Den nya svetsroboten luktade som när någon eldade tyg. Isak stod bredvid och följde hur ljusbågen kröp längs fogen som ett snävt regn av metall. Han hade fått instruktionen att bara övervaka processen, inte ingripa.
– Automatiseringen klarar det där bättre än du, hade arbetsledaren sagt.
Det stämde inte. Han såg hur strängen redan började dra snett, en för liten vinkel, ett för långt steg mellan punkterna. Det skulle bli en ojämnhet som ingen mätare upptäckte förrän långt senare, när någon drog en last som brast.
Han väntade tills ingen såg, grep handtaget, justerade med mikrorörelser. Ljusbågen slätades ut, som om den andats ut. Det var inte heroiskt, bara rätt. Han hade lärt sig att de flesta misstag i en verkstad inte är stora, bara oemotsagda.
Den här veckan hade han nattpassen. Färre ögon, mindre snack. Den ständiga jargongen om gnällgubbar och akademikerfasoner slipades ner när folk var trötta. Det var skönt att slippa höra hur Mikael störde sig på Kurt, och det var ingen större sak att arbeta med Kurt.
Isak hade alltid tyckt om de monotona arbetsmomenten med slipning, montering och svets. Kroppen visste vad den gjorde. Tankarna fick vara fria i bakgrunden.
När han kom till fikarummet var det tomt, men radion var på. På låg volym kunde han höra Nothing Else Matters. Han satte sig på samma plats som alltid, med ryggen mot fönstret. Kaffet var tunt. Termosen läckte lite i locket, men det var samma smak som varje natt. Han såg ner på handen, den var oljig och skrovlig, och han tänkte att det var något bra. En smuts som betydde att något fungerade.
Kurt kom in i rummet. Han var den äldre skyddsombudstypen och hade jobbat där i hela sitt liv.
– Du, sade han och satte sig. Du svetsar med roboten ibland, visst gör du det?
Isak såg upp.
– Bara när den missar.
– Tänkte väl det. Den går jämnare när du har pass.
– Det är väl slump.
– Nej. Det är någon som tänker.
De satt tysta en stund och tittade på allt annat än varandra. Båda två bara höll i kaffekoppen snarare än att dricka kaffe ur den.
– Du jobbar som om någon ser dig, fast ingen gör det, sade Kurt till sist.
– Maskinen märker om man slarvar.
– Nej, skrattade Kurt. Men stålet märker.
Det var så Isak alltid hade känt det. Alva pratade om ljus och vävar, om saker som flödade. Han förstod det inte. För honom var världen solid. Den bestod av material. Trä, sten och stål. Och allt material hade ett minne. Det mindes om man behandlade det illa. Det mindes om man var noggrann. Hans jobb var inte att svetsa. Hans jobb var att få stålet att känna sig helt.
När Kurt hade gått blev radion tyst.
Isak satt kvar och tog upp plånboken. I den låg ett gammalt brev, vikt så många gånger att pappret börjat gå i fibrer. Det var Alvas handstil. Rund, pressad och så exakt som bara hon kunde få en nerskriven text att se ut:
Jag tänker på dig varenda gång jag känner mig rädd. Jag sover nästan aldrig. Det är inte bra. Men när jag sover har jag börjat drömma på vårt eget språk igen. Det som bara är ditt och mitt.
Han vek ihop brevet. Han hade inte svarat på det. Vad skulle han skriva? Att han drömde i stål och inte i ljus? Nej, han visste att hon behövde skriva, och han skulle alltid läsa. Det visste hon.
När passet var över stod han kvar i hallen en stund. Ljuset från lamporna i taket slog i plåtarna och kastade skarpa reflexer. Han såg hur metallen speglade sig själv i tusen små fläckar, likt ett språk utan ord.
Han körde Volvon hem mot Valla. Morgonljuset var grått, snön mer som socker än kristaller. Han såg upp mot hyreshusen längs vägen. Identiska fasader, alla med sina balkonger, sina skuggor, sina liv som andades genom persiennernas smala springor.
Han parkerade vid motorvärmarplatsen, satte i kontakten och lät handen vila ett ögonblick mot den kalla metallstolpen. Det var en vana. Kylan gjorde att han andades lätt. Morgonen därpå skulle han köra hem till Karlsviken för att skotta åt mamma och pappa. Han brukade kommentera att de faktiskt inte var pensionerade än, men då anmärkte pappa alltid på detaljen med Volvon.
Han gick fram till porten och låste upp. Det lilla trapphuset luktade tvål, blandat med något unket från sopnedkasten. Han var två steg upp för trappan när han hörde det. Först var det bara otydliga röster, och han trodde att det var vinden som bar på bråk från längre bort. Sedan trappades orden upp. Rasande skrik och fula svordomar gjorde att han förstod att det var närmare.
Han stannade med huvudet lutat. Det var en grov mansröst som sluddrade högröstat.
– Tror du inte att jag vet vad du håller på med? Tror du jag är dum i huvudet, Malin?
Namnet träffade honom som ett slag i magen. Han skyndade tillbaka och öppnade porten en aning. Den kalla luften trängde in och med den hörde han ljudet tydligare. Rösterna kom från huset mitt emot, två våningar upp.
Hon stod på balkongen. Han kunde se konturen av henne i gatlyktans ljus, en tunn gestalt i ljus jacka. Mannen stod närmare dörren, mörk och tung, med något i handen. Han såg honom kasta något, en telefon, och hörde smällen mot räcket.
– Jag har inte gjort något! ropade hon.
– Du ljuger! Du är så jävla sjuk i huvudet, du hör inte hemma här!
