Det moderna övervakningssamhället kommer sällan till oss klätt som undantagstillstånd. Det kommer som bekvämlighet. Som standard. Som vardaglig friktion som slipats bort.
I Sverige är BankID inte längre bara en app utan en slags medborgerlig infrastruktur. Under 2025 hade tjänsten 8,7 miljoner unika användare. I skolan uppger Skolverket att majoriteten av huvudmännen erbjuder digitala system för frånvaroregistrering. Hos polisen fanns vid utgången av 2025 totalt 3 926 bevakningskameror, fördelade på fasta och mobila kameror. Sedan den 1 april 2025 behöver ingen längre ansöka om tillstånd hos Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) för kamerabevakning. Aktörer som tidigare behövde tillstånd ska nu själva göra och dokumentera intresseavvägningen.
Det är där obehaget börjar. I det faktum att nästan allt detta går att beskriva som rimligt. Den som loggar in vill ha snabb åtkomst. Den som ansvarar för en skola vill veta vilka barn som är där. Den som arbetar mot grov brottslighet vill ha kameror som ser mer och snabbare. Och i ett land där 73 procent uppger att de är nöjda med de administrativa tjänster de använder, och där förtroendet för polisen ligger på 69 procent, finns en stark beredskap att se denna utveckling som ett uttryck för en fungerande stat, inte för en växande insynsmakt.
Det är här som kärnan i denna essä ligger. Faran ligger inte främst i att staten ser mycket. Faran ligger i att vi har börjat uppfatta det som självklart att den ska göra det. Vi har inte bara byggt fler system som ser oss. Vi har börjat vänja oss vid tanken att det är deras rätt att göra det. När den tanken väl sätter sig förändras relationen mellan individ och stat i grunden. Medborgaren är inte längre bara någon som ska skyddas. Hon blir någon som ska läsas.
Från misstanke till standardläge
Rättsstaten vilade länge på en principiell ordning. Staten skulle ingripa för att någon misstänktes, inte övervaka i väntan på att någon eventuellt kunde bli misstänkt. Den ordningen har inte avskaffats i en dramatisk kupp. Den har skjutits åt sidan genom en serie lagändringar, tekniska möjligheter och språkliga justeringar. Regeringen beskrev själv hösten 2023 förändringen så att polisen från den 1 oktober fick tillgång till hemliga tvångsmedel redan innan det fanns en konkret brottsmisstanke. Därefter föreslogs och genomfördes ytterligare utvidgningar: Fler preventiva tvångsmedel, fler verkställighetsåtgärder som hemlig rumsavlyssning och husrannsakan, samt lagändringar som enligt propositionen skulle träda i kraft den 1 september 2024.
Det är svårt att överskatta den principiella innebörden av detta skifte. När staten rör sig från att reagera på misstanke till att arbeta påtagligt före misstanke, byter den också syn på befolkningen. Medborgaren är inte längre i första hand en bärare av rättigheter som får lämnas ifred tills skäl finns. Hon blir ett potentiellt mönster. Ett möjligt framtida problem. Den språkliga kulissen gör sitt arbete här. Det heter inte massövervakning utan trygghetsskapande åtgärder, inte avkodning utan underrättelse, inte profilering utan riskbaserat urval.
Siffrorna visar också att detta inte bara är juridisk teori. Regeringens redovisning till riksdagen visar att användningen av hemliga tvångsmedel överlag ökade under 2024. Just hemlig dataavläsning steg från 478 beviljade tillstånd 2023 till 709 under 2024, en ökning med 48 procent. Samma skrivelse konstaterar att användningen av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation också ökade under året. När staten får fler verktyg tenderar de alltså inte att ligga i lådan. De går i bruk.
Det avgörande är att övervakning därmed upphör att vara undantag och blir metod. Inte för att varje enskilt verktyg i sig är orimligt, utan för att summan av dem skapar ett nytt normalitetsläge. Det som förr krävde särskild motivering blir nu en del av förvaltningens grundantagande. Samhällsproblem möts bäst genom mer datainsamling, mer analys, snabbare identifikation och tätare kontroll.
