De räknar veckor i stället för månader nu. Fyra kvar till hyran. Tre tills elräkningen dras. Mamman sitter med mobilen, pappan med ett block där varje summa redan har fått ett streck över sig innan pengarna ens har kommit. Vid köksbordet sitter deras dotter, femton år, med luvan uppdragen och blicken någon annanstans. Hon har börjat säga att hon skiter i skolan. Världen kommer ändå att vara slut när hon blir vuxen. Hon säger det med den där trotsiga lättheten som unga människor ibland lånar från undergången för att slippa känna skammen över sin egen rädsla. Ingen i rummet tror att hon menar varje ord. Alla hör att något i henne redan har gett upp. Där, i ett helt vanligt kök, står Sveriges trygghetsfråga i sin mest konkreta form. Taket finns kvar. Väggarna står kvar. Familjen håller ihop. Samhället glider ändå undan.
Det är också där man måste börja, långt från talarstolarna. Regeringen säger att den bygger ett starkare och tryggare Sverige. I vårbudgeten för 2026 beskriver regeringen själv sina åtgärder som en del av bygget av just ett ”starkare och tryggare Sverige”, med stöd till hushåll, satsningar på totalförsvaret, vården och fortsatt omläggning av kriminalpolitiken. Ordet trygghet ligger där som en fana över hela paketet. Det bär en varm klang och en hård praktik på samma gång. Det lovar skydd, ordning, lugn, förutsägbarhet. Det är också ett ord som kan tömmas på innehåll genom att användas smalare och smalare tills nästan bara statens synliga makt återstår. Polisen, kontrollen, verktygen, övervakningen, straffet. Då förvandlas trygghet från ett socialt tillstånd till ett administrativt språk. Då kan ett land beskrivas som tryggare medan familjer sitter kvar vid sina köksbord och räknar veckor till hyran, medan tonårsdöttrar ser framtiden som ett ras.
Det finns något hoppfullt med att börja med det som faktiskt har blivit bättre. Polisen redovisade 158 skjutningar under 2025, mot 391 år 2022. Brå redovisade 84 fall av dödligt våld under 2025, den lägsta nivån sedan 2012. Det är reella förbättringar. De betyder färre telefoner mitt i natten, färre blåljus vid avspärrningar, färre mammor som står kvar med ett namn i munnen och ingen kropp att krama. Regeringen kan med fog peka på resultat i den kriminalpolitiska zonen. Samma vårbudget lyfter också fram satsningar på vården och en intensifiering av arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Samtidigt visar Brå att antalet kvinnliga dödsoffer i dödligt våld var något fler 2025 än året före. Förbättringen finns där. Hela bilden står kvar. Detta är anledningen varför den större frågan måste ställas med full skärpa: Varför får denna förbättring ensam bära ordet trygghet?
Här sker förskjutningen som präglar Ulf Kristerssons Sverige. Trygghet börjar allt mer ofta betyda sådant staten kan visa upp på presskonferenser. Fler verktyg, högre kapacitet, bättre underrättelser, stramare kontroll, fler befogenheter, starkare förvar. Regeringens egen beskrivning av vårbudgeten placerar tryggheten tätt intill totalförsvaret, polisens tekniska förmåga och den offensiva omläggningen av kriminalpolitiken. Den sortens politik syns. Den går att filma. Den går att paketera i siffror och besked. Den andra tryggheten, den som bor i skolan, sysselsättningen, hälsocentralen, äldreomsorgen, socialtjänsten, hyresavin, fritidsgården och framtidstron: Den syns först när den faller sönder. Då har ordet redan hunnit byta ägare. Då talar staten om trygghet som sin egen prestation medan människan upplever trygghet som något hon själv förväntas bära, köpa eller klara med sammanbitna käkar.
Det märks också i människors upplevelser. Brås Nationella trygghetsundersökning visar att 25 procent av befolkningen 2025 kände sig otrygga ute sent på kvällen i det egna bostadsområdet. Bland kvinnor låg andelen på 32 procent, bland män på 18 procent. När frågan gäller våldtäkt eller andra sexuella angrepp uppgav 17 procent av kvinnorna att de ofta oroade sig, mot 2 procent av männen. Där finns en djup spricka i den officiella trygghetsretoriken. Ett samhälle kan visa fallande skjutningstal och ändå bära kvar den gamla, slitna ordningen där kvinnors kroppar får fungera som ständig beredskapsyta. En feministisk läsning av trygghet börjar där: i vem som planerar sin väg hem, i vem som byter färdsätt, i vem som får lära sig att läsa av rum, män, blickar, stämningar. När staten säger trygghet och kvinnors vardag svarar vaksamhet, då talar makten och erfarenheten olika språk.
Det tydligaste exemplet på hur tryggheten blivit ett ord för staten och ett krav på underordning för människan finns i den så kallade angiverilagen. I lagrådsremissen Stärkt återvändandeverksamhet föreslår regeringen en ny skyldighet för flera myndigheter att på eget initiativ lämna uppgifter till Polismyndigheten när det finns anledning att anta att en person saknar rätt att vistas i Sverige. I samma remiss finns också förslag om fler inre utlänningskontroller och möjlighet att omhänderta och genomsöka mobiltelefoner när de antas innehålla uppgifter om identitet. Det är kontrollstatens grammatik i ren form. Staten flyttar fram sin hand genom myndigheter som människor möter i utsatta lägen. I arbete, sjukdom, skuld, åldrande, vardaglig myndighetskontakt. Där välfärdsstatens löfte en gång handlade om skydd genom närvaro, handlar den nya ordningen om åtkomst genom uppgiftsskyldighet.
Remissvaren visar också vad denna politik gör med tilliten. I regeringens egen lagrådsremiss står att Sveriges Lärare, Vårdförbundet, TCO, Sveriges Stadsmissioner och SACO avstyrker förslaget och bedömer att det kan leda till minskad tilltro till det offentliga. Flera remissinstanser bedömer också att människor kan börja undvika myndighetskontakt och därmed gå miste om rättigheter och förmåner. Vårdförbundet varnar för negativ påverkan på myndigheternas ordinarie uppdrag. Här slår statens hårda trygghetsbegrepp direkt mot den professionella trygghet som finns i mötet mellan människa och institution. Lärare ska bära kunskap, vårdpersonal ska bära omsorg, socialtjänst ska bära skydd. När dessa yrken dras in i en kontrollkedja skadas själva grundformen för ett demokratiskt samhälle: Tilliten till att den som möter dig i utsatthet också står där för dig. Regeringen kallar det ordning. Många medborgare kommer att uppleva det som kyla.
Regeringens eget material visar dessutom att remissinstanser har lyft fram risker kring vård och barns situation. I remissen framgår att vissa befarar att personer utan tillstånd kan avstå från kontakt med mödrahälsovården eller från att föda barn på sjukhus. Redan där syns politikens verkliga pris. Hård kontroll drabbar inte makten. Hård kontroll drabbar kroppen, barnet, den gravida, den rädda. Där får trygghetsbegreppet sin klassiska patriarkala form: Staten visar kraft uppåt i språk och bilder, medan kvinnor, barn och redan utsatta människor får bära kostnaden. När ordning görs till högsta värde blir omsorg snabbt ett hinder i maktens ögon. Då växer ett samhälle fram där lagens hand rör sig lättare än den hjälpande handen.
Samma krympning syns i ekonomin. I februari 2026 redovisade SCB 507 000 arbetslösa, motsvarande 8,8 procent. Socialstyrelsen visar att omkring 145 500 hushåll fick ekonomiskt bistånd någon gång under 2024. Kronofogden redovisar att den totala skulden i myndighetens register vid utgången av 2025 låg på 253 miljarder kronor och att cirka 450 000 privatpersoner hade skuld där. Det här är trygghetens verkliga test. Ett samhälle visar sin karaktär när inkomsten försvinner, när reservkontot saknar innehåll, när räkningarna fortsätter att komma med samma lugna myndighetston. Då avgörs frågan om trygghet vid köksbord, på inkassobrev, i samtal med hyresvärdar, i barns ansikten när föräldrar väger mat mot avgifter. Den som vill förstå Sveriges tillstånd får därför börja i hushållets ekonomi och läsa kriminalpolitiken mot bakgrund av den. När staten hyllar trygghet samtidigt som hundratusentals människor balanserar nära ekonomiskt fall, då har ordet blivit en siren över ett bräckligt landskap.
Barnvräkningarna skär skoningslöst rakt igenom varje tal om ett tryggare Sverige. Kronofogden redovisar att 824 barn berördes av vräkningar under 2025, en ökning med 16 procent jämfört med året före. Under första halvåret 2025 berördes 422 barn i 231 barnfamiljsärenden. Samtidigt visar MUCF att 24 procent av unga oroar sig för att bli bostadslösa. Här ligger tryggheten på marknivå, i dess mest bokstavliga betydelse: Var ska ett barn sova nästa månad, var ska skolväskan stå, var ska tandborsten ligga, hur ser en vardag ut när hemmet har blivit osäkert territorium. Polisen kan trycka tillbaka gängvåldet i vissa miljöer. Staten kan stärka sin tekniska kapacitet. Ett barn som förlorar sitt hem lär sig ändå att samhället väger ordning högre än trygg förankring. Där går politikens våld rakt in i det privata livet. Där förvandlas bostadsfrågan från marknadsfråga till moralfråga.
När den gemensamma tryggheten blir tunnare växer också en annan logik fram. Den kommersialiserade tryggheten. SäkerhetsBranschen beskriver den svenska säkerhetsmarknaden som cirka 1 200 företag med en omsättning runt 106 miljarder kronor. Det går att läsa detta som ett tecken på ett samhälle där säkerhet i växande grad blir en vara bland andra. Larm, passagekontroll, bevakning, inhägnader, privata tjänster, konsultrapporter, stängda entréer, uppkopplade dörrar. Regeringens trygghetsbegrepp stannar gärna vid statens batong och kamerans blick. Vardagens mer omfattande säkerhet löses sedan i allt större utsträckning via marknaden. Där delar sig landet igen, denna gång efter plånbok. Någon köper sig lugn. Resten lär sig leva med en oro som saknar abonnemangslösning. Klassamhället får en ny arkitektur. Tryggt för några, exponerat för många.
Samma tudelning präglar välfärden. Regeringen skriver i vårbudgeten om ”en välfärd att lita på” och föreslår bland annat vårdstöd under sommaren, fler offentligfinansierade IVF-försök, vaccinationspaket för äldre och satsningar mot mäns våld mot kvinnor. Det ska erkännas. Åtgärderna finns. Samtidigt visar SKR att budgetpropositionen för 2026 saknade tillskott till de generella statsbidragen till kommuner och regioner. SKR bedömer också att en värdesäkring i takt med prisökningar och demografiska behov hade motsvarat cirka 2,5 miljarder kronor till kommunerna och 0,5 miljarder till regionerna för 2026. I samma analys beskriver SKR hur statsbidragen under perioder har legat långt under en värdesäkring och därmed successivt urholkats. Där, i mötet mellan tillfälliga satsningar och långsiktig urgröpning, syns hela den nya styrningen. Välfärden får punktinsatser. Kommuner och regioner får bära grundansvaret med för tunna muskler. Människor får höra ordet trygghet medan vårdens, skolans och omsorgens vardag fortsätter att pressas.
SKR pekar dessutom på en statlig styrning som förvandlar trygghet till administration. Organisationen lyfter behovet av värdesäkrade generella statsbidrag, färre riktade bidrag och full finansiering av statliga reformer. I dag finns omkring 190 riktade statsbidrag, ett fyrtiotal inom skolan enligt SKR:s beskrivning. Varje sådant bidrag kräver ansökan, administration, uppföljning, återrapportering. Här syns samma politiska filosofi som i kontrollstaten: Centrum vill styra i detalj, lokalsamhället förväntas anpassa sig, personalen förväntas redovisa mer än den hinner göra.
Trygghet byggs genom starka gemensamma institutioner med resurser, handlingsutrymme och kontinuitet. Trygghet mals sönder av projektlogik, kortsiktiga påslag och en styrning som älskar rapporter mer än relationer. När staten lägger sin tyngd på kontroll och sin lättaste hand på finansiering, då blir välfärden både tröttare och hårdare.
Det civila samhällets uttunning gör bilden ännu mörkare. Folkbildningsrådet redovisar att statens anslag till studieförbunden minskade med 250 miljoner kronor 2024, med ytterligare 100 miljoner 2025 och att ännu en minskning på 150 miljoner planerades inför 2026. I deras egen sammanställning motsvarar detta drygt en fjärdedel av den tidigare anslagsnivån. Här rör det sig om något större än en budgetpost. Studieförbund, folkhögskolor, lokala mötesrum, kulturverksamhet, cirklar och samtal bär upp en sorts vardaglig demokrati som sällan får rubriker men ofta håller samhället samman. Där lär sig människor språk, delaktighet, organisation, gemenskap, konflikt utan våld, politik utan hat. När dessa rum krymper blir samhället fattigare på det som skapar trygghet innan polisen kallas in. Staten drar då undan underlaget för tillit och fyller sedan vakuumet med mer kontroll.
Kvinnojourerna visar samma mekanism med nästan plågsam tydlighet. Roks skriver 2025 att tillståndsplikten för skyddat boende tillsammans med generellt minskade anslag till civilsamhället har förvärrat en redan ansträngd ekonomi för många jourer. Socialstyrelsen skrev i februari 2026 att antalet ideellt drivna skyddade boenden, som kvinnojourer, har minskat och att utvecklingen sammanfaller med ökad misstro mot socialtjänsten, särskilt bland utrikes födda kvinnor. Där ligger en hel statsfilosofi blottad. Trygghet för våldsutsatta kvinnor skapas i lågtröskelverksamheter, i anonymitet, i snabb tillgång till stöd, i lokala relationer där en människa vågar säga ”hjälp mig”. När dessa verksamheter pressas tillbaka förlorar samhället en av sina viktigaste skyddsmekanismer mot patriarkalt våld. Då hjälper det föga att staten samtidigt talar högre om trygghet. Ordet växer. Skyddet krymper.
Klimatpolitiken fullbordar denna berättelse om den krympande tryggheten. Klimatpolitiska rådet slog i mars 2026 fast att klimatmålen fortfarande kan nås men att kraftfulla beslut brådskar. Regeringen skriver samtidigt i vårbudgeten att vissa av dess åtgärder bedöms minska utsläppen under 2026. Där finns alltså rörelse, ett erkännande av problemet, vissa steg. Ändå ligger klimatfrågan kvar i utkanten av trygghetsretoriken i stället för att stå mitt i den. Det är anmärkningsvärt. Klimatkrisen handlar om el, mat, transporter, extremväder, sjukdomsrisker, bostäder, försäkringar, vatten, beredskap, samhällsekonomi, generationsansvar. Med andra ord: Klimatkrisen handlar om trygghet i dess mest omfattande betydelse. En regering som placerar trygghet i polisens tekniska förmåga men ger klimatet en sidopassage förstår ordet trygghet på ett sätt som redan har blivit för litet för verkligheten.
Forskningen om unga och klimatet gör det omöjligt att vifta bort denna punkt som känslostyrd överreaktion. I den stora Lancet-studien från 2021, med unga i tio länder, uppgav 59 procent att de var mycket eller extremt oroade över klimatförändringarna, och 75 procent uppgav att framtiden kändes skrämmande. En senare Lancet-studie från 2024 om unga i USA slog fast att klimatförändringar orsakar utbredd oro bland unga och påverkar deras föreställningar och planer för framtiden. En australisk studie från 2024 fann samband mellan klimatoro, psykisk stress och mer negativ framtidsutsikt bland unga. Detta är central kunskap för varje samtal om trygghet. Klimatångest är ingen perifer stämning hos några få särskilt känsliga ungdomar. Klimatångest är ett rationellt svar på en värld där vuxenvärlden länge har behandlat framtiden som ett fjärrlager för kostnader. Flickan vid köksbordet framstår därför mindre som avvikelse och mer som tidig mottagare av ett brutet samhällskontrakt.
Svensk ungdomsdata visar samma rörelse. MUCF:s Så tycker unga 2025 visar att unga oftast är mer optimistiska om sin egen framtid än om Sveriges eller världens, men också att optimismen om Sveriges framtid har minskat sedan 2018. 68 procent såg ljust på sin egen framtid, 36 procent på Sveriges framtid och 17 procent på världens. MUCF har också visat att andelen unga tjejer som ser ljust på sin egen framtid har minskat något sedan 2018. Här finns ett land som fortfarande kan få sina unga att hoppas på det privata livet men allt svårare att tro på det gemensamma. Där uppstår den verkliga politiska krisen. En generation som saknar tilltro till världen kommer att bära sin oro i skolan, på arbetsmarknaden, i relationer, i barnafödandet, i psykisk hälsa, i synen på politik. Framtidstro är trygghetens mest avancerade form. När den bleknar syns redan sprickan i hela konstruktionen.
Det är därför Kristerssons trygghetsbegrepp måste angripas i roten. Sverige behöver mer än ett hårdare centrum. Sverige behöver en bredare trygghet. Ett sådant trygghetsbegrepp börjar med hemmet, arbetet, vården, skolan, bostaden, kvinnors frihet från mäns våld, rätten att söka hjälp utan rädsla, rätten att slippa vräkas som barn, rätten att möta myndigheter som stöd snarare än misstanke, rätten till ett civilsamhälle som bär när staten känns långt borta, rätten till en klimatpolitik som behandlar ungas framtid som något heligt. Starka generella statsbidrag i stället för projektkarusell. Bostadspolitik som håller barnfamiljer kvar i hemmet. Skattepengar till välfärd i stället för vinstuttag. Slut för angiveripolitiken. Återupprustning av folkbildning och kvinnojourer. Klimatinvesteringar som gör vardagen robust och framtiden möjlig. Ett samhälle där trygghet mäts i bärkraft snarare än i sänkta åldersgränser för att få sitta i fängelse.
Så länge regeringen lyckas få ordet trygghet att betyda främst kontroll kommer den också att kunna tala varmt om ett land som många upplever kallt. Så länge välfärden går på knäna, hushållen räknar veckor till hyran, barn vräks, kvinnojourer pressas och unga ser framtiden mörkna, kommer talet om trygghet att bära ett drag av politisk förfalskning. Det är hela anledningen till att jag måste skriva det här, för denna strid om ordet betyder så mycket, för mig, och jag tror och hoppas för många fler. Missbruka inte användandet av trygghet som begrepp. Striden handlar om mer än semantik. Den handlar om vilken sorts land Sverige ska vara. Ett samhälle där staten visar muskler medan människan lämnas att härda ut. Eller ett samhälle där trygghet åter blir ett gemensamt verk: Byggt av jämlikhet, omsorg, bostäder, framtidstro, välfärd, klimatansvar och frihet från våld. Först där kan familjen vid köksbordet sluta räkna veckor. Först där kan deras dotter börja tro på vuxenlivet som något annat än jordens undergång.
Källor i urval
Brottsförebyggande rådet (Brå) (2025). Nationella trygghetsundersökningen 2025. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Folkbildningsrådet (2025). Nedskärningarnas konsekvenser. Stockholm: Folkbildningsrådet.
Hickman, C. et al. (2021). ‘Climate anxiety in children and young people and their beliefs about government responses to climate change: a global survey’. The Lancet Planetary Health.
Klimatpolitiska rådet (2026). Rapport 2026. Stockholm: Klimatpolitiska rådet.
Kronofogden (2026). Kronofogdens årsredovisning 2025. Stockholm: Kronofogden.
Lewandowski, R.E. et al. (2024). ‘Climate emotions, thoughts, and plans among US youth: a survey study’. The Lancet Planetary Health.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) (2025a). Så tycker unga 2025 – demokrati och viktiga samhällsfrågor. Stockholm: MUCF.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) (2025b). Så tycker unga 2025 – hälsa, fritid och framtid. Stockholm: MUCF.
Polismyndigheten (2026). Minskat antal skjutningar men fler sprängningar under 2025. Stockholm: Polismyndigheten.
Regeringen (2026a). Stärkt återvändandeverksamhet. Lagrådsremiss. Stockholm: Regeringskansliet.
Regeringen (2026b). Vårbudgeten 2026 på fem minuter. Stockholm: Regeringskansliet.
Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) (2025). Roks svar på SOU 2025:28 Frihet från våld, förtryck och utnyttjande. Stockholm: Roks.
SCB (2026). Arbetskraftsundersökningarna (AKU), februari 2026. Stockholm: Statistiska centralbyrån.
SKR (2025). Ekonomirapporten oktober 2025. Stockholm: Sveriges Kommuner och Regioner.
Socialstyrelsen (2025a). Färre barn i skyddat boende – flera faktorer bakom minskningen. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2025b). Statistik om ekonomiskt bistånd 2024. Stockholm: Socialstyrelsen.