Vem ska betala när undersköterskan blir sjuk?

Karensavdraget gör välfärdens lönekuvert till samhällets buffert

aug 17, 2026

Två personer i Örnsköldsvik vaknar med samma skav i halsen, samma tunga huvud och samma känsla av att kroppen behöver vila. Den ena arbetar vid en dator och flyttar dagens möten till köksbordet. Lönen fortsätter att komma. Den andra arbetar i hemtjänsten. Hennes arbetsdag finns hemma hos äldre människor som behöver hjälp att stiga upp, duscha, äta och ta sina mediciner. Den ena flyttar sig några meter. Den andra måste välja mellan att bära smittan in genom någon annans dörr och att förlora drygt en tusenlapp före skatt.

Det är där karensavdragets orättvisa blir synlig. Regeln ser likadan ut för alla. Arbetslivet avgör vem som drabbas.

Karensavdraget motsvarar 20 procent av sjuklönen under en genomsnittlig arbetsvecka. För en kommunanställd undersköterska med en medianlön på omkring 30 800 kronor blir det ungefär 1 100 kronor före skatt. Därefter följer sjuklön på 80 procent. Ett par korta sjukdomstillfällen under ett år kan därmed äta upp flera tusen kronor ur en ekonomi som redan måste vända på varenda krona.

Sverige är samtidigt det enda nordiska landet där anställda omfattas av en sådan inledande karens. De nordiska sjukförsäkringarna har olika ersättningsnivåer, kontrollsystem och fördelning mellan stat och arbetsgivare. Jämförelsen erbjuder således ingen färdig svensk modell. Den visar att självrisken i löntagarens första sjukdag är ett politiskt val. Trygghetssystem går att bygga på andra sätt.

Avdraget brukar beskrivas som sjukförsäkringens självrisk. Självrisken träffar däremot en arbetsmarknad där människor har helt olika möjligheter att skydda sin lön. Den som kan arbeta hemifrån vid lindriga symtom undviker både sjukfrånvaro och karensavdrag. Undersköterskan, barnskötaren, lokalvårdaren, butiksbiträdet och busschauffören måste göra jobbet på plats. Deras arbetsuppgifter kräver kropp, närvaro och närhet.

Ju mindre kontroll personer har över arbetsplatsen och arbetstiden, desto större blir risken att de får betala när kroppen säger ifrån.

I Örnsköldsvik är frågan långtifrån teoretisk. Kommunens delårsrapport för augusti 2025 visade en sjukfrånvaro på omkring 15 procent inom både ordinärt och särskilt boende. För hela kommunen låg sjukfrånvaron på 8,3 procent. Den korta frånvaron hade stigit till 4,4 procent och sjuklönekostnaderna uppgick till 44 miljoner kronor under årets första åtta månader. Frånvaron skapade samtidigt ett ökat behov av vikarier i äldreomsorgen.

Kommunrevisionen bedömde senare att arbetet för att förebygga och minska sjukfrånvaron bara var delvis tillräckligt. Analyserna av orsakerna behövde utvecklas, liksom analyserna av skillnader mellan kön och yrkesgrupper. Den höga frånvaron bevisar inget enkelt orsakssamband med karensavdraget. Den visar hur dyr och sårbar ohälsan redan är för kommunen, personalen och de äldre som behöver kontinuitet i omsorgen.

Bakom procenttalen finns arbetslag som börjar passet med en tom rad i schemat. Någon får gå fortare mellan besöken. Någon får skjuta på rasten. Den äldre möter ännu ett nytt ansikte. Karensavdraget löser ingen av dessa påfrestningar. Det lägger ytterligare ett ekonomiskt skäl på den sjuka medarbetaren att försöka hålla ihop ett redan pressat arbetspass.

Regeringens egen utredning om karensavdraget ger en tydlig bild av vilka som bär självrisken. Ekonomin angavs som en orsak till sjuknärvaro av 26 procent av kvinnorna och 23 procent av männen. I en undersökning bland Kommunals medlemmar uppgav en femtedel att karensavdraget fått dem att arbeta trots sjukdom. Bland undersköterskor gällde det en fjärdedel.

Utredningen visar också att avdraget påverkar kvinnors disponibla inkomster mer än mäns i samtliga studerade åldersgrupper. Effekten är större för låginkomsttagare, ensamstående och yrkesgrupper med små möjligheter till distansarbete. Det svenska avdraget har därmed en inbyggd klass- och könsprofil. Samhället tar sin självrisk ur lönekuvertet hos personerna som redan har minst ekonomiskt utrymme att bära den.

