Det var en kommentar till den tidigare krönikan Elefanten som jag inte riktigt kunde släppa. Det här är jag, okej? Det är så här det fungerar. Det mesta jag skriver är reaktioner, i affekt, något jag inte kan släppa. Något som jag tycker är mer intressant än vad precis alla andra verkar förstå att det är. Ungefär som mina böcker. Typ så.
”Socialdemokratin har uppfyllt sin historiska uppgift”, skrev en läsare. Vi kan kalla honom för Benny, för jag tror faktiskt att han hette Benny.
Jag tror att han menade det som kritik. Jag ber om ursäkt om det var så att jag tolkade den fel. Men själv fastnade jag för formuleringen av annan anledning. För tänk om Socialdemokratins stora problem idag faktiskt är att den redan har lyckats?
Arbetarrörelsens dröm var trots allt aldrig att arbetaren för alltid skulle förbli fattig, trångbodd och beroende av arbetsgivarens välvilja. Absolut inte. Arbetarens barn skulle få utbildning. Familjen skulle kunna köpa hus och åka på semester. Man skulle kunna bli sjuk utan att bli ruinerad, och åldras utan att behöva ha fattighusets skugga över sig. Detta var hela poängen med rörelsen, och det fungerade jäkligt bra.
När Socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1982 fanns fortfarande en politisk karta som kändes igen från efterkrigstiden. Klass spelade stor roll för hur folk röstade. Arbetaren röstade ofta socialdemokratiskt, tjänstemannen borgerligt. Konflikten om hur samhällets resurser skulle fördelas var tydlig. Men sedan började något förändras.
Skattereformen kring 1990 blev en markering. Marginalskatterna sänktes, skattebaserna breddades och även Socialdemokratin började i högre grad tala om incitament, effektivitet och ekonomins funktionssätt.
90-talskrisen förstärkte markören. Plötsligt handlade politiken mindre om vilket samhälle som skulle byggas och mer om hur det samhälle som redan byggts skulle finansieras, effektiviseras och räddas.
Sedan, mina damer och herrar, kom Fredrik Reinfeldt. Det är svårt för mig att inte nämna Anders Borg när man pratar om Reinfeldt, och hur de sålde ut Sverige tillsammans, men jag sparar den nagelbitaren till en annan krönika.
Tillbaka på den här linjen, så har jag har svårt att tänka mig en mer symbolisk, politisk formulering än när Moderaterna började kalla sig det nya arbetarpartiet inför valet 2006. Nu försökte inte högern riva folkhemmet längre. Den gjorde anspråk på att förvalta det bättre.
Det var förstås genialt om man ser på det rent taktiskt, därför att Socialdemokratin under decennier hade hjälpt människor att klättra uppför samhällstrappan. Den där arbetarens dotter blev sjuksköterska och sonen blev ingenjör. Familjen köpte villa. Barnen gick på universitet.
En våning högre upp stod Reinfeldt och väntade.
Men historien stannade inte där. För om den bara handlat om att arbetare blivit välmående medelklass borde rörelsen huvudsakligen ha gått från Socialdemokraterna till Moderaterna. Så blev det inte. Icke, sa Nicke.
Sverigedemokraternas genombrott förändrade konfliktlinjerna. En betydande del av arbetarklassen började söka sig dit. Klass försvann inte ur politiken. Däremot började människor erbjudas en annan berättelse om vilka konflikten egentligen stod mellan.
Arbetare mot kapitalägare blev allt oftare skattebetalare mot bidragstagare. Landsbygd ställdes mot sin motsats i storstaden. Svensken hade inte förstått någonting i samhället om man inte misstänkte invandraren för allt som gick snett eller blev sämre.
Den som gör rätt för sig mot den som påstås leva på systemet, och det där är förmodligen en av vår tids största politiska förändringar. Engagemanget i kommentarsfälten saknar motstycke när frågan kommer på tal, och man behöver inte vara speciellt påläst för att ha rätt att delta, det är fritt fram.
Ekonomiska motsättningar finns överallt omkring oss, men det är hur man förklarar dem som blir avgörande, och vi har blivit skickliga på att beskriva dem så att de passar vår eventuella agenda.
Sedan kom Januariavtalet 2019. Socialdemokraterna kunde behålla regeringsmakten genom en överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna som innehöll tydligt marknadsliberala reformer. Jag minns det som igår hur märklig den politiska kartan började kännas. Min pappa, som inte är med i matchen längre, växte upp med Stefan Löfven och kallade honom alltid för “Tettä” eftersom det var det han hade kallat honom som liten, när han inte kunde säga Stefan, och sedan hade de haft det kvar som en kul grej. Jag uttryckte till min pappa att jag inte trodde att Januariavtalet skulle komma att bli någon kul grej. Han svarade i vanlig ordning att det skulle lösa sig så småningom.
Någonstans där uppstod frågan: Om Socialdemokraterna måste röra sig mot mitten för att kunna regera, vem står då kvar på den ekonomiska position som en äldre socialdemokrati en gång betraktade som självklar?
Jag anser att Vänsterpartiet har blivit en slags förvaringsplats för delar av den socialdemokratiska idé som Socialdemokraterna själva inte riktigt vet vad de ska göra med. Men den verkligt intressanta frågan handlar kanske mindre om partierna och mer om oss. För vem är egentligen arbetare längre?
En familj kan äga en villa värd flera miljoner, ha två bilar på gården, pensionssparande och åka utomlands vartannat år – och samtidigt vara fullständigt beroende av att två löner kommer in i slutet av månaden. Man kan ju verkligen anse sig vara medelklass på pappret och ändå ligga tre månaders arbetslöshet från ekonomisk kris.
Välfärdsstaten gjorde oss rikare utan att göra oss ekonomiskt oberoende. Men politiskt började vi på många sätt ändå bete oss som om den hade gjort det.
Det är betydligt vanligare att vi frågar:
Hur mycket får jag behålla?
Än att vi undrar:
Vad får vi tillsammans?
Och jag tror att vi har ytterligare en paradox på precis den punkten. Vi har fem veckors semester. Lägg till sjukvård, barnomsorg, utbildning, pensioner. Det går att ställa sig och blunda och peka, öppna ögonen och det finns där framför dig. Bibliotek. Vägar. Försäkringssystem. Och när allt sånt har funnits som en självklarhet omkring en under hela livet är det lätt att uppfatta det som natur. Något som bara existerar.
Skatten syns däremot på lönebeskedet varje månad.
Jag vet fortfarande inte om min gode läsare Benny hade rätt när han skrev att Socialdemokratin har fullgjort sin historiska uppgift. Men formuleringen stör mig. För arbetarrörelsen byggde ett samhälle där människor kunde leva liv som deras far- och morföräldrar aldrig hade vågat drömma om.
Sedan föddes generationer som aldrig hade sett världen före segern.
Kanske är det då en politisk framgång blir som allra mest sårbar.
När vi slutar se den som någonting våra föregångare byggde tillsammans, och börjar tro att den alltid har funnits.
Peter Fahlén
Angående Reinfeldt och Borg så kunde jag inte ha sagt det bättre själv.
Om du bara visste hur okej det är. Din inledning där.