Förord: Den här artikeln uppstod i samband med efterforskningarna som jag gjorde när jag skrev den föregående När barnen blir färre kommer kalkylen tillbaka. Jag hittade så pass mycket material så att jag var tvungen att välja mellan att skriva en essä eller två olika, men ändå ganska lika, artiklar inom samma ämne. Jag kunde inte motstå att slutföra den. Jag har utelämnat vissa detaljer som jag inte kunde verifiera och försökt hålla det så sakligt som möjligt.
Marknaden har inga barn
För sexton år sedan skulle skolan i Gottne försvinna. Örnsköldsviks kommun hade räknat. Elevunderlag, lokaler, kostnader och framtid skulle vägas mot varandra. För en kommun är det en del av uppdraget. Skolor kostar pengar. Små skolor kostar ofta mer per elev. Befolkningen förändras och varje byggnad kan aldrig hållas öppen för evigt.
Men folket som bodde i Gottne gjorde en annan beräkning. Där fanns barnen. Där fanns familjerna. Där fanns en bygd som förstod vad en skola betydde långt utanför klassrummets väggar.
När den kommunala skolan försvann tog Gottnebygdens Samhällsförening över stafettpinnen. Sedan 2010 drivs Gottne Byskola som fristående grundskola. Huvudmannen är en ideell, icke vinstdrivande och partipolitiskt obunden samhällsförening vars uttalade syfte är att bevara och utveckla samhällsservicen i bygden. I dag går omkring 60 elever från förskoleklass till årskurs sex där.
Det gör Gottne till ett besvärligt exempel. Men det är precis på grund av det som det är intressant. För juridiskt befinner sig Gottne Byskola i samma svenska friskolesystem som de stora skolkoncernerna. Politiskt är skillnaden enorm. Ett företag kan söka ett elevunderlag.
Gottne försökte behålla ett samhälle.
Friskoledebatten behöver fler än två lådor
Jag har själv skrivit hårt om den svenska skolmarknaden. I Barnen som blev en marknad formulerade jag det så här: “Marknaden har inga barn. Den har flöden, kostnader, underlag och andelar.”
Jag står fast vid den kritiken. Ett skolsystem där barns utbildning samtidigt utgör en marknad för företag har skapat incitament som hör illa ihop med skolans demokratiska uppdrag. Således finns goda skäl att skärpa kontrollen över friskolesektorn, öka insynen och stoppa pengar från att försvinna ur verksamheten.
Men Gottne tvingar fram en följdfråga: Vad händer när vi börjar behandla varje enskild huvudman som variationer av samma fenomen?
Vad händer när den juridiska kategorin blir mer verklig än skillnaden mellan ett skolbolag och en samhällsförening i en by?
Den frågan blev ovanligt konkret den 13 augusti. Då beslutade riksdagen om skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat införs begränsningar av värdeöverföringar vid nyetableringar, ägarförändringar och vissa tillsynsingripanden. Kraven på huvudmännens ekonomi och redovisning skärps. Huvuddelen av lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.
Mycket av detta är förstås rimligt. Skattemedel ska kunna följas. En huvudman ska klara sitt uppdrag ekonomiskt. Den som driver skola ska granskas.
Det intressanta uppstod i riksdagen när Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet varnade för att nya ekonomiska krav och tillståndsregler kan slå olika mot olika huvudmän. De ville att regleringen skulle utformas så att idéburna och mindre aktörer inte missgynnas gentemot stora skolkoncerner. Centerpartiet och Miljöpartiet ville dessutom undanta idéburna organisationer från vissa särredovisningskrav.
Majoriteten sade nej.
Frågan finns alltså redan mitt på riksdagens bord:
Hur reglerar man kapitalet utan att samtidigt göra storleken till en konkurrensfördel?
