De senaste dagarna har jag skrivit om marken, vården, välfärden, elen, staten och norra Sverige. Men i slutändan handlar mina texter om samma sak. Om ett landskap som förväntas bära mer än andra. Om personer som förväntas förstå varför deras hem måste bli nyttiga för någon annans framtid. Om älvar som ska dämmas, skogar som ska avverkas, malm som ska brytas, vindkraftverk som ska resas, vägar som ska slitas, kroppar som ska arbeta och kommuner som ändå ska få höra att de är för små, för dyra, för glesa, för krångliga.
Det var ur precis den känslan Den sista kolonin – Vuostálasvuohta föddes. Det som från början var ett manus för tv, men som slutade som en bok.
Historien börjar i ett Sverige som fortfarande känner igen sig självt. Universitet, seminarier, kommunala budgetar, elprisområden, presskonferenser, vackra ord om grön omställning och nationellt ansvar. Men under ytan finns något annat. En trötthet. En uppdämd vrede. En fråga som ingen i centrum riktigt vill höra:
Hur länge kan ett land ta från samma platser och samtidigt kalla dem en belastning?
I romanen är det inte de gamla männen i kommunalrådskavaj som svarar. Det är unga människor. Det är Norrland som jag tycker att det ser ut idag.
Kanyalak Phadungkiat från Gällivare.
Emma Johansson från Kiruna.
Nikka Labba, med fjället och förlusten i kroppen.
Alan Karim, som burit en annan sorts flykt och lärt sig läsa varje rum som en risk.
Simon från Sundsvall, pojken som dansar medan han konstruerar kaos.
De är studenter, arbetarbarn, flyktingbarn, älskande, före detta älskande, strateger, sårade människor. De är formade av olika historier, men de samlas kring samma insikt. Norrland har inte saknat betydelse. Norrland har saknat mandat.
Det är berättelsens verkliga nerv. Inte om Norrland har resurser. Det vet alla. Inte om Norrland har offrat något. Det vet alla som vill veta. Frågan är vad som händer när de som lever där resurserna finns slutar nöja sig med tacksamhet som politisk valuta.
Jag ville skriva något där norra Sverige inte skildras som fond. Inte som exotisk vinter, inte som pittoresk glesbygd, inte som ett vemodigt fotografi av en nedlagd mack i blå timmen. Och absolut inte om någon gammal klyscha med folk som super på landsbygden och slår sina barn eller sin fru.
Jag ville skriva om Norrland som en aktör.
Ett Norrland som tänker.
Ett Norrland som begär.
Ett Norrland som älskar.
Ett Norrland som organiserar sig.
Ett Norrland som vet exakt vad det är värt.
Därför är Den sista kolonin också en berättelse om språk. Om vem som får formulera vad rättvisa betyder. Om vem som får kalla något utveckling. Om vem som får säga att ett offer är nödvändigt, och vem som förväntas vara offret.
I en av bokens tidiga scener sitter Emma på restaurang med Viktor, en man som redan har lärt sig tala maktens språk. Han säger att Kiruna är ett nödvändigt offer för det högre syftet. Ett batteri för framtiden. För honom är det en analys. För henne är det hennes far, hennes barndom, hennes hem, hennes lukt av sprängmedel i väggarna. Hon svarar att det är människor de pratar om, inte statistik på ett Excelark.
Där någonstans börjar historiens verkliga konflikt. I hennes vägran att acceptera den där meningen: att vissa människor måste kunna göras förbrukningsbara för att andra ska kunna kalla sig framtiden.
Om man sedan har läst berättelserna ur Före Vuostálasvuohta (som har en egen sektion här på Substack) kanske man anar att Emma behövde hitta en frontfigur för det som skulle ske.
Valet föll på Kanyalak.
Kanya är inte skriven för att vara behaglig. Hon är inte skriven för att be om tillträde. Hon är inte skriven för att representera lagom mycket vrede på ett sätt som går att hantera i en paneldebatt. Hon är rösten som inte ber om lov. Och allt hon vräker ur sig är kanske inte helt korrekt, allt som handlar om henne är kanske inte helt bekvämt att läsa.
Men när hon senare tvingar staten att tala med henne sker det inför världen. Då möter hon maktens språk med ett annat språk. När regeringen erbjuder insyn svarar hon med mandat. När den erbjuder procent kräver hon ägande. Det är en av romanens centrala konflikter: skillnaden mellan att bli inbjuden till ett bord och att själv ha rätt att bestämma vad bordet ska vara till för.
Samtidigt ville jag att boken skulle bära något mer än konflikt.
För mig är Den sista kolonin också en berättelse om vänskap, kärlek och lojalitet. Om människor som hittar varandra i det ögonblick då de egentligen borde gå sönder. Om hur politiska rörelser inte bara byggs av program och paroller, utan av blickar, gamla relationer, skuld, skratt, fel val, sena nätter och personer som fortsätter ringa varandras mammor flera år efter att kärleken tagit slut.
Det är där romanen lever.
I Kanyas röst.
I Emmas precision.
I Nikkas brev.
I Alans vaksamhet.
I Simons märkliga blandning av pojkaktig värme och teknisk förödelse.
Och i det röda läppstiftet, som i romanens värld växer från personlig markering till global symbol. När kvinnor i Helsingborg bär samma intensiva röda läppstift som Kanya, när protesten sprider sig under märket #redlipstickresistance och #kanyalookalike, har berättelsen lämnat den lokala konflikten och blivit något större: en bild av hur en kropp, ett ansikte och en färg kan bli politiskt språk.
Jag vet att Den sista kolonin – Vuostálasvuohta är en hård berättelse.
Den är inte skriven för att stryka någon medhårs. Den är inte skriven för att vara en broschyr om regionalpolitik. Den är fiktion. Den förespråkar inte våld. Den använder det dramatiska språket för att ställa en fråga som är äldre än varje valrörelse:
Vad händer med ett land när de som burit det inte längre accepterar att bära utan att äga sin del av framtiden?
Kanske är det därför jag återvänder till boken nu. För efter alla essäer om marken, staten, vården, välfärden, elen och människorna som lever där besluten får kropp, känns romanen mindre som ett sidospår och mer som den plats där allt detta samlades först.
Essäerna frågar vad Sverige håller på att göra.
Romanen frågar vad som händer när någon svarar.
Den sista kolonin – Vuostálasvuohta finns ute nu.
Läs den om du vill ha en berättelse om Norrland utan offerestetik.
Läs den om du vill ha politisk fiktion med puls, vrede, kärlek och konsekvens.
Läs den om du någon gång har undrat vad som skulle hända om de som lever där kartan tar slut slutade tacka för äran att bära landet.
Och framför allt:
Läs den för Kanyalak.
Hon ber inte om lov.
Köp Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta i tryckt upplaga
Köp Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta som e-bok
Eller läs den på Nextory eller Storytell. Lämna gärna en recension!
Peter Fahlén