Jag fick frågan om jag ville ta med mig några exemplar av Den Sista Kolonin – Vuostálasvuohta till Vänsterpartiets tält på Tresjödagen i Trehörningsjö denna kommande lördag. Jag tackade självklart ja till detta, så man kommer att kunna köpa den direkt av mig i Trehörningsjö. Detta fick mig att fundera ett varv till på den politiska riktningen i den. Denna utredande text kommer således att ta upp några hänvisningar till handling och karaktärer i boken, så om man inte vill läsa sådana resonemang kan man sluta läsa här.
Den är inte i första hand en vänsterpartistisk roman. Den är bredare, råare och mer existentiell än ett partipolitiskt verk. Men den står mycket nära flera av Vänsterpartiets nuvarande konfliktlinjer. Norrland som resurskoloni, återbäring från naturresurser, kritik av centralisering, försvar av landsbygdens samhällsservice, urfolksrätt, välfärd och demokratisk kontroll över ekonomi och infrastruktur.
Det är en norrländsk, antikolonial, ekosocialistisk och demokratisk upprättelseberättelse med starka drag av vänsterpopulism, regional rättviseteori och moralisk ekonomi. Den är också lokalpatriotisk, folklig, civilisationskritisk och djupt misstänksam mot både statlig och kapitalistisk makt när dessa verkar långt från människorna som bär konsekvenserna.
1. Där romanen möter Vänsterpartiets politik tydligt
Vänsterpartiet definierar sig i sitt partiprogram som ett socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt parti på ekologisk grund, med målet att flytta makt från kapitalägare till demokratiska strukturer och att använda demokratin för jämlikhet, trygghet och frihet.
Det är nästan exakt den politiska underströmmen i Den Sista Kolonin, men berättelsen uttrycker den inte som reformprogram. Den uttrycker den som vrede, kropp, älvar, sjukhus, skiftlag, renhjordar, elnät och unga människor som till slut upplever att alla normala vägar är stängda.
Vänsterpartiets projekt Norrland i centrum är nära bokens hjärta. Partiet skriver där att Norrland under generationer har försett Sverige med skog, vattenkraft och malm, medan återinvesteringarna har uteblivit. De föreslår nästan 10 miljarder i återbäring på naturresurser, varav 6 miljarder direkt till Norrland.
Bokens motsvarande idé är mer dramatisk: Norrland har betalat med malm, vatten, skog, kroppar, avstånd, förlossningsavdelningar och livsrum. I delen med “Nikkas brev” får vi det sammanfattat genom bilden av en plats som förser landet med kraft och råvaror men själv får leva med nedmonterad service, dyrare villkor och politiskt underskott.
Det finns alltså en mycket stark överlappning.
Vänsterpartiet säger: Mer av vinsterna från el, skog och gruvor ska stanna där resurserna finns.
Den Sista Kolonin säger: Ett land som tar vatten, malm, skog och mark utan att återföra värdighet skapar revolt.
Skillnaden är att partiet formulerar återbäring. Boken formulerar brytpunkten innan återbäringen blir ofrånkomlig.
2. Den lokala kopplingen till Vänsterpartiet Örnsköldsvik
Vänsterpartiet Örnsköldsvik lyfter i sin valplattform 2026 tre frågor. Avskaffa VAS (detta ämne finns i essäform i sektionen “Fokus Örnsköldsvik” från min synvinkel), stoppa Stadsdel 2030 och bättre kollektivtrafik i egen regi. De skriver också att kommunen bör ha ett mer realistiskt och optimistiskt befolkningsmål: stoppa befolkningsminskningen och lägga grunden för ökning.
Här passar min bok in på ett lokalt plan, trots att den inte handlar om Örnsköldsvik specifikt. Den stora gemensamma nämnaren är platsens värde.
Vänsterpartiet Örnsköldsvik kritiserar kommunala system där personalens tid, landsbygdens utveckling och kollektivtrafik behandlas som administrativa poster. Den Sista Kolonin gör samma sak i fiktiv form. Den visar vad som händer när avstånd, restider, vård, el, transporter och lokala livsmönster räknas bort ur besluten.
Det syns extra tydligt i “Emma Johanssons protokoll” (som man hittar i sektionen “Före Vuostálasvuohta” här på Substack), där Emma visar hur en kommunal besparing i praktiken flyttar kostnader från kommunen till barn, föräldrar och byar. Hon kallar det inte effektivisering, utan en avskrivning av plats.
Det är nästan en exakt litterär motsvarighet till den lokala vänsterkritiken av styrmodeller. När makten talar om effektivitet kan människor på platsen höra något annat – mindre frihet, sämre vardag, längre avstånd, sämre liv.
Boken handlar i stället om vad som händer när människor på mindre orter får höra att deras liv är för dyra, samtidigt som deras mark, arbete och resurser fortfarande behövs.
Det borde vara relevant, eller åtminstone begripligt, för vilket politiskt engagerat tält som helst.
3. Romanens huvudsakliga politiska teori: centrum–periferi
Den starkaste teorin i romanen är centrum–periferi. Det betyder att landet formellt är ett och samma land, men makten, kapitalet, medierna och besluten samlas i centrum, medan råvarorna, energin, avstånden och konsekvenserna ligger i periferin.
Romanens politiska fråga är inte bara: Varför får Norrland för lite tillbaka?
Den djupare frågan är: Vem har rätt att definiera vad Norrland är till för?
Detta återkommer i flera skikt:
Norrland som kraftkälla.
Norrland som sopstation.
Norrland som råvarubank.
Norrland som plats för omställning.
Norrland som landskap där andra hämtar moralisk legitimitet men lämnar praktiska kostnader.
I handlingen som utspelar sig på Alnön i Sundsvall säger Simon att Norrland inte längre ska vara Sveriges sopstation eller kraftkälla, utan tvinga fram en rättvis förhandling.
Det är vänsterpopulistiskt i ordets mer seriösa mening: Ett folk, en plats, en erfarenhet ställs mot ett maktblock som uppfattas som slutet, självrättfärdigt och avskuret från verkligheten.
Om det är något som den här berättelsen inte är så är det klassisk högerpopulism. Den pekar inte nedåt mot svagare grupper. Den pekar uppåt mot staten, kapitalet, centraliseringen och de ekonomiska flödena. Det placerar den närmare vänsterpopulism, regional rättvisepolitik och demokratisk socialism.
4. Antikolonialt, men inte separatistiskt i slutpunkten
Boken använder kolonibegreppet för att beskriva ett internt svenskt maktförhållande där centrum tar resurser från en periferi och beskriver sedan periferin som beroende, dyr, gles, irrationell eller bakåtsträvande.
Det ligger nära Vänsterpartiets eget partiprogram, där partiet skriver att exploateringen av norra Sverige är del av en lång kolonial historia och att Sverige har en särskild uppgift att stärka urfolks och nationella minoriteters rättigheter, med särskild medvetenhet om markanvändningens betydelse.
Nikkas perspektiv i “Gränsen genom renhjorden” (som finns att läsa i sektionen “Före Vuostálasvuohta” här på Substack) ligger mycket nära detta. Där beskrivs den moderna koloniseringen inte som gamla uniformer och flaggor, utan som mötesbokningar, samråd, handläggningstid, kartor, intresseområden, bilagor och krav på att rätten ska uppträda i rätt format.
Det är en skarp politisk teori. Makt utövas inte bara genom våld. Den utövas genom språk, format, ärendenummer, kartlager, mötesformer och utredningsbegrepp.
Samtidigt är berättelsen inte renodlat separatistisk i sitt slutmål. Kanya säger i slutscenen att de inte har skapat en republik eller en ny stat, utan att Norrland från och med nu inte bara är en resurs utan ett hem som ska ta rättvis del av inkomsten.
Det gör bokens politiska slutpunkt viktig. Den handlar mer om förhandling, återbäring och erkännande än om faktisk statsbildning.
5. Ekosocialism: naturen är inte bara råvara
Romanen är också ekosocialistisk, men på ett norrländskt sätt. Den är inte en enkel klimatroman där det bara handlar om att ställa om. Tvärtom är den kritisk mot en grön omställning som använder norra Sverige som offerzon. Det är ett viktigt drag.
Vänsterpartiet skriver i partiprogrammet att klimatkrisen kräver investeringar, förnybar energi, järnväg, kollektivtrafik och rättvis omställning med folkligt stöd. Partiet kopplar också ekologisk kris till kapitalets brist på helhetssyn.
Boken accepterar inte omställningens moraliska språk automatiskt. Den frågar: om vindkraft, gruvor, elnät och industri behövs – vem får då bära intrånget, bullret, förstörda fiskevatten, fragmenterade renbetesmarker, högre elpris och sönderdragna landskap?
Där ligger bokens tydligaste bidrag. Den gör grön politik geografisk. Den säger att klimatpolitik utan platsrättvisa kan bli ännu en kolonial process.
Det är inte klimatförnekelse. Det är klimaträttvisa underifrån.
6. Arbetarrörelse, men inte klassisk industrinostalgi
Romanen har en stark arbetarrörelsetråd. Den binder ihop studenter, skiftlag, verkstäder, pappersbruk, timmerbilar, golvarbetare och facklig strejkberedskap. I Nikkas brev beskrivs hur idéerna går från seminarier till fikabord, skiftlag, verkstäder och pappersbruk; studenterna binder samman arbetarnas tystnad med fjäll, fabrik, skogsvägar och el.
Detta ligger nära socialistisk teori. Förändring sker när erfarenhet organiseras. Inte när någon enskild hjälte får rätt, utan när människor upptäcker att deras enskilda missnöje har gemensam struktur.
Men den här berättelsen är inte någon nostalgisk industrivänster. Den hyllar inte gruvan, skogen och kraftverket okritiskt. Den ser både arbetet och såret. Den ser stoltheten i arbetet, men också att arbetet ofta sker i landskap som samtidigt förbrukas.
Det gör berättelsen mer modern än traditionell arbetarlitteratur. Den frågar inte bara vem som äger fabriken. Den frågar också vem som äger älven, vägen, renens passage, skogens framtid och byns tid.
7. Feministisk och antirasistisk dimension
Jag skulle säga att det är ytterst relevant i ett V-sammanhang att bokens politiska röst bärs av Kanya. Hon är en kvinna med migrationsbakgrund, placerad i Norrland, som vägrar vara tacksam dekor i någon annans berättelse.
Det är en stark antirasistisk och feministisk figur, men inte på ett plakatmässigt sätt. Eller jo, kanske lite grann i tillbakablicken “Jag bär språket” där hon formas av fördomarna som omger henne. Men Kanya blir inte bara symbol för representation. Hon blir strateg, röst, hot, myt och sårbar människa.
Det passar Vänsterpartiets självbild som feministiskt och antirasistiskt parti, men boken anser jag är mer intressant än så. Den låter en kvinna som ofta skulle kunna läsas som “integrationsberättelse” i stället bli den som avslöjar majoritetssamhällets koloniala blick. Kanya är inte skriven som en symbol för tacksamhet. Hon är skriven som en person som ser landet tydligare eftersom hon först har behövt erövra sin plats i det.
8. Den stora skillnaden mot Vänsterpartiet: romanens radikalitet och våld
Vänsterpartiet arbetar parlamentariskt och genom folkrörelser. I partiprogrammet framhålls parlamentarisk förändring, bred organisering och demokratiska beslut; civil olydnad beskrivs som en yttersta möjlighet, men med principer om icke-våld och öppenhet.
Min berättelse skildrar däremot sabotage, konfrontation, statsapparatens våld och revolutionär eskalering. Den innehåller politisk handling som går långt utanför Vänsterpartiets metod.
Med den här berättelsen försöker jag inte förespråka sabotage eller våld. Jag undersöker vad som händer i en fiktiv framtid när människor upplever att alla demokratiska vägar har slutat lyssna. Den är en varningsroman om vad som kan ske när ett samhälle tar en landsända för given för länge.
Detta har jag dessutom stöd för att kunna säga med hänvisning till förordet, där jag uttryckligen skriver att berättelsen är fiktiv, inte kan användas som facit i debatt och inte förespråkar terrorism eller våldsaktivism.
9. Vilken politisk etik bär boken egentligen?
Jag skulle sammanfatta bokens etik i fem principer:
1. Platsen har moralisk rätt. En plats är inte tom bara för att få människor bor där. Den bär minne, arbete, språk, kroppar, djur, vatten och framtid.
2. Resurser skapar ansvar. Den som tar el, skog, malm, vatten och mark måste ge något tillbaka – inte som bidrag, utan som rätt. Detta illustreras tydligt genom Nikkas relation till fjället.
3. Effektivisering är ofta en dold kostnadsflytt. När service dras in försvinner inte kostnaden. Den landar i människors kök, bilar, kroppar, arbetspass och barns fritid.
4. Demokrati kräver närhet till konsekvensen. Beslut om mark, välfärd och infrastruktur förlorar legitimitet när de fattas av människor som inte lever med följderna.
5. Tystnad är inte samtycke. När perifera platser tiger kan det bero på trötthet, avstånd, resignation eller brist på kanaler. Inte på att allt är accepterat.
Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta talar om klass, välfärd, mark, urfolksrätt, centralisering, kapital och demokrati, men genom en dramatiserad berättelse i stället för paroll. Boken är inte ett partiprogram. Det är en berättelse om Norrlands rätt att sluta be om ursäkt för sitt eget värde.
Boken står sig väl med Vänsterpartiets politik, särskilt med partiets norrländska återbäringslinje, landsbygdspolitik, välfärdssyn, ekosocialism, antirasism och kritik av centraliserad makt. Men dess egentliga politiska riktning vågar jag nog faktiskt påstå att den är större än partiet:
Den är en norrländsk upprättelseroman.
En centrum–periferi-roman.
En antikolonial välfärdsroman.
En ekosocialistisk thriller om vad som händer när resurser fortsätter flöda åt ett håll och värdighet aldrig kommer tillbaka.
Boken dramatiserar den fråga som Vänsterpartiet i Norrland just nu försöker göra politiskt möjlig:
Vad är ett land skyldigt den plats som bär dess rikedom?
Peter Fahlén