När regleringen också får stordriftsfördelar
Här finns en märklig risk, då en stor skolkoncern har ekonomiavdelning, jurister, centrala system, controllers och personal som arbetar med myndighetskrav över många skolor. En liten förening har å sin sida en styrelse, som ofta består av föräldrar och andra personer från bygden.
Det innebär aldrig att den lilla aktören ska slippa insyn. Tvärtom. Den som hanterar skattepengar ska kunna visa vart pengarna går. Men samma administrativa krav väger olika tungt beroende på vem som bär dem.
Det är egentligen inget revolutionerande påstående. Riksdagen har redan accepterat principen på andra delar av friskoleområdet. När offentlighetsprincipen utvidgades till fristående skolor skapades särskilda lättnadsregler för mindre huvudmän, just eftersom små verksamheter saknar samma administrativa kapacitet och stordriftsfördelar som stora organisationer.
Staten kan alltså se skillnaden mellan liten och stor. Frågan är bara när den väljer att göra det.
Sedan kommer skolpengen
Nästa konflikt ligger redan och väntar. En statlig utredning om skolans resursfördelning har föreslagit att kommunerna ska få göra avdrag från ersättningen till fristående huvudmän för kommunernas så kallade utbudsansvar.
Principen är lätt att förstå. Kommunen måste alltid kunna erbjuda utbildning. Den behöver kunna ta emot nya elever, hantera förändrade barnkullar och upprätthålla skolkapacitet även när elevunderlaget svänger. En fristående huvudman har inte samma övergripande skyldighet. Den beredskapen kostar pengar.
Utredningen beräknar merkostnaden till motsvarande sex procent av grundbeloppet och föreslår en övergång med tre procent det första året. Förslaget är fortfarande ett utredningsförslag, ingen gällande lag.
Själva principen går att försvara. Kommunen ska få ekonomiskt utrymme för ett ansvar som kommunen faktiskt bär. Men återigen uppstår frågan om våra kategorier.
För även utredningen beskriver ett system där små huvudmän har svårare att anpassa kostnader än stora. En stor organisation kan fördela administration, personal och ekonomiska risker över flera enheter. En liten skola kan omöjligen minska en sjättedel av en lärare, en bit av rektorn eller fem procent av skolbyggnaden.
Procenten är densamma, men verkligheten är det inte.
Det behöver absolut inte betyda att sexprocentsförslaget är fel. Men det betyder att vi borde våga fråga vad som händer när samma verktyg möter helt olika verksamheter.
Åshammar visar var frågan kan sluta
Det finns ett färskt exempel från Åshammar utanför Sandviken som gör problemet mer konkret. Sandvikens kommun beslutade att lägga ned Alsjöskolan när barnkullarna minskade. Föräldrar organiserade sig och bildade en förening med ambitionen att driva skolan vidare som friskola. Alltså ungefär den sorts lokala mobilisering som en gång räddade skolan i Gottne.
Föräldrarna försökte få kommunen att hålla skolan öppen ytterligare ett år så att övergången skulle kunna ske utan avbrott. Kommunen sade nej. Ett fortsatt öppethållande skulle belasta ekonomin och påverka bland annat skolorganisation och skolskjuts.
Sedan kom nästa problem.
Kommunen motsatte sig den nya friskolan. Elevkullarna minskade och barnen från Åshammar behövdes för att skapa bättre organisatoriska och pedagogiska förutsättningar på Kungsgårdens skola. Kommunen beräknade att omkring 3,5 miljoner kronor skulle lämna den kommunala verksamheten om eleverna i stället gick i den nya friskolan.
Skolinspektionen sade slutligen nej. Myndigheten bedömde att etableringen skulle kunna få påtagliga negativa långsiktiga följder för den kommunala skolverksamheten.
Kommunens argument är rationellt, men det är också precis varför exemplet skaver. Först blir byskolan för liten för den kommunala organisationen. Sedan vill byn bära skolan själv.
