Isak slog igen verkstadsdörren bakom sig och började gå mot bilen på den blöta asfalten. Gullänget hade börjat skymma och gatubelysningen var tänd. Bilarna tuffade på i sakta mak i den långa kön längs huvudleden. Regnet hade dragit förbi tidigare under fredagseftermiddagen, lämnat asfalten svart och blank.
Han satte sig i sin blå Volvo 240 och vred om tändningen. Bilen hade varit pappas bidrag när han berättat att han fått arbetet som svetsare, under förutsättningen att han kom hem och hjälpte till ibland. Isak hade läst industri under gymnasietiden för att han ville bygga. Han ville bygga och skapa med händerna. Intresset för stålet var något som hade växt på honom. Både mamma och pappa hade stöttat honom fullt ut.
Lägenheten på Valla hade han tagit över efter Alva. Hon hade satsat på universitetet i Uppsala direkt efter gymnasiet, alltid på jakt efter något. Själv var han bara glad om han fick dagarna att gå ihop.
För honom var det mest att sitta hemma ensam när det vankades helg, men denna kväll skulle han dricka en öl med ett par arbetskamrater på Statt. Han hade tänkt tacka nej, men den här gången gjorde han inte det. Det var som hans syster brukade säga, han måste komma ut mer, han måste våga, men det var svårt att göra det på eget initiativ. Därför hade han inte riktigt råd att tacka nej när någon frågade.
Soporna hade inte blivit tömda på hela veckan. Han skulle försöka komma ihåg det innan han begav sig ut ikväll. Sedan skulle han behöva handla i helgen. På söndag skulle han åka upp till Karlsviken för att hjälpa pappa att bygga om förrådet.
Han hade precis duschat och tagit på sig kläder när det ringde på dörren. Han ryckte till. Det måste vara en granne. När han öppnade dörren blev han återhållsam.
– Isak Ekman? frågade en man i svart kostym.
– Ja, det är jag.
– Jag behöver se ditt körkort eller annan legitimation, sade mannen och tog av sig solglasögonen.
– Varför behöver du se det? frågade Isak och tog plånboken ur fickan, drog upp körkortet för att visa.
Mannen tog det mellan fingrarna och nickade för sig själv. Han gav ifrån sig ett hummande.
– Du är alltså född den 1 januari 1965? Årets första dag. Det är sällsynt. Men det verkar vara i sin ordning. Jag kommer från Televerket. Om jag får komma in en stund så ska jag kolla telefonlinjen. Det är bara rutin.
Mannen slank förbi under armen på honom och tog sig in i lägenheten. Han gick förbi uttaget som kontrollen gällde och in i sovrummet.
Isak lät dörren stå öppen och följde efter mannen. Han såg hur han tittade sig omkring som om han letade efter något. Isak följde honom sedan in i köket och därefter tillbaka till hallen där telefonjacket var.
Mannen kopplade ur telefonen, lyssnade i luren då tonen försvann, sedan satte han i kontakten igen. Tonen återkom och han nickade.
– Det fungerar som det ska. Jag har börjat arbeta mer i Örnsköldsvik nu så vi kommer att träffas fler gånger, sade han och började gå mot den öppna dörren.
När han vände sig om tog han återigen på sig solglasögonen.
– Anmärkningsvärt att din syster också är född den 1 januari, exakt två år tidigare, sade han och stängde dörren när han lämnade.
Isak stod kvar alldeles tom. Detta kändes som det hörde till en annan tid. Det kändes som förut. Men det var nu.
***
Statt var högljutt även i den tidiga kvällen. Terrassen var inne på sista delen av säsongen innan vintermörkret skulle lägga sig över hamnen.
Isak satt på en barstol och vid sidan hade han Göran och Mikael. De arbetade tillsammans under passen och Göran, som var lite äldre, hade föreslagit att de skulle börja ta en öl efter arbetsveckan på fredagarna.
De pratade, skrattade och Mikael hade hängt upp sig på hur stora händer Isak hade. Han hade alltid tyckt att de varit enorma, men att han i princip kunde dölja ett helt 50 centiliters ölglas i ena handen var otroligt.
Göran tyckte att de skulle ta vara på det sista som terrassen hade att erbjuda. De följde med honom ut för att leta efter ett bord. Det var trångt, men i hörnet fanns det ett ledigt där de slog sig ner.
Mikael började prata om Kurt på jobbet. Den äldre gubben som skulle ha en åsikt om allt. Mikael var i samma ålder som Isak och han avskydde att ständigt bli tillsagd och tillrättavisad.
Göran skrattade och förklarade att sådana som Kurt alltid skulle finnas. Det skulle aldrig gå att ändra på dem. Man fick bara hoppas att de åtminstone gjorde någon nytta ibland.
Isak hade börjat titta mot baren medan han lyssnade på samtalet. Det var ett ljust hårsvall, en rygg, en kjol som hade fångat hans blick. Det var en kvinna som stod och skrattade medan hon försökte förklara något för bartendern, men han satt för långt ifrån för att kunna höra konversationen.
I nästa stund vände hon sig om och gick därifrån med en drink i vardera hand. Kvinnan var Malin, och han svalde fel. Han började hosta.
Göran dunkade honom i ryggen och Mikael skrattade.
– Du måste ta det lugnt, sade Göran. Kvällen är bara barnet!
Isak skrattade med dem. Han visste att han måste ta det lugnt. den påminnelsen hade han fått redan i lägenheten.
Han kunde inte ta ögonen från Malin. Hon hade ställt sig vid ett fullsatt bord, där det bara satt andra kvinnor. Hon gick åter mellan baren och bordet och hämtade flera drinkar. Hon var den vackraste som han någonsin hade sett. Hur hon rörde sig, hur hennes skratt tog över hela rummet, hur hennes fräkne under ögat talade om för allt och alla att det här var hon. Hur hade han inte kunnat känna detta när de gick i skolan? Intrycket hon gjort på honom under den tiden var överväldigande, men det var hon som hade sett honom. Han hade inte sett henne.
Han såg hur hon gick tillbaka till bordet, hur en man kom och lade armarna om henne. En annan man ställde sig bredvid dem och pratade högröstat om Modo Hockeys senaste nyförvärv.
Isak blev kall då han förstod vilka det var. Mannen med armen om henne var Anton. Den andre som pratade hockey var Sebastian. Han ville inte prata gamla minnen med någon av dem.
– Jag bjuder på nästa runda! sade Mikael och gick iväg mot baren.
– Han är bra, den där, sade Göran.
– Helt fantastisk, sade Isak och drog på mungipan.
– Har du någon som väntar på dig hemma? frågade han.
– Nej, sade Isak.
– Bra! Då är nästa runda min.
Mikael ställde ner de nya glasen på bordet. Solen hade försvunnit bakom berget för länge sedan, men det var inte förrän nu som kvällen började bli märkbart kallare. Mikael berättade att det hade varit varmare inne, men att det kanske berodde på att det började bli mer folk.
Isak lyssnade mest bara på kamraterna, sade inte mycket själv. Han tittade hastigt upp när Anton passerade deras bord. De fick inte ögonkontakt.
I nästa stund dök Malin upp. Hon stod och tittade ut över vilka som satt på terrassen. Kanske sökte hon Anton.
Isak kunde inte titta åt något annat håll och som det var mötte de varandras blick.
Hon tog ett steg bakåt men fortsatte titta på honom. Ett leende började smyga sig på och hon lutade huvudet lite på sidan. Sedan gjorde hon slag i saken och närmade sig.
– Isak? Visst är det du, Isak?
Hennes röst var ljus och hon pratade högt. Hela ansiktet glittrade.
Mikael och Göran stirrade på henne när hon slog ut med armarna.
– Isak Ekman, ställ dig upp, sade Göran och stötte till honom i sidan.
Isak ställde sig upp och mötte henne i en stor kram.
– Förlåt att jag stirrade, jag kände inte igen dig, sade hon när de släppte taget om varandra.
– Jag kände igen dig, sade han. Det var därför jag stirrade.
Hon skrattade och knuffade honom lekfullt mot bröstet.
– Det är så kul att se dig, sade hon. Är allting bra med dig?
Han sjönk ner på stolen men släppte henne inte med ögonen.
Hon närmade sig och tog hans hand för att bara känna på den.
– Det är bra med mig, sade han. Jobb och räkningar, du vet.
– Jag vet! Det är livet.
Anton kom upp bakom och tog om hennes höfter.
Hon fnittrade och vände sig om. De omfamnade varandra i en kyss innan hon pekade mot bordet.
– Det här är Isak! Minns du? Alvas bror. Du gick väl i samma klass som Alva?
Anton stirrade på Isak, sedan tittade han på bordskamraterna, innan han lade handen på Malins axel.
– Kom nu, Malin. Vi måste gå. Här kan vi inte stå.
Peter Fahlén
Köp Norrskensbarnen - Skulden att bära väven
Sedan måste jag få komma med ett utlägg här. Jag känner att det finns mycket mer att säga. Den här delen är kanske ganska lätt att förstå varför den är bortredigerad i det utgivna manuset. Den är torr, långsam och nästan lite tråkig. Den är inte korrekturläst. Men den är viktig på sitt sätt för helheten i historien. Det är en mängd detaljer i den som både är där och inte är där på samma gång.
Detta är alltså en av mig utvald bit av Isaks motsvarande kapitel till Alvas “Resonanspunkten, Uppsala 1988”. Båda två utsätts för Vigilant Horizons övervakning, men medan Alva är fullt fokuserad på att göra sin egen tanke till den som gäller så märker man - hoppas jag åtminstone - hur Isak är väldigt öppen för att göra någon annans tankar till gällande. Sedan lämnas det åt läsaren att tolka känslan som Isak sitter med i slutet när Anton kommer upp bakom Malin. Anton var en av pojkarna som behandlade Alva illa under sommarlovet i Trehörningsjö. Det är detaljer som man behöver ha läst boken för att hänga med i.
I nästa del 3, “Språk utan ord”, kommer Isak att visa helt och hållet vem han är och varför han senare spelar en avgörande roll för att Alva ens ska ha skuggan av en chans att driva igenom sin teori till fullo i boken.