Efter lanseringen av Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta så har jag bara skrivit ett par essäer. Det har varit en del att göra med omskrivningen av det bortsållade materialet som publiceras här på Substack under namnet “Före Vuostálasvuohta - fem berättelser från den sista kolonin.” Den tredje berättelsen kommer under morgondagen (måndag) Som den femte och avslutande berättelsen ligger karaktären Kanyalak Phadunkiat när hon håller tal på framtidsforum i Luleå. Men eftersom hon är uppvuxen i Gällivare, och hennes del inte ännu är publicerad, så hajade jag till över nyheten i veckan när regeringen godkände kopparbrytningen i Gällivare.
Kanske fanns det även en intrig där att kunna placera Kanya som motståndare mot.
Mina efterforskningar säger att det finns ett formellt motstånd även utöver samebyn, men jag hittar inget belagt större folkligt motstånd bland Gällivarebor i allmänhet mot det här Nautanenprojektet. Jag vet också hur känsligt det är att sticka ut som för eller emot, om man bor i Gällivare kommun. Således valde jag att hålla Kanya utanför det hela. Hennes historia var och är redan skriven.
Men det var med detta i bakhuvudet som jag råkade se den centerpartistiske Effie Kourlofs kamp mot Tidöpartiernas förslag, om att avskaffa det kommunala vetot mot uranbrytning. Om knappt två veckor ska riksdagen rösta om detta, och det känns på förhand som en fråga där folket har väldigt mycket att förlora utan att egentligen vara speciellt insatta, eller ens bry sig nämnvärt. Detta gjorde att jag kände att jag kunde binda ihop det till en egen frågeställning. Som även om det går hand i hand med den röda tråden inte behöver tillskrivas någon annan karaktär än författaren själv.
På Kourlofs inlägg ligger Storsjön blå och vardaglig. Några människor badar. Vattnet är sådant vatten som inte behöver förklaras för den som vuxit upp nära en sjö. Det är kroppar, barndom, sommar, dricksvatten, badhanddukar, båtar, kvällsljus, jordbruk, byar, minne. Ovanför bilden står orden om uranbrytning, kommunalt veto och Stockholm.
Den handlar inte bara om uran, den handlar inte bara om koppar. Den handlar inte bara om Gällivare, Storsjön, Oviken, Nautanen eller någon enskild sameby. Den handlar om vem som får säga nej när staten, industrin och den nationella framtidsberättelsen pekar på en plats och säger: här finns något som vi behöver.
Svensk råvarupolitik har blivit skicklig på att göra nyttan nationell och risken lokal. Kopparn behövs för den gröna omställningen. Uranet behövs för energipolitiken. De kritiska mineralen behövs för Europas säkerhet. Orden är stora, ofta sanna, ibland nödvändiga. Men varje gång de landar på en faktisk plats förändras frågan. Då handlar det inte längre om diagram, försörjningsgrad och strategiska råvaror. Då handlar det om marken som vi lever av, vattnet vi dricker, renarnas flyttleder, skogarna som redan korsas av vägar, gruvor, kraftledningar och industriplaner.
Riksdagen beslutade i november 2025 att förbudet mot uranutvinning skulle tas bort från den 1 januari 2026, och beslutet innebar också att vissa verksamheter med små mängder uran inte längre skulle omfattas av det kommunala vetot. Det kommunala vetot är den lokala stoppknapp som gör att en kommun kan säga nej till vissa verksamheter genom ett politiskt beslut. När den spärren försvagas förändras maktförhållandet mellan platsen och staten.
Det är av den anledningen som jag anser att Storsjön har blivit så viktig. Det är i detta som jag misstänker att vi vardagsmänniskor som inte har ett finger med i precis alla demokratiska beslut som tas har väldigt mycket att förlora på om det här går igenom. Kanske främst vi som bor i norra Sverige.
Där finns ett tydligt lokalt nej. Bergs kommun har meddelat att ett enigt kommunfullmäktige motsätter sig brytning av alunskiffer nära Storsjön. Det är inget nonsens att lättvindigt vifta bort. Det är ett politiskt ställningstagande från en kommun som ser vad som står på spel när en fyndighet på kartan möter ett levande vattenlandskap.
Östersunds kommun har i sitt remissvar beskrivit Storsjön som en oumbärlig vattenresurs för större delen av Jämtlands befolkning och varnat för de miljörisker som gruvbrytning omkring sjön skulle kunna innebära. Region Jämtland Härjedalen har också motsatt sig prospektering, provbrytning och gruvdrift av uran i länet och sagt att det kommunala vetot bör finnas kvar.
