I veckan hamnade V-ledaren Nooshi Dadgostar och KD-ledaren Ebba Busch i en hetsig debatt under RFSL:s partiledardebatt på Stockholm Pride. Jag ville skriva någonting omedelbart efteråt, men kände att det kanske måste få lägga sig lite. Här kommer dock en analys som är gjord med efterforskningar och stöd för de slutsatser jag pekar mot.
Det mest talande inträffade efter debatten när argumentationen var över. När Ebba och Nooshi hade slutat tala fortsatte deras anhängare åt dem. Kommentarsfältet delades snabbt i två verkligheter. På den ena sidan människor som ansåg att Busch äntligen vågade säga sanningen om islamismen. På den andra människor som såg hur hon ännu en gång använde Hamas och Mellanöstern för att slippa svara på en fråga om sin egen politik.
Båda lägren var säkra på att de levde i verkligheten. Motståndarna gjorde det inte.
Detta går att beskriva som vanlig politisk polarisering. Två partiledare grälar, deras anhängare väljer sida och algoritmerna sköter resten. Men ordväxlingen under RFSL:s partiledardebatt handlade om något mer än dålig samtalston. Den visade hur en politiker kan ta kontroll över en debatt genom att bestämma vilket hot som får beskriva verkligheten.
Frågan blir då större än vem som vann grälet.
Hur kunde en debatt om konkret svensk hbtqi-politik förvandlas till en uppgörelse om islamismen, Hamas och Israel? Och varför var just den förflyttningen så användbar för Ebba Busch?
Debatten som bytte spelplan
Nooshi Dadgostar angrep regeringens beroende av Sverigedemokraterna. Hon hänvisade till SD-företrädare som kopplat Pride till pedofili och ifrågasatte vad samarbetet med partiet innebär för hbtqi-personers trygghet.
Ebba Busch svarade genom att föra in terrordådet vid ett Prideevenemang i Berlin, islamistisk extremism och Vänsterpartiets problem med kandidater som uttryckt stöd för Hamas. Islamistisk extremism var enligt Busch det största säkerhetshotet mot hbtqi-personer i Sverige och Europa. Dadgostar lade huvudet i händerna, sade att debatten spårade ur och återkom senare med Kristdemokraternas historiska motstånd mot homosexuellas rättigheter.
Därmed försvann den fråga som hade kunnat prövas politiskt.
Vilka reformer vill partierna genomföra? Hur har de röstat? Vad betyder regeringssamarbetet med SD? Vilka rättigheter står på spel under nästa mandatperiod?
I stället blev debatten en tävling om vem som hade rätt att kalla sig de utsattas försvarare.
Dadgostar pekade ut den nationalistiska högern. Busch pekade ut islamismen och Vänsterpartiet. Hbtqi-personen skyddades inte längre i samtalet. Hennes rädsla rekryterades. Den skulle bära antingen vänsterns anklagelse mot SD eller högerns anklagelse mot islamismen.
Busch gjorde därav mer än att bara byta ämne. Hon bytte själva bedömningsgrunden.
Rapporten som låg på bordet
Det blir tydligt eftersom RFSL bara några dagar tidigare hade publicerat sin valrapport inför riksdagsvalet 2026.
Rapporten granskar dels hur partierna har agerat i hbtqi-frågor under mandatperioden, dels vilka reformer deras kandidater vill driva framöver. RFSL beskriver en viss samsyn om bland annat arbetet mot hatbrott, Sveriges internationella ansvar och behovet av en moderniserad föräldrabalk. Samtidigt finns stora skiljelinjer kring regnbågsfamiljers rättigheter, transpersoners ställning och rättssäkerheten för hbtqi-personer på flykt.
På denna konkreta spelplan låg Ebba Busch illa till.
Vänsterpartiet fick högst betyg för sitt agerande i riksdagen under mandatperioden. Miljöpartiets kandidater placerade sig högst när det gällde framtida reformer, följda av bland andra Vänsterpartiet. Kristdemokraterna hamnade näst sist. Sverigedemokraterna hamnade sist.