Vad en övervakad människa blir
Den mest försåtliga effekten av övervakning är inte att någon ser oss. Det är att vi börjar se oss själva genom möjligheten att bli sedda. Övervakning samlar inte bara information om beteende; den producerar beteende. Den som vet att hon kan registreras lär sig att väga sina rörelser, sina ord, sina klick, sina ansiktsuttryck. Det som försvinner först är inte nödvändigtvis modet. Det är det onödiga, det slumpmässiga. Det som inte går att motivera inför ett system. Friheten dör sällan i en dramatisk gest. Den tunnas ut till försiktighet och rädsla.
Detta är inte bara filosofi eller egna gissningar. Jonathon W. Penneys uppmärksammade studie om övervakning och Wikipedia-användning fann ett statistiskt signifikant omedelbart fall i trafiken till integritetskänsliga artiklar efter Snowden-avslöjandena i juni 2013, samt tecken på mer långsiktiga nedkylningseffekter. Det människor slutade göra var inte nödvändigtvis något brottsligt. De slutade söka kunskap på ämnen som kunde få dem att framstå som avvikande, fel sorts nyfikenhet, fel sorts läsarintresse.
Det europeiska regelverket beskriver samma mekanism med tydlighet. I AI-förordningens skäl 32 sägs att biometrisk fjärridentifiering i realtid på allmänt tillgängliga platser är särskilt ingripande eftersom den kan påverka privatlivet för en stor del av befolkningen, framkalla en känsla av konstant övervakning och indirekt avhålla människor från att utöva mötesfrihet och andra grundläggande rättigheter. Det är ett märkligt, nästan avslöjande stycke lagtext: Själva unionen medger att övervakning förändrar beteende långt innan någon grips eller döms.
Det är alltså inte bara frågan om staten får se vad vi gör. Frågan är vad vi blir när vi lever i vetskapen att varje rörelse kan fogas in i en tolkning. Den övervakade människan blir inte nödvändigtvis lydig i hjärtat. Men hon blir redigerad i praktiken. Hon lär sig var riskerna finns, vilka associationer som kan vara olyckliga, vilka ord som bör undvikas, vilka platser som inte bör besökas. Och i denna vardagliga självredigering, sker den verkliga disciplineringen.
De som alltid blir tydligast i systemet
Övervakning faller aldrig jämnt över samhället. Den lägger sig tätast där människor redan har minst makt att freda sig. Brås genomgång av polisforskning om utsatta områden visar att polisen har hög närvaro och genomför många kontroller där. I en trygghetsundersökning i Järvaområdet uppgav 74 procent av männen och pojkarna att de hade stoppats av polis det senaste året (Schclarek Mulinari 2022). Samma sammanställning noterar att många i studien till och med kände sig otrygga av polisens närvaro och att forskarna beskriver situationen som ett dubbelt problem: Överkontroll och otillräckligt skydd. Polisen kontrollerar många oskyldiga, samtidigt som brottsligheten och otryggheten ändå består.
Det är en avgörande iakttagelse. Övervakningsstaten ser inte främst uppåt. Den ser neråt och utåt. Den granskar den som får bidrag, den som bor i fel område, den vars vardag redan är genomlyst av myndighetskontakt. När medelklassen talar om trygghet är det ofta någon annans gata som får fler kameror, någon annans port som får fler visitationer, någon annans son som mer frekvent blir stoppad. Kontrollens sociala geografi är inte ett bihang till systemet. Den är systemets kärna.
Brås översikt ger också en mer obekväm bild än den politiska retoriken gör. Kameror och drönare kan enligt forskningen bidra i underrättelse- och utredningsarbete, och två studier såg en viss positiv effekt på våldsbrott. Men samma översikt noterar inga säkra, positiva effekter på tryggheten i de studerade områdena, och ingen effekt på egendomsbrott i de fall som följts. Kameran kan vara ett bra verktyg. Men verktyg som riktas mot vissa miljöer om och om igen blir också budskap: Det här är människor och platser som ska läsas hårdare än andra.
Till detta kommer välfärdsstatens växande aptit på riskprofiler. I juni 2025 inledde IMY en granskning av Försäkringskassan för riskbaserade urval till riktade kontroller av personer som sökt tillfällig föräldrapenning. I november samma år konstaterade IMY att myndigheten hade använt en maskininlärningsbaserad riskprofil i arbetet, men att den då tagits ur bruk. Poängen här är inte att Sverige redan styrs av helautomatiska välfärdsalgoritmer. Poängen är att kontrollogiken rör sig långt utanför polisen. Den som bara söker ersättning för att vårda sitt sjuka barn kan bli en datapunkt i ett urvalssystem.
När sedan biometrin kopplas på blir ojämlikheten ännu skarpare. IMY påpekar uttryckligen att ansiktsigenkänning kan ha svårare att identifiera människor med annat ursprung eller utseende än det som systemet tränats på, och att tekniken aldrig är hundraprocentigt träffsäker. Felmarginalen är alltså inte en teknisk fotnot. Den är ett maktproblem. För den som felaktigt pekas ut finns inget abstrakt i misstaget. Det handlar om den kropp som stannar kvar i systemets minne efter att systemet redan gått vidare.
Motargumentet: Men om det räddar liv?
Det vore intellektuellt ohederligt att låtsas som att övervakningsverktyg aldrig gör nytta. Det gör de. Europol har beskrivit hur tillslaget mot EncroChat 2020 bidrog till att förhindra våldsattacker och mordförsök och ledde till tusentals gripanden i Europa. Brås översikt över svensk forskning visar att kamerabevakning i vissa sammanhang tycks ha haft viss effekt mot våldsbrott. Det går inte att avfärda varje övervakningsåtgärd som verkningslös.
Men jag anser att man förväxlar effekt med legitimitet. Att ett verktyg kan fungera betyder inte att det bör expandera utan skarpa gränser. En husrannsakan kan också ge resultat, och därför är den ändå omgärdad av regler. Samma logik gäller digital övervakning. EU:s AI-förordning förbjuder i princip biometrisk fjärridentifiering i realtid på allmän plats för brottsbekämpning men tillåter vissa undantag, för att tekniken bedöms som särskilt påträngande. Varje användning ska vara strikt nödvändig, proportionerlig och som huvudregel förhandsauktoriserad av domstol eller oberoende myndighet.
Det är talande att även när staten vill gå längre tvingas den medge intrångets allvar. Regeringens proposition från den 4 mars 2026 föreslår att polisen ska få använda AI-system för ansiktsigenkänning i realtid i vissa allvarliga situationer, men samtidigt krävs enligt förslaget proportionalitet och tillstånd från åklagare eller domstol. I brådskande fall får användning påbörjas utan tillstånd bara om ansökan görs inom 24 timmar. Själva konstruktionen avslöjar sanningen: Lagstiftaren vet att detta är farlig makt. Annars skulle den inte behöva kedjas så hårt på pappret.
Frågan är inte om staten någonsin ska få se något. Frågan är hur mycket av människan som får bli läsbar innan medborgarskapet förlorar sin värdighet. Ett samhälle som bara frågar efter vad som fungerar kommer förr eller senare att finna att nästan allt fungerar, om man bara är beredd att sänka ribban för vad en fri människa har rätt att slippa utsättas för.
Det verkliga hotet
Det verkligt farliga med övervakning är inte att den införs under kris. Det farliga är att den börjar uppfattas som godhet. Som ansvar, omsorg och som modernitet. I ett högdigitaliserat och förtröstansfullt land som Sverige är denna förvandling särskilt lätt. OECD visar att svenskar i hög grad är nöjda med administrativa tjänster, och förtroendet för polis och domstolar är betydligt högre än för den nationella regeringen. Det betyder inte att svenskar är godtrogna. Men det betyder att den institutionella vardagen ofta har legitimitet nog att bära ganska långtgående intrång utan att motståndet omedelbart hårdnar.
Här blir språkets roll avgörande. När tillståndsplikten för kamerabevakning tas bort heter det att processen blir smidigare och att aktörerna själva får göra intresseavvägningen. Det låter administrativt, nästan blygsamt. Men IMY konstaterar samtidigt att myndigheten inte ens vet hur många bevakningskameror som finns i Sverige, bland annat för att det varken finns anmälningsplikt eller tillståndsplikt. Vi har alltså byggt ett läge där övervakningen kan öka snabbare samtidigt som överblicken över dess omfattning minskar. Det är en märklig kombination med mer blick, men mindre insyn i blicken.