Vänsterpartiet har placerat samma värdering av arbetet i centrum för sitt föreslagna kvinnolönelyft. Enligt partiets beräkning tjänar en arbetarkvinna i kommunal sektor i genomsnitt 6 000 kronor mindre i månaden än en arbetarman i industrin. Partiet vill därför avsätta tre miljarder kronor om året under tio år till en jämställdhetspott för värdediskriminerade yrken.

Löneskillnaden och karensavdraget har samma riktning. Arbetet värderas lägre när lönen bestäms och belastas hårdare när arbetaren blir sjuk. Kvinnor subventionerar välfärden med tunna lönekuvert, slitna kroppar och en större del av risken.

Sjuknärvaron har dessutom ett pris som aldrig syns på lönespecifikationen. Många går till arbetet för att skydda sina kollegor från ännu ett tungt pass. I vård och omsorg tillkommer ansvaret för brukarna. Lojaliteten blir en kraft som pressar den sjuka kroppen tillbaka till arbetet.

Den lojaliteten kan sprida infektioner till kollegor och sköra äldre. Forskning som sammanställts av Socialdepartementet visar också ett samband mellan återkommande sjuknärvaro och framtida sjukfrånvaro. Karensavdragets exakta del i den utvecklingen är svår att mäta. Den ekonomiska pressen är däremot dokumenterad. När en fjärdedel av de tillfrågade undersköterskorna uppger att de arbetat sjuka på grund av avdraget har självrisken passerat gränsen mellan ekonomisk styrning och hälsorisk.

Motargumentet förtjänar ett uppriktigt svar. Ett slopat karensavdrag kostar pengar. Socialdepartementet uppskattar den direkta ökningen av arbetsgivarnas sjuklönekostnader till omkring 14 miljarder kronor. Beräknade beteendeförändringar kan föra summan upp mot 24 miljarder. Fler människor förväntas registrera korta sjukfall när avdraget försvinner.

Den ökningen kan aldrig automatiskt räknas som fusk. Den omfattar också människor som i dag arbetar sjuka för att de saknar råd att stanna hemma. Högre sjukfrånvaro i statistiken kan vara priset för lägre sjuknärvaro på arbetsplatserna. En ärligare redovisning av ohälsan gör problemet synligt där det hör hemma.

Kostnaden för sjukdom försvinner heller aldrig. Den kan hamna i arbetsgivarens bokföring eller döljas i undersköterskans lönekuvert, kollegans arbetsbelastning, den äldres smittorisk och nästa längre sjukskrivning. Dagens system har valt lönekuvertet hos den anställda som första buffert.

Små företag behöver ett högkostnadsskydd och en reform måste fördela ansvaret mellan arbetsgivare och stat. Den diskussionen är nödvändig. Centerpartiets nya besked inför valet, att partiet kan förhandla om ett slopat karensavdrag ifall företagen skyddas från högre kostnader, blottlägger samtidigt kärnfrågan: Varför har undersköterskans privatekonomi hittills betraktats som den självklara kostnadsbäraren?

Vänsterpartiet har länge krävt att avdraget ska bort. Socialdemokraterna och Miljöpartiet går nu till val på samma grundläggande förändring. Sverigedemokraterna vill begränsa reformen till vissa utsatta yrkesgrupper, medan Moderaterna försvarar avdraget med hänvisning till kostnaderna och risken för ökad frånvaro.

Regeringens egen arbetsgrupp föreslog redan 2023 ett karenstak som skulle stoppa nya avdrag efter sex tillfällen under tolv månader, jämfört med dagens skydd efter tio. Förslaget skulle främst hjälpa människor med återkommande korta sjukperioder. Nästan tre år senare ligger det fortfarande på regeringens bord. Även den begränsade lättnaden har fått vänta medan löneavdragen fortsatt varje månad.

Sverige står därmed inför ett tydligt val. Vi kan fortsätta låta den som måste göra jobbet på jobbet betala mest när hon blir sjuk. Vi kan också bygga en sjukförsäkring som bär risken gemensamt och låter människor skydda både sin hälsa och andras.

Välfärdens kvinnor fick applåder när samhället behövde dem som mest. Applåderna har tystnat. Karensavdraget finns kvar.

Nu är det dags att ta bort det.

Peter Fahlén