Det intressanta med Storsjön är att motståndet är synligt. Det går att belägga. Kommuner, region, lokal opinion och miljöargument samlas kring samma kärna: vatten kan inte ersättas med löften.
Det är en mening som borde väga tungt i varje gruvprövning.
Vatten kan inte ersättas med löften.
Det går att tala om arbetstillfällen. Det går att tala om självförsörjning. Det går att tala om Europas råvarubehov och svensk konkurrenskraft. Men den som förlorar en dricksvattentäkt får inte tillbaka den genom att läsa ett pressmeddelande. Den som lever vid en sjö lever inte vid ett potentiellt riskområde. Den lever vid ett hem.
Här tvingas staten möta den lokala demokratin i klartext. En bygd säger nej. Den gör det öppet. Den gör det genom kommunala beslut, regionala remissvar och politiska företrädare som tvingas formulera vad platsen betyder. Då blir frågan svårare att runda. Det är svårt att kalla en hel bygds oro för okunskap när den vilar på dricksvatten, jordbruk, turism, ekosystem och livsmiljö.
Men Storsjön är bara den just nu mest tydliga versionen av en större konflikt. Den mer svårskrivna finns längre norrut.
I Gällivare är frågan mer komplicerad, just eftersom gruvan redan är en del av samhällets kropp och DNA. Gällivare är inte en plats där gruvnäringen dyker upp som ett främmande inslag. Kommunen beskriver själv LKAB och Boliden som de två stora gruvverksamheterna i kommunen, och Aitik utanför Gällivare är en av Europas största koppargruvor.
Gruvorna har gett arbete, skattebas, industriell kompetens och framtidstro. De har också flyttat samhällen, förändrat marker och gjort hela livsmiljöer förhandlingsbara. Malmberget är inte en abstraktion för den som sett ett samhälle monteras ned. Aitik är inte bara ett dagbrott på en karta. Gällivare lever redan mitt i den svenska råvarupolitikens konsekvenser.
Det är i denna kommun regeringen nu har sagt ja till bearbetningskoncession för Bolidens planerade koppargruva i Nautanen. Regeringen har beskrivit kopparn som strategiskt viktig för den gröna industriella omställningen och Europas säkerhet. Samtidigt är området utpekat som riksintresse både för rennäring och för värdefulla mineraler, och regeringen har avslagit samebyns överklagande.
Här vill jag påpeka att jag är ärlig. Jag, eller vi, vet inte vad Gällivareborna som helhet tycker om Nautanen. Men av den anledningen ska då varken jag eller någon annan använda dem som alibi. Inte staten. Inte bolaget. Inte gruvmotståndare söderifrån. Inte opinionsbildare som behöver en enkel berättelse.
Avsaknaden av en tydlig lokal nej-kampanj är inte samma sak som ett ja. En gruvkommun är inte en kommun som har gett evig fullmakt till varje ny gruva. En historia av arbete i gruvan betyder inte att varje nytt intrång är demokratiskt förankrat. Ett samhälle kan vara beroende av en näring och samtidigt ha rätt att fråga hur mycket mer landskap som ska göras förhandlingsbart.
Gällivare är inte en fyndighet med kommungräns. Det är ett samhälle.
Det är här som mina tankar om Storsjön och Gällivare möts. Vid Storsjön finns ett tydligt lokalt nej. I Gällivare finns en mer sammansatt verklighet, där gruvnäringen är en del av samhällets identitet och försörjning, samtidigt som marktrycket växer och samebyarnas invändningar är konkreta. Skillnaden mellan platserna får inte suddas ut. Därav visar de samma maktstruktur.
Där lokalbefolkningen är tydlig ska den höras. Där lokalopinionen är oklar ska staten inte använda tystnaden som fullmakt.
Och där samebyar säger nej ska deras nej behandlas som mer än ett administrativt hinder.
Det sista är avgörande. I många gruvkonflikter framställs samebyn som en part bland andra. En ruta i processen. En remissinstans. En grupp som ska höras, kompenseras, justeras runt, hanteras. Men samebyns nej är inte ett nej från människor som står utanför samhället. Det är ett nej från människor vars samhälle ofta har placerats under någon annans planeringskarta.
Renskötsel handlar om markens funktion över tid. Flyttleder, vinterbete, rastbete. Sammanhängande landskap. Kumulativa intrång. Sådant som inte alltid syns när varje projekt prövas var för sig. En väg kan se liten ut. En gruva kan avgränsas. En kraftledning kan dras. En vindpark kan ritas. En exploatering kan kompenseras. Men renen läser inte kartan på det sättet. Den behöver sammanhang. När sammanhanget skärs i bitar hjälper det inte att varje enskilt snitt har fått ett diarienummer.