Detta ska inte tolkas som något facit, vill jag påpeka. Rapporten bevisar inte att Vänsterpartiet har rätt i varje fråga eller att Kristdemokraterna saknar legitima synpunkter. RFSL är en intresseorganisation med en uttalad politisk reformagenda, ingen neutral domstol över svensk politik.
Men debatten hölls av RFSL. Valrapporten utgjorde det sakliga underlaget. Där fanns den politik som partiledarna hade blivit inbjudna för att diskutera.
På den spelplanen behövde Busch försvara ett svagt resultat. Av den anledningen byggde hon en annan.
Hbtqi-politikens reformer ersattes av säkerhetspolitikens hotbilder. Partierna skulle inte längre bedömas efter vad de röstat för, vilka familjer de ville erkänna eller vilka rättigheter de ville stärka. De skulle bedömas efter hur hårt de talade om islamismen.
På några sekunder gick Busch från att företräda det parti som RFSL placerade näst sist till att framställa sig som den som ensam förstod faran.
Det är en effektiv politisk förflyttning. Den som får välja frågan får ofta också välja svaret.
Ett verkligt hot och en användbar halvsanning
Islamistisk homofobi är verklig. Våldsbejakande islamister betraktar hbtqi-personer som legitima måltavlor. Religiösa och politiska rörelser som vill förvägra människor deras frihet, kroppsliga självbestämmande eller rätt att leva öppet måste bekämpas utan omskrivningar.
Vänsterpartiet hade dessutom ett verkligt trovärdighetsproblem. Under försommaren ströks flera lokala kandidater efter avslöjanden om stöd för Hamas, hyllningar av attacken den 7 oktober och antisemitiska uttalanden. Dadgostar beskrev kandidaterna som djupt olämpliga, och partiet avlägsnade dem från listorna.
Men ett verkligt problem blir inte automatiskt relevant i varje sammanhang. En sann uppgift kan användas för att undvika en annan sann uppgift. En politiker kan ha rätt om det hot hon nämner och samtidigt använda det för att dölja det ansvar hon inte vill diskutera.
Nationellt centrum för terrorhotbedömning beskriver också ett betydligt bredare hotlandskap än det Busch presenterade. Enligt NCT utgörs det största terrorhotet mot Sverige under 2026 av både ensamagerande våldsbejakande islamister och våldsbejakande högerextremister. Hbtqi-personer förekommer som måltavlor i båda miljöerna.
Det islamistiska hotet försvinner inte för att högerextremismen också finns. Den högerextrema hotbilden upphör heller inte för att någon nämner Hamas.
Det är precis detta som gör Buschs rangordning politiskt intressant. Hon valde den del av hotbilden som flyttade uppmärksamheten bort från regeringens samarbete med SD. Den officiella hotbedömningen talar om två våldsbejakande miljöer som båda riktar sig mot hbtqi-personer. I Buschs berättelse blev den ena miljön den avgörande och den andra osynlig just när Dadgostar försökte diskutera den.
Problemet var således inte att Busch talade om islamismen. Problemet var att hon använde islamismen för att upplösa alla andra frågor.
När rättigheter blir kulturkrig
Totalförsvarets forskningsinstitut publicerade tidigare i år en studie av hbtqi-fientlighet i svenska digitala miljöer. Forskarna analyserade drygt 4 000 kommentarer från 90 öppna trådar på Facebook, X, TikTok och Flashback samt intervjuade tjugo personer med offentligt hbtqi-engagemang. Studien kan inte användas för att mäta vad hela befolkningen anser, men den identifierar återkommande berättelser i de miljöer som granskades.
En av dessa berättelser kallas homonationalism.
Begreppet beskriver hur hbtqi-personers rättigheter framställs som bevis för västerländsk överlägsenhet, samtidigt som muslimer och invandrare görs till det sammanhållna hotet mot dessa rättigheter. Hbtqi-personerna blir symboler för nationens godhet. Muslimerna blir symboler för dess motsats.
I FOI:s analyserade material samlade kategorin islam och invandring 5,4 procent av de kodade fientlighetstyperna. Kommentarerna kunde röra sig från påstådd omsorg om hbtqi-personers utsatthet till explicit främlingsfientlighet, islamofobi och krav på kraftigt begränsad invandring.
