I april skrev jag essän Rätten att förbli oläst. Den utgick från en tanke som jag fortfarande tycker är viktigare än de flesta tekniska diskussioner om integritet. Den är en av mina minst lästa, och så må väl vara, men det berättar en hel del om hur lite det betyder för gemene man. Och det är precis det som jag tycker är farligt.
Integritet handlar om mer än hemligheter. Den handlar om möjligheten att röra sig genom samhället utan att hela tiden göras tolkningsbar, registrerbar och sökbar för makten. Den handlar om rätten att lämna delar av sig själv utanför systemets blick.
När jag skrev den i april kunde resonemanget fortfarande uppfattas som ganska filosofiskt. Men grejen som är ganska anmärkningsvärd är att sedan dess har flera saker hänt.
Den 1 juli fick svensk polis genom en ny lag möjlighet att under särskilda förutsättningar använda AI-baserad ansiktsigenkänning i realtid på allmän plats. Åtgärden omfattas av krav på proportionalitet och tillstånd från åklagare eller domstol. Syftet är att bekämpa allvarlig brottslighet.
Samtidigt bygger Polismyndigheten ut sin närvaro i digitala miljöer. Nätpatrullering används redan på flera håll i landet. Poliser arbetar med officiella konton, söker kontakt med människor och försöker upptäcka problem där allt större delar av våra liv faktiskt utspelar sig.
Och Socialdemokraterna vill gå längre. I oktober förra året presenterade Magdalena Andersson och Anders Ygeman förslag om en nationell nätpolis, 15-årsgräns för sociala medier och ”skarpa krav på identifikation” när konton registreras. Partiet skrev uttryckligen att ID-kravet också skulle omöjliggöra anonyma trollkonton som inte kan kopplas till en person. I den politik som Socialdemokraterna presenterar inför valet finns dessutom krav på fler så kallade betrodda anmälare som ska patrullera nätet.
Varje del har sin förklaring. Barn utsätts för grooming. Kriminella rekryterar ungdomar. Människor hotas. Bedrägerier begås bakom konton vars ägare är svåra att identifiera.
Allt detta är verkligt. Ändå är det här någonstans min gamla oro återkommer.
För medan vi diskuterar vad myndigheterna ska kunna göra med den människa som begår ett brott håller vi samtidigt på att förändra förutsättningarna för alla de människor som aldrig gör det.
Det finns en viktig skillnad mellan att kunna identifiera en människa efter ett misstänkt brott och att bygga ett samhälle där människan måste vara identifierbar redan innan någonting har hänt. Den skillnaden borde vara central i valrörelsen 2026, men jag hör knappt ett ord.
Socialdemokraternas förslag presenteras framför allt som ett sätt att skydda barn. Det är ett starkt argument. Regeringen driver dessutom samma grundfråga. I juni presenterades den statliga utredningen SOU 2026:35, som föreslår att barn före det år de fyller 15 inte ska få tillgång till vissa sociala medier i inloggat läge.
Där kunde diskussionen ha handlat om hur en sådan åldersgräns ska kunna kontrolleras.
Men här uppstår något märkligt.
För tekniken erbjuder redan en lösning som gör själva identiteten överflödig.
EU-kommissionens riktlinjer för åldersverifiering beskriver system där en person kan bevisa att hon befinner sig över en viss åldersgräns utan att plattformen får veta vem hon är. Med kryptografiska så kallade nollkunskapsbevis kan tjänsten i princip få ett enda besked: Över eller under åldersgränsen. Namn, personnummer och exakt ålder behöver aldrig lämnas över. EU rekommenderar dessutom dubbelblinda lösningar där plattformen saknar möjlighet att identifiera personen och den som utfärdar åldersbeviset saknar information om vilken tjänst personen besöker.
Det är en teknisk detalj med en enorm politisk betydelse. Vi kan skydda en åldersgräns utan att samtidigt avskaffa anonymiteten. Därmed går det heller inte att automatiskt göra ID-kravet till en förutsättning för barnskyddet.
Detta är ett eget politiskt val, och plötsligt förändras frågan.
Varför ska staten eftersträva en ordning där varje konto kan kopplas till en fysisk person när samma skydd för barn kan konstrueras utan den kopplingen?
Vi talar ofta om anonymitet genom dess värsta användare. Trollet. Bedragaren. Groomaren. Den våldsbejakande extremisten. Då blir anonymiteten själv lätt misstänkt.
Men anonymitet används också av kvinnan som söker råd om en våldsam partner. Av den homosexuelle tonåringen i en familj där han ännu inte vågar berätta vem han är. Av den anställde som beskriver missförhållanden på sin arbetsplats. Av människan med en impopulär politisk åsikt. Av den som diskuterar psykisk ohälsa, sexualitet, tro eller missbruk. Av den som helt enkelt trivs bättre med att vara Skogsmulle74 än med att skriva sitt fullständiga namn under varje tanke som passerar genom huvudet.
