Det märkliga med Anna-Britta Åkerlinds och Johan Westers insändare:
Ö-vik tar riskerna - staten tar pengarna
är att jag håller med om nästan allt. Av den anledningen måste jag självklart ändå få invända.
När jag skrev Den Sista Kolonin - Vuostálasvuohta byggde jag berättelsen kring en rörelse som blivit allt svårare att bortförklara: marken, elen, råvarorna och människorna finns på en plats, medan en stor del av besluten och avkastningen samlas någon annanstans. Insändaren bekräftar denna grundkonflikt i ett konkret, kommunalt språk. Örnsköldsvik ska planera, investera och vara redo. Staten får en stor del av skatteintäkterna.
Åkerlind och Wester har alltså gått in i detta landskap. Men de stannar innan vägen når den aktör som har störst möjlighet att välja en annan väg.
Siffran om att staten får ungefär 90 procent av de ökade skatteintäkterna har stöd i Region Västernorrlands rapport Samhällsekonomisk vinst, kommunal risk. I rapportens scenario för 2035 beräknas kommunerna i länet få 772 miljoner kronor i ökade skatteintäkter, medan staten får 6 292 miljoner. Det är en påtaglig obalans.
Samtidigt är det viktigt att säga vad siffran är. Den gäller Västernorrland samlat och bygger på ett framtidsscenario där aviserade investeringar genomförs och tillräckligt många människor flyttar in. Den är inte ett bokslut över varje skattekrona som skapats i Örnsköldsvik. Men den visar ett verkligt systemfel: kommunen måste bygga kapacitet innan invånarna och intäkterna har kommit, medan statens uppsida växer snabbare.
På den punkten har Åkerlind och Wester rätt. Staten måste ta ett större ansvar. Fastighetsskatt från industri och energiproduktion bör i högre grad återföras till de platser där anläggningarna finns. Nationellt efterfrågad industriell omställning och försvarsförmåga kan inte finansieras genom att enskilda kommuner pressar sina egna verksamheter eller spelar hasard med sin långsiktiga ekonomi.
Men insändarens starkaste mening öppnar samtidigt ett hål i argumentationen:
Ingen privat aktör skulle acceptera ett sådant avtal.
Nej. Och varför ska då det offentliga acceptera det?
Insändaren beskriver kommunen som den som investerar och staten som den som tar avkastningen. Företaget framträder främst som den efterlängtade etableringen: skaparen av arbetstillfällen, export och framtidstro. Då försvinner skillnaden mellan att investera i den egna fabriken och att ta ansvar för samhället runt den.
Företagen satsar förstås egna pengar. BAE Systems Hägglunds expansion är inget luftslott. Ett av Peabs uppdrag för nya testlokaler och kontor är värt 280 miljoner kronor, med möjliga tillägg på ytterligare 330 miljoner. Det privata kapitalet tar naturligtvis också risk.
Men innanför fabriksgrinden äger företaget investeringen och den framtida avkastningen. Utanför fabriksgrinden finns vägarna, elnäten, bostäderna, skolorna, omsorgen och den kommunala servicen. Där blir ansvarsfördelningen betydligt mindre synlig.
Det är denna lucka som borde stå i centrum för nästa steg i debatten. Hur stor del av följdinvesteringarna ska företagen själva bära? Vilka långsiktiga åtaganden kan det offentliga kräva? När en investering är starkt anpassad efter ett visst företags behov bör offentliga pengar följas av medfinansiering, bindande villkor och bestående offentliga värden. Annars diskuterar vi bara om staten eller kommunen ska finansiera den miljö där det privata kapitalet kan göra sin affär.
Staten kan ta skatten. Företaget kan ta vinsten. Bara platsen blir kvar med konsekvenserna.
Insändaren blir också för bekväm när den säger att staten ”beställer tillväxt” och skickar fakturan till Örnsköldsvik. Staten driver på omställningen och upprustningen, men kommunen är ingen passiv underleverantör. Den politiska majoriteten har själv antagit visionen om en plats för 5 000 fler invånare. Kommunens officiella mål säger dessutom att ”företagens framgång är Örnsköldsviks framtid” och en förutsättning för tillväxt och inflyttning.
Örnsköldsvik behöver arbetstillfällen, kompetens och framtidstro. Men en vald tillväxtmodell måste också redovisas som ett politiskt val. Alla risker har inte lagts på kommunen utifrån. Några har kommunen själv beslutat att ta för att bli vald av investeringarna.
Det blir särskilt tydligt när kommunledningen samtidigt sänker kommunalskatten med 15 öre och planerar investeringar på omkring en miljard kronor under 2026. Det bevisar inte att kommunen har gott om pengar eller att kraven på staten är fel. Kommunal inkomstskatt och statliga skatter är olika saker. Men det visar att kommunledningen inte bara är ett offer för ett nationellt system. Den gör prioriteringar om skattenivå, attraktivitet och investeringsvilja.
Samma fråga om långsiktig rådighet väcks av Övikshems försäljning av 607 lägenheter för ett fastighetsvärde på 443,5 miljoner kronor. Försäljningen skulle frigöra kapital och stärka bolagets handlingsutrymme. Det kan vara ekonomiskt försvarbart. Men bostäder är också den strategiska infrastruktur som insändaren säger måste finnas innan de nya invånarna kommer. Kommunen fick kapital i dag och lämnade samtidigt ifrån sig kontrollen över ett betydande bostadsbestånd i morgon.
Här finns tillväxtmodellens återkommande rörelse: något stabilt och offentligt omvandlas till kapital för att möta en förväntad framtid. Marken planläggs. Kapaciteten byggs ut. Tillgångar säljs. Skatten hålls konkurrenskraftig. Avkastningen ska komma senare, om etableringen kommer, om expansionen håller och om arbetskraften flyttar in.
Företaget har en investeringshorisont. Kommunen har en hembygd.
Örnsköldsvik har redan fått uppleva skillnaden. Ørsted avbröt 2024 genomförandet av elektrobränsleprojektet FlagshipONE när affärskalkylen hade försämrats och projektkostnaderna ökat. Den 5 maj 2026 meddelade Liquid Wind att bolaget hade lämnat in en miljötillståndsansökan för ett nytt storskaligt projekt i Örnsköldsvik. Sex dagar senare försattes moderbolaget i konkurs.
Detta bevisar varken att kommunen har gjort en dålig affär eller att offentliga pengar har gått förlorade. Projekt och dotterbolag kan leva vidare under nya ägare. Men händelseförloppet visar den grundläggande asymmetrin: bolag kan säljas, projekt kan avbrytas och investeringsbeslut kan flyttas. Hamnen, elnätet och människorna blir kvar.
Således räcker det inte att reformera intäktsdelningen, även om den måste reformeras. Staten bör bära en större andel av kostnaderna för den industriella omställning som staten själv efterfrågar. Men statligt ansvar får inte bli ett finare ord för att ännu mer offentlig risk ska placeras under privata vinstkalkyler.
När det offentliga investerar måste det offentliga få något varaktigt tillbaka: infrastruktur som tjänar fler än ett företag, demokratisk kontroll, långsiktiga åtaganden och en större del av värdet som skapas. Det handlar inte om att vara emot industri eller tillväxt. Det handlar om att vägra den ordning där kommunens främsta uppgift blir att göra sig tillräckligt billig, snabb och riskvillig för att bli vald.
I Den sista kolonin föds upproret inte bara ur känslan av att norra Sverige får för lite betalt. Det föds ur insikten att människorna som bor där aldrig får formulera villkoren. De förväntas leverera mark, el, råvaror och tålamod. Någon annan behåller rätten att avgöra när projektet börjar, hur länge det består och när det är dags att gå vidare.
Åkerlind och Wester har rätt om den vertikala orättvisan mellan stat och kommun. Deras insändare gör frågan aktuell och lokal. Men den lämnar den horisontella orättvisan mellan det offentliga och företagen nästan orörd.
Det är där vägen måste fortsätta.
Frågan är inte bara hur mycket Örnsköldsvik ska få när en etablering lyckas. Frågan är vilket ansvar företaget ska bära om den misslyckas. Målet kan inte vara att kommunen ska få bättre betalt för att ta någon annans risk.
Målet måste vara att platsen får större makt att avgöra vilka risker som alls är värda att ta.
Peter Fahlén