Det betyder inte att varje kritik mot islamistisk homofobi är homonationalistisk. Ett sådant resonemang vore både intellektuellt slappt och farligt för de hbtqi-personer som faktiskt hotas av religiösa extremister.
Skillnaden ligger i vad utsattheten används till. Den som vill skydda hbtqi-personer frågar vilka åtgärder som behövs: polisresurser, skydd mot hatbrott, rättssäker asylprövning, stöd till unga, familjerätt, sjukvård och lagstiftning. Kulturkrigaren behöver främst en fiende.
Av den anledningen var Buschs förflyttning så verksam. Hon förnekade aldrig hbtqi-personers utsatthet. Hon nationaliserade den. Deras rädsla blev ett bevis för västvärldens godhet, islamismens barbari och hennes egen politiska klarsyn.
Samtidigt slapp hon svara på varför hennes parti placerades näst sist i RFSL:s granskning.
Hamas som politisk lösningsvätska
Hamas har blivit ett ord som löser upp nästan varje svensk politisk diskussion.
Kritik mot Israels krigföring kan förvandlas till misstänkt stöd för Hamas. Kritik mot Vänsterpartiet kan föras från enskilda kandidaters uttalanden till partiets hela hbtqi-politik. En fråga om SD:s retorik kan flyttas till sharialagar. Ett samtal om svenska reformer kan lämna Sverige helt.
Det gör Hamas användbart långt utanför de frågor där organisationen faktiskt är relevant.
Hamas attack den 7 oktober var ett avskyvärt massmord på civila och ett omfattande gisslantagande. Antisemitism är ett reellt hot. Islamistiska rörelser kan vara brutalt hbtqi-fientliga. Ingen trovärdig, vettig människa behandlar dessa omständigheter som fotnoter.
Men inget av detta gör palestinska civila till Hamas.
Inget av detta ger Israels regering obegränsad rätt över deras kroppar, bostäder och framtid. FN:s humanitära samordningsorgan rapporterar fortfarande om fortsatta militära operationer, återkommande fördrivning och allvarligt försämrade levnadsvillkor i Gaza. De flesta av områdets omkring 2,1 miljoner människor är fortsatt fördrivna och saknar tillräcklig tillgång till grundläggande service och anständiga levnadsvillkor.
Den verkligheten upphör inte för att Hamas nämns.
Ett barns människovärde minskar inte för att barnet föddes på en plats där en terrororganisation styrde. En civil människas rätt till liv kan inte göras beroende av om svenska kommentatorer tycker att hennes lidande passar in i rätt berättelse.
Den som äger hotet
Kommentarsfältet efter RFSL-debatten var därav något mer än bara en samling arga partianhängare. Det visade vad den politiska förflyttningen åstadkom.
Plötsligt behövde ingen längre diskutera RFSL:s rapport. Ingen behövde jämföra reformer, omröstningar eller framtida förslag. Den som försvarade Busch kunde tala om Hamas, sharia och den 7 oktober. Den som försvarade Dadgostar kunde svara med KD:s historia och Israels krigföring.
Hbtqi-personernas vardag försvann bakom de stora symbolerna.
Det är kulturkrigets mest pålitliga metod. En konkret människa förvandlas till ett emblem. Hennes rädsla blir ammunition. Hennes rättigheter används för att avgöra vilken civilisation som är god och vilken grupp som ska misstänkliggöras.
Ebba Busch uppfann inte det islamistiska hotet. Hon valde det.
Hon valde det ur ett större hotlandskap på grund av att just detta hot flyttade ansvaret bort från hennes eget partis resultat, bort från samarbetet med SD och bort från de reformer som RFSL hade kallat partiledarna dit för att diskutera.
Således handlade ordväxlingen aldrig enbart om vem som förstod islamismen bäst. Den handlade om makten att bestämma vilken rädsla som räknas, vilken fiende som ska dominera och vilka politiska misslyckanden som därmed kan lämnas obesvarade.
Den politiker som får äga hotet får också välja vem som ska framstå som beskyddare.
Och den som lyckas välja fienden behöver inte försvara sitt resultat.
Peter Fahlén