lita på att hjälpen kommer från människor som känner verksamheten. Den anställda ska kunna lita på att arbetet går att förena med ett liv. Anhöriga ska kunna lita på att kommunen inte pressar omsorgen så hårt att tryggheten tunnas ut.
Den tilliten byggs av bemanning, kontinuitet, god arbetsmiljö och respekt för yrkeskunnande.
Det är av den anledningen som Örnsköldsviks dyra erkännande är så viktigt. När kommunen nu lägger pengar på att omvandla resurspass till ordinarie arbetspass går det att beskriva som en satsning. Men det går också att beskriva som något mer obekvämt: en korrigering av en modell som inte var tillräckligt hållbar.
Den som vill vara vänlig kan säga att kommunen lyssnar. Den som vill vara ärlig måste också säga att personalen hade skäl att protestera.
Det är möjligt att VAS på papperet såg rationellt ut. Det är möjligt att kalkylerna gick ihop. Det är möjligt att systemet presenterades som nödvändigt för att genomföra heltid som norm. Men välfärden avgörs inte på papperet. Den avgörs i morgnarna, kvällarna, bilarna, korridorerna, lägenheterna, demensavdelningarna, larmen, lyften och samtalen.
Den avgörs av unika individer. Och dessa individer är inte schematekniska resurser.
Detta borde vara en central vänsterpolitisk insikt, men egentligen är den större än partipolitiken. Ett samhälle som vill hålla ihop måste förstå värdet av arbeten som håller ihop andra människors liv. Äldreomsorgen är ett sådant arbete. Den är inte lågstatus för att den är enkel. Den har låg status därför att samhället vant sig vid att kvinnor ska bära det nödvändiga utan att kräva för mycket tillbaka.
Där blir heltid som norm viktig. Men av samma anledning får reformen inte förvandlas till en metod för att pressa ännu mer flexibilitet ur samma människor.
Den goda heltiden måste ha ett innehåll.
Den måste betyda en lön att leva på. Den måste betyda ett schema att leva med. Den måste betyda återhämtning som respekteras. Den måste betyda inflytande över arbetstiden. Den måste betyda att arbetsgivaren tar ansvar för bemanningen i stället för att göra varje glapp till personalens problem.
Det är samhällsbygge.
För om Örnsköldsvik menar allvar med kompetensförsörjningen måste kommunen bli en arbetsgivare som människor vill stanna hos. Om kommunen menar allvar med jämställdheten måste kvinnodominerade yrken få arbetsvillkor som bär genom livet. Om kommunen menar allvar med brukarens behov måste kontinuitet och trygghet räknas som verkliga behov, inte som mjuka värden vid sidan av schemat.
Och om kommunen menar allvar med ekonomin måste den sluta låtsas att pressade arbetsvillkor är billiga.
Det som ser billigt ut i planeringssystemet kan bli dyrt i verkligheten. Dyrt i sjukfrånvaro, personalomsättning, i förlorad erfarenhet. Dyrt i otrygghet. Dyrt i den långsamma erosion som uppstår när människor börjar känna att kommunen kräver deras lojalitet men inte ger dem stabilitet tillbaka.
Det är här Vänsterpartiets svar bör formuleras. Inte som en nostalgisk längtan tillbaka. Inte som ett blankt nej till heltid som norm. Inte som ännu en kommunpolitisk reflex där lösningen alltid presenteras som samma summa pengar med ett annat tonfall.
Precis här och nu under detta valår borde man ha den bästa chansen någonsin att säga:
Vi försvarar heltiden genom att kräva att den går att leva med.
Vi försvarar brukaren genom att försvara personalen som brukaren behöver möta igen.
Vi försvarar ekonomin genom att räkna på hela kostnaden, inte bara på den rad där bemanningen syns.
Vi försvarar välfärden genom att vägra behandla människorna i den som flyttbara delar i ett administrativt system.
Det tycker jag är en starkare positionering än att bara vara emot VAS. Det är att ta över reformens moraliska centrum.
För kommunen har rätt i en sak: heltid behövs. Kvinnor i välfärden ska inte dömas till deltidsinkomster, deltidsliv och deltidsframtider. Men heltiden måste vara värdig. Den måste bygga frihet, inte slita sönder tiden. Den måste stärka yrket, inte göra människor mer utbytbara. Den måste skapa stabilitet, inte förvandla varje vecka till ett förhandlingsbart undantag.
Örnsköldsvik står nu vid en tydlig punkt. Kommunen kan fortsätta tala om resurspass som en teknisk detalj i en större reform. Eller så kan kommunen se vad den egna korrigeringen redan antyder: att välfärdens bärande människor behöver mer än vackra ord om heltid.
De behöver arbetsvillkor som håller.
Den som arbetar i äldreomsorgen ska kunna gå till jobbet med yrkesstolthet, inte med en klump i magen över var dagen ska börja. Den äldre ska kunna öppna dörren och känna igen människan som står där. Anhöriga ska kunna känna att omsorgen vilar på mer än akut planering. Och kommunen ska kunna säga att heltid som norm blev vad det var tänkt att vara: en reform för självständighet, kvalitet och framtid.
Inte ett hot mot tiden.
För en kommun som inte kan ge sina omsorgsarbetare en rimlig morgondag kommer till slut inte heller kunna lova sina äldre en trygg sådan.
Peter Fahlén
Källhänvisningar i urval:
Örnsköldsviks kommun om heltid som norm och VAS, kommunstyrelsens information från 2 juni 2026, SVT:s uppgifter om 31 500 timmar/16,5 årsarbetare/11 miljoner kronor, Stockholms universitet om ökande vilja att sluta i äldreomsorgen, Arbetsmiljöverket om hemtjänstens arbetsmiljö, Försäkringskassan om stressrelaterad psykisk ohälsa samt Socialstyrelsen om personalkontinuitetens betydelse.