Här kommer en personlig krönika, som jag känner är nödvändig både för mig själv och mängden nytillkomna efter sommarens uppehåll.
Det brukar vara artiklarna i kategorin Fokus Örnsköldsvik som drar mest läsare och ökar besöksstatistiken, men så var inte fallet den här gången. Den här gången var det Invasionen som saknade en armé som drog igång vågen. Inlägget för att marknadsföra den på TikTok är det mest framgångsrika sedan jag började.
Den här veckan fick jag ett mejl som ställde frågorna: Är inte du sjukpensionär? Hur kan du skriva så mycket?
Jag svarade att jag bär sjukpenning på 75% efter saker som jag har varit med om, som jag inte tänker gå in på här, eftersom läsaren skulle somna. Om man vill lyssna på när jag berättar den historien kan man göra det i ett radioprogram jag gjorde för ett par år sedan:
Radio Örnsköldsvik Semesterprat
Men det är en fråga som tenderar att dyka upp så fort jag är aktiv. Sedan är jag högst medveten om att den är som absolut störst i mitt eget huvud. Ett talande exempel är väl det faktum att jag varit i otaliga diskussioner angående de debatterande inlägg som jag har publicerat, men så fort den här frågan dyker upp, den enda gången sedan jag började synas lite mer som den faktiskt har dykt upp, då bestämmer jag mig för att skriva det här.
Jag skriver böcker för att det är den jag är. Jag har några manus som mest bara ligger på hög. Min äldsta son har gett sig på ett av dem för att undersöka om det finns mer i det än vad jag tror att det gör. Jag avvaktar med spänning den slutliga domen. Jag är en historieberättare som har tappat rösten, men som försöker gripa tag i det jag har kvar.
Nej, men allvarligt talat så var jag under en längre tid helt inställd på att det var så det var. Jag skulle skriva och det skulle finnas kvar för mina barn att läsa, om de någon dag kände att de ville göra det. Men under förra vintern blev mitt arbete med Norrskensbarnen så överhängande att jag kände att det här vill jag ge ut. Det här är något som jag vill ha på min meritlista när allt är slut. Även om det kanske blir det enda som står där.
Denna Substack fick bli kanalen för mig. Jag ber inte om saker. Jag är skitdålig på sånt. Jag kryper inte. Jag har otaliga exempel på hur det skulle ha kunnat gynna mig i livet att göra det, men jag kan inte. Som uppvärmning i slutet av förra året, innan Norrskensbarnen ens var färdigskriven, valde jag att skicka Folkhemmet runt till olika förlag, och jag fick några förslag på hybrid kontrakt. Jag fick lära mig att det var standard för en ny författare utan något namn. Så då bestämde jag mig för att jag gör det själv. Jag skickar inte runt några manus längre.
Jag gav ut den makabert överdrivna, dystopiska satiren Folkhemmet, men lyfte inte ett finger för att marknadsföra den. Jag tycker egentligen inte ens att den är bra, men jag kände att jag ville bekanta mig med utgivningsprocessen. Sedan valde jag bara att fortsätta med Norrskensbarnen. I två veckor, innan jag körde fast igen. Då la jag bort den och plockade upp ett förslag till tv-serie som jag hade filurat på under en tid. Jag justerade detaljer för att kunna passa diskussionen som den var i nutid, döpte den till Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta, och skickade den till en rad olika producenter. Men när ingen nappade så kapade jag ner den till ett kortare manus och började arbeta på att ge ut den själv.
Den har jag sedan marknadsfört på mitt eget sätt. Trots att det efter korrekturläsning står “motsånd” i baksidestexten har jag stolt visat upp den. Så får det väl vara. Det kan få vara mina barns stora skratt i framtiden när jag inte är kvar.
“Haha, motsånd, minns ni hur farsan alltid satt och rättade oss, hur förbaskat dryg han var om vi uttalade eller skrev något fel, och själv kunde han inte ens stava till motstånd, i en bok som handlade om att göra just motstånd?”
Det handlar inte om hur man har det; det handlar bara om hur man tar det. Och uttrycket passar på såväl kritik mot det jag skriver som det passar när någon ifrågasätter att jag gör något med min tid.
Tanken var att Vuostálasvuohta skulle vara ett steg på vägen mot Norrskensbarnen, att den skulle hjälpa mig med att bygga upp den här plattformen. Den har en historia och idé som sticker ut och som är lätt att marknadsföra. Den har gjort sitt jobb. Det har den. Men det finns en scen efter slutscenen som jag inte har publicerat, som jag fortfarande är osäker på. Planen är att jag ska lägga ut den här, precis som jag har gjort med bakgrundsscenerna i kategorin Före Vuostálasvuohta - Fem berättelser från Den Sista Kolonin på den här sidan. Problemet med denna är bara att den förmodligen fungerar mer som en spoiler än en teaser. Den handlar om hur Simon och Nikka städar ur Alans lägenhet efter händelserna på Rådhustorget. Den blev sedan ersatt med vad som i den utgivna versionen är avslutningen med Nikkas brev.
Men vid sidan av mitt skönlitterära skrivande har jag tidigare essäer och samhällskritiska artiklar. Eller om samhällsbejakande artiklar är en bättre beskrivning av dem. I detta arbete använder jag AI som hjälp och stöd. Det är något som fortsätter att vara en stor diskussion bland skribenter och läsare. Och det finns starka åsikter för både det ena och det andra.
Utan hjälp från AI skulle jag aldrig kunna hålla det någorlunda frekventa tempot som jag ändå håller, och det har jag redan från starten av den här Substack kanalen varit fullt transparent med. I mitt fall är uppsidan för stor för att jag ska ge vika för andra principer. Sedan beror det självklart på vad man egentligen diskuterar. Om man pratar om känslan och konsten så kan ingenting ersätta människan. Jag skulle aldrig låta någon annan röra vid mina karaktärer. De är mina rakt igenom. Skulle aldrig överlåta till ett dataprogram att skriva deras känslor och öde.
Men med efterforskningar, fakta och information om sådant som händer i världen eller i Örnsköldsvik tycker jag att det är något annat. Att beskriva något som hänt gör en AI lika bra som jag. Därefter får slutsatsen vara upp till mig, och det anser jag väl i någon mån vara viktigt.
Sedan har jag i ett tidigare inlägg beskrivit hur jag använder Sudowrite när jag skriver actionscenerna. Det gäller fortfarande. Kanske inte alla sådana scener, men de flesta. Jag är en sopa när det gäller att skriva action. Har alltid varit. Om jag inte var tvungen att försöka fånga upp en läsare så skulle jag faktiskt inte ha med någon actionscen i något manus. Jag gillar det inte. Jag tycker inte om att läsa det, jag tycker inte om att se det på tv, jag tycker inte om att skriva det. Det är fullkomligt ointressant.
Så det är ju höjden av ironi när jag får bra kritik angående Alans actionscener i Vuostálasvuohta.
Vänta bara, borde jag svara. Vänta bara tills Alva Ekman i Norrskensbarnen visar hur jävla spännande livet faktiskt är utan att behöva använda våld.