Sverige har numera en konsultationslag i frågor som rör det samiska folket. Den säger att regeringen, statliga myndigheter, regioner och kommuner ska konsultera samiska företrädare innan beslut fattas i ärenden som kan få särskild betydelse för samerna, och att en sameby ska konsulteras när ett ärende kan få särskild betydelse för samebyn.
Det är viktigt. Men konsultation utan verklig möjlighet att påverka riskerar att bli en ritual. Man får tala. Staten får lyssna. Beslutet går vidare.
När en kommun säger nej kallas det lokalt självstyre. När en sameby säger nej är det mer vanligt att det kallas ett problem för tillståndsprocessen.
Där finns en markant skillnad som säger en hel del om vårt avlånga land.
För kommunens nej passar in i den demokratiska självbilden. Fullmäktige, protokoll, remissvar, partier, beslut. Samebyns nej bär en annan sorts demokrati: äldre, kroppsligare, knuten till markanvändning, språk, kultur, näring och urfolksrätt. Den passar sämre i statens formulär. Således blir den lättare att förminska.
Det är inte samebyn som gör frågan smal. Det är staten som gör den smal när den behandlar rätten till ett fungerande landskap som ett hinder bland andra.
Den falska konflikten är effektiv. Den säger: jobb mot renar. Koppar mot lokal protest. Uran mot bakåtsträvande kommuner. Klimatomställning mot nej-sägare. Självförsörjning mot små orter som inte förstår den stora världen.
Det är en bekväm konflikt, eftersom den placerar oss mot varandra i stället för att rikta blicken mot den ordning där staten, EU och industrin definierar behovet, medan lokalsamhället får förhandla om skadan.
Koppar kan vara nödvändigt. Uran kan diskuteras i en kärnkraftspolitisk tid. Kritiska råmaterial kan vara avgörande för Europas beredskap. Men inget av detta upphäver frågan om vem som bär konsekvensen.
Det är fullt möjligt att vara för arbete och samtidigt kräva att arbetet inte byggs på demokratisk utmattning. Det är fullt möjligt att förstå behovet av metaller och samtidigt fråga varför samma landskap ständigt ska bära fler riksintressen. Det är fullt möjligt att ta säkerhetspolitiken på allvar och samtidigt se hur ordet säkerhet ibland används för att göra lokalt motstånd moraliskt misstänkt.
Framtid kan inte bara betyda att staten pekar på en plats och säger: här ska kostnaden ligga.
Det kommunala vetot blir i detta mer än en juridisk teknikalitet. Det är ett erkännande av att platsen har politisk röst. Ett veto är inte bara en stoppknapp. Det är ett erkännande av att den som bor med risken också måste få väga nyttan.
Samma princip borde gälla starkare för samebyarna. Om samiska företrädare ska konsulteras i frågor som rör mark, kultur, näring och framtid måste konsultationen ha verklig tyngd. Annars får Sverige ett system där den lokala demokratin respekteras när den är kommunal, men försvagas när den är samisk.
Det är för svagt. Det duger inte.
Storsjön visar vad som händer när en bygd säger nej så tydligt att staten måste höra det. Gällivare visar vad som händer när ett samhälle redan är så invävt i gruvan att dess tystnad riskerar att misstolkas som samtycke. Samebyarna visar vad som händer när ett folk gång på gång tvingas försvara att deras mark redan är använd, redan namngiven, redan levd i.
Marken är aldrig tom bara för att staten kallar den outnyttjad. Vattnet är aldrig bara en resurs. Skogen är aldrig bara volym. Malmen ligger aldrig under ett neutralt landskap. Den ligger under någons hem, någons arbete, någons flyttled, någons dricksvatten, någons framtid.
Sverige behöver råvaror. Det går inte att skriva sig förbi så det tänker jag inte opponera mig emot. Men ett land som behöver marken måste också tåla att markens människor svarar. Där lokalbefolkningen säger nej måste svaret väga tungt. Där lokalopinionen är oklar får tystnaden inte förvandlas till fullmakt. Där samebyar säger nej måste staten förstå att det inte handlar om störningar i processen, utan om människor som försvarar ett landskap som redan har pressats långt.
Annars är det inte självförsörjning vi bygger.
Då är det bara ännu en koloni med bättre pressmeddelanden.