Dessa människor är också internet, och kanske är själva tanken på dem viktig för hur vi bygger systemen. För anonymitet är ingen garanti för straffrihet. Polisen kan redan utreda brott, begära information och använda rättsliga verktyg för att försöka identifiera misstänkta.
Ett generellt identitetskrav vänder däremot på ordningen.
Först identifieras människan.
Sedan får hon delta.
Det är en liten förändring i teknisk mening och en mycket stor förändring i synen på medborgaren.
Det är här jag tycker att utvecklingen sedan april har blivit värd att stanna inför. Ansiktsigenkänning i realtid har blivit svensk lag. Polisens nätpatrullering växer. En nationell nätpolis diskuteras. Socialdemokraterna förespråkar identitetskrav för sociala medier. Begreppet betrodda anmälare har flyttat in i politiken.
De sistnämnda är heller inga hemliga censurorgan. Begreppet kommer från EU Digital Services Act och avser särskilt godkända organisationer med expertis på vissa typer av olagligt innehåll. Plattformar ska prioritera deras anmälningar.
Varje pusselbit går alltså att försvara för sig. Det är bilden som uppstår när bitarna läggs tillsammans som intresserar mig.
Ett samhälle där våra ansikten kan identifieras automatiskt i det fysiska rummet och våra konton knytas till våra identiteter i det digitala rummet skapar en helt annan teknisk relation mellan medborgaren och staten.
Den relationen behöver diskuteras innan den blivit självklar.
För system har en egenskap som politiska debatter ofta underskattar: De överlever människorna som byggde dem.
Magdalena Andersson kommer en dag att vara borta från politiken. Dagens regering kommer att ersättas av en annan. Polischefer byts ut. Brottsbilden förändras. Nya kriser uppstår.
Infrastrukturen finns kvar.
Frågan bör därför aldrig reduceras till om vi litar på dagens makthavare. Frågan är vilken makt vi vill lämna efter oss åt morgondagens. Det finns europeiska erfarenheter som åtminstone borde göra oss försiktiga.
I Storbritannien rapporterades över 12 000 gripanden under 2023 enligt två lagar som bland annat omfattar grovt stötande eller olämpliga elektroniska meddelanden. Uppgifterna bygger på svar från 35 poliskårer och omfattar också fall som kan vara betydligt allvarligare än obehagliga inlägg på sociala medier. House of Lords Library har samtidigt beskrivit en pågående brittisk debatt om proportionalitet och yttrandefrihet kring dessa brott.
I Tyskland genomförde polisen under en nationell insats mot brottsliga hatinlägg 2024 husrannsakningar i fler än 70 bostäder.
Sverige har andra lagar och andra rättsliga traditioner. Dessa exempel visar således inget oundvikligt svenskt slutmål. De visar något enklare.
Statens tekniska förmåga och statens juridiska gränser måste diskuteras tillsammans.
När förmågan väl finns blir frågan om var gränsen ska dras politisk för varje generation som följer.
När jag skrev Rätten att förbli oläst försökte jag formulera en frihet som är svår att mäta eftersom vi bara märker den när den försvinner. Människan har genom historien kunnat gå genom en stad, bläddra i en bokhandel, läsa en tidning, stå längst bak på ett politiskt möte eller säga något dumt till en bekant och sedan fortsätta sitt liv.
Det mesta lämnade inga beständiga spår. Det gav oss ett märkligt privilegium. Det gav oss möjligheten att vara motsägelsefulla.
Vi kunde pröva tankar. Byta åsikt. Göra misstag. Söka. Lära oss. Glömmas.
Det digitala samhället gör denna frihet allt svårare att bevara. Av den anledningen behöver anonymiteten försvaras med större precision än tidigare. Brott ska kunna utredas. Barn ska skyddas. Den som hotar en annan människa ska kunna ställas till ansvar.
Samtidigt behöver den laglydige människan ett eget rättsligt och moraliskt utrymme. Ett utrymme där hon får existera innan staten, företaget eller algoritmen har fått veta vem hon är.
Jag tror att detta kan bli en av de stora frihetsfrågorna under de kommande åren.
Än så länge märks den knappt i den svenska valrörelsen.
Kanske beror det på att systemen byggs ett i taget. En kamera här. En identitetskontroll där. En nätpatrull. En databas. Ett nytt verktyg för ett legitimt problem.
Till slut står vi inför någonting som ingen enskild reform beskrev.
Ett samhälle där människan alltid går att hitta. Alltid går att följa. Alltid går att koppla till sina ord. Alltid går att definiera.
Och kanske borde vi åtminstone fråga oss om vi vill dit innan vi har kommit fram. för ett fritt samhälle behöver mer än rätten att säga vad man tänker. Det behöver ibland också rätten att passera genom världen utan att världen antecknar vem man var.
Peter Fahlén