Då behövs barnen för att den större skolan någon annanstans ska bli bärkraftig. Det är ett system som plötsligt kan få landsbygdens barn att fungera som råvara i centraliseringens kalkyl.
Gottne hann igenom en annan dörr.
Åshammar gjorde det inte.
Landsbygden behöver ett eget uppdrag i skolpolitiken
Här tror jag att svensk skoldebatt saknar ett begrepp. Vi talar om skolpeng, vi talar om utbudsansvar. Vi talar om likvärdighet, elevunderlag och huvudmän. Jag skulle vilja lägga till ett:
Landsbygdsuppdraget.
En skola på landsbygden utför ibland en samhällsfunktion som sträcker sig längre än den enskilda elevplatsen. Den håller nere barns restider. Den gör det möjligt för familjer att bosätta sig på platsen. Den samlar människor. Den skapar arbetstillfällen. Den gör ett samhälle möjligt att välja också för nästa barnfamilj.
Det betyder inte att varje skola ska räddas för all framtid. Det säger jag inte. Elevunderlag spelar roll. Undervisningens kvalitet spelar roll. Behöriga lärare, elevhälsa och ekonomi spelar roll.
Landsbygdsuppdraget kan heller aldrig bli ett frikort för undermålig verksamhet.
Det bör vara precis vad namnet säger: Ett uppdrag.
Kommunala och fristående skolor som upprätthåller utbildning i geografier där alternativet innebär betydande centralisering borde kunna få särskild ersättning efter tydliga kriterier: Avstånd, elevunderlag, restider och faktisk samhällsfunktion.
Med ersättningen följer ansvar. Öppen ekonomi, långsiktighet, samma kvalitetskrav som överallt annars.
För en ideell aktör bör överskottet stanna i verksamheten.
Det vore betydligt mer förnuftigt än att låtsas att varje skola kan beskrivas fullständigt genom ordet huvudman.
Gottne får inte bli skolkoncernernas alibi
Här måste också gränsen dras åt andra hållet. Den lilla byskolan får inte användas som mänsklig sköld för en miljardindustri. När kritik riktas mot vinstuttag, koncernstrukturer och marknadsskolans incitament räcker det inte att plocka fram en ideell byskola och säga: Se vad ni vill förstöra.
Gottne är intressant just för att Gottne visar hur stora skillnader friskolebegreppet gömmer. Samma sak gäller åt andra hållet. Kritiken mot skolkoncernerna får inte göra oss blinda för civilsamhället.
För när kommunen räknade färdigt i Gottne fanns byn kvar. Barnen fanns kvar. Föräldrarna fanns kvar. Och eldsjälarna på platsen bestämde sig för att göra någonting åt saken. Sexton år senare går barn fortfarande till skolan där.
Det bevisar inte att varje by kan göra samma sak. Det bevisar heller inte att friskolesystemet fungerar bra.
Det bevisar något betydligt enklare:
En institution kan sakna värde i en central kalkyl och samtidigt vara ovärderlig för platsen där den står.
Gottne räddade sin skola genom ett verktyg som friskolelagstiftningen gav byn. Ett samhälle som vill göra upp med marknadsskolans avarter behöver således klara två saker samtidigt.
Det måste kunna tygla kapitalet och känna igen civilsamhället.
För marknaden har inga barn. Men byn har det.
Peter Fahlén
Källor i urval:
Gottne Byskola/Gottnebygdens Samhällsförening, information om huvudman, organisation och elevantal.
Sveriges riksdag, Skärpta villkor för friskolesektorn, betänkande 2025/26 samt reservationerna om små och idéburna huvudmän.
Regeringen, Verktyg för en mer likvärdig resursfördelning till skolan, SOU 2025:72.
Sandvikens kommun och SVT, underlag och rapportering om Alsjöskolan och Åshammars skolförening.
Om man vill beställa mina böcker hittar man dem här:
Om man vill läsa fler artiklar och essäer med fokus på Örnsköldsvik hittar man dem här: