Snön föll tungt över parkeringen vid Sundsvalls sjukhus, sådan snö som hade glömt hur man blev vinter. Den kom som blöta handdukar ur mörkret, slog mot vindrutan och gled ner i smutsiga veck över huven på Simons Volvo V70. Vindrutetorkarna gick med ett trött gnissel. En gång åt vänster. En gång åt höger. Sedan samma kamp igen.
Han hade vridit ner fläkten. Rutorna immade ändå igen.
Sanna satt bredvid honom med mobilen i handen och ena knät uppdraget mot bröstet. Hon hade fortfarande dunjackan på sig. Kragen låg högt mot kinderna, håret var uppsatt slarvigt, mascaran hade börjat ge med sig i ytterkanten av ena ögat. Hon bläddrade mellan lägenhetsannonser i Umeå.
– Den här har balkong, sade hon.
Simon lutade sig närmare. Hans röda lockar föll fram över pannan och han blåste bort dem med en liten, pojkaktig puff som alltid fick henne att vilja le, även om kroppen stod i försvar.
– Balkong mot vad? frågade han.
– Mot innergård.
– Då kan vi odla tomater.
– Du kan inte ens hålla en plastblomma vid liv, sade hon med en suck.
– Jag ger dem existentiell frihet.
Sanna snörpte på munnen. Där fanns leendet. En skärva av det. Simon såg det och kände en löjlig lättnad sprida sig i bröstet, som om han hade lyckats rädda något viktigt genom att säga något dumt.
Hon zoomade in planritningen.
– Etta. Trettioåtta kvadrat.
– Vi är smala människor, sade han.
– Du är en armbåge med körkort.
– Jag har stort hjärta. Det kräver extra utrymme.
Hon tittade på honom med värme, irritation och en sorts vädjan som hon själv hade svårt att erkänna. Simon tog hennes hand. Hon lät honom hålla den, fast fingrarna fortsatte röra sig, rycka i telefonen, leta efter hyror, busslinjer, avstånd till universitetet, tvättstuga, förråd. Sanna litade på sådant som gick att räkna.
Bakom sjukhusets stora glaspartier lyste korridorerna i blekt gult. Fönster efter fönster. Rum efter rum. Ett helt berg av vård, uppvärmt och elektriskt, rest ovanför staden som en maskin i drift dygnet runt. Där inne låg hennes lillebror med syrgas över ansiktet.
Tio år gammal. För liten för sängen. För stor för att bäras som förr.
Sanna låste skärmen.
– Mamma skrev. De väntar på barnläkaren.
Simon kände hur hennes hand blev hård i hans.
– Då går vi in.
Hon satt kvar. Ögonen följde snön.
– Pappa kommer bli galen på parkeringsavgiften.
– Din pappa blir galen av lösgodis med fel kilopris.
– Han körde från jobbet i arbetsbyxor. Mamma ringde och då släppte han allt.
Hennes röst blev tunnare och hon torkade ena ögat.
– Han hade snö i skägget när han kom.
Simon strök tummen över hennes knogar. Han ville säga rätt sak. Det var hans svaghet: han trodde fortfarande att rätt sak fanns, att språket hade en knapp för varje sorts smärta. Ofta skämtade han i stället. Ofta blev det fel.
– Han är här nu, sade Simon.
Sanna nickade. Sedan öppnade hon bildörren och kylan tog över.
***
Sjukhusluften slog emot dem med värme, handsprit och något doftlöst som kändes mer hotfullt än lukt. Golvet blänkte under lysrören. Deras skor drog in gråslask som förvandlades till små, smutsiga sjöar under sulorna.
Sannas pappa Jonas stod vid automaten utanför avdelningen med mössan i handen. Ansiktet var rött av kyla och ilska. Arbetsjackan var fläckad av sågspån och vägsalt. Han talade lågt med Sannas mamma Yvonne, men orden bet.
– Hundratrettio spänn för att stå här och vänta på att någon ska ha tid med en unge som kippar efter luft.
– De tog in oss direkt, sade Yvonne med sprucken röst. Men när det inte längre var akut sprang de vidare. De gör så gott de kan.
Hennes hår låg platt mot tinningarna. Hon höll en pappersmugg med båda händerna fast kaffet redan måste ha kallnat.
– Det är det som är problemet, sade Jonas. Alla gör vad de kan. Hela länet går runt på folk som gör vad de kan tills de stupar.
Sanna gick fram och kramade sin mamma. Hårt och kort. Som om kroppen hennes hade ett inbyggt stoppur även för ömhet.
– Hur är det? frågade hon.
– Bättre än när vi kom in, svarade mamma. Men det är fortfarande sämre än i morse.
En stafettläkare kom ut genom dörrarna med en surfplatta tryckt mot bröstet. Han hade den där artiga brådskan: vänlig mun, jagad blick.
Yvonne backade ur kramen och fångade honom direkt.
– Ursäkta. Han har haft liknande förut, och medicinen från förra gången …
– Jag ser anteckningen, sade läkaren.
– Då vet du att han svarade bättre på …
– Vi behöver bedöma aktuell status utifrån dagens parametrar.
– Parametrar, viskade Sanna.
Läkaren bläddrade på skärmen med tummen.
– Avdelningen är hårt belastad. Vi prioriterar utifrån medicinsk risk. Just nu är han stabil.
– Stabil, fräste Jonas. Han låter som en trasig dammsugare.
Läkaren höjde blicken. Tröttheten i hans ansikte var äkta. Det gjorde allting värre.
– Jag förstår er oro. Vi måste prioritera det som är mest akut.
Sanna tog ett steg fram. Simon kände henne innan hon talade; den där exakta laddningen i henne, som när lufttrycket ändras före åska.
– Gör du verkligen det? frågade hon.
Läkaren såg på henne.
– Jag förstår att det är svårt.
– Svårt, låter som att vi pratar om ett grupparbete i gymnasiet, sade hon. Det här är min lillebror.
Sanna drog efter andan, stängde munnen, svalde resten. Hennes brist var denna: hon kunde göra sanningen vass nog att skära sönder även dem hon älskade. Hon visste det. Hon skämdes varje gång. Hon gjorde om det ändå.
Liam låg i sängen när de gick in. Rummet var halvmörkt, trots att lysrören i korridoren skar in genom glasrutan i dörren. En tunn slang låg över hans kinder. Bröstkorgen arbetade under sjukhusfilten, snabbare än den borde. Runt hans handled satt ett rosa plastband, slitet redan efter några timmar, med namn, personnummer och streckkod.
– Hej, skitunge, sade Sanna med en snyftning.
Liam vred huvudet. Ögonen lyste till.
– Jag har saknat dig.
– Jag har saknat dig mer, sade hon och tog hans hand. Men du vet vad jag brukar säga: Här blir vi botade. Hemma blir vi hela.
Simon stack fram huvudet bakom henne.
– Jag är medföljande clown.
Liam log under masken. Ljudet som kom ur honom var mest luft, men där fanns ett litet skratt.
Simon satte sig på huk vid sängen, drog upp ärmen och visade ett gammalt blåmärke på underarmen.
– Kolla. Hockey.
– Men du spelar ju fotboll.
– Exakt. Farlig sport. Du ser en match på tv och undrar varför de slänger sig och skriker. Här kan du se hur ont det faktiskt gör.
Liams fingrar letade efter Simons hand. De var torra och varma. Simon lät honom klämma så hårt han orkade och låtsades nästan ramla baklänges.
Sanna såg på dem. Hennes ögon fylldes av sådan ömhet att hon vände sig mot fönstret. Utanför låg staden som en våt, mörk filt. Snön fortsatte falla. Långt där borta fanns vägarna hem, husen, skogskanterna, och alla de små samhällena där människor lärde sig planera sina kriser efter avstånd.
***
Automatkaffet smakade ingenting, men var åtminstone varmt. Simon höll muggen mellan händerna i besökskorridoren och såg Sanna vandra fram och tillbaka över den grå plastmattan. Hon gick exakt sex steg åt ena hållet, vände, gick sex steg tillbaka. Hennes kropp försökte skapa ordning i ett rum byggt för väntan.
– Gustav då? frågade hon.
Simon höjde på ögonbrynen.
– Vad menar du?
– Din pappa. Vet han att du är här?
– Han vet att jag är med dig. Men nej, det är bara mamma som vet att vi är här.
Sanna stannade. Hon var trött, rädd och hård mot honom för att han stod närmast. Simon såg det. Han tog emot det. Han hade byggt en hel personlighet av att ta emot sådant med ett leende.
– Han är i tjänst, sade han. Det var något i Birsta. Sedan Granlo. Sedan något mer.
– Alltid något mer.
– Han är chef. Folk ringer.
– Ringde du?
Simon såg ner i muggen.
– Jag skickade ett sms.
– Svarade han?
Telefonen i hans ficka låg tyst som en sten.
– Han svarar när han kan.
Sanna kom närmare. Vreden rann av henne för ett ögonblick och lämnade kvar något naket.
– Simon …
Han nickade en gång. Det räckte.
Gustav hade varit en mur under hela uppväxten. Stor, stadig, rakryggad. En man som gick in i rum fulla av skrik och fick människor att sänka rösten. Han bar samhällets misslyckanden på axlarna och kallade det arbete.
– Han lagar symptomen, började Simon. Någon spränger en port. Någon säljer tabletter till trettonåringar. Någon kör av vägen med sommardäck i november. Han åker dit. Skriver rapport. Håller ihop. Sedan samma sak igen.
Sanna satte sig bredvid honom. Deras axlar nuddade vid varandra.
– Mamma säger att vården har blivit ett väntrum för politiska beslut, sade hon. Man flyttar bort något, sparar på något, centraliserar något, och sedan hamnar allt i en korridor där folk gråter i jackor.
– Du låter som en debattartikel när du är rädd, sade han och knuffade henne lätt med axeln i sidan.
– Du låter som en idiot när du är rädd.
Hon lutade huvudet mot hans axel. Han kände hennes tyngd genom jackan. Det var en enkel rörelse, men den fyllde honom med en sådan varsam stolthet att han nästan höll andan.
– Jag hatar att behöva vara tacksam, sade hon lågt. För varje liten sak. För att någon öppnar en dörr. För att någon hinner läsa en journal. För att en läkare har åtta minuter över. Tacksamheten blir ett koppel.
Simon lade kinden mot hennes hår.
– Du får vara arg.
– Jag är arg hela tiden. Det gör mig ful.
– Du är aldrig så snygg som när du tänker på kommunal budget.
Hon slog honom svagt mot låret. Den här gången log hon på riktigt, genom tröttheten. Kärleken mellan dem var så ung att den fortfarande bar på förvåning. De hade ännu svårt att förstå att en annan människa kunde bli ett hem.
Larmet från rummet började tjuta.
Sanna reste sig så snabbt att kaffet välte.
Det blev rörelse överallt. Skor mot golv. En stol som skrapade. Yvonne i dörröppningen med handen pressad mot munnen. Jonas som tog två steg fram och sedan stannade, stor och hjälplös, som en man med alla muskler i världen och fel sorts problem framför sig.
Liam hostade så att hela hans tunna kropp vek sig. Syrgasmasken immade. En sjuksköterska böjde sig över honom, lugn i rösten, snabb i händerna. Läkaren kom in, följd av ännu en sköterska. Ord for genom rummet: syresättning, inhalation, dos, höj, vänta.
Simon stod vid väggen med Sanna framför sig. Hon hade backat ut i korridoren. Ansiktet var vitt. Tårarna rann rakt genom mascaran och ner över kinderna. Hon såg yngre ut än han någonsin sett henne. Samtidigt äldre än alla andra i korridoren.
Han rörde vid hennes arm.
– Sanna …
Hon stirrade mot dörren.
– De får honom att andas här, sade hon. Det är det värsta.
– Vad menar du?
Hon vände sig mot honom. I hennes ögon fanns skräck, kärlek och en sorts rasande intellektuell precision.
– Här finns maskinerna. Medicinerna. Lamporna. Människorna som kan sina saker fast de springer sönder sig. Här blir han botad.
Hon pekade mot fönstret längst bort i korridoren, mot mörkret bortom sjukhuset.
– Sedan ska vi hem till vägarna, köerna, skolorna som tappar lärare, vårdcentralerna som byter läkare varje månad, bussarna som går när kalkylen tillåter, samhället där varje trygghet kommer med en reservation. Där ska han leva. Där ska mamma sova med telefonen på bröstet. Där ska pappa räkna minuter till akuten varje gång han hostar.
Hon torkade kinden med handryggen och smetade ut mascaran. Hon struntade i det.
– De kallar det nödvändigt. Hela tiden.
Ett par föräldrar längre bort i korridoren tittade upp. Simon ville skydda henne från deras blickar. Men han ville också att alla skulle höra.
– Helheten har alltid ett ansikte långt bort, fortsatte hon. Den har sammanträdesrum. Den har diagram. Den har människor som kan säga att något är hållbart när en tioåring sitter i baksätet och försöker få luft.
Simon kände hur något i honom vek sig och sedan rätade upp sig.
– Sanna, sade han.
Hon tog hans hand och höll den så hårt att det gjorde ont.
Han såg på henne. På den darrande hakan, den svarta mascaran, den uppknäppta jackan, den lilla ryckningen vid munnen när hon kämpade mot gråten. Han älskade henne där och då på ett sätt som skrämde honom. Kärleken var större än ömhet.
– Vårt hem ska bära mer, sade han. Jag lovar dig.
Hon såg på honom. Ett ögonblick flackade något i henne, en brist hon bar som ett arv: hon ville tro på honom, men hon litade helst på sådant hon själv kunde hålla i.
– Hur då?
Simon hade inte bara sina händer, sin rastlösa hjärna, sin löjliga vana att skämta när världen brann. Han hade också nätverk, datorer, kartor, kablar, gamla maskiner han kunde få liv i. Han hade alltid haft en känsla av att samhällen också kunde behöva reservvägar och bakdörrar. Människor som såg till att något fortsatte fungera när de officiella systemen gick på knä.
– Jag kommer att lösa det, sade han.
Dörren öppnades och sjuksköterskan kom ut. Hennes ansikte var trött, varmt, professionellt.
– Han har svarat bra på inhalationen. Ni kan komma in om en stund.
Jonas satte sig tungt och dolde ansiktet i händerna. Yvonne började gråta tyst.
***
Stormen hade dragit vidare när de kom ut. Parkeringen låg blank och sönderkörd under lamporna. Snön hade blivit slask, slasket hade börjat frysa, och varje steg krävde koncentration. Sannas mamma och pappa stannade kvar över natten. Liam hade somnat då andningen var mycket jämnare.
Simon låste upp bilen. Dörren gnällde i kylan. Sanna sjönk ner i passagerarsätet och lutade huvudet bakåt. Hennes ansikte var randigt av torkade tårar. Hon hade blivit hes.
– Förlåt, sade hon. För korridoren, för läkaren. För dig.
– Det är okej. Du var rädd.
– Jag blir alltid rädd när jag känner mig liten.
Sjukhuset reste sig framför vindrutan. Alla dessa fönster. Alla dessa rum. Ett lysande monument över omsorg och misslyckande på samma gång. Där inne fanns människor som räddade liv med för lite sömn i kroppen. Runtomkring fanns ett samhälle som skickade in dem i maskinen och kallade deras uthållighet för organisation.
Hon vred huvudet mot honom, tog hans hand och lade den i sitt knä. Hennes fingrar var kalla.
– Umeå då? frågade han.
– Vi tar den med balkong.
– Tomater?
– En växt. Först.
– En robust växt, sade han. En som klarar försummelse.
– Då döper vi den till Gustav.
Sjukhuset blev skarpare framför dem. Parkeringens lampor, fasadens linjer, dörrarna som öppnades och stängdes. En ambulans rullade in med blåljusen tysta. Världen fortsatte skapa nödlägen åt andra att bära.
Simon tänkte på sin pappa. På alla rapporter, alla avspärrningar, alla pressmeddelanden där språket gjorde våldet hanterbart. Han tänkte på Liam och det rosa bandet. På Sannas ord i korridoren.
Det fanns ett glapp där. Mellan akutens ljus och hemmets mörka väg. Mellan räddningen och livet efteråt.
Simon var bra på glapp. I täckningskartor, nätverk och gamla datorer. Ett glapp var en svag punkt. En svag punkt kunde bli en öppning. En öppning kunde byggas om till en väg.
Han höll detta för sig själv. Hon behövde vila mer än visioner.
Han lade i backen, svängde ut från rutan och körde mot utfarten. Vägen glittrade svart under däcken. Bakom dem lyste sjukhuset vidare, stort och nödvändigt, medan staden bredde ut sig i vintermörkret.
Sanna lutade huvudet mot hans axel när de stannade vid rödljuset.
– Simon …
– Ja?
– Lova bara att du säger till när du blir rädd.
Han såg trafikljuset slå om till grönt, tryckte försiktigt på gasen.
– Jag ska försöka.
Framför dem låg Sundsvall i slask, salt och natriumljus. Längre bort låg E4:an, inlandsvägarna, älvarna, kraftledningarna, alla de platser där landet hämtade styrka och lämnade människorna med kvitton i handen.
Sanna somnade snart. Simon körde med ena handen på ratten och den andra vilande över hennes. Han tänkte på reservsystem, på hur man byggde något som tålde stormar, sparkrav, trasiga beslut och människor som kallade sår för effektivisering.
Köp Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta
Köp Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta som e-bok
Finns även på Storytell och Nextory!