Jag satt bredvid Johnny Eriksson (V) i publiken när Örnsköldsviks Allehanda samlade Johannes Nordin från Moderaterna och Carolina Sondell från Socialdemokraterna till debatt. Platsen var House Be och det var en trevlig tillställning med alkoholfritt bubbel och snittar. Joseph Daibess (KD) gjorde oss sällskap vid bordet efter halvtidspaus.
Vi hade utlovats hetta, men den lät vänta på sig en aning. I uppstarten var de faktiskt påtagligt överens om mångt och mycket. De är i det stora hela överens om det mesta som behöver hända och vad som behöver bli bättre, men de har olika syn på hur saker har kunnat bli som de har blivit, och vad som måste göras för att ändra på det.
Det gjorde inte speciellt mycket. Politik blir inte bättre av att två människor står och skriker på varandra, och efter några år av nationella debatter där varje meningsskiljaktighet tycks kräva ett mindre nervsammanbrott finns något nästan befriande i två kommunpolitiker som kan prata med varandra.
Örnsköldsvik behöver växa. Företagen behöver kompetens. Välfärden måste fungera. Hela kommunen behöver leva. Landsbygden är viktig. Skolorna är viktiga.
Det är inga stora hemligheter vi pratar om. Jag tror att de flesta som är någorlunda intresserade av samhället omkring sig kan ta på problemen de möter i vardagen. Jag har faktiskt aldrig hört någon politiker gå till val på sämre skolor, fler potthål och en drastiskt avfolkad landsbygd.
Det sista där är något som jag känner för. Jag bor på en plats i kommunen där ‘landsbygden’ känns som något av en underdrift. Således är jag mycket väl medveten om att politiken börjar när pengarna ska fördelas, vilket också blev särskilt tydligt när landsbygdens skolor kom på tal.
Varken S eller M vill lägga ner några skolor. Johannes och M påtalar att de skjutit till 4 miljoner extra om året under den här mandatperioden till landsbygdens skolor. Men han är väldigt försiktig med hur det kommer att kunna se ut under nästa period. Carolina och S vill att landsbygden ska leva, och vill försöka titta på konstruktiva lösningar, kanske med att flytta elever, men Carolina uttrycker tydligt att hon inte tror på att köra barn från centralorten till landet för att gå i skolan.
Så vad betyder det egentligen när man säger att landsbygdsskolorna är viktiga? Betyder det att en liten skola får kosta mer per elev eftersom närheten i sig har ett värde? Betyder det att kommunen accepterar en viss överkapacitet för att en bygd ska kunna växa igen? Hur lågt kan elevantalet sjunka innan löftet förändras? Den här debatten svarade inte på det.
För oss som bor i kommunens yttre delar är sådana frågor större än själva skolbyggnaden. En skola avgör var barnfamiljer kan bo. Den påverkar huspriser, föreningsliv, inflyttning och möjligheten att över huvud taget tala trovärdigt om en levande landsbygd.
Stänger man skolan på grund av att barnen blivit för få kan man ganska effektivt se till att de aldrig blir fler. Vi lever dessutom i en tidsålder där vi är precis i början av vad som i framtiden kommer att bli ett stort problem. Det föds alldeles för lite barn. Jag personligen har ingenting att säga om det. Ingen kan ta sådana beslut åt någon annan. Men det kommer att bli ett problem i en nära framtid som behöver pratas mer om.
Sedan kom vägarna i kommunen på tal och där hände något med debattens klimat. Replikerna blev något snabbare. Ansvar skulle placeras, satsningar räknades upp. Någon hade gjort för lite, någon annan ville ge en annan bild. Temperaturen steg.
Det var mest detta som gjorde vägdebatten intressant. Annars är den ganska intetsägande anser jag. Vi vet alla hur dåliga vägarna är. Och jag tror inte att jag är den enda som har väntat på väglots på 352 vid Lomsjön efter Kroksta och funderat på hur helsickes många andra bitar av vägen som är 300 gånger sämre än just den här sträckan.
Men förutom den personliga detaljen från min sida så är en dålig väg inget annat än en dålig väg. Den är svår att maskera. Underhållet som borde varit gjort är svårt att slingra sig bort från. En dålig väg märks när skolbussen kommer. När företagaren ska få fram sina varor. När ambulansen har några mil kvar. Den kommunala visionen möter bokstavligen verkligheten där asfalten spricker.
På det sättet tycker jag att vägarna och skolorna hör ihop. De avslöjar vad uttrycket hela kommunen ska leva faktiskt kostar. För alla vill ha en levande landsbygd så länge den ryms inom samma kalkyl som allting annat. Den verkligt intressanta politiska frågan är vad man är beredd att prioritera när den inte gör det.
Jag lämnade debatten med fler frågor än svar, ärligt talat. Och jag känner inte att jag såg någon vinnare av dessa två. Om debatten gav något så var det följdfrågor.
Ni vill behålla skolorna – vad får det kosta?
Ni vill rusta vägarna – vilken annan investering får vänta?
Ni vill att människor ska kunna bo i hela kommunen – vilka merkostnader är ni beredda att acceptera för att göra det möjligt?
Det blir en spännande slutspurt kommande två veckor.
Peter Fahlén