Samma logik syns i de senaste förslagen om polisens kamerabevakning och ansiktsigenkänning. IMY skrev 2024 att de föreslagna förändringarna riskerar att möjliggöra en generell insamling av uppgifter om enskilda personers förflyttningar i hela landet och att ytterligare reglering krävs för proportionalitet. Det är ett exceptionellt skarpt påpekande från den myndighet som har till uppgift att bevaka integritetsskyddet. Och det visar något centralt: Även inom det demokratiska maskineriet finns en växande medvetenhet om att övervakning lätt glider från riktad brottsbekämpning till generell kartläggning.
När den glidningen väl normaliseras förändras också vår moral. Integritet börjar framstå som ett särintresse. Den som värnar privatliv misstänkliggörs med barnslig snabbhet. Har du något att dölja? Men rätten att slippa ständig läsbarhet är inte en rätt för den skyldige. Det är en rätt för den fria människan. IMY påminner om att den registrerade har rätt att inte bli föremål för beslut som enbart grundas på automatiserat beslutsfattande, inklusive profilering, när beslutet får rättsliga eller på liknande sätt betydande konsekvenser. Bara existensen av den rättigheten säger något väsentligt: Moderna system har en inneboende drift att reducera människor till dataprofiler, och rättsordningen försöker i efterhand hålla emot.
Det är därför övervakning blir farlig först när den inte längre behöver försvaras. När den går från undantag till reflex. Från kontrovers till karaktärsdrag hos den goda staten. Då blir också lydnaden moralisk. Den vaksamma medborgaren är den goda medborgaren, den transparenta människan den pålitliga människan, den svårlästa människan den suspekta människan. Där, inte i den enskilda kameran, finns demokratins verkliga problem.
Rätten att inte vara helt synlig
En demokrati måste tåla människor som inte är helt genomlysta. Den måste tåla att allt som kan mätas inte mäts, att allt som kan sparas inte sparas, att allt som kan analyseras inte analyseras. Den måste också tåla att medborgaren ibland är mer än sitt rörelsemönster, mer än sin frånvarodata, mer än sin riskprofil, mer än sitt ansikte i en databas.
Övervakning kommer inte att försvinna. Det vore oseriöst att föreslå ett samhälle utan kameror, underrättelsearbete eller digital administration. Men det är heller inte det som står på spel. Frågan är om vi fortfarande förmår skilja mellan nödvändiga verktyg och en ny antropologi, där människan i första hand förstås som läsbar materia för staten. Så snart den senare synen får fäste förlorar vi något mer än privatliv. Vi förlorar idén om medborgaren som ett väsen med rätt till opacitet, till mellanrum, till osynliga zoner där inget system har första tolkningsrätt.
Rätten att vara oläst är en demokratisk grundfråga. I en fri ordning ska staten kunna granskas av medborgaren utan att medborgaren förvandlas till ett permanent granskningsobjekt. Det samhället är inte det som ser mest. Det är det som, trots all teknik, fortfarande vet när det ska titta bort.
Peter Fahlén
Källor i urval
BankID, Statistik.
Brottsförebyggande rådet, Utsatta områden / Svensk polisforskning om utsatta områden (2023).
Europol, Dismantling encrypted criminal EncroChat communications leads to over 6 500 arrests and close to EUR 900 million seized.
Europeiska unionen, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1689 om artificiell intelligens (AI Act), särskilt skäl 32 och artikel 5.
Integritetsskyddsmyndigheten, Nya kameraregler från den 1 april 2025.
Integritetsskyddsmyndigheten, Avslutad tillsyn efter att Försäkringskassan tagit AI-system ur bruk (18 november 2025).
Integritetsskyddsmyndigheten, Risker med att använda ansiktsigenkänningsteknik.
Integritetsskyddsmyndigheten, De registrerades rättigheter.
OECD, OECD Survey on Drivers of Trust in Public Institutions 2024: Results Country Notes – Sweden (2024).
Penney, Jonathon W., “Chilling Effects: Online Surveillance and Wikipedia Use”, Berkeley Technology Law Journal (2016).
Polismyndigheten, Polismyndighetens årsredovisning 2025.
Regeringen, Redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel under 2024 (Skr. 2025/26:82).
Regeringen, Polisens användning av AI för ansiktsigenkänning i realtid (Prop. 2025/26:150).
Skolverket, Nationell kartläggning av elevfrånvaro (2021).
Skolverket, Nationell kartläggning av elevfrånvaron 2023 (2024).