Isak stod stilla och tänkte att han borde ringa polisen. Men något i rösten, något i hennes panik, fick honom att kliva ut genom dörren som slog igen bakom.
Han ställde sig bredbent i ren instinkt. Om han någonsin skulle bli avslöjad så skulle det få vara för det här.
– Släpp ut mig! skrek hon. Släpp ut mig säger jag!
– Du kommer aldrig in här igen! vrålade mannen.
Sedan kom en knuff. Ett dovt, kroppsligt ljud. En röst som dog i halsen.
Han såg hur hon föll bakåt över balkongräcket.
I en utdragen, trög rörelse pressade han handen ut från kroppen, men det var inte musklerna som rörde sig, det var världen. Luften förtätades, blev tung och motståndskraftig.
Fallet saktades in. Hon föll inte längre som en kropp utan som ett löv som ändrat sig. Två meter ovanför marken mötte hon ett osynligt fält. Ett varmt andetag som bar.
Han gick fram och höll henne svävande en bråkdels sekund, sedan lade han henne försiktigt på asfalten.
Hon skakade, men grät inte.
Mannen där uppe stod stilla en sekund, skrek något ohörbart, innan han smällde igen balkongdörren och gick in.
Isak satte sig på huk. Fräknen var numera en ensam, mörk, liten prick strax under ögat på henne. Den hade blivit djupare i färgen med åren, som om all ungdomens ljus hade samlats i precis den punkten.
– Malin, sade han.
Hon vred huvudet, ögonen först tomma, sedan fokuserade.
– Isak.
Snön började falla, virvlande i det svaga skenet från gatlyktan.
Han drog av sig jackan, lade den över hennes axlar. Hon var kall som sten i vinternatt.
– Kan du stå? frågade han.
Hon nickade, men kroppen lydde inte riktigt.
Han tog hennes hand och hjälpte henne upp på fötter.
De gick mot bilen. Det var som att gå genom en dröm. Hennes steg var små och ostadiga, men hon höll hans hand hårt.
Han öppnade dörren på passagerarsidan.
Hon satte sig och drog jackan tätare kring sig. Tårarna kom ljudlöst utan grimaser.
Han drog ur motorvärmarkabeln, satte sig bakom ratten och startade bilen.
De sade ingenting till en början. Bara ljudet av motorn och vindrutetorkarna som sopade bort lagret med lössnö.
Till slut talade hon, rösten sprucken men klar.
– Han bara …
– Jag vet, sade Isak.
– Hur kunde du vara här?
– Jag bor på andra sidan, svarade han. Samma gata.
– Du räddade mig.
Han skakade på huvudet.
– Jag kom precis hem från jobbet.
De korsade E4:an då hon berättade att hon bodde på Solgårdsgatan några kvarter upp. Hon såg ut genom fönstret, följde snöflingorna som korsade ljuskäglan från gatlyktorna.
– Jag minns dig från skolan, sade hon. Du var tyst, men snäll.
– Du var den enda som pratade med mig.
Hon satt och kämpade för att komma till rätta med andningen. Sedan tog hon hans hand.
– Vet du, Isak? Det finaste som finns, det är att vara sig själv. Det finns ingen som är bättre än du på att vara det.
Han vände bort blicken från vägen för att kunna titta på henne.
– Det sade du till mig en gång. För många år sedan.
Han såg hur hennes ansikte mjuknade i ljuset från instrumentpanelen, hur snön hade smält i hennes hår.
Efter att hon klivit ur bilen, vände hon sig om.
– Tack, Isak. På riktigt.
Han såg efter henne när hon vacklade ostadigt upp för gången, med hans jacka fortfarande om axlarna.
I nästa ögonblick vände hon om och rätade på sig, började gå tillbaka till bilen med bestämda steg.
Han ryggade tillbaka när hon slet upp dörren.
– Vill du sova över hos mig? Jag skulle vilja prata med dig tills jag somnar.
Peter Fahlén
Köp Norrskensbarnen - Skulden att bära väven
Detta var den sista utvalda delen av Isaks historia med fokus på Malin. Det finns självklart mer material, men jag har sågat och filat för att erbjuda läsaren de viktigaste delarna. Jag är fortfarande helt säker på att den utgivna versionen är den bästa varianten av berättelsen som helhet. MEN. Ett stort MEN. När man får följa Alvas resa i mitten av 90-talet när hon är i startgroparna av EIPI och sitter i lägenheten på Kungsholmen så tänker hon på Isak och Malin, och deras planer på att flytta hem till Trehörningsjö och Stenviksudden.
Jag kan inte bli kvitt känslan att läsaren hade velat veta mer om Isak, vad som hände med honom, hur han klarade sig. Om hans val i livet. Sedan i och med att han spelar en så pass avgörande roll för Alvas genomföranden i avsnitten “Norrskensbarnet” och “Resonansen”, främst den senare då även Noah hjälper till, så tycker jag att det inte är mer än rättvist att man får tillgång till att läsa sådana delar här, om man skulle vilja göra det.
Obs; spoilervarning om man inte har läst boken. Jag vill avsluta med en kul extradetalj; I avsnittet “Resonansen” i boken, när Isak och Noah tillsammans dilaterar nuet och Malin frågar vad de gör. Då svarar Alva att “de saktar ner tiden för att ge oss sekunderna vi saknar”. I den tidigare versionen när Isaks hela historia också var med så var Alvas svar: De dilaterar nuet för att ge oss tiden vi saknar. Jag kan tänka mig att det är ungefär så man klarar ett fall från andra våningen oskadd.
